Förövningar till en kritik av osynligheten

---

Kategori: Osynliga partiet

Den 19 augusti 2006 avbröts valspektaklet på Medborgarplatsen. Fraktioner av det Osynliga partiet ockuperade torget och valstugorna tillsammans med Stockholms hemlösa. Istället för partipropagandan sattes en egen utställning upp om bostadsproblemet och om ungdomars situation på arbetsmarknaden. Aktuellt hade sina kameror där och på kvällen sände de ett långt reportage om aktionen och ungdomsarbetslösheten. Med en fond av aktivisterna i bakgrunden som delade ut flygblad, satt och diskuterade, spelade fotboll och bjöd förbipasserande på kaffe intervjuade tv-nyheterna Marie Wickberg i förgrunden om arbetslösheten. Ingenstans nämndes att hon var från Centerns ungdomsförbund, utan hennes åsikter blev de som fick representera aktionen.

Den här artikeln ska inte ses som ett svar på den kritik som skrevs i förra numret av Direkt Aktion, utan snarare som ännu ett av många inlägg i den diskussion som föranledde och följde ur kampanjen Osynliga partiet. För en kritik av kampanjen behövs, men inte en kritik i bemärkelsen av ett uppräknande av misslyckanden utan snarare som ett påvisande och utvecklande av de begränsningar som vi kände fanns i den kampanj som vi med liv och lust deltog i, såväl som de begrepp på vilken den byggde. Vi kommer att hålla oss nära de utvärderingsdiskussioner som förts inom den breda aktivistmiljön i Stockholm. Därför kommer vi i stort att lämna diskussionen om den autonoma marxismen därhän, inte för att vi delar Carlshamres uppfattning eller historieskrivning, utan snarare för att vi anser att förtrogenheten med den italienska autonoma marxismen (operaismen) inte var ett särskilt viktigt element för de flesta som deltog i kampanjen och diskussionerna. En sak delar vi dock intensivt med våra italienska kamrater från den långa hösten, och det är problemet med organisering.

Organize!

Likt oss befann de sig i en brytningstid inom kapitalismen, i ett skifte inom vad som med ett fint ord kallas ”ackumulationsregim”. Att tala ackumulationsregimer är ett försöka beskriva under vilka specifika former som kapitalismen för tillfället organiserar produktionen och konsumtionen; på vilket sätt är arbetarklassen fördelad på olika platser i produktionen, hur ser produktionen ut och vilka organisationsformer svarar detta emot. Utifrån ett sådant perspektiv framstår 70-talet som den tid då den korporativistiska lösningen (det vill säga kompromisser snarare än öppen konflikt mellan arbete, kapital och stat) på 30-talets kris började visa sina sprickor. Under efterkrigstiden skedde en stor välståndsökning i hela Västeuropa och levnadsstandarden steg generellt väldigt snabbt. Den välståndsökningen kunde för en tid hålla kritiken mot arbetstempot och de enformiga arbetsuppgifterna i schack, men när de rullande banden ständigt ökade takten och spottade ut arbetsskador allt snabbare, samtidigt som utjämningen av inkomstklyftorna gick allt långsammare, så fick stora delar av arbetarklassen nog och gick ut i vilda strejker mot fabrikssamhället. Operaisternas analys var i grova drag att de stora fackföreningsorganisationerna och partierna var skapade för att upprätthålla korporativismens kompromiss snarare än som stridsorganisationer mot kapitalet. De försökte därför, likt en gång Marx i Kapitalet, hitta det segment av arbetarklassen som tycktes bli det mest centrala i nästa ackumulationsregim och genom att organisera detta segment förhindra kapitalets försökt att åter stabilisera en krisande produktion.

Vår analys är att vi befinner oss i en liknande tid, det vi kallat vid olika namn; prekariatet, låglöneproletariat eller osäkra anställningar, är ett led i en omorganisering av välfärdsstaten bort från fasta anställningar och livslång exploatering på samma plats, mot en klassammanssättning med en arbetarklass som aldrig riktigt får fäste på arbetsmarknaden och där arbete, arbetslöshet och studier flyter in i varandra varje dag. Likt Marx och operaisterna så medger vi att detta är en väldigt liten del av hela arbetarklassens situation idag, men en som kommer att bli alltmer avgörande för hela arbetarklassens livsvillkor och en för vilken tidigare organisationsformer inte längre fungerar.

Vad är organisering?

