Stadsgerillan är historia

Kategori: Kärleken beväpnad

Röda arméfraktionen, RAF, var en av många grupper som gick över till tyngre aktioner under första hälften av 70-talet. Väpnad kamp för revolution var en direkt erfarenhet för tusentals människor i Italien, England, USA, Västtyskland, Spanien och andra länder i västvärlden. Själva kampformen importerades från södra halvklotet, men i övrigt handlade det om en fortsättning på sextiotalets antiaktoritära uppror.

Under senare år har det publicerats flera intervjuböcker med aktivister från den tiden som berättar om varför det föll sig naturligt att kidnappa höjdare eller kapa flygplan. Det har hjälpt till att lösa upp en del mytbilder kring begreppet stadsgerilla. Men alltför många av intervjuerna är gjorda i fängelsernas besöksrum.

RAF var en av få grupper med rötter i 70-talet som fortsatte sin verksamhet in på 90-talet, om än i mindre skala. I det här pressmeddelandet från mars 1998 blickar den sista generationen RAFare tillbaka på sin historia samtidigt som de motiverar sitt beslut att upplösa organisationen.

För nästan 28 år sedan, den 14 maj 1970, föddes RAF ur en befrielsehandling. Idag avslutar vi detta projekt. Stadsgerillan i form av RAF är nu historia. Vi, det vill säga alla vi som i slutet var organiserade i RAF, tar detta steg tillsammans. Från och med nu är vi, som alla andra ur denna organisation, före detta aktivister i RAF.

Vi står för vår historia. RAF var det revolutionära försöket av en minoritet människor att göra motstånd mot utvecklingen i det här samhället och bidra till att omvandla de kapitalistiska förhållandena. Vi är glada över att ha varit en del av detta försök.

Utfallet av detta projekt visar att vi inte kunde komma vidare på detta sätt. Men det talar inte mot upprorets nödvändighet och berättigande. RAF var vårt beslut att ställa oss på samma sida som alla de människor som kämpar mot förtryck och för befrielse över hela världen. För oss var detta ett riktigt beslut att ta.

Sammanlagt hundratals år av fängelse för RAF-fångar kunde inte tillintetgöra oss, lika lite som alla andra försök att krossa gerillan. Vi sökte en konfrontation med de härskande. Vi agerade som handlande subjekt då vi för 27 år sedan beslöt oss för RAF. Vi förblir subjekt idag när vi överlämnar oss åt historien.

Resultaten är nedslående. Men RAF - liksom hela vänstern fram till idag - var bara ett genomgångsstadium på vägen mot befrielse.

Efter fascism och krig tillförde RAF samhället något nytt: uppbrottet från systemet och ett plötsligt uppflammande, beslutsamt motstånd mot de förhållanden som strukturellt expolaterar och förtrycker människor och givit upphov till ett samhälle där människor tvingas slåss mot varandra. Vi föregrep en genuint social befrielse och förde kampen i ett motsatsförhållande: motsättningen mellan ett system, i vilket profiten är subjekt och människor objekt, och önskan om ett liv utan det här meningslösa samhällets lögner och bedrägeri. Trötta på att bocka och buga, sparka och sparkas. Från avståndstagande till attack, mot befrielse.

RAF uppstod ur hoppet om befrielse

Inspirerade av det mod, som utstrålade från gerillarörelserna i Syd till de rika länderna i Nord, uppstod RAF i början av 70-talet, för att ur solidariteten med befrielserörelserna ta upp en gemensam kamp. Miljontals människor såg i motstånds- och befrielsekamperna runtom i världen en chans även för dem. Den väpnade kampen var ett hopp om befrielse i många delar av världen. Även i Tyskland solidariserade sig tiotusentals människor med den kamp som fördes av de militanta organisationerna 2 juni-rörelsen, Revolutionära cellerna, RAF och senare även Rote Zora. RAF uppstod som en konsekvens av tusentals människors diskussioner, människor i Tyskland som började fundera på väpnad kamp som en väg mot befrielse i slutet av 60-talet och början av 70-talet. RAF tog upp kampen mot staten, en stat som aldrig hade brutit med sitt nationalsocialistiska förflutna efter befrielsen från fascismen.

Den väpnade kampen var ett uppror mot en auktoritär samhällsform, mot isolering och konkurrens. Den var ett uppror för ett annat samhälle och kulturliv. Befrielserörelserna runt om i världen var framgångsrika och tiden tycktes mogen för kompromisslös kamp, som inte längre godtog systemets försök att legitimera sig självt utan istället strävade efter att verkligen övervinna det.

1975-77

I och med ockupationen av den västtyska ambassaden i Stockholm 1975 inledde RAF en period under vilken allt som kunde göras gjordes för att befria medlemmarna ur fängelserna. Sedan följde offensiven 1977, då RAF bland annat kidnappade Schleyer. RAF ställde frågan om makten. Det var början på ett radikalt och avgörande försök att föra den revolutionära vänstern till en offensiv position i förhållande till statsmakten. Det var precis detta staten ville förhindra. Men den explosiva upptrappningen av konflikten måste också ses i ljuset av den tyska historien: nazismens kontinuitet i den västtyska staten, som RAF angrep med sin offensiv.

