"Kommunikation innebär alltid ett ställningstagande" - Intervju med Radio Sherwood

Kategori: Intervjuer

Motkraft: Hur uppstod Radio Sherwood?

Wilma: Radion startades i november 1976. Vid den tiden började det bildas fria radiostationer i alla italienska städer. Det var små radiostationer som styrdes av små kollektiv och grupper av ungdomar, arbetare och studenter från vänstern. Radion bildades med idén att vara en del av rörelsen, det som då var den autonoma rörelsen på 70- och 80-talet. Så redan från början var tanken att vara kopplad till den radikala vänstern utanför partierna här i Padua. Sedan dess har vi inte bara velat vara en högtalare för dessa rörelser, utan även ur en kulturell och musikalisk synvinkel vara ett produktivt skapande forum. 1976 och 77 växte radion snabbt med många nya kamrater som engagerade sig. Det var olika kollektiv som gjorde sändningar, politiska kollektiv och kvarterskollektiv.

Motkraft: I starten var Sherwood en piratradio, utan sändningstillstånd?

Wilma:I början fanns inga sådana problem som sändningstillstånd. Allt du behövde var en radiosändare. Lagar och regleringar kom först senare på 80-talet.

Motkraft: Men de fria radiostationerna bekämpades väl av myndigheterna? I Bologna stängde ju polisen ner stationen Radio Alice 1977.

Wilma: Här hamnade en massa med folk istället i fängelse, bara i Padua fängslades 200 autonoma aktivister, men radion stängde de aldrig. I rättprocesserna i slutet på 70-talet förde åklagarna fram anklagelserna att radion var organet för de grupper som använde illegal kamp här i Padua. De lyckades aldrig få radion nerstängd, men arresterade istället personerna som arbetade med radion. Det är skillnaden. Radio Alice stängde de ju rent fysiskt, men här var radion mycket starkare. Här var det många fler personer och kollektiv som arbetade med radion och myndigheterna lyckades därför aldrig stänga ner den. Så istället arresterades flera av dem som arbetade med radion, med anklagelsen att radion var kommunikationen mellan de beväpnade autonoma grupperna i Padua. Radion var självklart innanför rörelsen 1977/1978, och i slutet av sjuttiotalet var den central för att föra ut andra perspektiv än de etablerade, och även för att berätta öppet om repressionen som då bedrevs mot oss.

Motkraft: När började du arbeta med radion?

Wilma: Jag började 1979.

Motkraft: Hur utvecklades radion på 80-talet, efter Autonomia-rörelsen i Padua i stort sett krossats av repressionen.

Wilma: Det var en svår tid. Ett tag var vi bara fyra personer aktiva med att hålla igång radion. I början av 80-talet fyllde radion en viktig funktion att föra fram åsikterna och perspektiven från de nya rörelser, som då började dyka upp, som exempelvis rörelsen mot kärnkraft, rörelserna mot de amerikanska militärbaserna. Radion har därigenom alltid varit en röst för vad som sker inom rörelsen, men har också alltid försökt att ha egna redaktionskollektiv, ha en egen kapacitet att producera information. På 80-talet började vi bredda radion, inte bara mot andra nya rörelser, utan även mot andra orter i Venetoregionen. Det öppnades en studio i Mestre och senare en i Treviso. Vi lyckades därigenom stärka radion. I slutet av 80-talet och början av 90-talet kom ett annat viktigt steg, när vi började använda nya kommunikationsverktyg runt radion som bbs:er (European Counter Network) och Internet. Vi drev också en tidning. Det var en breddning av informationssätt som skedde runt omkring radion som nav. Och senare på 2000-talet föddes Global Project, idén att skapa ett projekt kring de nya teknologierna – satellitsändningar, streaming på Internet, nyhetssajt osv.

Motkraft: Arbetar ni mycket tillsammans med de andra fria radiostationerna i Italien?

