Do or Die: Globalisering

Kategori: Internationell solidaritet

Globaliseringsfrågan har blivit ett samlingsforum för alla sorters människor - aktivister och akademiker, reformister och revolutionärer. I en tid då nationalismen åter visar sig, ser vi en internationalisering av vår kamp. Trots detta är förvirringen total - förvirringen över våra ideal, vår ideologi, våra medel och vårt mål. Denna förvirring skulle kunna vara förödande, om vi missar den chans som nu har uppstått kan det bli vår sista. Vi lever i en avgörande tid. Vi har därför här sammanställt lite bakgrundsinformation om dagens ekonomiska globalisering, vår kamp mot detta fenomen och några missförstånd som har uppstått omkring den.

Den nuvarande trend som har uppstått i motståndet mot globaliseringen verkar ha gått i riktning mot det som de som propagerar för utvecklingen hävdar - nämligen att det som händer nu är något nytt och radikalt annorlunda än det som föregått det. De saker som identifieras som globalisering - frihandel, kapitalets fria förflyttning, framväxten av internationella institutioner, expansionen av multinationella företag och framväxten av en internationell "kultur" - är nya på så sätt att de är nya former av organisering och strukturer men i grunden är de en fortsättning av det system som fanns före det.

Kapitalet har alltid varit globalt. Det kapitalistiska systemet är det mest föränderliga system som har funnits i historien. Från dess födelse har den varit driven att konstant expandera eller dö - förändringarna som har tillkommit på senare år är ett uttryck för detta. Globaliseringen är "värre" i det avseendet att den försöker utöka kapitalets grepp om mänskligheten, men den är inte värre än, som vissa verkar hävda, den mytiska tidsåldern då kapitalismen var "snäll" och lokalt baserad och staten hjälpte och skyddade oss från marknaden. Logiken är densamma nu som den alltid har varit, att exploatera folket och naturen till det yttersta. Faktumet att exploateringen tidigare skett på ett mjukare eller mer "demokratiskt" sätt förändrar inte dess grundläggande natur.

För att förstå den process som har fått namnet globalisering (eller ekonomisk globalisering), är det nödvändigt att förstå vändningarna som efterkrigskapitalismen har tagit. I detta sammanhang kan globaliseringen inte ses som något separat fenomen utan snarare som en effekt av återkomsten av amerikansk och europeisk klasskamp på det sena 60-talet och 70-talet.

1945-1968: Omstrukturering, integration och tillväxt

Efter andra världskriget började välfärdsstater byggas i hela västvärlden. Klassfred och gemensamma avtal skulle stoppa arbetarrevolter.

Den industrialiserade och "utvecklade" världen, med USA som det enda undantaget, befann sig 1945 i en tid av enorm ekonomisk och fysisk oordning. Detta återspeglades av den form som arbetarklassen befann sig i. Denna period kännetecknas av att världen började delas upp mellan en amerikansk och en sovjetisk modell av kapitalism.

Stalins röda armé lade systematiskt östra Europa under sitt befäl och tvingade dem till en variant av kapitalismen som innehöll de flesta av dess värsta aspekter och få av de sidoeffekter som får livet att vara lite mer uthärdligt i "avancerade" kapitalistiska samhällen.

Samtidigt började USA införliva Västeuropa i sin inflytelsesfär. Detta gjorde att det "kalla kriget" växte fram, en era av kyliga relationer och påstådda ideologiska skillnader mellan de två supermakterna.

Båda försökte samla så många "satellitstater" och regioner som möjligt som kunde bli nya marknader för den inhemska ekonomin. En ny form av kolonisering växte fram, som de mäktiga nationerna föredrog eftersom den i stort sett undvek problemen med att ockupera territorium. De länder vars befolkning var motsträvig eller hade regimer med avvikande åsikter tvingades till underkastelse med våld genom manipulerade och framtvingade militärkupper eller helt enkelt med invasion (till exempel Brasilien, Ungern, Tjeckoslovakien, Sydvietnam, Chile, Afghanistan och så vidare). Motgångarna för de gamla kolonialmakterna öppnade upp för nya makthavare (både inhemska och utländska) som var minst lika brutala som de gamla imperialisterna och minst lika benägna att använda sina invånare som billig arbetskraft åt kapitalet.

Kalla krigets ekonomi

I väst var, förutom den fysiska återuppbyggnaden efter kriget, uppgiften att omstrukturera statliga och kapitalistiska företag ett dubbelsidigt projekt. För det första baserade sig den ekonomiska tillväxten på de "diplomatiska omstruktureringar av internationella handels- och betalningssystem som skulle förenkla internationella utbyten och försäkra den regelbundna importen av nödvändiga handelsartiklar och råvara". Detta första mål sattes i verket av framförallt USA med Storbritannien som främsta partner - en kombination som har hållit i sig sedan dess. Det andra målet handlade om att tygla klasskampen för att undvika en upprepning av de massiva konflikter i samhället som präglade tiden efter första världskriget.

Efter att ha delat upp Europa och resten av världen mellan sig själv och Sovjetunionen, "... försökte USA organisera västerländsk kapitalism omkring nya internationella ekonomiska och politiska strukturer som skulle försäkra en snabb ackumulering av amerikanskt kapital". Det amerikanska kapitalet var dock beroende av globala ackumuleringssystem och återuppbyggnaden av ett visst mått av jämnvikt i produktionen och handeln, det vill säga att åter-uppbygga de länders ekonomier som hade krossats under kriget. De viktigaste av dessa var Västtyskland och Japan. I Europa uppnåddes detta genom finansieringshjälp. Marshallplanens uppgift var att höja levnadsstandarden "för att motstå frestelsen från kommunismen".

Bretton Woods-avtalet var det första resultatet av detta behov att återuppbygga industrin hos ekonomier som kriget hade förstört. Detta var ett system som definierade och fastställde valutan hos ett visst land (inom vissa överenskomna gränser) i relation till dollarn, som i sin tur fastställdes av priset på guld. Dollarn började därför fungera både som en internationell och nationell valuta. För att systemet skulle fungera krävdes att värdet skulle kunna upprätthållas. Alltså blev systemet beroende av att USA skulle skapa en större mängd produkter för export än importens totala värde. De extra dollar som på så sätt skapades kunde användas som kredit till länder för att dessa skulle köpa in fler USA-producerade produkter. Liksom andra aspekter av efterkrigsavtalet, betydde detta en direkt länk mellan utsugningen av arbetarna (det vill säga produktionsmängden) och hur mycket pengar som fanns i omlopp. På senare år har denna koppling varit svårare att följa eftersom finanskapitalet har växt enormt gentemot produktionen, men realiteten är att denna koppling inte är mindre viktig idag eftersom kapitalismen alltid bygger på lönearbete.

När Bretton Woods-avtalet sattes i verket skapades flera institutioner och överenskommelser för att se till att avtalet fullföljdes och respekterades. Till dessa hör IMF (internationella valutafonden), Världsbanken och GATT (det globala avtalet om handel och handelshinder). IMF skapades från början för att skydda Bretton Woods-systemet från attacker från spekulanter eller från kortsiktiga obalanser i handelsjämvikten. Genom att förse regeringar med akutlån kunde dessa understödja sin valuta på valutamarknaden. Världsbankens roll har varit att ge regeringar mer långsiktiga lån som är nödvändiga för uppbyggnad och omstrukturering av ekonomier så att de inte längre hade någon ursäkt för att inte konkurrera på världsmarknaden. En väsentlig uppgift för USA var också att öppna alla nationella ekonomier för "frihandel". Den världsomspännande depressionen på 30-talet hade lett till uppkomsten av handelsbarriärer. När återhämtningen hade stabiliserat sig började dessa barriärer avvecklas med GATT«s hjälp. Den nuvarande framväxten av en integrerad världshandel är slutfasen på denna process av återhämtning - att nå enigheten man alltid har strävat efter, förutom att skalan på denna enighet är mycket större på grund av att den globala ekonomin nu är mycket större än före kriget.

