Andrew X: Ge upp aktivismen

Kategori: Aktivism

Ett tydligt problem med aktionsdagen 18 juni var att man antog en aktivistmentalitet. Detta problem blev särskilt tydligt med den 18 juni eftersom människorna som var inblandade i att organisera och folk som var med på dagen försökte gå bortom dess gränser. Denna text är ingen kritik riktad mot någon som var involverad - snarare är den ett försök att väcka några tankar om de utmaningar som kommer att möta oss om vi är seriösa med vår intention av få bort det kapitalistiska produktionssättet.

Experter

Med en "aktivistmentalitet" menar jag att folk tänker på sig själva i huvudsak som aktivister och tillhörande en vidare aktivistgemenskap. Aktivisten identifierar sig med vad de gör och tänker på det som sin roll i livet, som ett jobb eller karriär. På samma sätt som folk identifierar sig med sitt jobb som doktor eller lärare, istället för att det är bara något som de råkar syssla med, så blir det en huvudsaklig del av deras självbild.

Aktivisten är en specialist eller expert på samhällsförändring. Att se sig själv som en aktivist betyder att se sig själv som lite priviligierad eller mer avancerad än andra i hur man uppfattar behovet av social förändring, genom vetskapen om hur detta ska uppnås, och som ledande eller i förgrunden av den praktiska kampen för att nå denna förändring.

Aktivism, som alla expertroller, har sin bas i arbetsdelningen - det är en specialiserad avskild uppgift. Arbetsdelningen är grunden för ett klassamhälle, där en grundläggande delning är den mellan mentalt och manuellt arbete. Arbetsdelningen fungerar, till exempel, i medicin eller utbildning - istället för att läka och uppfostra barn är allmän kunskap och uppgifter som alla har del av, så har denna kunskap blivit en specialiserad egendom för läkare och lärare - experter som vi måste lita på att göra dessa saker för oss. Experter bevakar svartsjukt och mystifierar sina kunskaper de har. Detta håller folk åtskilda och maktlösa och stärker det hierarkiska klassamhället.

Arbetsdelningen betyder att en person tar en roll på bekostnad av många andra som slipper ifrån detta ansvar. En uppdelning av arbetsuppgifter betyder att andra människor odlar din mat och gör dina kläder och förser dig med elektricitet medan du fortsätter med att sträva efter en samhällsförändring. Aktivisten, som en expert på social förändring, antar att andra människor inte gör någonting för att förändra deras liv och känner därför en skyldighet eller ett ansvar att göra det å deras vägnar. Aktivister tror att de kompenserar för andras brist på aktivitet. Att definiera oss själva som aktivister innebär att definiera våra handlingar som de som ska leda till social förändring, och därigenom underskatta tusen och åter tusen andra ickeaktivisters verksamhet. Aktivism baseras på missuppfattningen att det bara är aktivister som genomför en samhällsförändring - medan så klart klasskampen pågår hela tiden.

Form och innehåll

Spänningen mellan aktivismens "form" som vår politiska aktivitet tar sig och dess ökande radikala innehåll har bara växt de senaste åren. Bakgrunden till att många av de människor som deltog i 18 juni är av att vara "aktivister" som "driver en kampanj" kring en "fråga". De politiska framsteg som har gjorts i aktivistscenen de senaste åren har resulterat i en situation där många människor har rört sig bortom enfrågekampanjer riktade mot specifika företag eller utvecklingstendenser till ganska uselt definierade men ändå hoppingivande antikapitalistiskt perspektiv. Men även om innehållet i kampanjeaktiviteten har förändrats, så har inte aktivismens form gjort det. Så istället för att ge sig på företaget Monsanto och gå och ockupera deras huvudkontor, vi har nu sett bortom denna enda fasett av kapitalet som representeras av Monsanto och utvecklat en "kampanj" mot kapitalismen. Och var är det då bättre att gå och ockupera än vad som ses som kapitalismens huvudkontor - city.

