De olydigas rörelse Finland: Globaliseringen, imperiet, mångfalden, nyliberalismen och arbete

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

Globalisering

Vi är inte emot globalisering. Vi tror inte att globalisering bara har negativa effekter. Som alla historiska och samhälleliga fenomen är globalisering mycket paradoxal. Globalisering är samtidigt rikedom och fattigdom; människornas fria rörelse och växande gränser; möjlighet till flexibelt arbete och en ökad osäkerhet om framtiden.

Globalisering innefattar möjligheten att komma bortom nationalstaternas tid, mot nya öppna politiska strukturer, där nationalitet inte längre är att försvara den egna identiteten, utan att bli öppen mot andra och blanda sig med dem. Den erbjuder en möjlighet till nya flexibla former av arbete och en ökad fritid, som människor kan använda till att utveckla sig själva och till frivilligt arbete i den tredje sektorn. I globalisering kan vi se möjligheten till en värld, där det inte finns gränser mellan människor. Man måste ge globalisering en riktning, eller snarare flera riktningar. Man måste ge individer och samhällen möjligheten att fungera på det sätt de vill, även om det skulle strida emot den allmänna utvecklingen. Vi tror, att den ekonomiska utvecklingen är ett viktigt sätt att förbättra kvaliteten på ett mänskligt liv. Samtidigt kan det mänskliga livets intressen och alla människors ekonomiska fördel inte alltid likställas med företagsägarnas intressen och deras ekonomiska fördelar. Vi anser att frukterna av den ekonomiska utvecklingen borde produceras och fördelas med annorlunda utgångspunkter än nuförtiden, men ändå utan att underkasta den samhälleliga utvecklingen nationalstaternas eller motsvarande institutioners kontroll, och samtidigt utan att underkasta det mänskliga livet ekonomin.

Samtidigt som globaliseringen väcker frågor, anser vi att den också delvis ger svar och lösningar till de problem den skapar: människor skapar olika nätverk, nationalstaternas roll minskar, direkt aktion, deltagande och fri rörlighet. Detta är bara några exempel på de positiva saker som globaliseringen innehåller och som vi vill utveckla vidare.

Imperiet

Under de senaste åren har det skapats en ny världsordning, som vi kallar Imperiet. Imperiet är en politisk konstruktion, som har formats efter det kalla kriget, under en lång process som startades på 1960-talet. Kännetecknande för den här ordningen är att den politiska makten har förflyttats från nationalstaterna till nya globala institutioner. Det här betyder ändå inte att nationalstaterna skulle ha försvunnit från världens politiska karta - men det är ändå säkert att deras betydelse håller på att minska.

Nuförtiden bestämmer Imperiet om världsfrågorna. Imperiet fungerar genom ekonomiska, politiska och militära institutioner (G8, WTO, IMF, Världsbanken, NATO och så vidare). Storföretagen och deras globala forum, media- och spektakelindustrin är en del av Imperiets maskineri. Samma gäller också nationalstaterna, speciellt då det gäller användandet och upprätthållandet av arméer och polisstyrkor.

Imperiet betyder att jordklotet i sin helhet är underkastat den kapitalistiska utvecklingen. Det existerar inte längre marknader utanför Imperiet, inte heller alternativa politiska system och även de nationella intressena har försvunnit. Också fenomenet som marxisterna kallade för imperialism har tagit slut: det kapitalistiska systemet har underkastat världen.

Imperiets sympoliska huvudstäder finns i USA (New York och finansmarknaden, Washington och den militära makten, Los Angeles och kommuniskations- och spektakelindustrin). Ändå är inte Imperiet samma sak som USA. Också denna nationalstat har tillsammans med alla andra förlorat sin betydelse - därför får inte motståndet mot Imperiet växlas med motståndet mot amerikanism.

