Colectivo Situaciones: Anteckningar för den politiska reflektionen angående piqueteros kamp

---

Kategori: Prekarisering, osäkra arbeten, visstid & workfare

De mekanismer makten har för att förhindra det nödläge som framtvingas av de sociala och politiska krafterna som ifrågasätter den, är varierande och förnyas ständigt. Men makterna har inte sista ordet i varje konversation, det sista skottet i varje strid, det sista beslutet i politikens spel. Denna bild gör inte de folkliga kampernas historia rättvisa. Om vi lärt oss någon läxa av denna och av våra egna kamper är det, paradoxalt nog, att ”maktens makt inte grundas på sin makt”, utan i vår brist på kraft [’potencia’], på obeveklighet, på tänkande, på arbete, på tålamod och på beslutsamhet. Makten livnär sig av våra svagheter. Makten gör sig stark utifrån folkets motsägelser.

Då vi lärt oss att det förhåller sig så, blir det mycket viktigt att veta att det inte finns någon kamp som inte är, i sig själv, ett sätt att förstå saker, en vision av världen, ett tänkande i aktion. Därför är det i stunder av förvirring som den politiska reflektionen behövs mest bland kamraterna som vi delar kamperfarenheter och skapande med. Tänka tillsammans, försöka förstå vad som händer, hur man arbetar, vilka hindren är, men också, framför allt, tänka tillsammans över vilka vi är, vad vi gör, vilken väg vi tar, vad det är vi skapar tillsammans, var radikaliteten och kraften i vår kamp går och kunskaper kring den motmakt som vi producerar.

Som bidrag till denna uppgift har vi skrivit föreliggande arbete om vad som skett sedan den Första Nationella Piqueterokongressen. Det vi söker att förstå är vilka tänkandets strategier som stått på spel, vilka frågorna är och de grundläggande problemen som ställs och hur vi kan tänka, inifrån denna rörelse, frågorna om representation, delegation, identitet, organisering och övriga centrala frågor i vår konstruktion.

1- Introduktion

Det som kallades Första Nationella Piqueterokongressen var ett avgörande ögonblick för att förstå den rådande korsvägen. Där samlades den som skulle kunna vara en framtida nationell koordination av kamrater som har gemensamma krav och kampform: vägblockaden.

Trots det, möttes där två mycket olika former av politiskt tänkande. När man började utveckla planen för kamp stod det klart till vilken grad piqueteros inte är en enda rörelse, homogen och organiserad.

Kanske är det största problemet att eftersträva att en rörelse som principiellt är mångfaldig, diversifierad och komplex bör bli ”simplifierad”, reducerad till ett enda sätt att tänka sig den (och representera den på).

När vi ska definiera de två stora sätten att tänka som existerar inom den så kallade piquetero-rörelsen skulle vi säga att, å ena sidan, finns hos de ledare för de mer strukturerade organisationerna (F.T.V, C.C.C m fl) ett tänkande i termer av ”globalitet” och ”konjunktur”; medan å andra sidan finns de mer eller mindre strukturerade organisationerna som är mer kopplade till sina egna territoriella erfarenheter, som tänker mer i termer av motmakt, i den konkreta erfarenheten av transformation, i situation.

Efter kongressen fick ”visionen av konjunktur” en överdriven styrka och närvaro, som lämnade en känsla av förvirring hos de kamrater som tänker i termer av sin egen konkreta situation.

2- En liten genomgång av händelserna kan vara till nytta för att bättre förstå betydelsen av den uppställda debatten…

Instörtandet av piqutero-rörelsen har, som vi vet, utvecklat sig sedan slutet av Carlos Menems första regering. Dess grundläggande kännetecken är följande:

• Piquetero-fenomenet föds utanför landets sociala och politiska institutioner: kyrkor, politiska partier, fackföreningar, etc. Inte bara dess utveckling är autonom, utan denna autonomi är direkt kopplad till dessa institutioners dåliga anseende och bristande förmåga, inte med att framlägga modifikationen av den kapitalistiska dominansens strukturer, utan att inte ens kunna inkludera, under minimala levnadsförhållanden, en växande del av befolkningen.

• Piquteros kamp, som sådan, växte från periferin mot landets centrum.

• Den alstras av en post-industriell nationell struktur som lämnar inte bara miljoner människor utanför fabrikerna. Konfliktens kärna förskjuts, då, till den del av den kapitalistiska ackumulationsprocessen som utvecklas, just precis, utanför den fabriksmässiga produktiva processen. Blockadens effektivitet ligger då i dess förmåga att avbryta cirkulationen av varor och arbetskraft, knutpunkt i den nämnda ackumulationsprocessen.

• Dess effektivitet uppstår också genom att förändra förhållandena för politisk legitimering, som är en annan förutsättning för kapitalets ackumulationsprocess.

• En annan typ av effektivitet finns också kopplad till piqueten: dess tendens till stormöten, som utgör en stark källa till folklig politisering.

• Piquetes utvecklades som former av folklig kamp, utifrån de spontana folkliga resningarna som Santiagueñazo(1994).

• Socialt gick dess hegemoni från de så kallade ”nya strukturellt fattiga” och de medelklasser som blivit fattiga till alltmer marginaliserade sociala sektorer.

• Denna rörelse uttrycker upprättandet av ett folkligt subjekt som snabbt lärde sig effektiviteten hos en form av konkret kamp, vägblockaden, och generaliserade den på några få år.

• De inkluderade en nivå av folkligt våld som inte setts sedan den senaste militärdiktaturen. Under Alfonsíns regering, var det folkliga våldet kriminaliserat, anklagat för kuppförsök och destabiliserande av demokratin. Under Menems regering, nådde det folkliga våldet (typ santigueñazo) aldrig de nuvarande kampernas nivåer av organisering och legitimitet.

• Detta våld uppenbarar sig som självförsvar. Som sådant ter det sig genom en hög grad av massivitet och legitimitet. Det är inte våld organiserat av en centraliserad organisation och det har inte övertagandet av makten som mål.

• Piquetes är ett fenomen av accentuerad multiplicitet, utan organisationer som är en enda, utan ledare som är konsoliderade i landets överbyggnader. De har inte imagekonsulter eller regeringsprogram. De saknar en alternativ ”modell”. Även om de har ett språk – spontant – som är mycket effektivt för TV, förfogar de inte över en rådgivare som rekommenderar dem hur de ska skapa sin image efter de dominerande mönstren. Dess kraft grundar sig just på dessa kännetecken.

• Som vi kommer att se, är piqueteros inbördes heterogena: alla är inte lika, eller betraktar sig själva på samma sätt.