Wilma: På sjuttiotalet arbetade vi alltid tillsammans med Radio Onda Rossa i Rom och BlackAut. Sedan på 80-talet föddes andra radiostationer som Radio Onda d’Urto. Det har inte funnits ett kontinuerligt samarbete med samma radiostationer hela tiden, eftersom även inom rörelsen finns det olika diskussioner och politiska projekt. På sjuttiotalet fanns det dessutom många fler radiostationer, varje stad hade sin radio, varje grupp hade sin. Inte bara vår rörelse sände radio, utan även kyrkoförsamlingar, kvartersradios och så vidare. Men i slutet av 80-talet stiftades en ny lag som reglerade vilka frekvenser som fick användas, eftersom det fanns så många radiostationer och en stor konkurrens om frekvenserna. Många små lokalradios och vänsterradios köptes upp av stora kommersiella mediabolag. Vi valde att hålla oss kvar, av politiska skäl, och försöka få tag på pengar för att kunna fortsätta sända. Men andra mindre stationer försvann. Efter att denna lagen infördes var det i stort sett omöjligt att öppna nya fria radiostationer, eftersom det inte gick mer att få något sändningstillstånd. Det gavs inte ut några licenser till nya stationer, medan några av de äldre stationerna – som Radio Sherwood i Veneto och Radio Onda Rossa i Rom – hade lyckats få licenser när lagen kom. Så nu bildas inga nya och de som finns nu de fortsätter finns kvar.

Motkraft: På internationella aktionsdagen för migration och öppna gränser den 2 april 2005 var jag i Bologna och sände med Radio Kairo. Då bedrevs ett omfattande samarbete och utbyte av inslag mellan de olika fria radiostationerna. Gör ni ofta sådana samarbetsprojekt?

Wilma: När det sker stora manifestationer eller viktiga händelser så står vi i direkt förbindelse med fem-tio andra radiostationer i Italien och gör nationella sändningar. 2002 försökte vi även göra det på en europeisk nivå.

Sarah: Det gjorde vi nu senast under G8-mötet i Rostock, då arbetade vi tillsammans med liknande radiostationer som våra från andra länder. Då sände vi via satellit, vilket gav oss mycket större möjlighet att arbeta europeiskt. Vi gjorde också ett sådant samarbete 20 april 2006 då det var generalstrejk och universitetsockupationer, tillsammans med till exempel Radio Kairos, som det sociala centret T.P.O. i Bologna driver.

Wilma: Radio Kairos är ett exempel på en av de nyare radiostationerna som kommit senare. T.P.O. kunde inte skaffa en egen frekvens, utan fick ta över en gammal radio, byta namn på den och köpa deras frekvens.

Sarah: Det är i princip omöjligt idag att sända piratradio, eftersom frekvenserna är tagna och mellan det måste finnas ett visst tomrum mellan frekvenserna. Det går att sända, men bara lokalt för kvarteret, för man hamnar lätt i radioskugga. Så fungerade Telestreet, de lokala kvarters-tv-sändningarna som uppkom efter European Social Forum i Florens 2002, och som vi också använde oss av för Global TV. I varje stad bildades Telestreet, alternativa kvarterstv-kanaler. Vi sände här i Padua till kvarteret runt vårt sociala center Pedro. Men det är tekniskt omöjligt att sända till hela staden. Det skulle gå att bygga en jättesändare och ta en strid, men det är svårt. Och nu är det ju 2008, vi har ju Internet. Nu har vi många som lyssnar på Radio Sherwood över hela Italien, men som gör det via de streamade sändningarna på nätet. Därför har vi börjat ta in mer självproducerade inslag i radion, som kommer från olika städer. Förändras redskapen, förändras även möjligheterna att kommunicera.

Wilma: Vi har hela tiden bytt alla verktyg och former för kommunikationen, men idén har alltid varit den samma – att Radio Sherwood är en radio inom den radikala rörelsen i Padua och Veneto. Sedan har redskapen hela tiden förändrats för att vara det.

Motkraft: Idag finns en massa andra projekt knutna till Radio Sherwood, som Global Project. I samband med globaliseringsrörelsen startade ni Global Magazine, Global TV och Global Radio. Vilka projekt driver ni nu och hur fungerar de?

Wilma: Global Project är webbsajter. Den används av grupper över hela Italien, av många olika kamrater. Global Radio är satellitradion, som används för att göra olika gemensamma projekt. Där sänds till exempel program gjorda av olika invandrargrupper.