Schleyer var med i SS under naziregimen, och som så många andra nazister i samhällets alla skikt var han åter verksam utan att ha förlorat vare sig status eller anseende. Nazister gjorde karriär inom den västtyska staten, i regeringen, rättssystemet, polisapparaten, de väpnade styrkorna, media och i storföretagen. Dessa antisemiter, rasister och folkmördare var ofta desamma som var ansvariga för brott mot mänskligheten under nazitiden, och nu var de tillbaka i makteliten.

Under alliansen mellan nazister och kapitalister arbetade Schleyer för att skapa en europeisk ekonomisk region under tysk dominans. Nazisterna ville ha ett Europa utan kamp mellan industriarbetare och kapital, utan något som helst motstånd mot deras system. De ville avskaffa klasskampen genom att införliva tyska arbetare, eller arbetare som kunde "förvandlas till tyskar", i "folkgemenskapen". Alla andra skulle förslavas som tvångsarbetskraft eller systematiskt förintas i koncentrationsläger.

Genom befrielsen från fascismen avslutades nazisternas industriella utrotning av människor, men det blev ingen befrielse från kapitalismen. Efter 1945 arbetade Schleyer för samma ekonomiska mål - i en mer moderniserad form. 70-talets socialdemokratiska modell innebar en moderniseringsvåg. Som ledare för industrin arbetade Schleyer hela tiden för att utveckla åtgärder för att slå hårt mot folkligt motstånd mot kapitalets villkor - till exempel genom lockout - och samtidigt integrera arbetare i systemet genom framförhandlade avtal om social trygghet. Denna integration skulle framför allt gälla den tyska delen av samhället, medan kapitalet allt mer utnyttjade invandrad arbetskraft och, i ett globalt perspektiv, förtryckte och utnyttjade det södra halvklotets folk, vilket resulterade i en massiv förintelse genom hunger. Kontinuiteten i det system som Schleyer förkroppsligade - under den socialdemokratiska modellen på 70-talet - var avgörande för Förbundsrepubliken Tysklands uppbyggnad och utveckling.

Det totala tvånget att acceptera alla av krisstaben beslutade åtgärder, förföljelsen av alla kritiska röster, vilken sträckte sig till försöken att tillintetgöra den politiska motståndaren - detta var samma försvarsmekanismer som nazisterna använde. Aktionerna under 1977 års offensiv visade att det fanns delar av samhället som inte på något sätt tänkte låta sig integreras i eller kontrolleras av systemet. Efter att nazisterna hade eliminerat motståndet, markerade stadsgerillagruppernas aktioner efter 1968 återkomsten av ett slags klasskamp som inte kunde integreras i det postfascistiska Västtyskland. Kidnappningen av Schleyer stärkte den aspekten av klasskampen. Staten reagerade inte alls i panik, som det ofta har påståtts. Staten reagerade med att kväva alla yttringar som inte stödde undantagsåtgärderna. Staten beordrade alla media att följa krisstabens linje, något de flesta villigt gjorde. Alla som vägrade riskerade en konfrontation med systemet. Intellektuella, om vilka alla visste att de inte sympatiserade med RAF, men som ändå argumenterade mot undantagstillståndet, riskerade hetskampanjer och repression. Medlemmarna i regeringens krisstab, varav några hade militär bakgrund, reagerade med samma medel 1977 som nazisterna hade reagerat med - även om nazisterna naturligtvis hade gått mycket mer barbariskt fram - för att förhindra eller utradera antikapitalistiska och antifascistiska kamper. Under fascismen, och år 1977, syftade statens politik till att omöjliggöra allt utrymme mellan å ena sidan total lojalitet mot staten och å andra sidan repression.

När det blev allt tydligare att staten var beredd att överge Schleyer, gav RAF sitt godkännande till att ett civilt flygplan kapades i en gerillaaktion som del av offensiven. Det kunde förstås som att RAF inte längre gjorde någon skillnad mellan de övre och de lägre skikten i samhället. Även om försöket att befria fångarna från tortyr var berättigat, så kunde kampens socialrevolutionära dimension inte längre skönjas. Från uppbrottet från systemet och kritiken av samhällsförhållandena - förutsättningarna för alla revolutionära rörelser - hade det nu kommit till ett uppbrott från samhället som helhet.

Från 70-talet till 80-talet

RAF hade satsat allt och lidit ett enormt nederlag. Under kampens gång blev det tydligt att RAF mot slutet av 70-talet fanns bara ett fåtal personer kvar från 1968 års uppror. Många från 68-rörelsen hade dragit sig tillbaka och tog sina chanser att göra karriär. RAF, som en del av den globala antiimperialistiska kampen, hade inlett befrielsekriget i Västtyskland. 1977 års händelser visade dock att RAF varken hade den politiska eller militära styrkan att kunna kontrollera händelseutvecklingen efter den reaktion som följde, statens krig. Det var rätt att använda den historiska situationen i början av 1970-talet och inleda ett nytt och hittills okänt kapitel av kampen i metropolerna i striden mellan imperialism och befrielse. Erfarenheterna från 1977 års nederlag avslöjade begränsningarna hos RAFs gamla stadsgerillakoncept. Vad som krävdes var en ny befrielsestrategi.

1980-talets frontkoncept var ett försök att åstadkomma detta. RAF ville ha nya kontakter och en bas för gemensam kamp med radikala delar av den motståndsrörelse som hade växt fram sedan slutet av 1970-talet. Men frontkonceptet höll fast vid många av grunduppfattningarna i 1970-talets gamla projekt. Väpnade aktioner var fortfarande det centrala och avgörande perspektivet i den revolutionära processen, som definierades som ett befrielsekrig.