På få år förvandlades piquetes till den dominerande kampformen och de tvingade sig på genom sin effektivitet. Regeringen desorienterades inför multipliceringen av konfliktens fokus. Senare, i och med samlandet av rörelsen, uppstod ett samtal som garanterade en möjlig dialog mellan ömsesidigt erkända deltagare.

I en första fas hade regeringen underskattat fenomenet. Kampens påverkan på den politiska överbyggnaden skapade hela tiden interna konflikter mellan provinserna och staten om fonderna för socialt stöd, och om de politiska kostnaderna för repressionen. Man kunde i tidningarna ständigt läsa deklarationer av detta slag: ”eftersom det handlar om ett provinsiellt problem, får guvernörerna fixa det”.

Men piquetes generaliserades: nationalgardet behövdes alltmer, resurserna blev knappa och piquetes närmade sig farligt nära huvudstaden. Medierna lade märke till situationen och bankirerna och högerkrafterna bad öppet om repression.

I norra Argentina blev piquetes massiva och långvariga. Med Alliansens regering hårdnade konflikterna och repressionen började avkasta dödsoffer. I juni gav Mosconi-piqueten återverkningar i hela landet. Nationalgardet använde hård repression och piqueteros gjorde ett storskaligt motstånd.

I Buenos Aires provinsen börjar några organisationer med en kamphistoria kopplad till markockupationer, små kooperativ och byteshandlare, civila kvartersgrupper, kristna basgrupper utveckla piquetes framförallt i södra zonen och i La Matanza, där man samlar en betydande social styrka. La Federacion de tierra y vivienda (federationen för mark och boende, FTV) som ingår i Central de trabajadores Argentinos (CTA, en alternativ fackförening), Corriente, Clasista y Combativa (Klassorienterade och stridbara strömningen), samt Polo Obrero/Partido Obrero (Arbetarpartiet och dess piqueteros-gren, PO) är de mest strukturerade delarna och delar strategier. El Movimiento de Trabajadores Desocupados (Arbetslösa arbetares rörelse, MTD), El Movimiento Teresa Rodriguez (MTR), La Union de Trabajadores Desocupados (Arbetslösa arbetares fackförening, UTD), La Coordinadora de Trabajadores Desocupados(Koordinationen för Arbetslösa arbetare), och andra grupper, är i en process av konstituering av en identitet, och i sökande efter en egen form av konstruktion.

I södern genomförs en demonstration av tidigare okänd styrka. Man stänger åtkomsterna till huvudstaden i solidaritet med piqueten General Mosconi i Salta [sydlig provins i Argentina], med kravet på omedelbart tillbakadragande av Nationalgardet och som hyllning till sina döda, som fallit för nationalgardets kulor. MTD och CTD har nyligen givit plats för Coordinadora de Trabajadores Desocupados Aníbal Verón [fick sitt namn efter en av de stupade].

3- Kallelsen till första försöket till enande

I slutet av juli hålls – under fanor för enighet i kampen – det första nationella mötet för piqueteros i en kyrka i La Matanza. Kamrater från nästan hela landet deltar, med olika förväntningar: de som i denna möjlighet såg ett bra utrymme för att koordinera ansträngningar, de som eftersträvade att institutionaliserar rörelsen och organisationerna från landets inre delar som inte var kopplade till någon nationell organisation, med behov och konkreta problem i sina kamper som försökte bryta isoleringen. I slutändan, en mängd behov och förväntningar enligt den vision som varje kamp innehåller.

Spänningarna under kongressen kändes av kamraterna i överensstämmelse med de förväntningar de hade kommit med. Ett klart uttryck för detta var några upplevda händelser:
Mot all förväntan från organisatörerna kunde en grupp nationella parlamentariker som ville tala till deltagarna inte få ordet på grund av det avståndstagande som nästan 2000 piqueteros uttryckte. Generalsekreteraren för dissident-CGT (ett utbrytarfack ur det peronistiska facket CGT) Hugo Moyano avfärdas aktivt medan han försökte sända en hälsning till kongressen.

Mötet, som sammankallades utifrån en gemensam plan för kampen, lyckades inte utveckla all den kraft som där hade samlats. De olika strömningarna som utgjorde den fångades i instititutionaliseringens logik och av att ”ge format” åt mångfalden som där samlats. Man påförde ”som om”: ”låt oss göra som om förslagen vore genomdiskuterade”, ”som om vi vore deltagande för att alla talar”, ”som om vi vore enade eftersom vi har en kampplan”. På så sätt, genom påförandet av denna klassiska politiska rationalitet, gick de som genom sitt tänkandes logik, sin överensstämmelse med de dominerande formerna av politik och med sitt behov av maktackumulation hade sina yttersta mål mest tydliga för sig, stärkta ut bortom, till och med, det som verkligen hände på kongressen.

Den ovannämnda kampplan som framkommer innebär en serie av nästan en månads vägblockader. Kraven är tre: frihet åt de fängslade sociala kämparna, arbetslöshetsersättningsprogram och slut på den nationella regeringens nyliberala åtstramningar.

De mer strukturerade organisationerna påför sin politik som om det vore den enda. Luis D’Elia (CTA-FTV) och Juan Carlos Alderete (CCC) lyckas befästa sig som de huvudsakliga ledarna i en rörelse som just började göra sig känd.

Omedelbart efter kongressen genomförande aktiveras dynamiken av institutionalisering av piquetero-rörelsen. Regeringen kallar piquetero-ledarna till dialog. De senare accepterar. Senare, vid presskonferensen, annonseras blockadernas nya egenskaper: ”utan huvor” och ”utan totala vägblockader”[1].

De som inte lyssnar till dessa instruktioner, annonserade av rörelsens företrädare, kommer att anklagas för att vara agenter för ”statens säkerhet” infiltrerade bland piqueteros.

Denna institutionaliseringsoperation har samtidigt som effekt, ett erbjudande till regeringen om permanent samtal (vilken saknades vid det tillfället); ett accepterande av den politiska överbyggnaden som dominerande terräng för kampen och av de statliga förutsättningarna för det politiska spelet: presentationen av permanenta representanter, formuleringen av klara och uppnåeliga krav och en viss kapacitet för kontroll av ”representanterna” över sin egen bas.

Så befästs statens roll som central reglerare av den politiska konflikten, där kampens möjligheter underordnas, om man uppfattar dem som skapandet av motmaktens konkreta band och produktionen av alternativ av ny samhällelighet från basen.[2]

Den första kampetappen blev massiv. La Matanza befästes som rörelsens centralaxel. I söder lyder inte MTD alla direktiven från rörelsens stora ledare: de använder huvor. Och Rörelsen Teresa Rodriguez (MTR) ockuperar en bank.