Vår metod att arbeta är fortfarande samma som när vi talade om enskilda företag eller en utveckling, trots det faktum att kapitalismen inte alls är samma sak som de, och de sätt som man kan störta ett enskilt företag inte är samma sätt som man kan störta kapitalismen på. Till exempel, ihärdiga kampanjer från djurrättsaktivister har lyckats förstöra både hunduppfödarna Consort och kattuppfödare Hillgrove Farm. Företagen ruinerades. På samma sätt har kampanjen mot djurförsökens ärkeföretag Huntingdon Life Sciences lyckats att få ner deras aktieutdelning med 33%, men företaget lyckades med nöd och näppe överleva genom att köra en desperat PR-kampanj i stan för att få upp sina inkomster. Aktivism kan framgångsrikt lyckas störta ett företag, men att störta kapitalismen kommer kräva mycket mer än att bara utöka denna sorts aktiviteter till varje företag i varje område.

Samtidigt som djurrättsaktivister ger sig på slakteributiker, så är nettoresultatet troligen bara en hjälp åt stormarknaderna att stänga ner alla små köttbutiker, och därigenom hjälpa till konkurrensprocessen och det "naturliga urvalet" på marknaden. Därigenom lyckas aktivister ofta med att förstöra småföretag medan de stärker kapitalet som helhet.

En liknande sak gäller för miljöaktivismen. Storskaliga vägprotester har lyckats skapa en helt ny kapitalistisk sektor - säkerhet, övervakning, klättrare, experter och konsulter. Vi är nu en "marknadsrisk" bland andra att ta med i beräkningarna när man bjuder på ett vägkontrakt. Vi kan faktiskt ha hjälpt marknadskrafterna, genom att driva bort de företag som är svagast och som haft minst förmåga att anpassa sig. Protestbekämpande konsulten Amanda Webster säger "Framväxten av proteströrelsen kom faktiskt att innebära marknadsfördelar för de entreprenörer som kan hantera det effektivt". Återigen kan aktivism störta ett företag eller stoppa en väg, men kapitalismen fortsätter bara, troligen starkare än innan.

Dessa saker är bara en indikation, som om det skulle behövas en, på att konfronterandet av kapitalismen kommer inte bara kräva en kvantitativ förändring (mer aktioner, mer aktivister) utan även en kvalitativ (vi behöver utveckla mer effektiva former att agera). Det verkar som om vi har en väldigt vag idŽ om vad som verkligen behövs för att störta kapitalismen. Som om allt som behövdes var någon form av kritisk massa av aktivister som ockuperar kontor som ska uppnås och sedan har vi en revolution...

Aktivismens form har bevarats även om innehållet i denna aktivitet har överskridit formen. Vi tänker fortfarande i termer av att vara "aktivister" som gör en "kampanj" kring en "fråga", och eftersom vi är "direktaktions"-aktivister så kommer vi fortsätta att "göra en aktion" mot våra måltavlor. Metoderna att driva en kampanj mot vissa specifika företeelser eller enstaka företag har flyttats över till denna nya sak att ge sig på kapitalismen. Vi försöker att ge oss på kapitalismen och föreställer oss det vi håller på med i helt olämpliga termer, när vi använder en metod att arbeta som passar för liberal reformism. Så får vi det bisarra spektaklet att "göra en aktion" mot kapitalismen - en helt inadekvat praktik.

Roller

Rollen som "aktivist" är en roll vi tar på oss precis som den som polis, förälder eller präst - en konstig psykologisk form som vi använder för att definiera oss själva och vårt förhållande till andra. "Aktivisten" är en specialist eller expert på samhällsförändring - men ju hårdare vi försöker klänga oss fast vid denna roll och denna betraktelse över vad vi är, ju mer så lyckas vi faktiskt hindra förändringen vi önskar. En verklig revolution kommer att innehålla utbrytandet ur alla förutbestämda roller och förstörelsen av alla specialisering - återtagandet av våra liv. Att ta kontroll över våra egna öden vilket är den revolutionära akten, kommer att innehålla skapandet av nya jag, nya former av interagerande och samhällen. "Experter", oavsett på vad, kommer bara att stå i vägen för detta.

Den Situationistiska Internationalen utvecklade en skarp kritik av roller och speciellt "militantens" roll. Deras kritik riktades i huvudsak mot vänster- och socialdemokratiska ideologier eftersom det var i huvudsak dessa som de stötte på. €ven om dessa former av alienation fortfarande existerar och är enkla att se, så är det vi vår speciella miljö den liberala aktivisten vi möter oftare än vänstermilitanten. Men ändå, de har många kännetecken gemensamt (vilket självklart inte är förvånande).