Socialdemokratin och keynesianismen

Den följande 20-årsperioden av ekonomisk tillväxt skulle inte ha blivit möjlig att genomföra utan inrättandet av mer grundläggande och konkreta former av social och politisk organisering. Dessa var socialdemokratin och keynesiansk ekonomi. Det är viktigt att tänka på att dessa existerade inom ramen av den globala ekonomin och inte bara som separata nationella modeller. Dessa samhällsformer var dominerande i välutvecklade kapitalistiska samhällen tills de började dala på det sena 60-talet. Dess tillbakagång och ökande ineffektivitet blev en modell för att oskadliggöra klasskampen. Det resulterade i den ekonomiska krisen på 70-talet och är kanske den främsta anledningen till hur kapitalismen ser ut idag.

Det oorganiserade skick som den europeiska arbetarklassen befann sig i efter 1945 betydde att den tvingades in i ett så kallat "klassamarbete". Detta betydde huvudsakligen att undvika solidaritet och folkligt massuppror, i alla fall tillfälligt, för att istället få representanter i enskilda nationsstater genom socialdemokratins roll som medlare. Socialdemokratin kan beskrivas som representationen av arbetarklassen som arbetskraft, inom kapitalet genom fackföreningar och politiskt genom socialdemokratiska partier. I praktiken betydde detta varierande grader av samarbete mellan fackföreningar, regeringen och arbetsköparna för att genomföra ekonomisk planering och koordinering av socialpolitik.

Nationalstaten fick en ny innebörd under efterkrigstiden eftersom den tog sig an rollen att organisera, bibehålla och kväsa uppror i den nya klasskompromissens namn. €ven om den nu, enligt vissa, står under storföretagens ledning, spelar nationalstaten fortfarande samma roll för att skapa social fred, kväsa uppror och organisera arbetskraften, med oförminskad styrka. Allt som har förändrats är vilka former detta tar, till exempel i att bryta ned solidariteten hos arbetarklassen genom att införa nya former av kortsiktiga arbeten.

Den kapitalistiska utvecklingen centrerades kring nationella ekonomier som fick en viss självständighet. Det var en form av att söndra och härska i och med att eftergifterna kom en nations arbetarklass tillgodo och inte till arbetarklassen som helhet. Detta gav spelrum för nationalistiska tendenser inom arbetarklassen som delvis kunde motarbeta att en internationell solidaritet uppstod. Den relativa oenigheten hos arbetarklassen fanns inte hos kapitalisterna. €ven om olika sektorer inom det kapitalistiska samhället ibland har sina dispyter i vissa frågor så har dess enighet i frågan om den gemensamma jakten på profit alltid varit lika stenhård. Det kan till och med påstås att vid denna tid var kapitalismen ännu mer global och enig än den har varit sedan dess på grund av USAs dominanta position och dollarns näst intill hegemoniska ställning. Den praktiska funktion som socialdemokratin fyllde för arbetarklassen var att fungera som ett ramverk för hur krav kunde framföras och vinnas från kapitalet på en nationell skala. Priset för denna modell var att istället för att existera som en autonom kraft mot kapitalet, kunde "drömmar och krav från arbetarklassen förvandlas till en motor för kapitalackumulationen". Detta innebar att i utbyte för förbättringar inom sjukvården, byggnadsunderhåll, skola och försäkringar mot arbetsskador, gav arbetarklassen upp sina krav på att äga produktionsmedlen och accepterade "fordistiska lösningar".

Detta betydde att löpande bandarbetet infördes tillsammans med liknande former av effektivitetsmaximering, vilket minskade behovet av många av de mer avancerade arbetarklassyrkena. Produktiviteten och produktionen ökade genom att öka exploateringen av arbetarklassen, vilket ledde till att man kunde öka både profiten och lönerna. Därigenom kunde man öka befolkningens konsumtion av de överskottsvaror man producerade. Fordism var ett system som byggde på massproduktion och masskonsumtion. Den outtalade överenskomna idén var att öka alieneringen och tristessen på arbetsplatsen i utbyte mot ökad konsumtion på fritiden. Otillfredställelse på arbetet ledde till ökade behov på fritiden. Den alltjämt ökande exploateringen ledde i sin tur till att det totala kapitalet blev större och möjliggjorde tillväxten av finanskapital och boomen i låne- och kreditekonomin.

Den keynesianska staten var en integrerad del av denna process. Den backade upp fordismen genom att staten handlade på kredit. Detta återbetalades genom framtida intäkter från exploateringen. På ett nationellt plan tog detta formen av en garanterad full sysselsättning, tillväxt och en uppbyggnad av den offentliga sektorn. Globalt hade "keynesiansk reglering av krav sitt centrum i den internationella regleringen av kapitalets flöde genom Bretton Woods-systemet som byggde på en fast valutaväxling; regleringen av internationell underskottsfinansiering som i sin tur grundade sig i att det fanns en stadig ökning i mängden dollar i cirkulation från USAs dominanta ekonomi". Detta var i princip ett globalt system av redovisning som pendlade mellan att understödja inflationen i den inhemska ekonomin och att utöva påtryckningar för deflation. Att lägga framtiden i pant för att betala för nutiden var grunden för den keynesianska kravhanteringen, och detta var misstaget som skulle betyda dess undergång.

Den "gröna revolutionen"

Utanför den "avancerade" kapitalistiska världen var situationen mycket annorlunda. Efterkrigstiden präglades av blodiga nationella befrielsekamper mot de gamla kolonialmakterna, framförallt Storbritannien och Frankrike men också Belgien (i belgiska Kongo) och Portugal (i Angola). Nationella kamper mot Frankrike i Algeriet och Vietnam var synnerligen brutala och ledde fram till att Frankrike fick tåga ut ur de båda länderna efter en serie militära och politiska missberäkningar. I Algeriet och i andra länder gav det allmänna kaoset spelrum för mer progressiva sociala rörelser, som existerade i motsättning mot både kolonial kontroll och de efterföljande staterna som byggdes upp av nationalister.

Tyvärr blev den största och den mest långvariga effekten av kolonialismens fall att än fler nya marknader öppnades upp med möjligheter för en effektiv exploatering. Även om exploatering hade förekommit i massiv skala under kolonialtiden, hade inte kolonialisterna haft något uttalat mål att integrera alla människor i den kapitalistiska produktionsmodellen - att förvandla dem till lönearbetare. Processen som förvandlade "tredje världens" bönder till proletärer kan liknas vid den tidiga utvecklingen av det kapitalistiska systemet i Europa. Att förvandla bondesamhällen genom att avskaffa offentlig egendom till förmån för privat, att mekanisera livsmedelsproduktionen och att bygga upp ett överskott av mat som föder arbetarna som inte längre kan producera sin egen mat på grund av denna centralisering; alla dessa steg är nödvändiga för omorganiseringen. Urbaniseringen och uppbyggnaden av en arbetskraftsreserv från de som har tvingats flytta från landet till städerna är nödvändiga steg vidare för kapitalistisk utveckling.