Sarah: Global TV blev ett svårstartat projekt. Vi började sända genom att hyra in oss på vissa satellitfrekvenser, men sedan kom mediamogulen Murdoch till Italien, köpte upp alla dessa och stängde ner alla de frekvenserna. Så den möjligheten är nu stängd, för att sända teve. Men Global TV fortsätter, och gör program kring olika initiativ eller händelser, som till exempel Euromayday i Milano. Även om det inte går att sända via satellit nu, så gör vi dvd:s, har offentliga visningar och visar dem på Internet. Internet är ju det viktigaste forumet för kommunikation nu.

Wilma: Situationen har ju helt förändrats nu på bara några år för videoinslag. Om man nu lägger upp dem på Youtube kan man få miljontals tittare. Den möjligheten fanns inte när vi startade Global TV.

Motkraft: Ni har inte pratat om att skapa något liknande Youtube men för rörelsen?

Sarah: Jo, vi håller på att diskutera vilka möjligheter det finns. Men det är ju inte någon lätt sak att genomföra. Man behöver ju en massa bandbredd och serverutrymme. Även kommunikation är en fråga om att ”vandra frågandes”, att lära sig medan man håller på och provar, för att skaffa sig kunskapen och fortsätta utforska möjligheterna. Även sajten Global Project kommer förändras, med kommentarsfunktioner och forum. Och för att sprida dessa kommunikationsformer via Internet, bedriver vi också en kamp för att öka tillgängligheten till Internet – genom att kämpa till exempel för öppna trådlösa nätverk. En kamp som förs bland annat genom projektet CopyRiot.

Motkraft: Vilka andra projekt är idag knutna till Radio Sherwood och använder sig av radion i sin verksamhet?

Sarah: Bland annat sänder Melting Pot, en rådgivning för migranter om bostad, jobb och uppehållstillstånd. Och de bedriver olika regionala projekt med grupper unga invandrare, där de får göra radio själva. Här fungerar kommunikation inte bara som ett sätt att skapa nyhetsinslag, utan även att visa intresse, diskutera, samtala och synliggöra. Det är en audiopolitisk fråga, vi ser på kommunikation och information som en kapacitet att agera. Sedan har vi ett projekt med Melting Pot som tar upp och knyter kontakt med olika verkligheter runt Medelhavet. Vi har gjort en serie program om Afrika och länderna kring Medelhavet – de länder där många migranter passerar igenom eller kommer ifrån. I de programmen tar vi upp frågorna som gränsregimer, Fort Europa och säkerhet. Sedan finns det ju på radion de kulturella inslagen, som tar upp alternativ musik. Även detta är ett politiskt val, att ge utrymme åt den ickekommersiella musik som inte har någon annan kanal att göra sig hörd via, som till exempel unga lokala band. Där samarbetar vi med Radio Kairos på sociala centret T.P.O, som har en fantastisk replokal för unga band. Så vi använder därför radion som redskap för att presentera olika nya grupper, spela låtar eller sända livekonserter med dem. För i Italien har man små möjligheter att nå ut som nytt band – om man inte säljer sig.

Motkraft: Hur gör ni från att gå från information till inform-aktion? Det vill säga, hur undviker ni att bara rapportera och dokumentera, till att faktiskt bli en del av aktiviteterna?

Sarah: Jag kan ge ett exempel. För några år sedan, 2003, när Gulfkriget bröt ut genomfördes en serie aktioner som kallades Trainstopping. Det handlade om blockader av de första tågen som fraktade vapen, ammunition och så vidare från olika militärbaser för att köra dem till hamnen i Livorno, där vapnen fraktades vidare för att användas i kriget. I denna olydnadskampanj hade radiostationerna en central roll, inte bara som en informationskanal som berättade vad som skedde, utan även som organisation. Vi satt här inne på radion i en hel vecka, och var så klart också ute på gatorna. Folk ringde in från hela Italien, från nord till syd, från städer som Vicenza, Livorno, Pisa, alla de områden där det fanns militärbaser. Vi byggde upp ett nät av radiokontakter, först i Veneto, och sedan via satellit över hela Italien, och sändningar via nätet. Där bestämdes det platser för att göra blockader, som utannonserades och sedan rapporterades ifrån.