Situationisten Raoul Vaneigem definierade roller så här: "Stereotyper är de dominerande bilderna under en period... Stereotypen är rollens modell, rollen är en modellform av beteenden. Återupprepandet av en attityd skapar en roll". Att spela en roll är att odla ett sätt att framstå till den grad att man bortser från allt autentiskt: "vi hänger oss åt lånade attityders förförelse." Som rollspelare så dväljs vi i inautenticitet - reducerandes våra liv till en rad klicheer - "som bryter ner dagen till en serie poser som valts mer eller mindre omedvetet ur raden av dominerande stereotyper." Denna process har pågått sedan vägmotståndets tidiga dagar. Vid Twyford Down efter den gula onsdagen december 1992, så fokuserade pressen och mediatäckningen på Dongastammen och den dreadlocksprydda motkulturella aspekten av protesten. Inledningsvis var detta inte på något sett det dominerande elementet - där var exempelvis en stor grupp förbipasserande vid vräkningen. Men folk som lockades till Twyford av mediatäckningen trodde att varje person där hade dreadlocks. Mediabevakningen fick effekten att vanligt folk höll sig borta och fler dreadlocksprydda motkultur-typer dök upp - vilket minskade protestens mångfald. Mer nyligen hände en liknande sak i sättet folk drogs till vägprotestlägrena genom täckningen av trashankarna de hade sett på TV började attityderna som presenterades av media som kännetecknande för rollen "ekokrigare" återskapas in i deras egna liv.

"Precis som konsumentens passivitet är en aktiv passivitet, så finns åskådarens passivitet i hans förmåga att assimilera roller och spela dem enligt de officiella normerna. Upprepandet av bilder och stereotyper erbjuder en uppsättning av modeller från vilken alla förväntas att välja en roll". Militanten eller aktivistens roll är bara en av dessa roller, och däri, trots all revolutionär retorik som följer med rollen, ligger dess ultimata konservatism.

Aktivistens förmodade revolutionära aktivitet är en tråkig och steril rutin - ett återupprepande av några få handlingar utan någon potential till förändring. Aktivister skulle troligen motsätta sig en förändring som den inträffade eftersom den skulle störa de enkla självklarheter kring deras roll och den lilla trevliga nischen som de mejslat ut åt sig själva. Likt fackföreningsbossar är aktivisterna eviga representanter och medlare. På samma sätt som fackbossarna skulle vara emot att arbetarna faktiskt lyckades med sin kamp eftersom detta skulle göra dem arbetslösa, så hotas aktivistens roll av förändring. Revolutionen, eller bara ett steg i den riktningen, skulle verkligen skaka aktivisten grundligt genom att ta ifrån henne sin roll. Om alla blir revolutionärer, då är du ju inte så speciell längre, va? Så varför uppför vi oss som aktivister? Bara för att det är fegisens enkla val? Det är lätt att trilla dit och spela aktivistrollen eftersom den passar in i det här samhället och inte utmanar det - aktivism är en accepterad form av avvikelse. Även om vi som aktivister gör saker som inte är accepterade och olagliga, så betyder aktivismen som form i sig - på det sätt som den liknar ett jobb - att den passar vår psykologi och vår uppfostran. Den har en viss lockelse just därför att den inte är revolutionär.

Vi behöver inga fler martyrer

Nyckeln till att förstå rollen både som militant och aktivist är självuppoffringen - uppoffrandet av jaget för "saken" som ses som något skilt från jaget. Detta har självklart inget att göra med verklig revolutionär aktivitet som är jagets återtagande. Revolutionärt martyrskap hänger ihop med att man identifierar sig med en "sak" som är skild från ens eget liv - en handling mot kapitalismen som identifierar kapitalismen som "där ute" i staden är grundläggande felaktig - kapitalets verkliga makt är här mitt i våra vardagsliv - vi återskapar dess makt varje dag eftersom kapitalet inte är en sak utan en social relation mellan människor (och därigenom klasser) förmedlad genom saker.

Självklart påstår jag inte att alla som var inblandade i J18 har tagit över denna roll och självuppoffrandet som följer med den i samma utsträckning. Som jag sade tidigare, problemet med aktivismen blev extra tydligt under J18 eftersom det var ett försök att bryta sig ur dessa roller och vårt vanliga sätt att agera. Mycket av det som skissas upp här är ett "värsta scenario" av vad spelandet av aktivistrollen kan leda till. Den omfattning som vi kan känna igen den inom vår egen rörelse är en indikation på hur mycket arbete som behöver göras.