Imperiets uppkomst och utveckling har baserat sig på att vända kraven, som myllrets kamp ställde på 1960-talet, tillbaka mot myllret: internationalismen är underkastad storföretagens intressen; vägran att arbeta har blivit en blandning av fritid och oregelbundet arbete, som gör människornas liv osäkert; viljan till kommunikation har gjorts till en rent teknologisk fråga, vars innehåll inte har någon betydelse; minoriteternas frihetskamp har förvandlats till en frammarsch av nya marknadssegment (svarta konsumenter, gula konsumenter, unga konsumenter och så vidare); statsförakt och motstånd mot förmynderskap har förvandlats till en strävan att bryta ner offentliga solidaritetsnät. Men eftersom Imperiet baserar sig på att förändra motstånd till makt, är det ändå extremt sårbart.

Myllret

Vi kallar Imperiets undersåtar för myllret. Vi kallar inte myllrets individer för medborgare, eftersom minskningen i nationalstaternas betydelse har lett till att medborgarskap har blivit ett mycket paradoxalt begrepp. Vårt samhälle är fullt av människor, som inte har någon nationalitet eller sådana rättigheter som medborgarskapet för med sig. Migranter är till exempel en sådan grupp människor. Samtidigt bestämmer sig Imperiet godtyckligt allt oftare för att tillfälligt upphäva existensen av staternas medborgarrättigheter och grundlagar. På grund av det här blir medborgarskap ett flexibelt begrepp, som poliserna i sista hand bestämmer om: i belägrade skolor, i utlänningsverkens köer, i demonstrationer som man väljer att skjuta in i och i många andra sammanhang.

Vi kallar inte heller myllret för arbetarklassen eller proletariatet. Den marxistiska definitionen strävar till att betona de gemensamma dragen hos myllret på olikhetens bekostnad. I den finns det inbyggt ett antagande om ett gemensamt intresse och en revolution som löser allas problem. Vi känner väl till resultaten. Världen har också under de senaste årtiondena förändrats så mycket, att den marxistiska strukturen med partier, arbetarorganisationer, nationella arbetarklasser och fabriksarbetare, har fått vissa sorts Jurassic Park-drag.

Vi gillar begreppet myllret, eftersom det ontologiskt säger nej till förtrupper, representationism och traditionell politik. I dess DNA står det: agera för att vara. Verksamheten och den verklighet som den skapar är myllrets särprägel. Den vägrar delta i politik just på grund av det här: politik handlar bara om anpassning, kommenderande och uppoffringar i de gemensamma intressenas namn (i marknadens namn, i arbetets namn, i revolutionens namn, i socialismens namn). Gentemot politik erbjuder myllret en biopolitisk kamp mot Imperiet. En kamp för det egna livet och för livskvaliteten här och nu. Utan förlikning.

Nyliberalismen och arbete

Traditionellt har man tänkt att utkomst och arbete är bundna till varandra. Utan arbete finns det inte utkomst och utan arbete finns det inte välfärd. Den här tankemodellen har varit befogad under industrialiseringens tidsålder, då ökningen i fabriksarbete verkade vara den samhälleliga utvecklingens motor. Nya arbetsplatser skapades, produkitionen ökade och tack vare arbetarnas påtryckningar skapades det samtidigt ett socialskyddssystem, som skulle ge tryggad utkomst även under sådana tider då det inte fanns lika mycket arbete. Under de senaste årtiondena har situationen förändrats dramatiskt. Den samhälleliga rikedomen har fortsatt växa och samtidigt har behovet av arbete (speciellt fabriksarbete) minskat. Det här har berott på den teknologiska utvecklingen, som har gjort det möjligt att öka produktioen samtidigt som mängden anställda har minskat. Samtidigt har minskningen i skatteintäkter gjort att man blivit tvungen att skära ner på socialskyddsutgifterna. Man har inte kunnat öka företagens eller investeringarnas skattebörda eftersom man velat bevara den nationella konkurrenskraften.