Den anti-imperialistiska fronten

I början av 1980-talet pågick flera kamper riktade mot systemets människofientliga projekt, men som också var uttryck för sökandet efter fria sätt att leva. Det var en social revolt som försökte förverkliga ett nytt samhälle, med en gång.

Tusentals människor från dessa nya rörelser gick på gatorna under 1980-talet för att protestera mot samma saker som RAF attackerat sedan 1979. NATO-staternas upprustningspolitik, som skulle göra det möjligt för Väst att föra "ett och ett halvt" krig samtidigt, kriget mot Sovjetunionen och samtidigt militära ingripanden mot befrielserörelser och revolutioner, som i Nicaragua, där de första stegen mot befrielse från västvänliga diktaturer hade tagits. RAF utgick från att de inte skulle vara ensamma under denna fas. Konceptet bars upp av hoppet om att militanta delar av de olika rörelserna skulle förenas i en gemensam front. Men detta koncept såg inte att i den givna sociala situationen var det bara ett fåtal människor som såg någon mening med att föra i befrielsekampen på krigets nivå. Befrielsekampen, vars centrala moment är krigets, blir bara meningsfull när det finns krafter i samhället som är villiga att delta; när det finns en chans att den väpnade kampen utvidgas- åtminstone till de radikala delarna av rörelserna.

Men till och med de som var solidariska - och det var ganska många - uppfattade inte kampen på det viset. Ett gerillakrig behöver ett perspektiv för hur det ska utvidgas till en ny, mer omfattande nivå. Detta är nödvändigt för en gerillas utveckling och överlevnad, och det lyckades vi inte uppnå. RAF:s uppfattning om den väpnade kampen som kampens centrala punkt lade mindre vikt vid politiska och motkulturella processer vid sidan om den politisk-militära kampen. Att övervinna denna strategiska inriktning, som i sina grunddrag inte skilde sig från 1970-talets strategi, skulle ha varit förutsättningen för ett verkligt nytt revolutionärt projekt. Fronten kunde omöjligt bli det nya befrielseprojekt som skulle upphäva skiljelinjerna mellan de sociala rörelserna och gerillan.

Under 1980-talet arbetade RAF efter antagandet att attackerna mot imperialismens centrala maktstrukturer skulle verka mobiliserande i en socialrevolutionär riktning. Men med denna inriktning blev RAFs politik allt mer abstrakt. Det ledde till en åtskillnad av det som skulle förenas: antiimperialism och social revolution. Det socialrevolutionära synsättet försvann från RAFs teori och praktik. Politiken reducerades till den antiimperialistiska linjen, och resultatet av detta var den antiimperialistiska fronten. RAF hade inget att erbjuda i fråga om sociala frågor. Detta var ett grundläggande misstag.

Att underordna alla sociala och politiska frågor under den antiimperialistiska attacken mot "hela systemet" skapade falska uppdelningar istället för enhet; och det ledde till att mer konkreta frågor och målsättningar försvann från dagordningen.

Effekterna i samhället förblev begränsade, eftersom försöket att skapa medvetenhet i samhället och bryta samförståndsandan mellan staten och samhället - ett centralt moment i alla revolutionära processer - allt mer försvann. Istället försökte RAF skaka om statens maktapparat genom att skärpa attackerna. Prioriteringen gled över på den militära aspekten. Denna slagsida fanns kvar under hela 1980-talet, och präglade vår kamp.

Tillsammans med andra gerillagrupper i Västeuropa utförde vi attacker mot NATOs projekt och mot kapitalets militär-industriella komplex. Ett försök gjordes att skapa en västeuropeisk gerillafront bestående av RAF, Action Directe i Frankrike och Röda Brigaderna/PCC i Italien.

RAF koncentrerade sig - så långt dess krafter räckte till - på att attackera NATO-projekt och, efter 1984, formerandet av ett nytt maktblock av västeuropeiska stater. Fokus förblev på våra egna begränsade styrkor och de militanta aktivister som identifierade sig starkt med RAF. Försöken att skapa en front med andra grupper ur motståndsrörelsen lyckades inte. Fronten kollapsade även av en annan orsak: för mycket energi lades på att försöka följa den "rätta" linjen. Detta synsätt förlamade politiken. Den blev allt mer stel och inskränkt under årtiondets gång, istället för att öppna nya horisonter - något som hade verkat realistisk i början av 1980-talet mot bakgrund av motståndets bredd.

Det rådde stor diskrepans mellan RAF-aktivisternas vilja att ge allt i kampen och oviljan att ompröva idéerna om befrielsen skulle åstadkommas. I det fallet riskerades väldigt lite.

Under denna tid - 1980-talets koncept var redan ett par år gammalt - utvecklades vi också i en riktning som ibland ledde till en demonstrativ och kallt beräknande politik. Denna form verksamhet skilde sig inte mycket från traditionell maktpolitik, och var långt från något som hade med befrielse att göra.