Några av de första och allvarligaste kapitalistiska förändringarna som gjordes i "tredje världen" hade att göra med jordbruket - den "gröna revolutionen". 1965 producerades det första högavkastningsriset för allmän försäljning i ett laboratorium i Filippinerna. Målet var att snabbt öka livsmedelsproduktionen i en tid då befolkningsökningen krävde detta. Matbristen beror då som nu på andra faktorer än matproduktionen; när Etiopiens folk led som värst exporterade fortfarande dess kapitalister och regering tobak och kaffe till västvärlden. Den "gröna revolutionen" framställdes som en teknologisk lösning för livsmedelskrisen men det verkliga syftet var att arbeta mot samma människor den sade sig hjälpa. Som all teknologi inom kapitalismen var det inte bara på ett tekniskt plan den skulle verka; den ändrade aktivt på de sociala relationerna som fanns bland jordbruks-producenterna och gav nytt spelrum för en vidare exploatering och "utveckling". Den krävde en bördig jord som bara fanns tillgänglig för rika och politiskt inflytelserika jordbruksproducenter i dessa områden. Det ökande bruket av jorden krävde tillgångar som gödningsmedel, bekämpningsmedel och de manipulerade fröna, vilket förde med sig att bönder som ägde traditionella småbruk uteslöts från den nya tekniken. Denna nya produktionsmodell ledde också till att mekanisering och storskalig produktion gynnades, som i sin tur innebar att storbönderna kunde avskeda stora mängder av sin tidigare arbetskraft, och driva bort självständiga producenter. Denna arbetslösa massa invandrade då till städerna till de nyligen formade arbetsmarknaderna. De nya metoderna inom jordbruket kunde inte användas i traditionell jordbruk och dess framgång var nästan helt beroende av produkter som framställdes av västerländska företag.

Den "gröna revolutionen" är endast ett exempel på den kontinuerliga processen av exploatering som västerländsk kapitalism och inhemska härskare står för. Detta har extra stor betydelse med tanke på tillväxten inom bioteknologin. Diskussionerna och kampanjerna för och mot fenomenet är så lika att man nästan kan påstå att den upprepar vad som sagts 30 år tidigare.

1968-1979 Klasskamp, kris och skulder

Akademiker, inklusive de som på senare tid skrivit om ämnet globalisering, såsom David Korten eller Jerry Mander, tenderar att se på keynesianismens och andra institutionella organisationstypers fall (vilkas resultat de kallar globalisering) som "strukturella hinder" inom det kapitalistiska systemet - till exempel växlingskursernas obalans. Denna position kallas "objektiv" eftersom den tonar ned eller ignorerar den roll som mänsklig handling subjektivt spelar och mer specifikt den roll som olika klasser spelat när de försvarat sina intressen. De klasskonflikter och klassers olika handlingsstrategier som har förändrat historien glöms därför ofta bort från en "objektiv" synvinkel. Analyser som kommer från sådana perspektiv har definitivt korn av sanning i sig, men är i bästa fall endast ofullständiga analyser.

Världshandeln ökade under 60-talet och följdes av en snabbt expanderande finanssektor, valutahandeln utvecklade globala kapitalmarknader. Utvecklingen av eurodollarmarknader signalerade att dessa marknader hade börjat få problem. Detta i synnerhet för institutionella avtal såsom Bretton Woods, som hade utgjort en länk och en modell för den internationella valutahandeln att vara koncentrerad till produktionskapitalet (alltså industri, produktion osv). När de andra kapitalistiska ekonomierna hade återhämtat sig ledde detta till en relativ tillbakagång för USAs dominans. Dollar som förr hade använts av länder för att betala produkter från USA användes allt oftare som reserv-valuta i europeiska banker. Dessa reserver användes som kreditvara av såväl privata som statliga och kommunala bolag. 1969 hade denna reserv stigit så att andra länder hade 40 miljarder dollar, mycket mer än vad USA själv hade tillgång till i sin guldreserv. Grunden som Bretton Woods stod på var allvarligt hotad av detta.

Men det var efterkrigsproletariatets kamp som ledde till att denna fallande institution verkligen rasade.

Den nya generationen, som bildades inom kontexten av efterkrigsavtalen och fordistiska arbetsförhållanden, förde med sig nya krav och nya drömmar än sina föräldrar. Dessa uttrycktes på två olika sätt: det ena handlade om att jävlas på sin arbetsplats för högre lön och bättre arbetsvillkor och det andra om att pressa staten till eftergifter om en större offentlig sektor - krav som överheten var tvungna att tillgodose för att stoppa mer radikala önskemål. Å andra sidan begränsade sig inte den nya klasskampen till frågor om kontrollen över arbetsplatsen. Det andra kravet, som hänger ihop med det första, handlade om arbetsvägran och vägran att godta kapitalistiska sociala relationer överhuvudtaget. Otillfredställelsen med fabriksarbetet och kontorsarbetet gav upphov till en mer generell tankegång som inte inskränkte sig till arbetare, andra proletärer (såsom arbetslösa och hemmafruar) och studenter, alla ville försöka ge sig på den relativt underlägsna position som kapitalismen befann sig i vid denna tid.

Arbetsvägran

En global våg av strejker, kravaller och massiva uppror; som i vissa fall öppet attackerade staten och fackföreningarna, gjorde att det kapitalistiska samhället stod nära ett sammanbrott. Det var nära, men utan kraften att få den att falla, som 70-talet senare visade. I USA var det i städerna som de öppna revolter brann: Watts, Newark, Detroit och andra viktiga storstäder, och vid sidan av detta fanns studentrörelser, antikrigsrörelser och andra krafter som Black Power-rörelsen och medborgarrättsrörelsen. Nya uppror blossade upp i Sydostasien och Latinamerika. Dessa var ofta av tvivelaktig politisk färg, men icke desto mindre var de barn av sin tid. Det mest kända europeiska exemplet, som de flesta människor är medvetna om i någon grad, handlar om hur nära det var till revolution i Frankrike, maj 1968, där miljontals arbetare, studenter och andra proletärer arbetade tillsammans i en kortvarig men intensiv period av massrevolt. Detta är dock bara en liten del av helheten vid denna tid: viktiga, men mindre kända, uppror blossade upp under hela 70-talet. Den italienska "heta hösten" 1969 var början på tio års kamp. Många av de som strejkade deltog i aktiviteter som sträckte sig längre än att bara sluta arbeta eller att ockupera arbetsplatsen. 1971 tog polska arbetare över gas- och transportarbeten, medan det i Italien pågick "ockupationer och sociala strejker som utfördes av busschaufförer, sjukhuspersonal, samt butikskassörer som tillhandahöll transport, sjukvård och gratis mat, elektriker stängde av byråkrater och firmor och tusentals andra instanser". Detta visade vidden av oviljan att delta i kapitalistiska sociala relationer. Ibland tog detta sig uttryck i att vilja bygga upp något bättre, men oftast var det ett mer allmänt hållet motstånd - allt kom i skottgluggen, men utan den kraft och sammanlagda viljan att omvandla samhället. Detta gjorde att bollen togs tillbaka till kapitalisternas spelplan när den revolutionära vågen började sina. "Radikaler lyckades skaka om den logiska grund som samhället stod, de lyckades inte skapa sin egna logik".

