Tronti: Kampen mot arbetet

---

Kategori: Autonomi och operaism

Dagens arbetarkamp i kapitalismens mest avancerade kärnländer visar klart och tydligt i dess egen spontanitet att det mest effektiva sättet att attackera kapitalet är kampen mot lönearbetet. Partiet måste vara organiseringen av de kamper som redan förs inom klassen, men vilka klassen ännu inte lyckats att organisera. Ingen arbetare är idag benägen att känna igen existensen av arbete utanför kapitalet.

Den kapitalistiska civilisationens historiska resultat och även dess förutsättning för fortsatt överlevnad är att arbetet innebär exploatering. Från detta finns det ingen återvändo. Arbetarna har själva inte något att vinna på genom att tro på någon slags värdighet i arbetet. ”Producentens stolthet” lämnar de helt och hållet till sina chefer. Nuförtiden är det bara chefen som fortsätter att lovprisa arbetet. Dock är det tyvärr så att man fortfarande kan höra prisandet av arbetet inom den traditionella arbetarrörelsen. Hos arbetarklassen självt finns det inte plats för någon ideologi. Här ses inte arbetet som något man skall identifiera sig med eller vara stolt över. Idag behöver bara arbetarklassen betrakta sig själv för att förstå kapitalet. Den behöver bara bekämpa sig själv för att kunna förstöra kapitalet. Den behöver erkänna sig själv som en politisk kraft och negera sig som en produktiv kraft. För att bevisa detta påstående behöver vi bara se på arbetarnas kamper. Under en strejk är ”producenten” omedelbart identifierad med klassfienden. Arbetarklassen konfronterar sitt eget arbetet som en fientlig styrka – som en fiende. Det här är inte bara utgångspunkten för klassantagonismen, utan även för organiseringen av denna antagonism.

Om alienationen har en betydelse så är det en högst revolutionär sådan. Organiserandet av alienationen är den enda riktning som partiet kan leda klassens spontana kampen. Kampens mål fortsätter att vara arbetsvägran, fast nu på en högre nivå. Det blir en aktiv, kollektiv och politisk vägran, som dessutom är organiserad och planerad på massnivå. På grund av detta är arbetarklassens organisationers omedelbara uppgift att försöka övervinna den passivitet som finns inom klassen.

Denna uppgift kan man bara lyckas med om man samtidigt ser denna passivitet som en elementär som spontan from av vägran hos arbetarklassen. För masspassiviteten är alltid ett resultat av klassens politiska nederlag som arbetarklassens officiella organisationer bäddat för. Eller så följer passiviteten ett språng framåt i den kapitalistiska utvecklingen, i och med kapitalets tillägnande av de sociala produktivkrafterna. Vi vet alla att dessa två objektiva förutsättningar för arbetarklassens passivitet har kombinerats under de senaste decennierna. Det är faktiskt dessa två faktorer som tillsammans konstituerat kapitalets absoluta och despotiska makt. På en internationell nivå så erövrade kapitalet hel samhället och blev självt socialiserat. Idén om att ge arbetarklassens rörelse den politiska rollen för förvaltningen av de nationella sociala intressena hotade den med ett historiskt självmord. Resultatet var ett avbrott av den revolutionära processen som successivt kan dateras från 1848, 1871 och 1917.

Från 1917 och framåt så bar revolutionen nederlagets märke.

Vilka krafter var det som vid den här tidpunkten försökte att blockera revolutionens fortsatta utveckling? Vad var det som hindrade processen att nå sitt mål? Ju närmare vi betraktar saken desto tydligare ser vi att det är arbetarklassens passivitet som stoppat denna utveckling. Det är passiviteten som är den faktor som kontrollerar alla framtida revolutionära möjligheter. Sanningen är den att arbetarklassens massiva tillbakadragande, dess vägran att se sig själv som en aktiv deltagare i det kapitalistiska samhället. är redan ett sätt att förlora spelet. Det leder till att de sociala intressena försvagas. Detta betyder dock inte att det som ser ut som en integrering av arbetarklassen i systemet behöver betyda ett slut på kampen mot kapitalet. Det kan tvärtom visa på en vägran hos klassen att utveckla och stabilisera kapitalet bortom vissa givna politiska begränsningar, bortom vissa gränser från vilka nya aggressiva kamper kan börja föras. Med tanke på att arbetarklassen blev tvungen att finna ett simpelt adekvat svar på två saker – alltså både mot den kapitalistiska produktionen och den officiella arbetarrörelsen – så kunde lösningen arbetarklassen tog till sig knappast tett sig annorlunda. Situationen krävde en speciell form av självorganisering. Denna var helt inom klassen och baserades på en spontan passivitet. Med andra ord en organisering utan organisation – en organisering som bourgeoisien inte skulle kunna att institutionalisera. Resultatet var ett av dessa organisatoriska mirakel som endast är möjliga från arbetarnas perspektiv, likt Lenins ”borgerlig stat utan en bourgeoisie”. Resultatet blev en organisering som inte längre är sedd som en förmedlande form som leder till arbetarstaten, utan nu sedd som en inledande form av arbetarpartiet.