Men detta var också en tid då RAF och de fängslade medlemmarna, trots alla problem och nederlag, med sin beslutsamhet visade att de förblivit okorrumperade av historiens gång och fortfarande var inställda på att förändra förhållandena mot de härskandes vilja. Detta gav även andra hopp och drog med sig folk, för kampen för kollektivitet och sammanhållning kontrasterade mot isoleringen och ensamheten ute i samhället. Fångarnas kamp mot isolering och för fångkollektiv, deras kamp för värdighet och frihet, var något som många kunde identifiera sig med. RAF:s och fångarnas konsekvens och kompromisslöshet mot makten stod emot myndigheternas alla försök att kväva kampen för ett annat sätt att leva.

Vi, varav de flesta har organiserats i RAF väldigt sent, gick med i hopp om att vår kamp skulle kunna tillföra något i en tid som präglades av genomgripande globala omvälvningar. Vi sökte nya vägar för befrielsekampen, som kunde leda till nya former för samarbete. Och vi kunde känna igen oss i dem som hade tagit upp striden före oss, som hade dött eller hamnat i fängelse.

Kampen i illegaliteten attraherade oss. Vi ville överskrida våra gränser och göra oss fria från allt som höll oss inom systemet.

Väpnad kamp i illegaliteten var för oss inget annat än befrielseprocessens enda möjliga och nödvändiga väg. Men vi ville också, speciellt med tanke på vänsterns kris i hela världen, behålla stadsgerillan som en valmöjlighet och illegaliteten som en terräng för befrielseprocessen. Men vi insåg också att det i sig inte var tillräckligt. Gerillan skulle också vara tvungen att förändras.

Vår önskan var att knyta nya band mellan gerillan och andra delar av motståndet i samhället. För att lyckas med det sökte vi efter en strategi, i vilken alla olika kamper - från bostadsområdet till gerillan - skulle kunna förenas.

Efter DDRs sammanbrott

Det var viktigt för oss att vår kamp stod i överensstämmelse med den nya sociala situationen efter DDR:s sammanbrott. Vi ville agera för att förhålla oss till alla de vars drömmar hade tagit slut med DDR:s kollaps och dess införlivning i Västtyskland. Några hade insett att "realsocialism" trots allt inte var befrielse. Andra, som var del av oppositionen mot realsocialismen i Östtyskland, hade drömt om något annat än antingen kapitalism eller realsocialism. Men de flesta som levt i DDR och som hade krävt en återförening med Västtyskland anade ännu inte den deprimerande situation som skulle uppstå när det sociala skyddsnätet avskaffades över hela linjen. Vi ville i denna historiska situation, som var okänd för alla, etablera en kontakt med alla dessa människor som hade kämpat för befrielse i konfrontation med den västtyska staten och också till de som hade fått nog av den rasistiska och fullständigt reaktionära riktningen som utvecklade sig i det nu icke-existerande Östtyskland. Vi ville inte lämna fältet fritt för högerkrafter eller resignation.

Senare såg vi att omfattningen av denna förändring krävde ett nytt och internationalistiskt befrielseprojekt, som tog hänsyn till den nya verkligheten i både öst och väst. RAF, med rötter enbart i motståndshistorien i det gamla Västtyskland, kunde inte lyckas med detta.

90-talet

Det var ett orealistiskt projekt att försöka förankra RAF i 1990-talet. Vi ville förvandla ett koncept som hade uppstått ur 1968-rörelsen till ett nytt socialrevolutionärt och internationalistiskt koncept anpassat till 1990-talet. Detta var en tid under vilken vi letade efter något nytt, men vi gick - nedtyngda av gamla dogmer - inte tillräckligt radikalt fram. Så vi gjorde samma misstag som vi alla gjorde efter 1977: vi överprioriterade själva kontinuiteten i den väpnade kampen. I grunden riskerar man att diskreditera väpnad kamp när den bibehålls utan att man förklarar hur den konkret för den revolutionära processen framåt och leder till att befrielsekampen stärks. Det är viktigt att handskas med denna fråga på ett ansvarsfullt sätt; i annat fall kan den väpnade kampen diskrediteras för lång tid framåt, alltså även i en situation när den kan komma att behövas igen.

80-talets vänster hade nått sina begränsningar och började upplösas. Vänsterns kris gjorde att våra försök att låta RAF ingå i ett nytt sammanhang var orealistiska. Vi var allt för sent ute - även för att förvandla RAF efter en tids eftertanke. Syftet med kritik och självkritik är ju inte att avsluta något, utan snarare att förbättra något. RAF:s upplösning är i slutändan inte ett resultat av vår självkritik och eftertanke, utan snarare något nödvändigt, eftersom konceptet RAF inte innehåller det ur vilket något nytt kan uppstå. När vi idag betraktar denna del av vår historia i ljuset av det allmänna historiska skeendet blir försöken att återigen placera RAF i centrum för den politiska utvecklingen främst en förlängning av något som för länge sedan borde ha varit ett avslutat projekt. Vi måste inse att det framför allt var kampformen som återstod av det ursprungliga upproret. Där fanns inget nytt som gick att upfatta och kunde erbjuda ett alternativ till lönearbetssamhället och dess omänskliga, profitinriktade ekonomi, något som kunde tjäna som bas för framtidens befrielsekamper och föra många människor samman.

Efter vårt nederlag 1993 förstod vi att vi inte bara kunde fortsätta med den omläggning av kampen som vi hade beslutat året före. Vi var övertygade om att vi hade satt upp riktiga målsättningar, men vi hade gjort några allvarliga taktiska misstag. Vi ville tänka över saken en gång till med dem som var i fängelse, och ta ett nytt steg tillsammans.