Kapitalet flyter ut

För kapitalisterna betydde attackerna på deras profit från de stadigt ökande lönekraven, strejkerna och de oberäkneliga produktionsstoppen att man behövde en annan lösning än keynesianism och kravkontroll. Svaret blev en treuddad strategi av omstrukturering. I de gamla etablerade industrierna försökte ledningen bekämpa arbetarnas inflytande på produktionsprocessen genom olika typer av omorganisering, som decentralisering och den allt vanligare automatiseringen. Detta användes för att attackera de gamla starka organiserade arbetarfästena såsom Detroit, Renault- Billancourt, Alsace, Ruhrdistriktet och så vidare. Ett lyckat exempel på denna vändpunkt i maktförhållandena uppkom för kapitalisterna på italienska Fiat, som efter åratal av strejker, maskning, massmöten och massjukskrivningar kunde återgå till att tjäna ordentlig profit. Den andra udden av attacken hade att göra med introducerandet av nya industrier inom elektronik, informationsteknologi och tjänstesektorn. Nya arbetsrelationer kunde här uppstå på arbetsplatser som kunde undgå att anställa de som var "lägst stående" inom arbetarklassen. För det tredje så flydde kapitalet till de nya marknader som höll på att bildas i "tredje" världen där arbetskraft och naturresurserna var (och fortfarande är) billig och i överflöd.

Medan krisen och problemen i de industrialiserade delarna av världen fortgick och fördjupades, framträdde tanken på att flytta till "tredje världen" som ett alltmer lockande alternativ, framförallt eftersom det var en relativt enkel och snabb lösning. De flesta andra lösningarna krävde ett mer långsiktigt perspektiv och en järnhård vilja att successivt bearbeta allt motstånd innan profiterna kunde öka igen.

Under hela 70-talet flyttade kapitalet till vissa områden i "tredje världen" som Brasilien, Mexiko och Sydkorea. Detta skapade de så kallade Newly Industrialised Countries (nyligen industrialiserade länder, NIC). Denna process snabbades på avsevärt när priset på råolja fördubblades 1974 av världens huvudsakliga oljeproducenter, OPEC14-länderna, som "... Arbetade för att förstöra och sedan ändra användningsområde för enorma mängder pengar som fanns inom industrierna som var knutna till diverse nationella ekonomier omkring Atlanten; för att sedan förvalta dessa pengar i banker och de internationella valutamarknaderna som inte hade någon lojalitet gentemot enskilda nationalstater."

Denna flytande form är något av ett idealstadium för kapitalet, men de kan inte öka sin profit utan att förvandlas till verkligt värde i någon form - utan att ha lönearbetare som producerar varor och/ eller tjänster. Kapitalet kan aldrig fly från sina inneboende motsättningar; vart den än flyttar kommer den att skapa arbetare som har för vana att göra saker som förminskar profiten såsom att kräva högre lön eller att strejka. Det var under denna period som NIC-länderna och i mindre skala resten av "tredje världen", började samla på sig enorma skulder. Det kapital som tillkom var huvudsakligen lån eller produktionscentra (som fabriker eller gruvor) som ägdes av storföretag med sin bas i nord. Lånen användes huvudsakligen för att finansiera prestigeprojekt som inte gav någon materiell vinst till befolkningen i övrigt - eller hamnade i inhemska överklassfickor.

Hur som helst slutade kapitalets försök att fly sin fiende för att återuppta kampen i mer gynnsamma miljöer, i ett misslyckande på grund av den inneboende konflikten att ökad profit i NIC-länderna var beroende av fortsatt ekonomisk tillväxt i västvärlden, som fortfarande var det viktigaste området. Ekonomin i västvärlden var samtidigt hotad från två håll. För det första blev kapitalflykten så stor att länder med sämre "industriellt förflutet" än genomsnittet, som Storbritannien, utsattes för olika investeringsbojkotter, för det andra var kapitalet fortfarande oförmöget att stoppa krav från arbetarna på en fortsatt löneökning.

Ursprunget till skuldkrisen

Vid årtiondets slut hade västvärldens förmåga att bibehålla en generell lönsamhet och ekonomisk tillväxt reducerats till den punkt att västvärlden genomgick en depression, vilket medförde en oundviklig motsvarande nedgång i världshandeln. "Botemedlen mot inflationen" som hade satts i verket, vars målsättning var en kontroll av lönerna, hade haft mycket liten synbar effekt. Detta ledde till att kapitalistiska planeringsorgan som IMF manade till globalt koordinerade reformer för att slå till mot inflation på slutet av 70-talet. Till dessa hörde "tight money" (kontroll över valutareserven genom höga räntor som såg till att det blev mindre gynnsamt att handla på kredit och mer allmänt sett minskade den totala skulden gentemot bruttonationalprodukten (BNP- den ungefärliga totala summan av all ekonomisk aktivitet i ett land)) och minskningar av sociala utgifter samt att man försökte sopa bort en del "strukturella hinder" som fackföreningar.

Denna politik som brukar kallas "monetarism" resulterade i en global depression och en skarp ökning av världens ränteläge satte igång skuldkrisen.

Många av "tredje världens" ekonomier hade lånat mycket pengar av olika större banker och andra institutioner som Världsbanken för att finansiera en snabb "utveckling" och industrialisering, vilket lämnade dem med ofantliga skulder och räntor att betala. Alltså resulterade detta i att de var oförmögna att betala tillbaka dessa när räntorna höjdes och värdet och kvantiteten av den export som de använde för att betala dessa föll. 1981 hotade den mexikanska regeringen att ställa in alla återbetalningar på sina lån och startade "tredje världens" skuldkris. Detta hot kunde ha lett till det internationella banksystemets totala kollaps - ett scenario som undveks i sista minuten av IMF och Världsbanken, tillsammans med koordinerad hjälp från de mäktigaste industrinationerna.

Även om försöken att utmanövrera arbetarklassen i industrinationerna genom kapitalflykt hade stoppats genom sina egna motsättningar så "hjälpte den till att införa den nya ekonomiska realiteten av ett globalt finanskapital och genom detta lade grunden till den fortsätta utvecklingen av att kapitalets omstrukturering riktad mot arbetarklassen i de industrialiserade ekonomierna". Krisens och depressionens natur klargjorde alltmer att den ekonomiska politiken måste ske i samförstånd med det globala finanskapitalets krav.

80-talet - nederlag, misär och monetarism

Skuldkrisens effekter hade två sidor. För det första påtvingade IMF de skuldsatta nationerna i tredje världen "strukturella anpassningsprogram", som ett sätt att "spara" i deras ekonomi och försöka få dem att fortsätta betala in skulderna. För det andra, i de industriellt avancerade länderna, började regeringarna styra den ekonomiska politiken i riktning bort från keynesianismen och vände sig till monetarismen för att försöka locka internationellt valutakapital till sig med ökande räntor och inflationsbekämpande ekonomisk politik. En inflationsbekämpande politik betydde i verkligheten att man riktade en helhjärtad attack mot de segrar som arbetarklassen kämpat till sig. Alla regeringar, konservativa och "socialistiska" tvingades till detta för att hålla ned löner och sänka de sociala utgifterna (alltså gratis sjukvård, sociala förmåner och skola). På samma gång ändrade de på strategin om hårt hållna pengar till en som gick ut på utökad utlåning, de omvandlade skulderna till socialt kapital istället för att försöka bli av med dem. Detta "hjälpte till att montera ned det homogena motståndet mot åtstramningen i en global skala" genom att integrera delar av klassen (till exempel genom att ge delar av arbetarklassen aktier och fonder att spara i) genom en lånebaserad ekonomisk boom. Denna boom hade en neutraliserande effekt genom att försöka få med delar av arbetarklassen i projektet om välstånd (för vissa).

Strategin med fackföreningarnas medlande roll övergavs till förmån för en strategi av direkt konfrontation. Thatcher och Reagan var de första stora pådrivarna för detta projekt eftersom de hade de bästa utsikterna att genomföra dem. I USA och i Storbritannien hade fackföreningarna stort sett bara tryckt ned och avväpnat militanta delar av arbetarklassen men hade i och med detta förlorat sitt eget existensberättigande som kanaler för denna militans och därmed försvagats.