För televisionen har de uppstått en radikal och ”pro-guerilla”-grupp.

Den första etappen visar att rörelsen är relativt kontrollerad av sina talesmän och representanter. Det blir inte våldsamt. Utan Moyanos dissident-CGT blir den strejk som annonseras av CTA inte så stark.

Den andra etappen blir svagare. Den avslutas med en demonstration till Plaza de Mayo som struktureras kring CTA:s mobiliseringskapacitet och dess huvudsakliga fackföreningar. La Matanza forsätter utgöra protesternas centrum, även om man börja kunna se avstånden mellan styrande och styrda. Multituden deltar i vägblockaden men lyssnar inte på talen och mobiliseras inte massivt till torget.

MTR hade några få dagar innan ockuperat sätet för arbetsministeriet i Buenos Aires provins. Vid uttåget fängslades nästan 60 av dess militanter, inklusive några av dess ledare. Under den 48 timmar långa kampetappen åkte därför MTD och CTD till La Plata för att kräva sina kamraters frisläppande. Där presenteras offentligt koordinationen av arbetslösa arbetare Aníbal Verón.

Den nationella regeringen går åter in en aggressiv position. Den skickar iväg 500 juridiska revisorer för att kontrollera piquetero-organisationerna. Eftersom dessa administrerar 5% av arbetslöshetsersättningarna som regeringen ger ut, letade revisorerna efter oregelbundenheter för att ta ifrån dem ersättningarna och förstöra organisationen. Flera ersättningar dras in.,

Den tre dagar långa etappen av piquetero-kamp blir ännu svagare. Slutligen hålls en andra piquetero-kongress.

4- Konjunkturen och möjligheter för tänkandet

När piquetero-fenomenet generaliserats satte politikens traditionella strukturer in sina anordningar för att kooptera, påverka och undertrycka rörelsen. Traditionella eller vänsterpartier, kyrkor och fackföreningar kastade sig över detta nya fenomen med avsikten att kontrollera kraften som drar runt landet.

Massmedierna opererade också med piqueteros. Dom visar upp dem, namnger dem, stereotypiserar dem: försöker förse dem med argument, skäller ut dem, läxar upp dem, varnar för dem, sanktionerar ”goda och onda”.

Medierna genomför också en mer subtil operation: de underordnar piqueteros sociala kamp under den ”politiska och ekonomiska konjunkturen”, och omvandlar denna kamp till ett element i en ”annan” situation, viktigare för att den är mer generell: den ”nationella situationen”. Piquetero-kampen slutar vara, i sig själv, en situation att engagera sig i, för att inskrivas i en total situation, i vilken de är ännu en aktör, en part, ett element.

En gång placerade där, i den ”nationella situationen”, utsätts de för logiken av ”ansvarstagande” i besluten: för nu handlar det inte längre bara om piqueteros (vilka omvandlades till en ”del i helheten”), utan just att uppnå det ”goda” för den ”helheten” som är ”landet”, ”det allmänna bästa”. I slutändan, den nationella regeringens framgång.

Så, smulas de möjliga strategiska valen för piquetes ner: accepteras eller accepteras inte denna nationella situation som ”den” huvudsakliga situation i vilka de skulle vara aktörer, ”bland aktörer”, i det intensiva sökandet efter att nå politiska överenskommelser?

Om denna förutsättning accepteras, ingår man i ett tänkande dominerat av konjunkturen. Däri, bör piqueteros visa att de som del i helheten har ”rättigheter”, och kommer att sträva efter att bli erkända som en legitim part (och varför inte, legal).

Men de bör också ge upp alla anspråk på att påföra resten av parterna (icke-piquetero befolkningen) sina egna krav: de måste harmonisera. När detta en gång accepterats öppnas det liberala demokratiska politiska spelet, med samförstånd och representativt (de politiska reglerna med statliga förutsättningar upprättas, rörelsen institutionaliseras och man antar som huvudsaklig terräng för aktion ett scen kontrollerad av makten).

En annan möjlighet, uppenbarligen, är den revolutionära politiken. När den ”generella situationen” väl accepterats som central, handlar det om att ”forcera” den, det vill säga, att ställa den berömda ”frågan om makten”.

Piquetes som ”revolutionärt avantgarde”; helheten kommer att transformeras; alla parter måste erkänna i piquetes den verkliga representationen av den samhälleliga helheten; de arbetslösa som nytt proletariat och piquetes som vägen för förberedelse till upproret.

Skillnaderna mellan dessa ståndpunkter likställs med den gamla polemiken mellan ”reformism” och ”revolution”.

Man kan anta ännu ett, tredje sätt att uppställa problemet för sig. Det framstår endast utifrån vägran att acceptera företrädet för en ”central situation” (och ”nästan” en enda). Från denna väg beträds ett situationellt tänkande, som inte tänker sig kamperfarenheten som ”delen i en helhet”, som inte ser den som ”relativ” eller ”underordnad” gentemot en överordnad instans. Denna möjlighet öppnar ett nytt fält för det politiska tänkandet i vilket ”helheten finns i delen”. (Kategorierna ”reformism” och ”revolution” förpassas till ett annat plan).

Över denna komplexitet funderar piquetes.

5- Om multipliciteten eller Integrationens politik

Det dominerande politiska tänkandet arbetar utifrån idéerna om ”exkluderad och inkluderad”. På så sätt är de exkluderade basen för konstitutionen av en social kropp (piquetero, arbetslös, exkluderad, fattig, utblottad, etc) som utifrån ”behov”(ekonomiska, utbildningsmässiga, medicinska) kräver sina rättigheter, det vill säga: ”inkludering”.

Denna inkludering kan tänkas ”förståndigt”, som CTA gör, det vill säga, argumenterande om till vilken grad inklusionen är ”ekonomiskt möjlig”, utifrån den arbetslöshetsförsäkring och hantering som de förespråkar. På så vis visar man hur det är ”matematiskt” möjligt att modifiera ekonomin. Inkluderingen hämtar inte sin styrka från en situationell idé om ”rättvisa”, utan från sin uppvisade utförbarhet. Det centrala argumentet är att inkluderingen inte bara är rättvis, utan även möjlig.

Nåväl, denna möjlighet är inte endast uttalad. Den behöver en politisk social ackumulation och parallellt, politisk och institutionell. Om någon av dessa två ackumulationslinjer ges utan den andra, skulle inkluderingspolitiken misslyckas.

I denna logik arbetar CTA. Dess konstruktion eftersträvar en ”förmedlande representation”, inte nödvändigtvis genom ett politiskt parti eller front, utan, i grunden, politiskt-socialt. CTA presenterar sig således som den sociala rörelsens representation gentemot ett kastrerat politiskt system, oförmöget att självt representera den sociala rörelsen.