Organisering är att ordna sin aktivitet så att den får det mest kraftfulla uttryck den kan få. Det är att betrakta enskilda taktiska politiska strider ur ett strategiskt och övergripande perspektiv. På det viset så blir ”ett angrepp på en enskild arbetare ett angrepp på hela arbetarklassen”, och alla problem och kamper är därmed det för hela kollektivet. Det här är i sig inget unikt för våra tankar kring Osynliga partiet, även LO, SAP, ABF eller Rotary resonerar på det här viset. LO organiserar sig kring säljandet av arbetsfred, genom att organisera stora delar av arbetarklassen så blir LO den som kan garantera arbetsfred och deras ambition är att sälja den här freden till högsta möjliga pris. Man kan tycka vad man vill om det, men det är denna strategi den svenska modellen byggt på. LO:s organisering bygger dock på att största delen av deras medlemmar har en fast anställning som ges skydd genom arbetsrättslig lagstiftning och backas upp av hotet om masstrejk. Detta är nuförtiden institutionaliserat till ett nästan formellt förfarande; det kostar en viss summa pengar att bryta mot den överenskommelse som tar sig uttryck i arbetsrätten och LO:s ”hotvärde” (som man säger inom spelteori) är därför väldigt lätt att översätta i siffror.

För de som är osäkert anställda så finns det dock ingen kostnad för kapitalisten, man kan göra sig av med en bråkig anställd vid lunch och skaffa en ny på eftermiddagen och ingen arbetsrätt eller statlig kompromiss kommer lägga sig i. Så problemet vi stod inför var hur vi skulle kunna organisera detta segment av arbetarklassen, det vill säga oss själva som osäkert anställda, och förbättra vår egen situation samtidigt som vi flyttade fram hela arbetarklassens positioner. Vi visste ur våra egna erfarenheter - som vi diskuterat på nordiska nätverksmöten, EuroMaydayparader, Vår Makt-konferenser, fikarum och maillistor – att det fanns tusentals sätt att kämpa för sin rätt även som osäkert anställd. Vi hade alla exempel på egna erfarenheter, våra egna arbetsplatsundersökningar, som visade på möjligheter till att kämpa som osäkra anställda i sin vardag. Det var dessa praktiker vi tog vår utgångspunkt i.

Problemet var att ge dessa ett kollektivt uttryckt, att kämpa tillsammans trots att vi befann oss på en massa olika arbetsplatser, ständigt flyttades runt och hade svårt att hinna lära känna våra arbetskamrater. En idé var att sätta ett gemensamt namn på alla dessa tusentals saker som skedde, att markera en samtidighet och samhörighet mellan massor med isolerade och enskilda praktiker, så att alla som deltog i en av de här tusentals kamperna tydligt skulle se att de var en del av en gemensam situation och att det fanns tusentals andra runtomkring som kämpade i samma situation. På det sättet skulle vi kunna lära oss av varandras kampformer, utveckla våra egna och bli ett större hot tillsammans än var och en för sig. På det här sättet skulle man kunna koordinera aktiviteter, hitta gemensamma frågor och kontaktytor utan att behöva skaffa ett medlemskort i ett parti.

Den här aspekten av kampanjen fungerade över förväntan, från hela landet började rapporter komma in om enskilda initiativ som dök upp eller projekt som pågått i det tysta i många år utan att ha kontakt med andra. I utvärderingarna efteråt betonas om och om igen hur människor kände sig stärkta av att vara del av ett stort kollektiv, och hur den kollektiva dimensionen i deras egen kamp blev tydlig när den kopplades ihop med allt annat som skedde. Genom att det inte fanns några trösklar för deltagande så blev det lätt att vara en del av den här helheten. Genom att synliggöra och berätta om alla dessa praktiker, lätta att göra, lätta att reproducera och sprida, multiplicerades dessa och korsbefruktades.

Osynlighetens begränsningar

Men ( ) som gemensamt namn fann snabbt begränsningar i att den i offentligheten gavs synlighet som en ständigt flygande gatsten. Det är inte i sig fel, Martin Luther King var aldrig starkare än den tokige snubben bakom honom med en molotov i näven, men för kamper där man måste vara pragmatisk blev det svårt att använda sig av namnet. Radikalitet är att uppnå radikala följder, inte att alltid välja den mest radikala metoden, och ( ) blev synonymt med vissa spektakulära metoder eller bara ett nytt namn på samma gamla aktivism som förr. De vardagspraktiker vi försökte kommunicera och sammanbinda drunknade i aktivismen. Paradox ett: vi hade behövt ha en mer kontrollerad okontrollerbarhet, där vi hade behövt vara mycket tydligare till vilka praktiker vi ville binda samman, utan att för den skull kväva självaktiviteten och initiativrikedomen.