Attacken på de värst drabbade delarna av arbetarklassen började öka i styrka; i Storbritannien förlorades bittra strider av först stålarbetarna, sedan gruvarbetarna och typograferna. Den stora gruvstrejken 1984 var ett vägskäl i och med att den traditionellt starkaste delen av arbetarklassen förlorade mark. Även om andra industrinationer i väst försökte följa USAs och Storbritanniens exempel, var det inte samma segertåg som fördes. Thatcher kunde till skillnad från dessa länder offra stora delar av Storbritanniens produktionsindustri eftersom hon kunde falla tillbaka på den stora och kapitalstarka finansiella sektorn.

Monetarismen som ideologi lovade att "låta statens roll falla undan", (som Thatcher påstod) och föra med sig frihet och välstånd åt alla. Verkligheten var förstås väldigt annorlunda. Avregleringarna inom vissa ekonomiska områden följdes inte av en liknande allmän reträtt från andra sfärer som kontrollerades av staten - tvärtom. Den "fria" ekonomin betydde att man behövde förstärka statens "hårda" funktioner, som ett försvar mot kommande oroligheter som de ekonomiska försämringarna orsakade bland arbetarklassen. I USA har omstrukturering, välfärdsslakt och tvångsarbete lett till en enorm ökning av fångar i landets fängelser, "three strikes"-lagen och 100 000 nya snutar. Detta är ett område som en del globaliseringskritiker verkar ha missat när de klagar över den förminskade roll staten spelar.

Strukturanpassning: Chile som global modell

I debatten om skuldkrisen finns två framträdande perspektiv. Båda dessa perspektiv anser att den är ett hot mot den kapitalistiska utvecklingen. För högern har krisen varit ett möjligt framtida hot mot det internationella banksystemet och för de nationella ekonomier som står för att låna ut hotas den "stabila tillväxten" av att låntagarländerna kanske inte kommer att betala tillbaka. Hårda restriktioner från IMF krävs för att få dem att betala tillbaka. För vänstern är krisen och högerns "lösning" på problemet det största hindret för "utvecklingen" i "tredje världens" ekonomier. Ett val mellan mjuka och hårda versioner av kapitalism skulle inte vara något val alls om det var möjligt att välja. Faktumet att tillvaron i vissa delar av världen är lättare att leva i än andra betyder inte att det är möjligt att vända den kapitalistisk utvecklingen åt ett "bättre" håll genom mer "demokrati" eller välmenande liberala förslag eller kampanjer. Skuldkrisen är ett resultat av vad kapitalismen har tvingats göra som svar på proletariatets kamp för att bibehålla sina ständigt ökande krav på tillväxt, expansion och ackumulering: den har en nyckelroll i att "förflytta balansen inom klasskampen till sin sida på båda sidorna av skuldrelationen".

Även om arbetare i väst har varit med om hårda tider och repression har ödet varit avsevärt mer brutalt mot arbetarklassen i "tredje världen". Resultaten som hade visat sig på grund av den pågående skuldkrisen och de medföljande strukturanpassningsprogrammen innefattade till slut i stort sett alla länder i Latinamerika, Afrika, Östeuropa och Asien.

IMF och världsbanken, som skapade strukturanpassningsprogrammen som ett sätt att minska inflationen, lånade ut till sin egna favör. De gjorde nationella industrier mer effektiva och arbetare mer produktiva. Detta, sades det, skulle till slut oundvikligt leda till att de internationella skulderna skulle minskas, och att acceptera strukturanpassningen var en förutsättning för framtida lån eller avbetalningsplaner.

Den konkreta modellen för strukturanpassning som användes var samma som användes av monetaristen Milton Freidman för Chile efter Allendes fall, när Pinochet tog makten i militärkuppen 1973. Dessa innehöll en avreglering av handeln; slutet på kapitalkontroll och införandet av frihandelszoner som kunde garantera gynnsamma ekonomiska förutsättningar, utnyttjandet av den lokala infrastrukturen och stora mängder billig arbetskraft. Strukturanpassningsprogrammen tvingar också länder till att göra sin valuta lätt att växla, att skära ned den statliga budgeten, sluta ge pengar till skolor, hälsovård och för att underlätta tillgången till basvaror, samt att man privatiserade statliga verk.

"Tredje världens" ekonomier är inte hjälplösa gentemot kraven från det globala finanskapitalet, snarare är de beroende av dem för att kunna slå tillbaka den egna befolkningen.

En strukturanpassning kräver en inhemsk repression. I Chile kostade det 300 000 arbetare livet. Mått och steg som att förbjuda studentorganisationer, förstöra för fackföreningar och att lägga ned fler resurser på de interna säkerhetsstyrkorna har blivit närmast universella. I Nigeria är straffet för att sabotera oljeindustrin döden. Självklart har inte denna situation accepterats, motstånd har pågått konstant och gör det fortfarande. Massiva uppror, kravaller och väpnade strider har varit det allmänna tillståndet, även om de inte rapporteras i västerländsk media. I maj och juni 1989, samtidigt som västvärlden låtsades chockeras över den pågående massakern på kinesiska studenter och avhoppade soldater på grund av Tiananmen Square-protesterna, dödades ungefär lika många människor som deltog i kravaller mot strukturanpassningarna av nigerianska säkerhetsstyrkor i de stora södra städerna Lagos, Bendel och Port Harcourt. "En massa av studenter, kvinnor och arbetslösa konfronterade polisen och brände ned många statliga byggnader. I Bendel stormades fängelset, hundratals fångar frigavs och mat togs från fängelset och distribuerades i sjukhusen där patienter svälter ihjäl om de inte kan ta med sin egen mat."

Den vanliga effekten som strukturanpassningen har på proletärer har varit förkrossande, medan de i maktpositioner har direkt eller indirekt vunnit på det hela på många sätt. Av denna anledning är det omöjligt att prata om "Indien" eller "Brasilien" som exploaterade länder, precis som det är omöjligt att prata om "Storbritannien" som en exploatör, eftersom nationalstaterna inte består av jämlika medborgare med sammanfallande intressen. Att prata om rika och fattiga länder döljer att rika och fattiga finns inom alla länder. Sådana formuleringar låter en tro att alla i de industrialiserade länderna är rika och alla i "tredje världen" är fattiga. De härskande klasserna i "tredje världen" bär uppenbarligen inte lika stor börda under skuldkrisen som bönder eller arbetare (om de ens bär någon alls. Suharto, den förre diktatorn i Indonesien, beräknas personligen vara god för 16 miljarder dollar). De är lika rika som västväldens härskande klass; likaså kan man inte påstå att proletariatet i väst kan räknas med samma mynt som sina chefer och de nationalstater där de råkar ha medborgarskap.

Även om befolkningen i "tredje världen" har lidit på grund av den ekonomiska utvecklingen genom vår nutidshistoria, blev läget på 80-talet ständigt värre. Behovet att öka exporten och minska sina utgifter har resulterat i en liknande nedgång i levnadsstandard.

I länder såsom Brasilien och Mexiko har reallönen minskat (löner har alltså stannat vid samma nivå eller inte höjts lika mycket som inflationen och man kan därför köpa färre och färre produkter) med mellan en tredjedel och hälften sedan skuldkrisen startade, statistiken på dietrelaterade sjukdomar skjuter i höjden liksom matpriserna. I Afrika är situationen mycket värre när många områden är på gränsen till massvält.