Denna ackumulation i sin tur, bör påverka det politiska systemet tills den kan göra det adekvat i de nya förhållandena präglade av en betydande ackumulation folklig makt, via vilken man återskapar ett globalt genomskinligt och mer balanserat representationssystem.

CTA implementerar sin strategi genom två prioriterade vägar. Den första är den sociala vägen, som innebär fackligt och territoriellt (genom Federation de Tierra y Vivienda) arbete och i mobiliseringarna, löper det ihop med Federation Universitaria Argentina, Las Pequeñas y Medianas Empresas(små- och medelstora företagen) och andra representativa organ. Denna sida är den som ger CTA en ingång till de sociala kamperna i hela landet och gör den, lite i taget, till en anförare i kampen.

På den politiska och institutionella ackumulationens plan samlar de parlamentariker, politiska grupperingar, ledande företrädare för mänskliga rättigheter, journalister, ekonomer, teknikerlag och andra bidrag av personligheter från egna landet eller utlandet. (Denna artikulering ger stöd till regelrätt politisk-sociala initiativ som Nationell Front mot Fattigdomen). Detta är den väg som CTA integrerar sig i den politiska och institutionella överbyggnaden. På detta plan konstaterar man CTA:s beroende av de andra aktörerna i landets konjunktur (alternativa ”progressiva” valkandidater, ”progressiva” biskopar, etc).

CTA, slutligen, kännetecknas av de pendlande former som dessa två plan influerar varandra sinsemellan, överordnande, generellt, det politiskt-institutionella planet över den politisk-sociala vägen.

Ett konkret exempel på detta pendlande var den Första Nationella Piqueterokongressen: detta sammankallande var riktat till olika organisationer med det enande målet i form av en kampplan. Men, samtidigt, följs detta sätt att tänka sig enighet att en avsikt till institutionalisering av piqueterorörelsen: det handlade om att ge den ett definitivt namn, visa vilka som var dess ledare, etc. Det viktigaste, för sammankallarna av kongressen, var detta: att konstituera ”en” rörelse, uppvisningbar, presentabel inför medierna, inför regeringen, inför fackföreningarna, etc. Med andra ord: det som CTA, CCC och PO gjorde var att konstituera sig själva som representationen av en rörelse som fram till dess inte hade etablerade representanter. De skapade en ”ny politisk aktör” förmögen att agera i konjunkturen.

Men på så sätt tjänar analysen av CTA/FTV oss för att förstå ett sätt att tänka och arbeta – det vill säga: en politik – låt oss nu ta ett exempel på ett annat sätt att tänka och arbeta: MTD-grupperna i södra zonen, organiserade i koordinationen Aníbal Verón och, särskilt erfarenheten från MTD i Solano.[3]

6- Från multipliciteten till multipliciteten

Erfarenheten från MTD-Solano har sin singularitet. Dess grundare arbetade i kapellet i den zonen, tills de blev avhysta av biskopen Novak. Snart började de organisera MTD Teresa Rodriguez, i samarbete med sina likar i Varela. Med tidens gång började de administrera sina egna projekt (Planes Trabajar, arbetslöshetsersättningsplaner). Och mycket snart grundade de kommisioner och verkstäder, för politisk organisering, bageri, smedja, ett apotek åt rörelsen, etc.

Dess vägblockader blev snabbt uppmärksammade för flera kännetecken: den sociala representativiteten i förorterna där de arbetar, mobiliseringen och de huvor som de kamrater använder som sköter säkerheten i piquetes.

MTD-Solano deltog i den Första Nationella Piqueteroskongressen. De gjorde det övertygade om vikten av att koordinera kampen nationellt och nödvändigheten av att inte isoleras inför den repressiva apparaten. Man måste komma ihåg att de hade gått ut och blockerat åtkomsterna till huvudstaden över hela södern i solidaritet med kamraterna från Mosconi, medan militärpolisen använde repression i Salta. Trots allt gick de till kongressen med måttlig entusiasm, utifrån kännedomen om skillnaderna i fokus som existerar gentemot de sammankallande krafterna (CTA/FTV, CCC och PO).

De entusiasmerades av den styrka som delegaterna från landets inre hade på kongressen, och generellt av kongressens konfrontativa klimat. Under den första kampetappen, observerade de trots det hur majoritetskrafterna ”öppnade sig” inför MTR i Varelas bankockupation och hur de själva ”uppmärksammades”, av rörelsens talesmän, för användandet av sina traditionella huvor.

Under den andra etappen beslöt de sig direkt för att inte delta i mobiliseringen till Plaza de Mayo, och de åkte till La Plata för att återkräva friheten åt MTR:s fångar. Under den tredje etappen stannade de helt kvar i sina förorter och gjorde motstånd mot regeringens revisionsfirmor. Slutligen beslöt de sig för att inte delta i den Andra Piqueterokongressen, som hölls den 4 september.

På sina stormöten, utvärderar kamraterna sina egna krafter utifrån effekterna på förorterna där de arbetar: de konkreta förändringarna i samhälleligheten. För det, underkänner de mobiliseringar som prioriterar överstrukturella mål, som reducerar sig till en positionering i konjunkturen. Det centrala för dem är att förstärka varje verkstad, varje kommission, varje arbete, varje aktivitet och, utifrån detta sätt att arbeta, utveckla de konkreta banden av motmakt, utifrån koordinationerna, verkstäderna, etc.

Det handlar inte om en lokalism eller brist på vision om det som händer i landet, eller i världen: när repressionen var i Salta gick de ut på gatorna omedelbart. Och dom gjorde det i stora mängder, med ett konfrontativ anda som inte hade setts på decennier.

De deltog även i den Första Nationella Piqueterokongressen och i början av den kampplan som där överenskommits.

Det handlar inte, slutligen, om en onödig isolationism utan om en organisation som är olik tänkandet. I stället för att utgå ifrån en redan-given-verklighet – den vi ser genom television eller läser om i tidningarna – som utgångspunkt för de egna aktionerna, arbetar stormötet utifrån att undandra sig från den virtuella totaliteten för att skapa sina egna utgångspunkter: produktionen av en autonom tidslighet och rumslighet, som avfärdar konjunkturens tider som enda ”seriös” verklighet.

Denna egna tidslighet är inte, samtidigt, en ren tjurighet, utan ett ”sättande inom parantes” av dominansens för ”globalitetens händelser” för att koncentrera sig på produktionen av motmaktens konkreta band.

Mer än en förhandling, handlar det om en affirmation, som tillåter dem att återtillägna sig verkligheten, men inte längre abstrakt, utan utifrån det egna utövanden av kraften, och spridandet av motmakt.