Men den mycket smärtsamma splittringen mellan en å ena sidan en grupp av fångarna, som förklarade oss för fienden, och oss å andra sidan visade att de förutsättningar som hade givit upphov till RAF från början - solidaritet och kampen för kollektivitet - inte längre fanns kvar.

Vår egen befrielse

Övar viktig för oss, men ändå stagnerade alltid den processen. Vi eftersträvade kollektivitet och den gemensamma segern över alla sorters alienation. Men motsättningen mellan krig och befrielse sköt vi ofta undan eller pratade bort. Revolutionärt krig producerar också alienation och maktstrukturer, vilket står i motsättning till befrielse. Att ta itu med det, så att det inte etablerar sig som en struktur, är bara möjligt om det finns medvetenhet om problemet. Annars uppstår nya maktstrukturer och en hård självdisciplin både i den politiska verksamheten och hur man umgås med varandra. Detta faktum visade sig i de ofta skiftande hierarkiska strukturerna i fronten på 1980-talet och i de auktoritära tendenserna under splittringen 1993. Och det visade sig i återfallet till det borgerliga sättet att se på saker, som ledde till att många människor som en gång kämpade i RAF inte längre kunde se det berättigade i en total revolt.

Det var ett strategiskt misstag att inte bygga upp en politisk-social organisation bredvid den illegala, väpnade organisationen. Inte i någon fas av vår historia etablerades en politisk organisation som kunde komplettera den politiskt-militära kampen. Konceptet RAF innehöll enbart den väpnade kampen, med fokus på den politiskt-militära attacken.

Den här frågan diskuterades inte i RAF:s grundläggande programförklaringar under första hälften av 1970-talet. Det kunde knappast ha varit annorlunda heller; i Tyskland fanns inga tidigare erfarenheter av stadsgerilla. Läget var likartat i övriga metropolländer. Mycket var tvunget att upptäckas och läras längs vägen, och prövas som sant eller falskt genom att omsättas i praktik. Men färdriktiningen var utstakad när det gällde den viktiga frågan om befrielseprojektet helt ska genomföras genom illegal organisering och väpnad kamp - eller om uppbyggnaden av gerillan ska gå hand i hand med utvidgandet av politiska strukturer på gräsrotsnivå. I januari 1976 skrev våra fängslade kamrater om detta, och påstod att enbart den väpnade kampen i illegalitet kan vara en praktisk-kritisk opposition mot imperialism. Konceptet från maj 1982 höll också fast vid denna hållning, trots alla motsägelser och trots att det var ett försök att finna nya politiska samarbetsmöjligheter med andra människor. Inte heller detta koncept bröt med tanken att den väpnade kampen skulle vara det centrala i metropolerna. De politiska aktiviteter som uppstod ur frontprocessen sträckte sig oftast inte längre än till att förmedla aktionerna inom den radikala vänstern.

Mer än 20 års brist på politisk organisering har bidragit till den dåliga genomslagskraften. Övervärderingen av de senaste årtiondenas politiskt-militära aktioner i metropolerna ifrågasattes aldrig. RAF utformade den väpnade kampen på olika sätt under olika perioder, men aldrig nåddes den punkt då de militanta angreppen blev vad de borde vara: det taktiska valet i en omfattande befrielsestrategi. Denna svaghet ledde också till att vår organisation inte kunde förändra sig efter två årtionden. Förutsättningarna för att skifta tyngdpunkten i kampen till den politiska nivån - vilket var vad vi ville 1992 - fanns inte. Det var i slutänden bara följden av det grundläggande strategiska misstaget. Avsaknaden av politisk-social organisering var ett avgörande misstag av RAF. Det var inte det enda misstaget, men det är en viktig orsak till varför RAF inte kunde bli ett livskraftigare befrielseprojekt. Det är också en förklaring till varför de nödvändiga förutsättningarna i slutänden saknades för att bygga upp en kämpande motrörelse i sökandet efter befrielse, som skulle kunna ha haft ett starkt inflytande på samhällets utveckling. Dessa och liknande misstag som följde RAF genom hela dess historia visar att konceptet RAF inte längre kan vara giltigt i framtidens kamper för befrielse.

Slutet för RAF kommer vid en tid då hela världen konfronteras med nyliberalismens effekter. Den internationella kampen mot fördrivning och marginalisering och för rättvisa och i grunden annorlunda sociala förhållanden står i motsättning till kapitalismens hela utveckling. Globala och lokala motsättningar skärps i turbulensen efter slutet för realsocialismen. Trots det är det inte en motsägelse för oss att avsluta vårt projekt och samtidigt se nödvändigheten av att göra allt som är meningsfullt och möjligt för att en värld utan kapitalism kan uppstå, en i vilket människans frigörelse kan förverkligas. Med tanke på de förödande konsekvenserna av realsocialismens kollaps över hela världen och massfattigdomen för miljontals människor i det forna Sovjetunionen, räcker det inte idag att enbart tala om de möjligheter som uppstått genom realsocialismens fall. Likväl inser vi att verklig befrielse inte var möjlig i realsocialismens modell. Man måste ta konsekvenserna av de anti-emancipatoriska erfarenheterna av realsocialismens auktoritära och statsbyråkratiska projekt och se framtida vägar mot befrielse. Med realsocialismens kollaps upphörde konkurrensen mellan systemen, vilket innebar att kapitalismens förespråkare inte längre kände behovet av att få deras system att framstå som ”bättre”. Frånvaron av en sådan spärr ledde till en otyglad kapitalism på global nivå: hela mänskligheten skulle underordna sig kapitalets behov. Nyliberalismen är den ideologiska och ekonomiska grunden för en världsomfattande effektivisering i fråga om kapitalets exploatering av människor och natur. Systemets företrädare kallar det ”reform” eller ”modernisering”.