Wilma: Det händer att vi går ut och organiserar kampanjer som Radio Sherwood, där vi för fram en politisk argumentation. Radion följer hela tiden vad som sker i rörelsen, och vilka aktiviteter som är på gång. Men det finns ingen uppdelning mellan information och aktion, ingen tydlig gräns däremellan. Det är inte så att man frågar sig om man ska syssla med information eller aktion, utan när det sker något ur en rörelse så lämnar alla sitt bidrag till aktiviteten. Formellt sätt så är det många gånger radion som gör all reklam och hela mobiliseringen inför en aktivitet, och vid andra tillfällen låter vi bara de som gör aktiviteten komma till tals och föra ut sin aktivitet.

Motkraft: Jag lyssnade på livesändningarna på Internet när ni hade demonstrationen mot Lega Nords konferens i Padua i mars 2006. Då organiserade ni samtidigt en konferens och en motdemonstration, och jag blev imponerad hur ni fick dessa två parallella aktiviteter att samverka via radion.

Wilma: Många gånger gör vi så. Att under demonstrationen kan man via högtalarbilen höra radion, och vice versa, i radion kan man höra direktsändningar från demonstrationen. Det blir två saker som är ett. Radion kan ju intervenera i manifestationen även på distans.

Motkraft: Det ställs ju alltid krav på att mediarapportering ska vara objektiv, att journalisten inte får delta i det hon rapporterar om. Hur ser ni på det?

Wilma: Men en sådan objektivitet finns ju inte.

Sarah: Kommunikation innebär ju alltid ett ställningstagande, att man säger en sak som uppfattas på något sätt av andra. Om man kollar på italiensk media idag, på tv och tidningar, så är det uppenbart att det alltid finns ställningstaganden i det som förmedlas.

Wilma: Medias objektivitet är en av de största lögnerna, det finns ingen objektiv information. Som man brukar säga, de enda människor som är objektiva är de döda. Har det dött fyra personer så har det dött fyra personer. Men säger du varför de dött, så har du ju redan där valt en åsikt, i ditt sätt att välja ord, i tonläge, i din vinkel. Det finns alltid ett val bakom, varför publicerar en tidning till exempel en notis istället för en annan. Vi säger det öppet, att vi har tagit ställning, att vi är en del av en rörelse. Därför kallar vi oss aldrig journalister. Radio Sherwood är en radio som tar ställning, vi säger aldrig att vi är objektiva. Vilket gör att vi måste så klart vara bra på att förklara vad vi tänker, att motivera varför vi gör saker. Det finns alltså en teknik i att kommunicera, som vi måste lära oss som radio. För även om vi skulle säga intressanta saker men på ett tråkigt sätt skulle folk byta radiokanal. Om jag säger intelligenta saker på ett bra sätt, så lyssnar fler.

Sarah: Flera enkla regler för radiojournalistik använder även vi oss av. Vi vet så klart att de som lyssnar på radion inte orkar lyssna uppmärksamt på någon som pratar mer än tre minuter. När vi har gjort vissa direktsändningar har vi haft långa inlägg, men det handlar enbart om vid speciella tillfällen, och då är det inte alltid nödvändigt att lägga in musik eller inslag som avbryter det kommunikativa flödet. Men för det mesta följer våra sändningar de enkla reglerna för radiokommunikation.

Wilma: Men dessa är ju ”regler” för att människor lyssnar på radio på det sättet nu. Vi måste vara lättillgängliga. Det går inte att ta en text av Marx och sätta sig och läsa upp den i radion. Även de seminarier vi har nu på radion i marxism kan vi inte sända direkt, även om de är väldigt intressanta. För om någon lyssnade på dem i radio, skulle han byta kanal efter fem minuter. Däremot går de saker som sägs på seminariet att ta upp på ett radiomässigt sätt. Och på nätet kan man dessutom lyssna på hela seminarierna om man vill.

Motkraft: Jag har följt Marxseminarierna via nätet. Har ni kunnat föra fram frågor genom radion, sätta frågor på den offentliga agendan?