För de som överlever på sina egna jordbruk är situationen lika bister. Behovet av att odla grödor för att sälja till marknaden för hårdvaluta (dollar) har otroligt snabbt ökat på processen med att tvinga småbrukare från det bördiga landet till antingen obrukbar mark eller till städernas slumområden. Det största exemplet på det här är det sätt som man dumpar jordlösa bönder i regnskogen på, där jorden snabbt blir obrukbar efter att träden har skövlats bort. Detta sker till exempel i västra Brasiliens Rondoniaprovins och i indonesiska Västpapua.

På detta sätt ökas miljöförstöringen genom skogsskövling, jorderodering, utsläpp, gruvdrift och oljeutvinning på grund av skuldkrisen. Försöken att maximera sin export till varje tänkbart pris har inte haft den tänkta effekten - priset på råvaror (som "tredje världen" producerat) har fallit skarpt i konkurrensen med varandra.

Även de länder som inte har samlat på sig en massiv skuld har blivit svårt skadade av krisen på grund av sitt beroende av råvaruexporten. När deras ekonomier också skadas kommer naturligtvis IMF att reda upp och hjälpa till på dess egna vis.

Det har räknats ut att mellan 1982 och 1990 har otroligt nog 1345 miljarder dollar överförts från "syd" till stater, banker och andra finansiella institutioner i "nord".

1990-? Globalt finanskapital, kris och ännu fler strider

Trots att arbetarna har både antalet och organisationerna, kunde de inte vinna mot en helt flexibel och rörlig motståndare utifrån en defensiv position. Inte ens de mest utsatta och militanta delarna av klassen kunde hålla ut för evigt när de blev överflödiga för arbetsmarknaden. Arbetskraften är bara så stark som den är nödvändig. "De förlorade eftersom ekonomin tog ifrån dem deras funktion som är deras sociala vapen. Ingenting kan tvinga kapitalet att anställa arbetskraft som inte är nödvändigt för den." Ingenting är immunt mot trycket av världshandeln. Detta visades bland annat av statskapitalismens fall i och med Sovjetunionens kollaps. Samma marknadskrafter som gjorde tusentals arbetare överflödiga i Liverpool och Detroit krossade "järnridån" som fanns runt Moskvas ekonomiska imperium.

Om avreglering visade den självständiga kraften hos det globala finanskapitalet, vilka nya utvecklingar har hänt sedan dess och hur bör vi förstå dem? Även i ljuset av krisens senaste utveckling verkar det som om kapitalismens triumferande och dess självgoda deklarerande av en ny världsordning är förhastad. Visst är det sant att det globala finanskapitalet och den nyliberala ideologin alltjämt växer i sitt självförtroende och ökar sin makt men det växer numer inte i samma skala. Detta kan ses på många sätt, ett är hur mycket utrymme oppositionell (och vanlig) politik ger globalisering, nyliberalism, frihandel och den skog av förkortningar för olika organisationer som WTO (världshandelsorganisationen), IMF, GATT, NAFTA och MAI. Inom politiken talas det om globaliseringen i termer som "oföränderlig ekonomisk realitet och dess oundvikliga nedskärningar" och den får stå som en syndabock för den ekonomiska politiken som förs. På motståndarsidan i oppositionen och i gräsrotspolitiken har globalisering blivit en central fråga att enas kring i olika kampanjer. Därför känns det som det är viktigt att förstå förändringen och de strategier som ligger till grund för de rökridåer som den kapitalistiska propagandan lägger fram åt oss. För att kunna motsäga det som läggs fram på det här viset måste vi skaffa oss en uppfattning av och uppmärksamma de nya formerna som kapitalet tar för att attackera oss och hur relationerna mellan stater, kapitalet och klasserna har förändrats. Vi måste gå ifrån de förenklingar och analyser som erbjuds från vänster och liberalt akademiskt håll eftersom de använder samma kategorier och förutsättningar som kapitalisterna bara att de tolkar dessa tvärtom. De förstår världen på samma sätt, eftersom de tror att endast små reformer skulle kunna lösa problemen.

De som motsätter sig globalisering har en akademisk huvudfåra som tror att de nuvarande förändringarna i den globala ekonomin utgör ett avgörande och möjligen slutgiltigt brott mot de strukturer och former som kom före den senaste tidens utveckling i den kapitalistiska ekonomin. De argumenterar att även om världsmarknaden för produkter, kapital och valuta har varit i bruk sedan det tidiga 70-talet har ramverket för produktion, konsumtion och handel av produkter och valuta genomgått en fundamental förändring. Förr gjordes detta på en nationell eller imperialistisk nivå, men nu sker detta i transnationella företag, banker och överstatliga organisationer som Världsbanken, IMF och WTO som frånsäger sig politiska institutioner som "hemplatser" inom nationalstater. De har frånsagt sig sitt reella territorium och "globaliserat" sig själva och har som konsekvens kapaciteten att förflytta kapital, expertis och valuta till den plats som visar sig vara mest gynnsam för dem. I takt med denna process har "legala och finansiella ramverk för denna globala kapacitet för förflyttning och integrering förflyttats långsamt men stadigt till en position där den kan genomföra dessa förändringar". Och "som en konsekvens av detta ser vi nationalstater, lokala myndigheter, kommuner, lokalpolitiker och fackföreningar i en alltmer hjälplös position gentemot det mobila kapitalet, jobben och valutan" till den graden att arbetare och medborgare inte längre kan lita på att de alltmer maktlösa "demokratiska regeringarna" ska stå upp för deras sak. "Storföretagen styr världen" enligt David Korten.

Även om denna analys av vår situation idag baseras på ett flertal naiva och djupt felaktiga premisser, som döljer mer än vad de avslöjar, ska vi inte luras in i att som svar argumentera att det inte har skett avgörande förändringar de senaste åren. Att göra det vore att misslyckas med att förstå globaliseringen som en strategi för att helt integrera så många som möjligt av världens befolkning i den kapitalistiska produktionsmodellen. För de som redan integrerats, "gör den marknaden och dess ekonomi till det naturliga till en sådan grad att den framställer den senare som en självständig kraft som vi måste underordnas". Det är emellertid alltid bara en illusion att marknaden skulle vara självständig, eftersom den bara kan vara självständig i förhållande till hur mycket självständighet att forma sina egna liv och samhällsformer som mänskligheten själva ger upp och överlämnar till den. Globaliseringen är inte en oföränderlig objektiv process utan en strategi som vi kan stoppa.

Finanskapitalet och spekulanterna

Det går inte att bortse ifrån den explosionsartade tillväxten av valuta- och finansmarknaderna. De genomsnittliga dagliga transaktioner på den internationella valutamarknaden i New York, Tokyo och London varierar mellan 650 till 1000 miljarder dollar. Transaktionerna består huvudsakligen av valutaspekulationer för att göra profit på valutakursernas rörelse. När man investerar med dessa summor kan även de minsta förändringar i ränteläget eller andra faktorer betyda att fantasisummor sätts i rörelse som i sin tur förändrar valutamarknaden och kan ställa till med stora ekonomiska problem för den regering som "faller offer" för dem, problem som visar sig i vardagslivet som hårda tider, välfärdsslakt och så vidare. Denna växande sektor av pengar som tjänas på handel i pengar har felaktigt blivit kallad "kasinoekonomi", eller "ett spel". €ven de mest abstrakta och till synes meningslösa kapitalistiska aktiviteter existerar i en materiell och social kontext. Det är inte nog att bara peka ut effekterna av valutaspekulationen - frågan om vilka parter som berörs och tjänar på det måste också ställas. Spekulationen riktas mot de länder som har en inhemsk ekonomi som på något sätt är oförenlig med den globala ekonomins konkurrenskrav, alltså de länder som inte har lyckats tillräckligt väl med att passivisera arbetare eller som visar någon svaghet i att kontrollera de statliga och sociala utgifterna.