Detta kan ses klart i den relation MTD har gentemot staten: det existerar enligt dem ingen motsättning, utifrån deras perspektiv, mellan att administrera sociala ersättningar utfärdade av regeringen och att utveckla en konstruktion av motmakt.

I praktiken, blir ersättningarna som de skaffar sig ständigt fördelade enligt praktiska kriterier för spridning av en annorlunda samhällelighet än den förhärskande individualismen. Och i andra fall, hålls de projekt som konstrueras av MTD genom starkt autonoma kriterier. Lite i taget strävar man efter att skapa en alternativ ekonomi stark nog, inklusive att stödja ett bekämpande av samma regering.

Vad gäller deras egna ställning i konjunkturen, tänker de inte längre i termer av ”reformism” och ”revolution”. De vet helt enkelt att taktiken för övertagandet av makten inte stämmer överens med deras sätt att tänka och arbeta. Och om de måste underordna allt som de håller på att bygga under denna taktik av ”övertagande av statsmakten”, snarare, skulle de bli bundna till ett tänkande- utarmat – av manövrer och av genvägar, vilket innebär ett frånkännande av den mycket rika process av konstruktion av motmakt i vilken de är inneslutna.

Staten, slutligen, är inte mer än en representation av det som händer underifrån, i det argentinska samhället: den sistnämnda är det verkliga slagfältet.

Detta innebär inte i det minsta en naivitet gällande statens repressiva funktioner. Rörelsen är dubbel: den eftersträvar att göra sig självständig gentemot regeringens legalitet, och samtidigt relaterar den till denna samma legalitet i egenskap av konstruktionen av en situationell motmakt, som inte vid något tillfälle tappar självförsvaret ur sikte.

Det permanenta sökandet av sätt att inte bli isolerade inför repressionen en ett annat sätt i vilket de situationella grupperna uppmärksammar konjunkturen: alltid i egenskap av sina egna behov och omständigheter.

Användandet av de sociala fonderna införskaffade genom piqueterokampen, som vi såg, visar oss komplexiteten i detta sätt att arbeta: de bidrar till att strukturera erfarenheten, utan att tappa ur sikte möjligheten att göra sig oberoende, samtidigt, av dessa fonder.

En annan intressant aspekt att deras sätt att arbeta är utvecklandet av koordinationer (som koordinationen Aníbal Verón). Det är enheter där de territoriella rörelserna inte upplöses utan stärker resurser, kunskaper och mobiliseringskapacitet.

Det finns, i slutändan, inget uppgivande inför konjunkturen, utan helt tvärtom: de arbetar i situationella termer, utan att frånkänna existensen av en konjunktur som kommer att se sig förändrad av den situationella aktionen. För all samordnad aktion förvandlas i praktiken till en tendens i konjunkturen. Det paradoxala är att denna tendens kommer att vara så mycket mer kraftfull, ju mer situationella rörelserna är som utgör den.

7- Representationen

När den sociala rörelsen väl aktiverats, så snart det blir synligt till vilken grad den lämnat sin extrema spridning, framträder, nästan omedelbart, de politiska militanter som fastslår att man måste bygga ”en annan makt”. Man tänker sig så att man måste ”ta steget till politiken” och ”skapa en politisk överbyggnad” till de sociala kamperna. Denna idé om politiken som det ”seriösa”, tenderar att glömma till vilken grad det mest kraftfulla i politiken hänger samman mest kampen själv, uppmärksammande på hur mycket kreativt det finns i dem. Den ”seriösa” politiken kräver att av något multipelt göra ett. För att förkunna vara representabelt måste det ”ena” konstituera sig som sådant: detta bör fastslås. Om multipliciteten väl ses som en möjlighet, betraktas den som en möjlighet att kontrollera. Den omedelbara frågan för det dominerande politiska tänkandet inför henne är: Hur lyckas få att denna kraft kan bli bestämmande i den totala, globala situationen? Hur omvandla denna kraft till en ”politisk-social” styrka förmögen att influera den nationella situationen?

Dessa frågor, uppenbarligen naturliga, öppnar vägen till den traditionella politiken. Multipliciteten bör bli representabel enhet. Rörelsens ledare träder in i den politiska världen genom den sociala rörelsen. Deras beslut blir mer och mer förmedlade av konjunkturens komplexitet, av sina anspråk och behov av att upprätthålla ackumulation och samförstånd.

Denna rörelse skördar ett dubbelt resultat:. Å ena sidan föresätter den sig att stärka rörelsens kapacitet att uppnå konkreta framsteg, i förhållande till sina gemensamma krav, gentemot den nationella regeringen. I denna mening, har rörelsens ledare haft en första märkbar framgång: de har konstituerat sig som relevanta aktörer i konjunkturen, och i talesmän med den nationella regeringen. Men, å andra sidan, denna operation genom vilken man placerar en handfull ledande som ledare[4], försvagare piqueterorörelsen själv: man använder repression inåt mot den ursprungliga multipliciteten, man ger en makt åt dessa ledare att disciplinera inåt mot rörelsen, att avgöra vem som är piquetero och vem inte, vilket som är det korrekta sättet att agera och vilket inte, etc.

Med rörelsen utformad på det sättet, genomförs förvandlingen av piqueterofenomenet för en inledande multiplicitet till en ”aktör i konjunturen”. Rörelsens kapacitet kommer nu att vara avhängig, bland andra saker, att ”innesluta” i sitt inre piqueteros aktioner i överensstämmelse med de mål dess representanter (som blivit ”ledande”) sätter fast. De målen, i sin tur, tillhör ordningen av handlingar i överbyggnaden, demokratiska, samförstånd och krav.

Massmedierna fungerar i detta fall som en legitimerande sfär av denna omvandling av talesperson/delegat till ledande/representant inför samhällets helhet. Även medierna brukar ”producera”, de själva, anförare i kampen [5], oberoende av de egna processerna på basnivå. Detta är det särskilda med Skådespelssamhället.

Så omvandlas de sociala ledarna till ”mediala divor”, genom att överdriva representantens ord (även när det gäller åsikter som inte har något att göra med den kamp de representerar). Man identifierar rörelsens personlighet med dess ledande företrädare och man inbjuder dem att bekymra sig över saker som förmedling av opinionssiffror och av förmedlingen av bilder i frågeformulären.

Betydelsen av den här sortens politik brukar överskattas. För vad som händer när man omformas till denna representabla enhet, piqueteros blir sinnebilden av D’Elia, är att D’Elia upphör att vara ett språkrör, ett mönster bland mönster, för att övergå till att agera i namn av en ”allmän piquetero vilja” som han uttolkar. Och detta sker oberoende av vem som är representanten.