Den nyliberalistiska strategin, vilken man använt sig av för att försöka kontrollera situationen, har gått ut på att minska arbetskraftsutgifterna, öka arbetsförhållandenas flexibilitet och göra en kraftig satsning på den så kallade servicesektorn. I praktiken har det här inneburit en kraftig ökning i lågavlönade och deltidsbaserade servicejobb. Den nyliberalistiska strategin har avsevärt ökat osäkerheten och den samhälleliga splittringen. I samma andetag måste man ändå tillägga att det finns människor som har dragit nytta av den nya situationen och varit nöjda med den. Tack vare eget kunnande har man klarat sig bra på de öppna marknaderna.

I samhälleliga frågor finns det sällan enkelspåriga förklaringar. För vissa människor, förutom de som lyckats, gäller det att de nyliberala marknaderna erbjudit dem en chans att, på ett kreativt sätt, kombinera arbete, fritid eller studier. För andra har förändringen inneburit rädsla, missnöje, utslagning och bitterhet. De globaliserade ekonomiska strukturerna har, förutom allt detta, spridit dessa delningar överallt.

Immateriellt arbete

Man har blivit van att uppfatta arbete som en fysisk prestation. I det fordistiska fabriksarbetet eller i det traditionella kontorsarbetet krävde man inte någonting annat än fysisk verksamhet under ledningens eller mellanledningens uppsyn. Det sarkastiska uttrycket "inte vet jag någonting, jag bara jobbar här" är mycket slående. Med tiden har arbetet blivit allt mera en intellektuell och kommunikativ prestation. Det allmänna verktyget som kallas för dator har spritt sig överallt och har historiskt sett skapat en helt ny situation där man oberoende av vilket yrke man har, arbetar med samma vertyg. Då arbetet blivit "intellektuellt" har man också fäst mer uppmärksamhet på förmågan att lösa problemsituationer, initiativtagande, kreativitet, gruppdynamik och så vidare. Den tid, då alla var bundna vid sina arbetspunkter och det var förbjudet att prata med varandra, är långt borta. På många områden tvingar man till och med arbetarna att visa empati och intresse för kundernas problem. Inlevelseförmåga med mera är nyckelbegrepp.

Dessa nya arbetets egenskaper är immateriella, de finns alltså, men man ser dem inte, och kan inte röra dem. Immaterialitet är nuförtiden ett typiskt drag för arbete. Man kallar det bland annat för kunnande. Ett drag som ingår i immaterialiteten har skapat problem i den traditionella ekonomiska vetenskapen. Det är nämligen mycket svårt att mäta immaterialiteten: hur räknar man det konkreta värdet (lön, tid, aktiers värde, profit) på någonting som inte syns? Det finns många bra (och också lustiga) exempel på problemen som konkreta värden och mätningar står inför i samband med immaterialitet. Samma gäller till exempel arbetstid. Under fritiden kan man inte sätta intellektet, empatin, affekterna och inlevelseförmågan i verktygslådan. Dessa saker ökar alltså utanför den egentliga arbetstiden. Samtidigt måste man påpeka att de immateriella egenskaperna oftast är kollektiva, gemensamma. Hur skall man då mäta en individs prestation?

Om vi kombinerar ovan nämda saker med det faktum att arbetet blir deltidsarbete, det görs i olika avsnitt, osäkert och ofta lågavlönat, är det klart att individens huvudsakliga utkomst i det postindustriella samhället inte längre kan vara lönearbete. Och det här gäller trots att skatteintäkterna minskar.

Det finns ändå en möjlighet till utkomst oberoende av arbete. Paradoxalt nog ligger dethär just i immaterialiteten. Om den största produktionskraften är intellekt, är det självklart att kapitalinvesteringarnas betydelse håller på att minska drastiskt. Det är ju ett känt faktum att principen att kapitalinvesteringarnas mängd skall minimeras redan länge styrt företagsverksamheten. Det här betyder i praktiken också det, att betydelsen av vinsten man betalar till investerarna minskar, om de då inte vill ha ännu högre vinster på sina obefintliga investeringar.

De olydigas rörelse Finland 2001