Det är uppenbart att systemets nuvarande utveckling kommer att leda till förvärrade hot mot existensvillkoren för en överväldigande majoritet av mänskligheten. För en majoritet av människorna i världen innebär nyliberalismen att hoten mot deras liv tillfogas ännu en dimension. I kampen för politisk hegemoni och ekonomisk makt kan bara de ekonomier överleva som mer och mer koncentreras på företagens vinster och en allt mindre del av samhället. Bieffekterna av detta system leder till stora förändringar inom samhällena. Den ökande fattigdomen och brutaliseringen kommer dessutom att framkalla ännu fler krig och utbrott av barbari. Om deras egna ekonomiska och politiska intressen står på spel kommer de rika nationerna att ingripa militärt i sådana konflikter för att säkra ”den obegränsade tillgången av råvaror” samt de egna maktpositionerna. De kommer aldrig att bekymra sig om att faktiskt försöka lösa folks problem, utan snarare vill de kontrollera den förstörelse som deras system sätter igång, för att pressa ut profiter till de få.

Det är inte en motsättning utan snarare del i systemets logik, att transnationella företag är mäktigare och uppvisar större vinster än någonsin, medan de politiska systemen upplever en kris över hela världen, samhällen faller samman och allt bredare delar av befolkningen i metropolerna, som tidigare besparats materiella problem, utarmas.

Paradoxalt nog verkar kapitalets lyckade profitmaximering, och det sociala sönderfall som blir följden, pressa kapitalismen mot dess begränsningar. Utvecklingen hotar för närvarande att resultera i ytterligare utbrott av barbari: den här negativa processen kommer att fortsätta, framdriven av systemets egen utvecklingsdynamik, tills det finns en föreställning om befrielse som kan frammana ny kraft att välta systemet. Idag har vi inte bara den historiska vänsterns nederlag och de globala sociala förhållandenas materiella tvång, vi har också en uppsjö av upprorsrörelser som kan ta del av erfarenheterna från en global motståndshistoria.

Kapitalismen behöver inte längre köpa vårt samtycke

I den här globala utvecklingen försöker kapitalismen i allt mindre grad köpa sig till social fred genom ”välfärdssystem”. Detta gäller även i metropolerna. Istället marginaliseras allt större delar av samhället, som inte längre behövs i produktionsprocessen. Att både vara ”världsmakt” och ”välfärdsstat” är inte längre förenligt. I Europa, till exempel, hamnar de gamla ”välfärdsstaterna” under Tysklands politiska och ekonomiska kontroll. Med tyskland som ledande rasistisk stat håller en hel kontinent på att förvandlas till polisstat. Polis och militär sätts in mot de som flyr från fattigdom, krig och förtryck. Människor utvisas till krig och tortyr. Ett samhälle fullt av fängelser. Hemlösa, ungdomar och alla andra som upprör stamkunderna och borgerligheten slängs ut från köpcentra av poliser och väktare. Återinförandet av slutna anstalter såsom ungdomsfängelser. Försöken i en nära framtid att utöva total kontroll av flyktingar med hjälp av datachips, vilket längre fram i tiden även kommer att drabba andra sociala grupper. Användandet av batonger och skjutvapen mot de förutsägbara revolterna bland de marginaliserade. Uteslutning, repression och fördrivning. Inte ens den totala perfektionen av människor genom genetisk ingenjörskonst kan uteslutas.

Uteslutning och repression som ett resultat av avtrubbningen i samhället tillhör vardagen här liksom på andra platser. Rasism underifrån utgör ett hot mot miljontals människor, vilket i Tyskland är det mordiska tecknet på den historiska kontinuitet som det här samhället bär med sig. Uteslutningen av de handikappade ovanifrån och aggression mot dem underifrån är uttryck för samhällets dagliga brutalitet. Endast människor som inte står i motsättning till det ekonomiska systemets effektivitet önskas, liksom allt annat som kan ge profit. Allt som står utanför det kapitalistiska samhällets behov ges inget utrymme. Det stora antalet människor som inte längre kan leva här, eller som inte längre vill - och det är många som beslutar sig för att avsluta sina liv - visar varje dag på systemets tomhet och samhällets hårdhet.

Människohandeln, våldet i hemmen och på gatorna, det är förtryckets våld, den sociala kylan mot andra, våldet mot kvinnor - allt detta är uttryck för patriarkala och rasistiska förhållanden.

RAF stod alltid i motsättning till åsikterna hos majoriteten av befolkningen. Det är ett nödvändigt moment i befrielseprocessen, för det är inte bara förhållandena som är reaktionära, utan det är även så att förhållandena producerar reaktionära attityder hos människor, och detta undertrycker hela tiden deras möjlighet att befrias. Utan tvekan är det en angelägenhet av vikt att göra motstånd mot och bekämpa rasism och alla uttryck för förtryck. Framtida befrielsestrategier måste bedömas utefter detta; de måste hitta en nyckel till den slutna, reaktionära medvetenheten och väcka begäret efter emancipation och befrielse.