Aktivisten gör politiken tråkig och steril och driver bort folk från den, men att spela rollen sabbar även aktivisten själv. Aktivistrollen skapar en skarp tudelning mellan mål och medel: självuppoffring betyder att skapa en delning mellan revolutionen som kärlek och glädje i framtiden å ena sidan, och med plikter och rutiner nu å andra sidan. Aktivismens världsbild domineras av skuld och plikt eftersom aktivisten inte kämpar för sig själv utanför ett avskild sak: "Varje sak är lika inhuman".

Som aktivist måste du förneka dina egna behov eftersom din politiska aktivitet är definierad så att dessa saker inte räknas som "politiska". Du stoppar politiken i ett fack separat från resten av ditt liv - det är som ett jobb, du sysslar med politik 9-5 och går sedan hem och gör något annat. Eftersom den är stoppad i detta separata fack, så låter sig inte politiken hämmas av några verkliga praktiska avvägningar vad gäller effektivitet. Aktivisten känner sig tvungen att fortsätta harva på med samma gamla rutin utan att tänka, oförmögen att stanna eller tänka efter, huvudsaken är att aktivisten håller sig sysselsatt och lindra sin skuld genom att slå sitt huvud mot vägen om det är nödvändigt.

En del av att vara revolutionär kan vara att veta när det är dags att stanna och vänta. Det kan vara viktigt att veta hur och när man ska slå till för maximal effektivitet och också veta hur och när man INTE ska slå. Aktivister har en "vi måste göra något NU!"-attityd som verkar vara laddad av skuld. Detta är helt otaktiskt.

Militantens eller aktivistens självuppoffran speglas i deras makt över andra som experter - så som i en religion finns det en hierarki av lidande och självrättfärdigande. Aktivisten får makt över andra i kraft av sin större grad av lidande ("ickehierarkiska" aktivistgrupper bildar faktiskt en form av "de mest hängivnas diktatur") Aktivisten använder moraliskt genomtvingande och skuld för att utöva makt över andra mindre erfarna i lidandets teologi. Underordnandet av sig själv går hand i hand med underordnandet av andra - alla slavar under "kampen". Självuppoffrande politiska aktivister hämmar sina egna liv och sin egen vilja att leva - detta skapar en bitterhet och antipati till livet som sedan vänds utåt för att bryta ned allt annat. De är "livets stora föraktare... det absoluta självuppoffrandets partisaner... deras liv är förvridna av deras egna monstruösa asketism". Vi kan se detta i vår egen rörelse, till exempel vid vägmotståndslägren, i motsättningen mellan önskan att sitta tillsammans och ha det bra å ena sidan, och den skulddrivna "bygg/barrikadera"-arbetsetiken och den ibland hejdlösa passionen när "slut på rasten" deklareras å andra sidan. Den självuppoffrande martyren är förolämpad och rasande när hon ser andra som inte offrar sig själva. På samma sätt som när den "hederliga arbetaren" attackerar den som snattar med en sådan enastående energi, så vet vi att det faktiskt är för att hon hatar sitt jobb och martyrskapet hon gjort av sitt liv och därför hatar alla som lyckas fly detta öde, hatar att se någon ha kul medan hon lider - hon måste dra alla med sig ner i träsket - i självuppoffrandets jämlikhet. I gamla religiösa kosmologier så hamnade den framgångsrika martyren i himlen. I den moderna världsåskådningen så kan framgångsrika martyrer se fram emot att gå till historien. Den största självuppoffran, den största framgången i att skapa sin roll (eller ännu bättre, i att skapa en helt ny roll för folk att efterlikna, som till exempel "ekokrigaren") vinner sin belöning i historien - den borgerliga himlen.

Den gamla vänstern var rätt öppen med sin uppmaning till heroiskt självuppoffrande. "Offra dig själv glädjefullt, bröder och systrar! För saken, för den etablerade ordningen, för partiet, för enheten, för kött och potatis!" Men i dessa dagar är det mycket mer inlindat: Vaneigem anklagar "unga vänsterradikaler" för att "inträda i tjänst hos en sak - den ÕbästaÕ tänkbara. Den tid de har för kreativ aktivitet slösar de på att dela ut flygblad, sätta upp affischer, demonstrera eller häckla lokala politiker. De blir militanter, som fetischerar aktioner/handling eftersom andra gör allt tänkande åt dem".