De länder som har påbörjat en "hälsosam omstrukturering" av ekonomin belönas med valutastabilitet och lojala spekulanter. Däremot är, från proletärernas synvinkel, valet mellan dessa två finanssystem ett falskt val. Vad som inte förloras igenom åtstramningsprogrammen förloras genom arbetslöshet och inflation som gnager på lönerna. De flesta människor får lära känna ekonomin som en fiende, inte en möjlighet till rikedom.

Globaliserad produktion

Vi har redan beskrivit omstruktureringsprocessen i väst som ledde till förflyttningen av produktionen till "tredje världen" där lägre löner och högre arbetstempo kunde införas. "Frihandelszoner" som skapades av "tredje världens" regeringar fortsätter att öka i sin omfattning; den totala mängden arbetare som jobbar i Mexikos "maquiladoras" har ökat från 110 000 personer 1980 till 500 000 1992. I Asien (Sydkorea, Taiwan, Malaysia och så vidare) är ungefär 700 000 människor anställda i liknande "zoner".

Klasskonflikter och kamp fortsätter också att öka (mellan 1989 till 1993 ökade de totala antalet strejktimmar i Indonesien med 350 procent om man bara räknar med de officiella strejkerna), med några företag som redan börjar flytta inom "tredje världen", till exempel från Sydkorea till Indonesien. För den asiatiska textilindustrin är detta särskilt lätt, eftersom "klädesindustrin använder lite kapital och är mycket lätt att förflytta, allt som behövs är ett skjul, några symaskiner och många små flinka fingrar" Strategin går ut på att skapa en internationellt uppdelad arbetskraft som i sin tur delas upp globalt beroende på vilka kostnader som gäller. Intensivt arbetskraftsorienterad produktion som behöver relativt lite kapital överförs till låglöneområden, medan produktion som behöver avancerad teknologi och tjänster placeras i områden som erbjuder en lämplig struktur och miljö (vilket oftast är i väst). Fabriken globaliseras. Konsekvensen av detta blir att i den produktion som fortfarande är placerad i de transnationella företagens "hemland", hotar de jämförelsevis bättre betalda arbetarnas förhandlingsmöjligheter. Det är värt att begrunda, ur denna synvinkel, hur många av dessa företag som faktiskt är globala. De kanske bedriver verksamhet i olika delar av världen och i olika regioner, men det stora flertalet är fast förankrade i sina ursprungsland i den betydelsen att kontrollen över företagen fortfarande finns där. Företagsledningen och styrelsetyper är strikt nationella, likaså är kontrollen över forskning och utveckling. Det är fortfarande helt gångbart att prata om "nationellt kapital" eller för den delen "svensk kapital".

Kapitalet och nationalstater

En av de vanligaste teman som återfinns bland alla motståndare till globalisering är idén att staten och kapitalet är två motsatta former av social organisation. Globalisering ger marknaden, multinationella företag och överstatliga organismer tar "makten" från staten och därför förloras "nationellt självbestämmande" och "suveränitet". Staten och kapitalet står inte i motsättning till varandra. Om något så är motsatsen mer sanningsenligt - de existerar i en motsatt sammansättning - de är olika dominerande former inom maktrelationerna som den sociala ordningen grundar sig på. Stater förtrycker sina medborgare lika mycket som företagsledningen exploaterar sina arbetare. Kapitalism bygger på och växer i takt med motsättningarna mellan arbete och kapital - den försöker hela tiden fly från motståndskraftiga arbetare men behöver dem för att kunna växa. En annan spänning är den mellan nationalstater och behovet av det globala kapitalet. Faktumet att en enstaka stat ibland agerar mot något kapitalistiskt företags intressen motbevisar inte det centrala resonemanget om att det inte finns några stater eller nationella regeringar som inte "i grunden får sin makt och sina pengar från kapitalet".

Allt eftersom valutakapitalet har växt i betydelse, har relationen förändrats mellan stater som binds samman av territorium och globalt flyttbart kapital. Det är oumbärligt för nationalstater att kunna attrahera och bibehålla kapital inom dess gränser. Alltså blir nationell politik en fråga om att öka chanserna genom en kombination av samarbete i fråga om säkerhetsmetoder och ekonomisk och social politik. Hur lyckad denna politik blir beror på hur mycket man lyckas öka tillväxten på en global skala. Däremot medför deltagande i ekonomiska världsmöten och handelsavtal som förenklar denna tillväxt en risk av ekonomiskt ogynnsamma förhållanden mellan olika nationalstater. Detta är konflikten mellan "globala" och "lokala" ekonomiska intressen. Det finns ingen motsättning mellan å ena sidan finanskapitalet och storföretagen (eller ännu mer oroande: "utländskt" kapital) och å andra sidan nationella eller lokala ekonomier.

Ökningen i siffror och skala på handelsavtalen (GATT, NAFTA, Maastricht och så vidare) och internationella regleringsorgan (WTO, IMF och Världsbanken) är inte något som har skett mot nationalstaters vilja utan är på många sätt "under staters ledning och initiativ, vilkas främsta mål är att omstrukturera relationen mellan kapital och arbete." Den nuvarande globala ombyggnaden (i motsats till upplösningen) av nationalstaterna verkar i själva verket förstärka statens makt. Även om dess manövreringsutrymme över valuta- och finanspolitiken har minskats, har dess roll med att planera och reglera arbetsmarknaden blivit alltmer viktig. Nationalstaterna är långt ifrån föråldrade i den globala ordningen, de är lika viktiga nu som någonsin förr. En central roll i statens omorganisering är en generell förflyttning av ansvar till internationella institutioner och "oberoende politiskt neutrala" organisationer (i motsats till höger/vänster-skalan), som verkar leda till att avpolitisera vissa områden i beslutsfattandet. Maktförskjutningen från europeiska nationalstaters enskilda centralbanker till en EUs centralbank har lett till att många finansministrar har kunnat spela oskyldiga när det införs impopulära åtgärder från "externa organisationer".

Handelsavtal och överstatliga organisationer

Det finns många internationella avtal och organ. De mest kända när man pratar om ekonomisk globalisering är WTO, IMF/Världsbanken, GATT, NAFTA och MAI - som tills vidare har övergetts.

NAFTA startade den första januari 1994, samma datum som zapatistupproret började i Mexico. Dess termer är mycket lika de som skulle ha satts i verket under MAI, som skulle varit mycket inflytelserika globalt och inkluderat alla större ekonomier i världen, eftersom få skulle ha tagit risken att förbli utanför och utsättas för konkurrens från de länder inom avtalet. NAFTA har skapat en gränslös ekonomisk zon från Kanada genom USA till Mexico. Det är ett avtal om frihandel med varor och tjänster som ger fördelaktiga avtal till företag som önskar bedriva verksamhet inom dess gränser och tar bort de sedvanliga handelshindren mellan nationer för utländsk investering. Mayaindianerna i Chiapas beskriver detta handelsavtal som en "dödsdom" eftersom det betyder en utökad exploatering och utarmning på deras redan förtvivlade situation. WTO (Världshandelsorganisationen) skapades i "Uruguayrundan" (1986-94) vid GATT- förhandlingarna för att reglera internationell handel och lösa konflikter. En av de viktigaste kraven för att vara med i WTO (eller i NAFTA) är att alla nationella lagar eller regler (till exempel förbud mot miljöfarliga gifter, lagar om arbetsskydd eller miljöregler) som hindrar "frihandel" kan motsägas av det land som anser sig missgynnas, genom WTO och de "skyldiga" länderna kan krävas på eftergifter inom dessa områden och bestraffas med sanktioner eller böter om de inte genomför dessa. Medan detta förskräcker de som naivt lever i tron att nationella regeringars kontroll måste föredras eftersom de kan "hållas ansvariga" i motsättning till de ansiktslösa, ej valda, byråkraterna i WTO, är reaktionerna från makthavarna talande, och märkligt nog delar de inte samma oro. Under den senaste tidens "banankonflikt" mellan USA och EU gick den amerikanska regeringen in på amerikanska företags vägnar (som kontrollerar över mer än 80 procent av den europeiska bananmarknaden), och frågade om WTOs hjälp att dra bort EUs stöd till dess gamla kolonier i Karibien. Samtidigt drog USA igång enorma handelshinder för en rad ekonomiskt marginella produkter såsom skotsk lyxtextil, medan de väntade på att WTO skulle fullfölja sina plikter som medlare i handelskonflikter. WTO beslöt att EUs protektionism var ett hinder för konkurrens och gav EU böter. Storbritanniens regering, även om de var mål för USAs sanktioner, brydde sig i stort sett inte om det och pekade på att vad som förlorades i vissa industrier kunde vinnas i andra i framtiden när de använder WTO. Staten kommer alltid att försvara kapitalisternas intressen, vare sig det är diktatur eller demokrati.