Representationens problem är att den tar kraften från det representerade. Den delar upp i två: det representerade och representanten. Det representerande skapar ordningen åt det representerade, för att kunna utöva sitt ämbete. Det representerade, om det är fogligt, om det inte vill få relationen att misslyckas, bör ”låta sig representeras”. På detta sätt, administrerar representanten relationen. Den är den aktiva parten. Den vet när mobiliseringen är lämplig och när det är bättre att hålla sig lugn. Representanten tenderar att expropriera den representerades suveränitet. Glömmer mandatet. Mandatet börjar bli störande. Det blir ett hinder för dennes list.

När allt kommer omkring (känner representanten), är det han som måste arbeta på en plats som den representerade inte känner till: makten.

Representanten har en föreställning om makten. Denne deltar i en nivå av ”verkligheten”, maktens egen, till vilken dess representerade inte har någon tillgång. Denne lär känna, lär sig. Denne förvandlas till de representerades mästare. Denne förklarar vad som kan göras och inte. Denne tillägnar sig särskilda färdigheter och börjar skapa stöd hos de representerade för sina egna synsätt. Representanten blir kapabel att skapa sitt eget mandat, i sin tur medtagande i beräkningen, att detta mandat bör uttolka, även, sina representerade: sin bas.

När detta sker – alltför ofta – tappar kampen kraft och radikalitet. Representanten blir ”rationell”, men med en rationalitet som är obegriplig för kamperfarenheten. Och det betyder att dennes tänkande inte längre skapas kollektivt. De representerade tänker inte längre med denne. Stormötet upphör att vara organ för tänkande och övergår till att bli platser för legitimering och reproduktion av relationerna av representation.

Det blir, dessutom, oundvikligt, att tänka över relationen mellan det representerande och det representerade. Just därför att det är mycket vanligt att man delegerar representantfunktionerna, genom delegation, med ett precist mandat och samtidigt, funktionen av ledning av processen, allt på samma person. För representanten, å sin sida, blir denna delegation av ledningen av processen oumbärlig, eftersom denne många gånger inte ser något annat sätt att föra fram ”den bästa politiken för alla” utan dessa tilldelningar. För de representerade, å deras sida, kan det bli lättare att slippa ansvaret genom att placera sig som ”utvärderande organ”. På så vis, reduceras deras egen roll till att godkänna, avvisa och/eller söka efter ”den mest lämpliga personen” för att leda erfarenheten till ett önskvärt mål.

Representanten skapar, på det sättet, en kontrollanordning över stormötet. Detta övergår till att bli en omröstningsplats. Man röstar om valalternativ, men dessa är redan presenterade på förhand.

Allt detta innebär inte att representationen är undviklig, eller att representationen nödvändigtvis måste åtskiljas som ett dominerande element. Delegaten med mandat, återkallbart, roterande, som tänker med och i stormötet, har inget skäl att skilja sig från sammanhanget. Eller i varje fall, om den åtskiljs inte sätta organisationen i fara, så länge inget delegerats till denne, utom ett precist mandat.

Representanterna är kamrater som fyller en funktion i en situation, som skapar band, tänkande med kamraterna, samverkande i utvecklandet av kraften. Utanför den konkreta situationen har de ingen funktion för kampen. Dess värde, liksom hos vilken annan kamrat som helst, finns i erfarenheten som utvecklas i rörelsens vardag vilken det tillhör.

Nyckeln i denna fråga är att undvika att representationen självständigas, vilket händer när man tänker i maktens termer, när man skiljer sig från det konkreta tänkandets situation, från den erfarenhet som skapar den.

Vi har sett hur ett tänkande som sätter konjunkturen i centrum förutbestämmer en viss form av representation. Endast när denna operation utförs framgångsrikt öppnas förutsättningarna för förhandlingarna, för inkluderingen av piqueteros i den demokratiska dialogen, till påtryckningen, till manövreringen, och i slutändan, till samförståndsspelet, det politiska systemet. Därför, intresserar det oss nu att visa hur dessa två problem är intimt förbundna med en integrationens politik.

8- Inkluderingen av de exkluderade….som exkluderade

För att representationstänkandets logik ska vara möjlig är det viktigt att man i förväg kan igenkänna en egenskap hos de representerade, en gemensam beslutsamhet utifrån vilken man kan tala om dem (i deras namn) på ett erkänt sätt, det vill säga, legitimt. På så vis behöver dialogen, skapad av representanten, som förutsättning, existensen av det där ”något” som skapar en definierad social enhet: arbetarna, de arbetslösa, studenterna, de exkluderade, eller vad som helst.

Det handlar om ett delikat problem: det om identiteten. Identiteten kan skapas på två väldigt olika sätt. Den kan mycket väl härledas som egenskap i den existerande samlingen, som man konstruerar en mer eller mindre sociologisk kategori (så som den arbetslöse); eller så kan det skapas en ny enhet, som inte kan härledas till någon tidigare egenskap. Det är vad som sker med de sociala rebellernas identiteter, de upproriska.

I det första fallet nedtrycker representationen den representerade. Inskrivandet i de sociologiska kategorierna dömer den kategoriserade, den etiketterade, till att ”representera” (som i en teaterpjäs) den kategorins roll, som den beviljas. Hur är man egentligen en arbetslös, en exkluderad, en fattig, en piquetero?

Man tappar den konkreta erfarenhetens multiplicitet, som man försöker fånga. Det verkliga och konkreta, det levda, reduceras till en abstraktion, till en roll. Rörelsen, istället för att skapa den helt, måste anpassas till en bild som existerar sedan tidigare: en arbetslös, uppfattad så, är någon som söker och önskar, framför allt annat, anställning. Denne vill arbeta, inte ifrågasätta arbetsrelationerna. Det fattas denne något för att kunna vara fullt ut inkluderad. Denne är ett subjekt av brist. Denne protesterar för att denne inte är inkluderad.

Vad händer med piqueteron, tänkande på det sättet? Det kan beteckna dem, behövande, som desperat söker efter att göra det enda det kan för att överleva. Proletärer, arbetslösa, piqueteros är, i sådana fall, sätt att beteckna de som minst har, de som saknar, och de som för att de inte-har, ”gör det dom gör”.

Piqueteros, enligt denna identitetens logik, är förhindrade att konstituera sig som subjekt som är kritiska till systemet, en representation av insubordination. Som identitet, som sociologisk kategori, görs inte utan att fixera något (i princip multipelt) i ett enda skapat förhållningssätt utifrån en ”brist”. De identifieras utifrån bristen: ”eftersom dom inte har arbete protesterar dom”, ”eftersom dom inte har något fack bygger de sitt eget”, och ”eftersom dom inte kan strejka uppfinner dom piqueten”. Denne piquetero ”kräver sitt”.