Detta känns igen hos oss - speciellt biten om att fetischera aktioner. I vänstergrupper så lämnas militanter fria åt att engagera sig i mängder med brådskande arbete eftersom gruppledaren eller gurun har teorin färdig, som bara accepteras och sväljs - "partilinjen". Med direktaktions-aktivister är det lite annorlunda - aktioner fetischeras, men mer utifrån en motvilja mot vilken form av teori som helst.

Även om den är närvarande, så var inte elementet av aktivistrollen som handlade om självuppoffring och flit så närvarande i J18. Vad som är mer en fråga för oss är känslan av avskildhet från "vanligt folk" som aktivismen rymmer. Folk inom "rörelsen" identifierar sig med någon skum subkultur eller liten grupp som är "vi", avskilda från "dom" som är alla andra i hela världen.

Isolering

Aktivistrollen är en självvald isolering från alla de människor som vi borde skapa kontakter med. Att ta på sig rollen som aktivist avskiljer dig från resten av mänskligheten som någon speciell och annorlunda. Folk lutar åt att tänka på sin egen första person plural (vilka syftar du på när du säger "vi"?) som syftande på en gemenskap av aktivister, istället för en klass. Till exempel, det har nu varit populärt ett tag i aktivistmiljön att argumentera för "inga mer enfrågor" och vikten av att "knyta kontakter". Men många människors uppfattning av vad detta innebar var att "knyta kontakter" med andra aktivister och andra kampanjgrupper. Detta visade J18 tydligt på. Hela idŽn om att få representanter från alla kamper eller frågor på en plats samtidigt tjänade till att frivilligt utdefiniera oss till de bra kampernas getto.

På samma sätt har de olika nätverksforum som växt fram på olika håll i landet - Rebellalliansen i Brighton, NASA i Nottingham, Riotous Assembly i Manchester, London Underground etc alla liknande mål - att få alla aktivistgrupper att tala med varandra. Jag vill inte såga denna ide - det är en grundläggande nödvändig förutsättning för att kunna fortsätta agera, men det borde ses som den extremt begränsade form av att "knyta kontakter" det är. Det är också intressant att det grupperna som kommer till dessa möten har gemensamt är att de är aktivistgrupper - vad de egentligen arbetar med verkar vara av underordnad betydelse.

Det räcker inte att försöka knyta kontakter med alla aktivister i hela världen. Det räcker inte heller att försöka få fler människor att bli aktivister. Tvärtemot vad vissa tror, så kommer vi inte komma närmare revolutionen om fler och fler människor blir aktivister. En del har en konstig ide om att allt som behövs är att alla på något sätt ska övertygas om att bli aktivister som oss och sedan kommer vi att ha en revolution. Vaneigem säger: "Revolutionen sker i vardagen trots, och ofta i motsättning till, revolutionens specialister."

Militanten eller aktivisten är specialister på samhällsförändring eller revolution. Specialisten rekryterar andra till sitt eget lilla avgränsade specialistområde för att öka sin egen makt och därigenom upphäva sin egen maktlöshet. "Specialisten värvar sig själv för att kunna värva andra". Som ett kedjebrev så återskapas hierarkin - du rekryteras, och för att inte vara i botten på pyramiden, så måste du rekrytera fler människor som befinner sig under dig, som sedan gör exakt samma sak. Reproduktionen av det alienerade rollsamhället uppnås genom specialister.

I sin text "Om organisering" gör Jacques Camette den skarpsinniga poängen att politiska grupper ofta slutar som "gäng" som definierar sig själva genom uteslutande - gruppmedlemmarnas första lojalitet är till gruppen istället för kampen. Hans kritik passar speciellt hela den myriad av vänstersekter och smågrupper som texten riktade sig mot, men den är även till en viss del tillämpbar på aktivistmentaliteten.