Sarah: Många gånger har radion varit fundamental i att föra fram saker, till exempel i det som sker just nu kring kampen om kvinnors rättigheter. Radion har betytt mycket för det som sker nu i Veneto, precis som det som skedde i Rom har betytt för oss. Den nya kvinnorörelsen här bildades mycket efter influens från vad som skett i Rom. Och här i Veneto har radion fyllt en viktig roll för att presentera denna fråga, i att ge ett offentligt ansikte till den nya kvinnomobiliseringen, lyfta upp denna diskussion och föra fram argumenten. Även tillsammans med kvinnogrupper, som även om de är självorganiserade, har väldigt olika bakgrund mot oss. Många av programmen om kvinnorörelsen har vi gjort med en öppen mikrofon, där alla fått komma till tals, utifrån en målsättning att driva en kampanj för kvinnors rätt till självbestämmande över sina liv och sina kroppar, mot de attacker som sker mot kvinnors rätt just nu i Italien. Då har vi kunnat fungera som en plats för diskussioner, information och debatter för denna rörelse. Information då även i bemärkelse som en form av självinformation, i första hand mellan de olika kvinnogrupper som kommit till studion och pratat med varandra, och även de som lyssnar. Så aktionen sker även i informationsdelandet och kommunicerandet mellan varandra, i de möten och samarbeten som växt fram. Informationen är alltså en kamphandling.

Motkraft: Och utifrån det skapade Radio Sherwood organisationen Donne in movimento?

Sarah: Ja, vi satt på radion och pratade om vad som höll på att ske i samhället. Vi pratade och pratade, funderade på hur vi skulle få igång en offentlig debatt kring det, en öppen diskussion som involverade flera, som fick ut kvinnor på gator och torg i protester. Vi hade ju kontakt med många som besökte de sociala centren, eller som kom på de öppna aktiviteterna här på radion.

Motkraft: Vad var det för händelser som utlöste hela diskussionen?

Sarah: Diskussionen började för några månader sedan. Den händelse som fick absolut alla att vakna var manifestationen i Rom den 24 november 2007, då över 100 000 kvinnor gick ut på torgen och protesterade mot de attacker som kyrkan hade börjat att driva mot kvinnor. Vi blev imponerade av dessa kvinnors sätt att direkt relatera till sig själva som rörelse, och göra det helt utanför de politiska partierna. Alla organisatörerna, även kvinnorna från vänstern, sade åt politikerna att hålla sig utanför demon och att de inte var välkomna som talare. På manifestationen talade kvinnor utifrån sin vardag, om synen på välfärd, om bristen på rättigheter för kvinnor. Denna diskussion upplevde vi först bara utifrån, sedan deltog vi på en stor landsomfattande träff i Rom, dit 300-400 kvinnor kom. Där bestämde vi att inte fira 8 mars bara som en symbolisk festdag - på senaste år har dagen blivit en kommersiell dag då man ger kvinnor presenter - utan istället göra det till en kampdag i våra regioner och våra städer. Hur skulle vi organisera denna dag? Vi gjorde det som Donne in movimento (Kvinnor i rörelse/n).

Motkraft: Var det bara kvinnor från de sociala centren på detta möte i Rom? Eller deltog även andra feminister?

Sarah: Det var kvinnor med massor med olika politisk bakgrund. Något fint här i Italien var att vi hade en väldigt stark kvinnorörelse på 70-talet, men en rörelse som på grund av repressionen och det som skedde här i slutet av 70-talet inte lyckades skapa någon kontinuerlig struktur. Den största seger denna rörelse uppnådde var den så kallade lagparagrafen 194, som gav kvinnor rätt till fri abort. I början av 70-talet skedde alla aborter illegalt, och därför var det många kvinnor som dog i sviterna av dessa. Den största striden för feministrörelsen var därför införandet av paragraf 194, som slog fast att göra abort inte är ett brott. Men vad är det då som skett under dessa trettio år? Lagen är faktiskt en utmärkt lag, men den var delvis en kompromiss och har undergrävts. En läkare har rätt att inte utföra abort, om det strider mot deras etik, så att det finns få läkare som genomför aborter. Istället för information om abort har allt mer resurser givits åt rådgivning för att få kvinnor att fullfölja graviditeten. När kvinnorörelsen försvagades har den inte kunnat se till att lagen upprätthölls, eller se vilka politiska förändringar som håller på att ske. Det fina med mötet i Rom var att många av dessa 400 kvinnor på mötet var unga och väldigt radikala, men att det även fanns gamla kvinnor från förra feministvågen där, och att det bland dessa två grupperna fanns en diskussion om att organisera sig som rörelse och en kapacitet att ta sig an det som höll på att ske. Allt detta växte fram ur manifestationen 24 november, som var en reaktion mot Prodiregeringens konstruktion av ett ”säkerhetspaket”, efter en kvinna dödats av en rumänsk man. Prodis säkerhetspaket innebar utvisningar av utländska medborgare, en mängd åtgärder baserade på kontroll och repressiva åtgärder. Mot detta svarade kvinnorna nej. ”Säkerhet för mig är rätten att själv bestämma över min kropp och min vilja utifrån mina behov.” Det var en fantastisk erfarenhet, som nu fortsätter.