Så produceras, bilden av den exkluderade.

Det man vanligen inte ser är att den exkluderade inte verkligen är exkluderad, utom utifrån framhävandet av en bild som vårt samhälle producerar, utifrån en komplex samling av mekanismer, för att kunna inkludera den som hamnar i en situation av marginalisering. På så sätt, är den exkluderade beteckningen på den inkluderade i form av exkluderad.[6]

Det dominerande politiska tänkandet arbetar utifrån idéerna om ”exkluderad och inkluderad”. De exkluderade är basen i konstitutionen av en social kropp, som i form av subjekt av ”behov” (ekonomiska, utbildningsmässiga, medicinska, etc.), kräver sina rättigheter, det vill säga: inkludering.

Denna inkluderingspolitik kan komma att destabilisera den politiska situationen under följande förutsättning: man kräver inkludering just vid tidpunkter då inkludering inte antas vara möjlig. Att be om inkludering – ekonomisk, politisk, social -, säger man, är att be om det omöjliga, åtminstone för det nyliberala systemet. På detta sätt genomförs en subtil operation: man ansluter en politik för radikal förändring till ett agerande som inte frångår den officiella politiken. Därför är legitimitetsbasen för detta agerande växande. Men det som dessa operationer åstadkommer, ofta, är att producera bilden av den exkluderade som den kapitalistiska formen för inkludering av den ”fattige”. Härav denna politiks spänningsförhållande och tvetydighet.

De konkreta riskerna med den politik som tänker i termer av inkludering är: å ena sidan förlusten av kraft och radikalitet i rörelsen, och å andra sidan skapandet av en underordnad inkludering av de exkluderade som behovens subjekt. Detta oavsett om dess ledares ärliga motiv är att producera en politisk förändring via systemets kris.

CTA:s rörelse (och D’Elias organisation) är alltid densamma: precis denna inkludering av de exkluderade, som exkluderade. Uppvisandet av att mitt i kaoset och konflikten har makten någon att förhandla med, någon att tala ”rationellt” med.

Som en kamrat säger: det kommer alltid att finnas någon som är beredd att göra sakerna utan att trampa på gräsmattan.

I slutändan, mister politiken som tänker i termer av representation sin effektiviet åt ett helt fält av erkännande externt gentemot dess protagonisters egen aktion. Vare sig det är en strejk eller en blockad, denna aktion kommer att läsas av resten av konjunkturens aktörer. Aktionens betydelse kommer att bero då bero av, hur den utvärderas av resten av de politiska aktörerna och inte av sina egna konstituerande effekter i motståndsrörelsen.

9- Från multiplicitet till motmakt

Men piqueterorörelsen kan också tänkas utifrån utifrån sin konkreta kraft. Rörelsen är, utifrån detta synsätt, en kreativ och motståndskraftig multiplicitet, som identifierar sig ständigt utifrån djupet hos en gemensam kamp, mer än utifrån en enda ledare, en struktur, eller en enda kampform.

Piqueteros är inte en traditionell rörelse. De behöver inte enda ledare, eller officiella namn, eller organiska strukturer, eller regeringsprogram: de har växt och utvecklats utan dessa element. Rörelsen är multipel. Inte oorganiserad, utan multipel, vilket inte är samma sak.

Att motsätta paret organisation/desorganisation är en fälla. När en kamrat säger att en rörelse är oorganiserad och bör organisera sig, bör man noga tänka på vad denne säger. Multipliciteten är ett mycket kraftfullt vapen. Det är folkets styrka. Organisationen bör kunna respektera multipliciteten på vilken rörelsen grundas. Den bör därför vara situationell, zonmässig.

Organisationen kan också vara nationell, som koordinering. Men när den vill organisera sig i nationell struktur måste man vara mycket försiktig: för fördelarna med en nationell struktur kan inte betalas till priset av unifieringen och homogeniseringen av den rikedom som rörelsens multiplicitet är.

En sådan rörelses målsättning är aldrig inkludering. Det handlar inte längre om att ”återvända och komma in”, för man vet att det inte finns något ”innanför” som inte är underordning. Att ”inkluderingen” och ”exkluderingen” inte är giltiga kategorier för en frigörande rörelse. Ingen är inkluderad utom imaginärt. För inkluderingsnormen är påtvingad av maktens ideologi, och lämnar de fattiga utanför, de svarta, de homosexuella, de funktionshindrade: alla de som inte sammanfaller med den produktiva mannen, effektiv, individualist, i full konkurrens, etc.

Att tänka i andra termer än inkludering och exkludering är att förstöra denna spärr. För den som godtar sig själv som exkluderad är redan inkluderad. Denne har redan en plats i de sociologiska studierna, i maktens diskurs, i socialministeriets handlingsplaner, i de politiska gruppernas och NGO:s planer. Piqueteros, snarare än att vara exkluderade, fattiga eller proletärer, hämtar sin kraft, sin värdighet och sin stolthet utifrån att vara upproriska, olydiga mot överheten, motståndare, skapare.

10- Att tänka kampens radikalitet

Subcomandante Marcos[7] sa att revolutionären kämpar för makten med en idé om det framtida samhället i sitt huvud. Medan den sociala rebellen (det vill säga, zapatisten) är det som varje dag när upproret i sina egna omständigheter, underifrån, och utan att hålla fast vid att makten är det naturliga slutmålet för de rebelliska ledande.

Det var det här vi sade ovan: att idag står den främsta skillnaden bland de som gör motstånd mot det kapitalistisk styret inte mellan ”höger och vänster”, eller mellan ”reformister och revolutionärer”, utan mellan de som accepterar att underordna sin egen kamp under konjunkturernas falska komplexa totalitet (vare sig de är reformister eller revolutionärer) och de som gör motstånd mot denna underordning (sociala rebeller).

Det är intressant att Marcos, på detta sätt, flyttar den berömda motsättningen Reform/Revolution från centrum. Från vår utgångspunkt saknar denna åtskillnad all aktualitet, eftersom dessa alternativ i praktiken delar samma grundläggande antaganden: samma idé om makten och om politiken. Båda satsar på representationen av individernas behov, tror att man kan förändra samhället ovanifrån, och tror blint på varje genväg som öppnas framför deras fötter, fördömande gång efter annan de konkreta motstånden för att istället följa de planer som de föreställer sig från sina högsta ledningar. I slutändan handlar det om former av tänkande och politik som gång efter annan uppskjuter de folkliga kampernas kraft.