Det är sant att vi idag har den stora uppgiften att basera byggandet av partiet på det politiska tomrum som finns. Detta kan bara göras i termer av praktiska erfarenheter och teoretiska undersökningar. Vilket dock inte ändrar det grundläggande faktumet att på den direkta klasskampens nivå har underlagen för detta redan lagts. Kamperna har redan både markerat terrängen och målet. Detta organisatoriska språngs startpunkt och inriktning är det passiva ickedeltagandet i kapitalismens utveckling och den aktiva politiska oppositionen mot kapitalets makt. Uppöppnandet av den revolutionära processen ligger exakt bortom just denna punkt. Det är på den sidan alla nutida problem med att bygga organiseringen för revolutionen finns. Vi behöver organisationens taktik för att kunna aktualisera vägrans strategi.

Genom denna process så måste fienden från och med nu bli konstant attackerad. Det enda subversiva vapen som är kapabelt att reducera honom till en strategiskt underordnad position, är hotet att vägra honom medlandet av arbetarklassen i de kapitalistiska produktionsförhållandena.

Arbetarklassen måste sluta att uttrycka kapitalets behov och detta även i sina egna krav. Klassen måste aktivt tvinga ledarna att lägga fram förslag och krav så att arbetarna på en organiserad och aktiv basis kan säga ”Nej!” till dessa. Detta är idag det enda sättet att överkomma arbetarklassens passivitet. Det är på det här viset vi kan övervinna de spontana former vilket den här passiviteten yttrar sig i just nu. Detta för att utveckla denna spontantisms politiska innehåll som består av negation av revolt.

Arbetarnas första organiserade ”Nej!” gentemot kapitalistklassens krav kommer att eka som en total deklaration för ett öppet klasskrig. Det blir en historisk uppmaning till den avgörande delen av kampen. Arbetarklassens ”Nej!” kommer bli den moderna varianten av det gamla slagordet: ”Proletärer i alla länder, förena er!” Av erfarenhet så vet vi att inget av det här kommer vara möjligt utan den högsta graden av våld.

Alla tidigare sociala omstörtningar har lämnat den produktiva verksamheten orörd. Förr har dessa alltid handlat om en distribution av den produktiva verksamheten vilka omfördelas till nya grupper av människor. Enligt Marx så är det bara den kommunistiska revolutionen som för första gången utmanar hela den produktiva verksamheten som den hitintills har existerat (idag kan vi börja säga att revolutionen är det enda möjliga miniprogrammet för arbetarklassen). Denna revolution kommer förinta arbetet och därav klassherraväldet. Arbetarklassens förintande av arbetet är en och samma sak som den våldsamma förstörelsen av kapitalet.

Men vad händer då med Marx åsikt om att arbete är ”det främsta existensvillkoret för (...) den mänskliga tillvaron”? Kanske vore det bättre att flytta det från de framtida möjligheterna för kommunism till den nuvarande kapitalismens historia och låta arbetarna släppa den åsikten och överlämna det till cheferna. Betyder detta att när arbetarperspektivet konfronteras med Marx så blir det en fadersmördare? Det här är en fråga som vi ännu inte kan besvara. Fortsättningen med undersökningarna som presenteras här kommer vara grundläggande för lösningen på detta och alla de andra problem som detta reser. Det finns inga givna lösningar, än en gång så återstår allt att göras. För att lyckas med denna undersökning så måste vi hålla ögonen på de mest undanskymda aspekter av hela den sociala processen. Detta tills vi har nått den punkt att vi kan urskilja vad som hänt inom arbetarklassen sedan Marx.

/ Mario Tronti

Från samlingen Operai e Capitale (1966)