Allt för många gånger resulterar anti-globaliseringen i ett försök att resonera med staten om att ta hänsyn till några fler av sina "medborgare" och återgå till den gamla goda tiden av socialdemokrati och nationell självständighet när nationalstaten skyddade oss från de värsta konsekvenserna av storföretagens härjningar. Förutom att vara en grotesk förvrängning av verkligheten är den här sortens klagomål helt enkelt reaktionära och borde bemötas närhelst det är möjligt. Stater och regeringar är mycket medverkande i globaliseringsprocessen. Vi borde förstå detta och reagera utifrån detta.

Styr storföretagen världen?

51 av de etthundra största ekonomiska aktörerna i världen är företag. Den sammanlagda försäljningen av Ford och General Motors är större än den totala BNP som finns i hela Afrika söder om Sahara. Denna statistik säger sig "bevisa" att företagen styr över oss, i motsättning till staten och kapitalet. (Även om det borde poängteras att liberaler förmodligen inte ser staten som riktad mot oss, utan snarare att företag står i motsättning till staten som borde representera oss som fria och jämlika medborgare.) Företag och kapitalism är inte samma sak. Medan företag tveklöst måste vara kapitalistiska, måste inte kapitalism bestå av ett antal storföretag.

Storföretagen är den skepnad som kapitalismen tar sig idag, men kapitalismen är inte en sak eller en juridisk form. Det är ett socialt förhållande mellan människor, där det stora flertalet människor tvingas sälja sin arbetskraft för att överleva. Småföretag är precis lika kapitalistiska som det största transnationella företaget. Faktumet att det vore strategiskt oklokt att rikta vår energi på småföretagen som har begränsat med makt och inflytande, får inte leda till att vi ser dem som ett alternativ till "storföretagens herravälde". Kapitalet försöker alltid att expandera till storföretag. Alla storföretag startade som mindre företag. Kapitalistiska sociala relationer präglar hela vårt samhällsliv: det finns inget sätt att befinna sig i ett sammanhang som inte lokalt eller globalt reproducerar lönearbete och valutasystem. Den sorgliga sanningen är att lokala företag inte är progressiva "alternativ", utan brukar drivas av snåla, opportunistiska småtyranner, som tror att de är fria eftersom de är "sin egen chef", nöjda i sin lilla diktatur, där makten består i att ge kunderna dåliga köp till överpriser.

Det spelar ingen roll om de fantiserar om någon fiktiv enkel värld med lokal självständighet, det spelar ingen roll om de kallar sig anarkister och klagar på den centrala regeringen och storföretagens makt, de identifierar sig med den nuvarande sättet att försörja sig och kommer ofrånkomligen kalla på polisen när deras lilla fläck i det kapitalistiska samhället hotas, exempelvis genom plundring. Som Gilles Dauv har påpekat har lagen om profit ingenting att göra med några kapitalistiska storföretags förehavanden. Att få till det samhället vi strävar efter har ingenting att göra med att bli av med några cigarrökande typer från överklassen. Vad som är betydelsefullt är inte individuella profiter som enstaka kapitalister har tjänat, utan vilka riktlinjer som dras för att diktera hur produktionen och samhället ska se ut och i vilken skepnad. Hela diskussionen om rika och fattiga och "små" och "stora" gör bara att frågan blir mer diffus.

Avskaffandet av kapitalismen betyder inte att ta pengar från de rika, eller att revolutionärer delar ut pengar till de fattiga, utan att försöka förminska helheten i den monetära relationen.

Den nuvarande situationen

Den triumf som den "globala ekonomin" påstås fira i dagsläget verkar ha varit en ganska ihålig en. Det verkar som att kampen än en gång har blivit levande efter ett relativt lågmält årtionde. Bakom pratet om "valutans instabilitet", "dåliga lån och handelspraktik", och varningar från finansmän som George Soros om att det finansiella systemet är farligt ömtåligt, finns i verkligheten faktumet att den nuvarande krisen inte bottnar i misstag från banker och spekulationer utan i minskningar i profiten på grund av klasskamp. För att ta några exempel: zapatisternas uppror 1994 kastade Mexico och NAFTA huvudstupa in i en kris. Generalstrejken i Frankrike i december 1995 ledde till att de sociala åtstramningsplanerna övergavs. Sydkoreas generalstrejker från december 1996 till mars 1997 drog igång Asienkrisen och stoppade myten om "tigerekonomierna" och "framväxande marknader".

Vad betyder allt detta för framtiden? Har kapitalismen varit allt för girig i sitt försök att helt underkasta sig hela världens folkmängd till penningstyret?

Den ryska ekonomin stod vid randen av ett sammanbrott och Asienkrisen var nära att göra detsamma med den delen av världen. Detta bevisar hur snabbt systemet kan komma på fall. Om klasskampens återkomst i dess många skepnader förvandlas till en global offensiv, kan överklassen komma att ångra att de övergav socialdemokratin som ett sätt att tillgodose en del av arbetarklassens krav. Den nuvarande svagheten i den gamla socialdemokratiska medlingen, genom fackföreningarna, öppnar en möjlighet att kämpa utanför och mot dess marginella influens. I denna kontext är det möjligt att se ett visst medvetande hos en del kapitalister att åter börja behöva innefatta social rättvisa i systemet för att stoppa klasskampen. Detta har bland annat George Soros hävdat när han varnade att "den oinskränkta rätten av egenintresset (som) inte uppbackas av det allmänna intresset" kommer att vara förödande för systemet.

Mot en bakgrund av en ökning i nationalistiska och rasistiska strömningar (av vilka en del riktas mot globaliseringen), måste vår kamp vara internationell och internationalistisk, som ser både nationalstater och kapitalet - i vilken form det än må vara - som vår fiende. Efter nästa börsras, kommer det vara helt möjligt att opportunistiska politiker kommer göra utspel mot globaliseringen och avreglerade marknader, med effekten att de radikala rörelser som också motsätter sig dessa, kommer att neutraliseras och införlivas. Vad vi föreslår är inte en återgång till någon form av global socialdemokrati, en omfördelning av rikedomar eller till ett "hållbart och medbestämmande civilt samhälle utan gränser." Det är frågan om några permanenta reformer längre är genomförbara, eller alls önskvärda. Det enda val vi har kvar är att totalt avskaffa kapitalistiska sociala relationer.

Översättning: Mungo Publicerad i Do or Die nr 8 och Brand nr 2, 2001