Om representationens politik tänker i termer av konjunkturen, består alternativet – att tänka i termer av radikalitet – i att affirmera den konkreta situationen, det vill säga, sätta ”globaliteten” inom parentes. Det handlar inte om att förneka konjunkturerna, utan att tänka i sådana termer att konjunkturerna är något att ha med i beräkningen, men inte låta dem bestämma våra beslut.

Denna kapacitet är det som de radikala grupperna kallar autonomi: att tänka efter eget huvud, och i egenskap av den egna situationen. Kunna ohörsamma tiderna och behoven hos ”konjunkturernas aktörer”. Det handlar inte heller om att förneka relationerna av representativitet, utan att inte ge dem den betydelse de har i den kapitalistiska demokratin.

Att tänka i termer av konkreta aktioner av konkreta kamrater: det är ren radikalitet, praktisk och effektiv antikapitalism. Inte delegera, inte skapa ”medianyllen” eller organisationer för att tänka och agera, i överbyggnadernas ordning: det är konkret icke-kapitalism.

Radikaliteten är basarbetet (vetande att det inte finns något annat än basen, att det inte finns något ovanför den), det är att tänka i egenskap av den egna kamperfarenheten, kapaciteten att förändra situationen i de sociala relationerna. Detta val innebär även en undersökning kring organisationen, kring sökandet efter en alternativ ekonomi, kring relationen till den statliga förvaltningen, och kring vart och ett av problemen i erfarenheterna genom verkliga workshops, publikationer och motmaktsmöten.

Detta ramverk är, dessutom, det enda i vilket den viktiga och särskilda frågan om våld, kan förstås i sin verkliga dimension. Man brukar få höra att piquetes är våldsamma. I frågan, behöver man inte mer än påminna sig om att våldet inte har tänkts ut, i piquetes, utifrån perspektivet om kampen för makten, eller utifrån den konjunkturella strategins företräde, eller av en centraliserad organisation; utan det handlar snarare om ännu ett element av motmakten, en stegring till våldsnivån som påförts av makten, som en decentraliserad praktik, och som en legitim form av självförsvar.

11- Identiteten som politisk skapelse

Vi har sett hur två sätt att tänka har olika politiska härledningar. För det finns inte praktiker utan tänkande. Tänkandet materialiseras alltid i praktikerna, till sådan grad att man inte kan göra, i idén om praxis, någon åtskillnad mellan tänkande och praktik.

I den första politiken återlanseras det existerande samhällets struktur, så som den representeras ur analysen av konjunkturen och maktens diskurs. Identiteterna arbetare, arbetslös, fattig, framställs mekaniskt från den sociala strukturen, produktiv eller distributiv, och man sätter fast på varje arbetare dennes egenskap av arbetare, varje arbetslös påminns om att denne är en ”utan-arbete”. Multipliciteten går förlorad. Och med den kraften som kamp identiteterna har. Som vi sagt ovan är detta inte det enda sättet att tänka sig sakerna, även om det är det dominerande, och därmed, det som framstår som naturligt.

I praktiken, fungerar identiteterna som konstrueras under kamperna precis på motsatt sätt: istället för att i konjunkturerna uttrycka vilka som tillhör samma fack i den sociala strukturen, är vad de åstadkommer att avstrukturera själva strukturen. Proletärerna hos Marx och dagens piqueteros, zapatisterna i Mexico och de jordlösa i Brasilien motsätter sig etiketterna och fackbeteckningarna, just därför att de är namn som identifierar styrkan hos avkvalificeringen, hos avstruktureringen, av att varken acceptera sin plats i systemet, eller systemet självt.

På så sätt, leder de upproriskas identiteter alltid till ett återskapande, ett återbetecknande. Arbetarna arbetar normalt sett – och med all rätt – för mer lön, eller motsätter sig att den skärs ner. Men ”arbetarna” som politisk kategori är dom som kämpar mot lönerelationen. De arbetslösa kämpar för anställning, för arbete, för att ingå i den produktiva strukturen. När detta inte sker, då kämpar de för ersättning. Men de ”arbetslösa” som politisk kategori, som politisk identitet, kämpar mot det alienerade arbetet, mot individualismen och mot konkurrensen.

Piqueterorörelsens identitet, som är i full konstruktion, är insubordination, skapande av nya sociala band, motmakt. Identiteten av piquetero som upprorisk, eller social rebell, är trots allt bräcklig. Den lever i tänkandet, i undersökningen, i motmakten produktion av nya politiska kunskaper, och i folket som kämpar, gör motstånd och skapar. Därifrån grundar sig inte bara dess garant, utan även dess oerhörda kraft.

Noter

[1] En särskilt oroande aspekt om man har i beaktande att delar av mångfalden i piquetero-rörelsen består i just de olika former som varje rörelse tar sig an kampen: det finns de som gör det med ansiktet synligt, och dom som gör det med huvor av samma typ som zapatisternas, eller med ljusblå och vita näsdukar som täcker militanternas anleten. Samma sak gäller direktivet att ”inte blockera broar” och ”lämna cirkulationsalternativ” vid vägblockaderna.

[2] Som Luis Mattini säger i Politiken som Subversion, ”kraften [potencia] stöder sig på frihetens subjektivitet, makten stöder sig på behovets objektivitet”.

[3] För ytterligare fördjupning se nummer 4 av Situaciones, som är under arbete.

[4] Framträdandet av D’Elia som ledare/representant för La Matanzas kamper kommer sig av en rad faktorer: I första hand en social bas grundad framför allt i markockupationsrörelsen i La Matanza, och även medräknandet av en struktur som FTV präglad av en strategi för territoriell konsolidering av CTA, och en klassisk politisk formering för att utveckla och befästa den sociala rörelsens politiska institutionalisering, som influerade i formaliseringen av piqueterorörelsen. Han försöker fånga rörelsens helhet och placera sig som dess ytterste representant. Och han sätter igång dynamiken av representant/representerad, som två skilda saker och med olika behov. Det faktum att rörelsen i La Matanza inte lyckats hindra autonomiseringen av Luis D’Elias ledarskap är en allvarlig fråga för reflektion.

[5] Se i detta sammanhang den mycket intressanta uppsatsen av Florence Aubenas och Miguel Benasayag: La fabricación de la información, Ed. Colihue, 2001.

[6] Denna idé kommer från den nutida italienska tänkaren Giorgo Agamben, som föreslår den utifrån sina studier över det nazistiska styrets natur och dess relation till modern suveränitet.

[7] Intervju med zapatistledaren, med orsak av deras ankomst till DF, i Karavanen där EZLN:s representeanter åkte runt halva landet, publicerad i Revista Proceso: mars 2001.