Förhållandena i världen idag bevisar att det skulle ha varit bättre om den globala våg av uppror, som RAF var en del av, hade lyckats. Men den globala våg av uppror, som RAF var en del av, lyckades inte, vilket är detsamma som att den destruktiva och orättvisa utvecklingen ännu inte har kunnat vändas. Det faktum att vi fortfarande inte har några tillfredsställande lösningar på detta problem väger tyngre mot oss än de misstag vi faktiskt har gjort.

Den globala revoltvågen misslyckades

RAF uppstod ur revolterna de senaste årtiondena, som inte exakt förutsåg hur samhället skulle utvecklas, men som åtminstone insåg vilket hot som förelåg. Vi visste att det här systemet skulle låta allt färre och färre människor i världen leva i värdighet. Och vi visste också att det här systemet eftersträvar den totala förfoganderätten över människor, så att de underordnar sig systemets värderingar och gör de sina. Vår radikalism uppstod ur denna övertygelse. Som vi såg det hade vi inget att förlora i detta system. Vår kamp - våldet med vilket vi gjorde motstånd mot de här förhållandena - hade en svår, en tung sida. Även befrielsekriget har sina mörka sidor. Att attackera människor i deras egenskap av statens funktionärer står i motsättning till känslor och tankar - även själva idén om befrielse - hos alla revolutionärer i världen. Men det finns trots allt perioder i befrielseprocessen när detta bedöms som nödvändigt, eftersom det finns människor som önskar orättvisa och förtryck och som försöker försvara sin egen eller andras makt. Revolutionärer eftersträvar en värld i vilken ingen har rätt att bestämma vem som ska få leva eller inte. Men trots det möttes vårt våld av en upprördhet som inte var helt rationell. Den verkliga terrorn består i det ekonomiska systemets normaltillstånd.

RAF var bara en aspekt RAF var inte hela lösningen - men kanske en aspekt av befrielsen. Även om många frågor kvarstår är vi säkra på förutsättningen för att framtidens föreställningar om befrielse verkligen ska kunna leda till ett fritt samhälle, är att de ger plats åt den faktiska mångfald som krävs för att vända på förhållandena. Att prata om ”den rätta linjen”, som nonchalerar delar av livet som faller utanför dessa snäva ramar, är lika värdelöst som att söka efter det revolutionära subjektet. Befrielseprojektet i framtiden kommer att innehålla många subjekt och en variation av perspektiv och innehåll, och det har inget med godtycklighet att göra. Vi behöver en ny strategi i vilken till synes mycket olika individer eller sociala grupper kan vara sig själva, men ändå arbeta tillsammans. Sett på det viset kan framtidens befrielseprojekt inte sökas i den tyska vänsterns modeller sedan 1968, varken i RAFs eller någon annan grupps. Den glädje som ligger i att bygga ett omfattande, antiauktoritärt men ändå förpliktande organiseringsprojekt ligger fortfarande framför oss. Hittills har det inte lyckats. Men vi ser att det finns folk över hela världen som försöker finna vägar ur återvändsgränden. Det ger oss hopp att det överallt, även i de mest avlägsna delarna av detta land - där den fascistiska högerns kulturella hegemoni inte längre är något sällsynt - finns människor som har modet att förena sig mot rasism och nynazism, att försvara sig och andra och att kämpa.

Det är nödvändigt att erkänna att vi befinner oss i en återvändsgränd och måste hitta en väg ut. Det kan då vara helt riktigt att överge något som man teoretiskt sett skulle kunna fortsätta. Vårt beslut att avsluta detta något är ett uttryck för vårt sökande efter nya svar. Vi vet att vi är förenade med många andra människor över hela världen i detta sökande.

Det kommer att krävas många diskussioner i framtiden tills alla erfarenheter har samlats och vi har en realistisk och genomtänkt bild av historien. Vi vill vara en del av den gemensamma befrielsen. Vi vill kunna förmedla våra egna erfarenheter, och lära oss av andra.

Detta utesluter tanken på ett avantgarde som leder kampen. Även om begreppet ”avantgardet” sedan flera tillbaka inte längre passade som beskrivning av den kamp som vi ville föra, ingick det ändå i RAFs gamla koncept. Det var också en anledning att göra sig av med det konceptet.

I bestens hjärta

Gerillan i metropolerna förde kriget, som de imperialistiska staterna utkämpade utanför sina egna maktcentra, åter till bestens hjärta. Trots allt som vi kunde ha gjort bättre var det i grunden korrekt att opponera sig mot förhållandena i Västtyskland och försöka göra motstånd mot den tyska historiens kontinuitet. Vi ville öppna möjligheten för revolutionär kamp även i metropolerna.