Wilma: Radio Sherwood rapporterade från manifestationen och mötet i Rom, för att berätta hur diskussionen gick. Vi intervjuade kvinnorna, även om vi var här, och försökte få en bild av vad som skedde i hela Italien. Vi förberedde en manifestation den 8 mars i staden Chioggia, där högerstyret dragit ner på abortmottagning och istället gett ökade resurser till rådgivning för att behålla fostret. Så vi försökte ge folk här en bild av vilken diskussion generellt som pågick i frågan på andra ställen.

Motkraft: Hur ser framtiden ut för Radio Sherwood?

Wilma: Vi är beredda att fortsätta göra det som behövs för befinna oss som en del av de reella kamperna. Från 70-talet har mycket förändrats med radion, från bara sändningar på fm-bandet till att nu även använda satellit och Internet. Formerna för kommunikation förändras hela tiden, och fm-radio är inte lika självklart längre – men radion är fortfarande idag ett användbart redskap. Med nya kommunikationsformer så förändras även vi. Det som gäller idag är att både göra radio, Internet, satellit, tv – det vill säga att göra allt på samma gång. Allt det som är möjligt för att kunna kommunicera. Här i regionen är det också viktigt att komma ihåg att många lyssnar på radion för musiken, den är väldigt populär just därför att man kan höra musik hos oss som inte spelas på de kommersiella kanalerna. Och för oss har det alltid varit något viktigt, en stor möjlighet. Genom dem som lyssnar på oss för musiken, för att höra alternativmusik, kan vi närma oss dem som kanske inte bryr sig ett dugg om politik, men som lyssnar på oss av kulturella skäl. Steg för steg börjar de även lyssna på andra saker och börjar intressera sig för det som sker politiskt.

Motkraft: Även Sherwoodfestivalen, en stor musikfestival som pågår hela juli, är väldigt populär i Padua.

Wilma: Exakt. Festivalen speglar bra vilka som lyssnar på stationen, det är inte bara politiska kamrater och aktivister, utan det är många olika människor som lyssnar på den.

Motkraft: Hur många lyssnare har ni?

Wilma: Det vet vi inte. Att göra en sådan seriös undersökning är dyrt. Senast vi gjorde det var säkert 15 år sedan, och då hade vi 25 000 – 30 000 lyssnare varje dag. Men mycket har ju skett sedan dess, nu finns det ju andra sätt att lyssna på radion, till exempel streamat på Internet. Men man kan ju mäta effekten av radion på andra sätt också. Till exempel manifestationen i Chioggia på 8 mars, med över tusen kvinnor, hade inte kunnat äga rum utan all den publicitet vi gav den i radion innan, i reklamslingor, diskussioner, genom att nämna den i våra radioprogram och så vidare. En annan bra sak vi gör just nu är att dagligen sända inslag på en halvtimma från rörelsens permanenta lägerkontor i Vicenza, utanför den amerikanska militärbasen. Hela året har de sänt därifrån, de har skapat Radio No Dal Molina och berättar dagligen de senaste nyheterna ifrån protesterna. Självklart har vi deltagit som Radio Sherwood i protesterna där, och därför har det varit viktigt att ge dem en hand, hjälpa dem att sända och ge dem sändningstid. Så andan i Sherwood är den samma, fast allting har förändrats. Vi står stadigt.

Motkraft: Tack för intervjun och lycka till i framtiden.