Ett brev från cell 810, Skånegatan, Göteborg

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

Jag tänkte beskriva mina 100 dagar i Göteborgs allmänna häkte uppdelat i fem perioder. Tillvaron har nämligen, även om den förstås varit ensam, ändrat sig lite med tiden. Under den första perioden var jag väldigt trött. EU-toppmötet hade fullständigt utmattat mig och polisens aktiviteter höll mig uttröttad. (€ven om det inte är så jobbigt att sitta och hålla tyst så måste man vara uppmärksam på eventuella trick.) Därför led jag inte så mycket av att jag inte fick min promenad eller möjlighet att träna den första tiden. (Jag haltade dessutom på grund av att de slog mig när jag arresterades). Den första veckan sov jag mest mellan förhör, blodprov, daktning och dylikt (fick stryk i hissen en gång till exempel).

Rutinerna

Nästa period var ganska lång, den sträcker sig mellan tiden då jag började bli uttråkad och tiden innan rättegången. Denna period kännetecknades av att jag långsamt började lära mig rutinerna. Jag visste inte riktigt vilka skyldigheter och rättigheter jag hade, och jag fick inte heller ta del av vad som gällde utan jag lärde mig efter hand. Jag blev också flyttad till en annan avdelning där jag fick träna och promenera. Det var bra för mig att bli starkare och få bättre kondition. Jag instiftade massa regler för mig själv för att skapa en illusion om att jag kunde påverka min situation (till exempel: jag måste träna så ofta som jag får, jag måste läsa en nyttig bok mellan varje bra, jag får bara dricka kaffe varannan dag och så vidare). Något annat som var typiskt för denna period var jakten på böcker. Jag hade alla restriktioner och dessutom en ny, nämligen att jag inte fick ta emot böcker utifrån. (Eftersom det här förbudet egentligen inte finns gjorde plitarna ibland misstaget att ge mig böcker ändå.) Därför tjatade jag hela tiden om att få låna böcker.
Biblioteksvagnskillen tog fem veckors semester under den här tiden och eftersom jag gjorde av med minst en bok om dagen blev det ofta bokbrist. Bokbristdagarna kändes som att sitta och vänta på en buss i fjorton timmar. Jag kunde under denna period fylla min anslagstavla med uppmuntrande vykort.

Delgivningen

Under period tre blev jag orolig. Min advokat kom oftare och polisen jobbade intensivt på att hitta bevis mot mig. Jag var nervösare under delgivningen av förundersökningen (särskilt när de visade mig videobevisningen) än under rättegången. Jag hade ibland svårt att koncentrera mig på att läsa och började lägga patience oftare i stället. Jag hade givit upp hoppet om att slippa ur häktet, men jag såg fram emot att slippa restriktionerna. (Det är väldigt ovanligt att restriktionerna ligger kvar efter rättegången.) Åklagaren hävde bokförbudet och jag fick kilovis med böcker som legat och väntat på mig. Jag tycker jag gjorde bra ifrån mig på rättegången och jag lät mig inte påverkas av åklagarens larviga försök att skrämma mig med 14 års fängelse. (Tingsrätten lät sig inte heller imponeras, en nämndekvinna sov under hela hans plädering.)

Domen

Period fyra sammanfaller mer eller mindre med månaden augusti. Jag fick förbuden hävda vad gäller radio, tv och möjlighet att läsa GP men jag fick fortfarande inte ringa eller träffa folk utifrån, eller inifrån. Sedan fick jag min dom, fyra år. Nog för att nämndemännen i tingsrätten såg ut som Brynolf Wendt-kloner men det var ändå mer än jag väntat mig. Jag var lite bedrövad över detta men jag intalade mig att jag, oavsett straff, skulle ha behövt överklaga domen eftersom hovrätten såklart skulle sänka straffet. Under period fyra började jag titta på tv, (fast jag klarar fortfarande inte av dagtidssåporna) och kombinera mina patiencesejourer med P3. Jag skrev och fick mer brev än tidigare allt eftersom folk vågade ge mig sina adresser trots att dessa med säkerhet införlivades i S€POs register. Dessutom gjorde outningen av mig i DN och Svenskan att några som tidigare inte kände till min situation hörde av sig, och när min granne hamnade härinne och det plötsligt fanns någon som kunde relatera till ens nya värld började internposten florera. Mitt knä gav vika och detta i kombination med min alltför strikta diet-regel (bara maten från köket, inget ur kiosken) gjorde att jag tappade vikt och att mina träningsresultat stagnerade. Under denna tid ordnade sig till slut mina praktiska problem i form av flytt, räkningar och hyra. SOC och vänner ställde upp.

Rigor mortis

Jag antar att erfarna kåkfarare hånskrattar åt detta men jag tycker mig redan nu under period fem börja se de första tecknen på rigor mortis. Jag har nu, under övervakning, fått träffa min mamma två gånger. (Hon har förresten varit guld, varken hysterisk eller anklagande.) Konversationen blev dock lite hackig, bland annat på grund av övervakningen, men också för att jag har glömt hur man gör när man pratar med folk. (Ok, det var en överdrift men bara tendensen är oroväckande.) Det är inte heller bara bra att dagarna börjar gå fort. Jag ska snart upp i rätten igen och det känns som om jag nyss blev placerad i min senaste cell, vilket hände i slutet av augusti. Det måste helt enkelt vara så att jag fungerar långsammare. Det känns som att läsa några sidor ur en bok, läsa GP (skriva av de lovande tv-programmen), ta några varv i tårtbiten på taket, skriva ett par brev, lägga patience, göra några armhävningar och situps och titta på tv är precis vad man hinner med under en dag. Jag har lagt in ett till mål mat om dagen i mina rutiner. 19.30 äter jag några bröd med tartex eller mjukost och en frukt. Detta ganska modesta försök att inte magra bort kostar mig skjortan. Det märks att kioskvagnen har monopol på försäljning här. Eftersom jag känner fängelsetiden närma sig har jag besvärat en massa människor med frågor om anstalter och hur saker och ting funkar i fängelsevärlden. Det nedslående senaste beskedet är att alla anstalter är proppfyllda och att vi därför antagligen får stanna på det här skojsiga stället på obestämd tid.

Jonathan