Ett annat problem var att en informell organisering fungerar bäst precis det ögonblick när något händer, men har svårt att föra en långsiktig kamp genom svackor. Många av dem som inspirerades av Osynliga partiet och ville få hjälp att gå vidare och kamrater att göra det med tyckte att det var svårt att hitta den hjälpen när de ständigt möttes av kravet på att de själva skulle skapa sin aktivitet. Det de sökte var hjälp med att skapa kollektivitet, när våra vardagliga kollektiviteter på jobb, skola och i boende blivit allt flyktigare och uppsplittrade. Långt från att skrämma bort människor så skapade ( ) en stor tillströmning av människor som ville vara en del av kamperna, men då vi var oförberedda på en så stor tillströmning var vi dåliga på att erbjuda diskussioner, mötesplatser, gemensamt lärande och organisationsformer till dessa. ”Gör det själv” framstod för många av dem som kom som ett uppsträckt finger i ansiktet. Paradox två: vi hade behövt organisering för att skapa självaktivitet.

Ett tredje problem var vårt förhållande till den offentliga politiska diskussionen. Vi kan inte blunda för att våra aktiviteter var kommunikativa, de skapade uppmärksamhet, väckte intresse, förde upp frågor på den samhällspolitiska dagordningen – oavsett om det var vårt syfte eller inte. Under ett halvårstid var Osynliga partiet konstant i medias fokus. Så fort ( )-loggan var påklistrad stod tv-kamerorna där. Och eftersom vi inte ville reducera politiken till slagord eller budskap, så struntade vi i att prata med dem. Istället fyllde andra det utrymmet. När vi demonstrerade kring arbetslöshet mot workfare och vuxendagis som AUC, i ett försök att knyta samman arbetslösas kamperfarenheter, så hjälpte vi till att skapa ”arbetslöshet” som den stora diskussionsfrågan – en medial plattform som Centerpartiet och de övriga Allianspartierna gladeligen beträdde för att förespråka en restriktivare arbetslinje, utan att vi svarade dem. Oviljan att agera på ett politiskt plan gjorde att våra aktioner, happenings och diskussioner riskerade att spela högern rakt i händerna. Vi lät alla våra handlingar tolkas och medieras genom högerns tolkningsramar på grund av vår egen tystnad. Paradox tre: Även antipolitiska aktiviteter får politiska konsekvenser, vi hade behövt representera det orepresenterbara – för annars gjorde andra det åt oss. Genom att benämna oss som osynliga blev vi synliga, likt zapatisterna blev synliga genom att maskera sig. Men zapatisterna, till skillnad från oss, utnyttjade denna politiska synlighet för att stärka autonomin i sina osynliga praktiker.

Men med lektionerna från och med kritiken av dessa begränsningar har vi en möjlighet att gå vidare. De erfarenheter vi gjort med dessa organisationsförsök står vi inte heller ensamma med. Försöken kring osäkra anställningar och prekariseringar i Europa har parallellt med oss dragit liknande slutsatser. I en utvärdering av de europeiska försöken skriver Sandro Mezzadra och Gigi Roggero i tidningen Turbulence:

"Problemet är att nätverkmodellen i sig själv som idag praktiseras är en ganska "svag" form, snarare än att behandla den som en kraftfull – och reproducerbar - organisationsprincip, kapabel att ge politiska svar på borttynandet av avantgardefunktionen i den levande kroppen av kamper. Ta till exempel EuroMayDay, vars betydelse och nyskapande kraft vi redan har belyst. EuroMayDay lyckades däremot inte gå bortom ett expressivt och tydligt förslag angående frågan om självrepresentation för "prekariatet" på en europeisk nivå. Den formade i första hand en sorts nav genom vilken explosiva bilder förmedlades och där olika parader möttes. Kort sagt, EuroMayDay lyckades inte att ge upphov till gemensamma organisations och praktikformer, och därigenom bli en igångsättare, motor och katalysator för en ny konfliktualitet och en politisk praktik bortom den samtidigt synliga och olösta representationens kris." (Sandro Mezzadra och Gigi Roggero, Singulariserandet av det gemensamma)

För uppgiften har vi fortfarande kvar framför oss. Hur skapar vi en organisationsform som kan lyfta de osäkra anställdas, prekariatets behov och kamper? Vi har börjat en intressant resa vilka konfliktpraktiker vi kan basera denna organisationsform på, för att nå bortom isoleringen hos de enskilda praktikerna och för att generalisera dem. Med Osynliga partiet tog vi ett viktigt steg i att experimentera med att agera genom interna (ansiktslöst motstånd, folkrörelselinjen) och externa kollektiv (solidaritetsaktioner, blockader) i arbetsplatskonflikter, att utöka gråzonen mellan legala och ”illegala” kampformer och komplement till de fackliga stridsåtgärderna, att skapa hybrider mellan fack och social rörelse och att generalisera de konflikter arbetsköparna velat hålla på ett individuellt plan. Det är dessa erfarenheter vi måste bygga vidare på och utveckla, för att bli en revolutionär politisk kraft i samhället – ett Invisible Workers of the World.

/några osynliga från sthlm