Den politiska gruppen eller partiet sätter sig själva som substitut för proletariatet och dess egen överlevnad och reproduktion blir huvudsaken - revolutionär aktivitet blir synonymt med "partibyggandet" och att värva medlemmar. Gruppen tror att de har ett unikt grepp om sanningen och varje person utanför gruppen behandlas som en idiot som behöver utbildning av detta avantgarde. Istället för en jämlik diskussion mellan kamrater får vi en åtskillnad på teori och propaganda, där gruppen har sin egen teori, som nästan hålls hemlig i tron att de självklart mindre mentalt begåvade måste luras in i organisationen genom en populistisk strategi innan politiken kastas på dem när de inte anar det. Denna oärliga metod att handskas med de utanför gruppen är liknande den hos religiösa kulter - de kommer aldrig säga rakt ut vad de handlar om. Vi kan här se likheter med aktivismen, i den utsträckning som aktivistmiljön agerar likt en vänstersekt. Aktivism har i stort sett några av särdragen hos ett "gäng". Aktivistgäng kan ofta hamna i allianser över klassgränserna, tillsammans med olika sorters liberala reformister eftersom de också är "aktivister". Folk ser på sig själva i första hand som aktivister och deras lojalitet hamnar i första hand med aktivistgemenskapen och inte kampen som sådan. "Gänget" är en illusorisk gemenskap, som avleder oss från att skapa vidare motståndsgemenskaper.

Kärnan i Camettes kritik är en attack mot skapandet av en inre och yttre uppdelning mellan gruppen och klassen. Vi ser på oss själva som aktivister och därigenom skiljer vi oss från, och har andra intressen än, arbetarklassens folkmassa.

Vår aktivitet borde vara den omedelbara uttrycket för en verklig kamp, inte bekräftandet av separationen och avgränsandet av en viss grupp. I marxistiska grupper så är tillgången till "teori" den övergripande viktigaste saken som betingar makt - på det sättet är de annorlunda mot aktivistmiljön, men inte så annorlunda - tillgången till relevant "socialt kapital" - kunskap, erfarenhet, kontakter, utrustning etc är alla avgörande saker som betingar makt.

Aktivism återskapar det här samhällets strukturer i sitt agerande: "När rebellen börjar tro att han kämpar för något högre ideal, så får den auktoritära principen en push". Detta är ingen trivial sak, utan grunden för kapitalistiska sociala relationer. Kapitalet är en social relation mellan folk förmedlad genom saker - alienationens grundläggande princip är att vi lever våra liv i tjänst hos saker som vi skapat. Om vi återskapar denna struktur även i den politik som kallar sig antikapitalistisk så har vi förlorat redan innan vi börjat. Man kan inte bekämpa alienationen med alienerade medel.

Ett ödmjukt förslag

Ett ödmjukt förslag är att vi börjar utveckla sätt att agera som passar våra radikala ideer. Denna uppgift blir inte lätt och författaren till denna korta text har inte större insikt än någon annan i hur vi skulle kunna göra detta. Jag argumenterar inte för att J18 skulle ha skippats eller sänkts, den var verkligen ett ädelt försök att nå över våra begränsningar och att skapa något bättre än det vi har idag.

Men i dess försök att bryta med gamla förlegade och formalistiska sätt att göra saker så har den visat på de band som binder oss med historien. Kritiken mot aktivism som jag har gett uttryck för passar inte helt in på J18. Men det finns ett visst aktivismparadigm som i sin värsta form innehåller allt jag har beskrivit och J18 delade detta paradigm till en viss grad. Till vilken grad får du själv avgöra.

Aktivism är en form delvis påtvingad oss på grund av vår svaghet. Som den gemensamma aktionen mellan Reclaim the Streets och hamnarbetarna från Liverpool visade - så befinner vi oss i en tid då radikal politik ofta är en produkt av en gemensam svaghet och isolering. Om detta är fallet, så kanske det inte ens står i vår makt att bryta oss ur aktivistrollen. Det kan vara så att i en svacka för kampen, så kommer de som fortsätter arbeta för en social revolution att bli marginaliserade, och de kommer att ses som (och se sig själva som) en speciell avskild grupp av människor. Det kan vara så att det enda som kan rätta till detta är ett allmänt uppsving av kamp och att vi då inte kommer att ses som knäppskallar eller skummisar utan att vi bara konstaterar det som alla ändå tänker. Men, för att arbeta för att få kampen att växa så kommer det bli nödvändigt att bryta med aktivistrollen till den grad det är möjligt - att konstant försöka flytta våra egna gränser och begränsningar.

Historiskt så har de rörelser som kommit närmast att destabilisera, avskaffa eller att gå bortom kapitalismen inte tagit formen av aktivism. Aktivism är huvudsakligen en politisk form och en metod att agera som passar liberala reformister, som drivits bortom sina egna gränser och används för revolutionära syften. Aktivistrollen i sig själv måste vara problematisk för dem som önskar en social revolution.

översättning M Wåg & M Forshage / Stockholms Autonoma Marxister