Under mer än två årtionden har RAF utvecklat kampen i en samhällelig omgivning som historiskt sett kännetecknats av väldigt lite motstånd, avsaknaden av en rörelse mot fascism och en befolkning som var lojal mot fascism och barbari. Till skillnad från i andra länder kom befrielsen från fascism i Tyskland utifrån. Här skedde inget självbestämt uppbrott från fascismen underifrån. Det var väldigt få människor i det här landet som gjorde motstånd mot fascismen: allt för få som visade prov på medmänsklighet. Men det är betydelsefullt för oss att det fanns människor som kämpade i det judiska motståndet, i det kommunistiska motståndet - i vilket antifascistiskt motstånd som helst. De kommer alltid att vara värda att minnas. De var de få ljusglimtarna i det här landets historia sedan 1933, då fascismen började utrota allt som var socialt i det här samhället.

I motsats till dessa människor har den samhälleliga trenden mer eller mindre alltid varit att acceptera det som makten sa: auktoriteten bestämde vad som var rätt. I den sociala förstörelsen av det här samhället, som var en förutsättning för nazisternas folkmord, kvarstår än idag likgiltigheten i förhållande till andra människor som något väsentligt. RAF bröt med den tyska traditionen efter nazismen och vägrade att godta den. RAF uppstod ur revolten mot den. Det var inte bara det nationella och samhälleliga arvet som förkastades; i denna negations ställe sattes dessutom en internationalistisk kamp, som förkastade maktförhållandena i den tyska staten och attackerade dess NATO-allierades militära strukturer. Över hela världen försökte denna allians, i vars hierarki USA var den pådrivande kraften och självskrivna ledare, besegra sociala uppror och befrielserörelser med hjälp av soldater och krig. Gerillan i metropolerna förde kriget, som de imperialistiska staterna utkämpade utanför sina egna maktcentra, åter till bestens hjärta.

Upprorets våldsamhet

Vi besvarade de våldsamma förhållandena med upprorets våldsamhet. Vi kan inte se tillbaka på en perfekt historia. Men vi försökte göra något, och därigenom överskred vi många av de härskandes lagar och det borgerliga samhällets internaliserade gränser.

RAF kunde inte visa på vägen mot befrielse. Men RAF bidrog i två årtionden till att tanken på befrielse fortfarande hålls levande. Att ifrågasätta systemet var och är fortfarande berättigat, så länge det finns dominans och förtryck istället för frihet, emancipation och värdighet för alla i den här världen.

Det finns fortfarande nio före detta aktivister ur RAF i fängelse. Även om kampen för befrielse långt ifrån är över tillhör denna konflikt historien. Vi stödjer alla ansträngningar som går ut på att fångarna omedelbart ska frisläppas. Nu skulle vi vilja tacka alla som erbjöd oss sin solidaritet längs vår väg de senaste 28 åren, som på olika sätt stödde oss och som kämpade med oss på de sätt de kunde. RAF bestämde sig för att bidra till kampen för befrielse. Detta revolutionära ingripande i det här landet skulle aldrig ha kunnat genomföras om inte många människor, som själva inte var organiserade i RAF, hade gett en del av sig själva. Bakom oss ligger en väg som vi har gått tillsammans. Vi hoppas att vi alla träffas igen på befrielsens okända och vindlande stigar. Våra tankar är med alla som runt om världen har förlorat sina liv i kampen mot förtryck och för befrielse. Målen de kämpade för är dagens och morgondagens mål - tills alla förhållanden är upphävda i vilka människan bara är en usel, förkastad, övergiven och föraktfull varelse. Det är smärtsamt, men deras död var inte förgäves. De lever vidare i framtidens kamper och befrielse.

Vi kommer aldrig att glömma kamraterna ur Folkfronten för Palestina Befrielse (PFLP) som förlorade sina liv hösten 1977 i försöket att befria de politiska fångarna. Det var internationell solidaritet i praktiken. Idag skulle vi speciellt vilja minnas alla de som valde att ge allt i den väpnade kampen här, och som dödades. Våra tankar och all vår respekt går till de vars namn vi inte känner, därför att vi aldrig träffade dem, och till Petra Schelm, Georg von Rauch, Thomas Weissbecker, Holger Meins, Katharina Hammerschmidt, Ulrich Wessel, Siegfried Hausner, Werner Sauber, Brigitte Kuhlmann, Wilfried Böse, Ulrike Meinhof, Jan-Carl Raspe, Gudrun Ensslin, Andreas Baader, Ingrid Schubert, Willi-Peter Stoll, Michael Knoll, Elisabeth van Dyck, Juliane Plambeck, Wolfgang Beer, Sigurd Debus, Johannes Timme, Jürg Peemöller, Ina Siepmann,Gerd Albartus, Wolfgang Grams.

Revolutionen säger: jag var, jag är, jag kommer

Röda arméfraktionen, mars 1998

Litteraturtips:

Stefan Aust: Baader Meinhof
Astrid Proll: Baader/Meinhof, Pictures on the run (1998). (Artikelns bilder är därifrån.)
Die Beute nr 15: "Humanismus und Terror"
Weidenhammer: Selbstmord oder Mord? (ty)
Reinders/Fritz: Die Bewegung 2. Juni (ty)
Bad Kleinen und die Erschiessung von Wolfgang Grams (ty)
RAF Communiques (1979, eng)
Revolutionäre Zellen und Rote Zora: Die Früchte des Zorns (1997, ty)
Björn Kumm: Terrorismens historia
Steve Sem-Sandberg: Théres
Tom Vague: Televisionaries RAF 1963-1993
Peio Aierbe: Bewaffneter Kampf in Europa
GAIA nummer 19/1997, intervju med Stefan Wisniewski (Dan)