Viehmann mfl: Triple oppression - Det tredubbla förtrycket

Kategori: Aktivism

I.

"Om man argumenterar, riskerar man att upptäcka argument, som innebär/innehåller strukturer med långtgående konsekvenser för ens egen existens." (Denkverhältnisse, 553)

På det sättet älskar denna text att ta risker. Som diskussionsunderlag är den bara provisorisk och det finns risk för fel, men detta är att föredra framför den tvivlande tystnadens säkerhet. Detta pappers historia är en lång diskussion mellan (huvudsakligen) vänsterkvinnor och män, som huvudsakligen förts genom brevväxling mellan politiska fångar. Underlaget är färdigställt i fängelset och har därför en distans till vardagens problem, vilket kan innebära att underlaget kan se längre än till grannens staket. Temat i diskussionen var kritiken av en underprioriterad klassmedvetenhet som är full av fördomar och dominerad av patriarkala tankestrukturer och rasism. Analysen av globala eller lokala förtryckar- och utsugningsmekanismer beslöjas av ekonomiska förhållanden och gör därmed de patriarkala förhållandenas och rasismens existens osynlig. Man har delat upp existerande kamper i väsentliga och oväsentliga kontroverser och svept in världen i en vit, eurocentrisk väv.

Händelser som första maj 1987 i Västberlin med dess aktiva inblandning av lokal mobilisering, turkiska ungdomar av båda kön och autonoma, samt strejkerna i Rheinhausen 1987/88 och de autonomas likgiltighet inför dem, gav några utgångspunkter för diskussionen. Det skedde dock inga avgörande förändringar av autonom teori och praktik för den sakens skull. Inte heller kampanjen mot IVF-kongressen i Väst-Berlin 1988 medförde några riktiga framsteg, bortsett från det symboliska omnämnandet av patriarkat och rasism i tal, flygblad och diskussionsunderlag. Den inre sexistiska strukturen inom vänstern, vars existens inte längre kunde förnekas efter att de reguljära angreppen mot kvinnor blivit kända, vänsterns svaga reaktion mot statens hatiska kampanjer mot "flyktingströmmen" (även om det fanns positiva undantag som Revolutionäre Zellens kampanj "fri ström") och nu nyligen den traditionella och defensiva tematiseringen av den växande och inte enbart verbala rasismen à la "ein Vaterland"-typen avspeglar detta i viss mån. Om man söker en radikal kritik av dessa globala och lokala vålds- och utsugnings- förhållanden får man leta väldigt länge i tysk vänsterteori. I denna har betydelsen av kapitalism/ imperialism, patriarkat, rasism och förbindelserna mellan dessa behandlats otillräckligt och stelt. Feministiska kamrater och svarta - särskilt svarta kvinnor - har kommit mycket längre, vilket naturligtvis inte är någon tillfällighet. Bekämpandet av triple oppression, ett trefaldigt förtryck bestående av kapitalism, patriarkat och rasism, är starkt representerad hos de militanta i England, Amerika och den så kallade "tredje världen". Tidvis diskuteras en fjärde enhet, som skall benämnas metropolernas utsugning av den "tredje världen". Men även om den är närvarande så är triple oppression huvudbeståndsdelen och förblir den politiskt bestämmande delen. Ju längre man beger sig ut i kampen mot triple oppression, desto tydligare blir dess element och växelverkan i teorin, historien, vardagen och i vänsterns praxis - eller avsaknad av densamma! Detta papper strävar efter att stimulera erkännandet och framhävandet av dessa saker.

"När vi snackar om frihetskamp, menar vi kampen mot alla dessa tre förtryckarmekanismer. Vi pratar inte om tre olika stadier eller kamper, nej det rör sig om en och samma kamp! Jag har redan sagt att frihet är odelbart. Man kan inte kalla sig själv fri, om den ena eller andra delen av detta förtryck existerar." (Neville Alexander)

Den tyska europeiska vänstern är privilegierad. Ju mer vitt, ju fler män och ju mindre beroende av att sälja sin arbetskraft, desto bättre. Privilegier förblindar. Gör dig blind för realiteterna utanför din egen upplevelsevärld och vardag. På det sättet har män otroligt mycket att lära av feministiska kamrater och alla skall lära sig av de svartas erfarenheter. En vänsterorienterad person är trots det antisexist och antirasist, men bara trots det - väldigt sällan medvetet och med efterföljande konsekvenser. "Ändå" betyder vanligtvis också, att en vänsterorienterad person inte bryr sig särskilt mycket om patriarkala strukturer, då han (!) menar, att han väl inte kan vara en överträdare på dessa områden - särskilt inte i personliga förhållanden! Förhållanden, i vilka man är den privilegierade parten, kan inte politiseras utan att man förlorar sin makt. Det är den grundläggande utgångspunkten. I den autonoma vänstern råder sådan villrådighet och avsaknad av visioner, att dess praktik ofta blir full av outtalad eller manifesterad sexism, rasism och "vita fläckar". Så diskussionen om triple oppression kan bara vara sund för mentaliteten. Avsaknaden av visioner är avsaknad av föreställningen om att det finns saker som är värda att kämpa för, att det finns mål som skall nås. Att begränsa visionerna till de möjligheter, som ligger inom den omedelbara omgivningens gränser, är att reducera frågan om makten och den motmakt som skall uppbyggas, till att uteslutande handla om utbildning och arbete. Mobilisering på längre sikt är emellertid endast möjlig med befrielsemål, som sträcker sig utöver den nuvarande personliga situationen i livet.

"En av de hårdaste lektioner vi måste lära oss var, att den revolutionära kampen är mer vetenskaplig än känslomässig. Härmed inte sagt att vi intet skall känna, men att våra beslut inte kan fattas med hat eller kärlek som underlag. De måste baseras på de objektiva omständigheterna och eftersträva det som är rationellt och oemotionellt nödvändigt." (Assata Shakur)

Efter denna inledning blir ämnet den traditionella klassförståelsen och dess begränsningar. Det var här diskussionen en gång började.

Så följer en definition av rasism och dess förbindelser till klasskamp och patriarkat.

Därnäst kommer patriarkatet och en feministisk kritik, därav med sistnämndas förbindelser till klasskampen.

Ovanpå detta kommer en lång rad citat från svarta kvinnor; och som en direkt förbindelse till tyska förhållanden, utdrag ur en filippinsk kvinnas kritik av den tyska kvinnorörelsen. Dessa har fått en hel del plats då vi finner dem viktiga och aktuella.

Papperet fortsätter med ett förhållandevis torrt teoretiskt stycke om det tredubbla förtrycket.

Och så är där ett kort intermezzo om nationalsocialism och Tysklands Kommunistiska Partis motstånd mot denna.

Nästa längre stycke kritiserar autonom teori och praxis uppföljt av några förslag.

I diskussionen om så komplicerade ämnen är det oundvikligt, att det blir vissa överlappningar, kapitlen emellan. Å andra sidan kompletterar de varandra, så var vänlig att inte ta bort något ur textens helhet.

Innan vi börjar, några definitioner på olika begrepp:
Klasskamp: Kamp mot kapitalistiskt förtryck utövat av arbetare och de som solidariserar sig med dem.
Antipatriarkal kamp: Utövas av kvinnor och dem som solidariserar sig med dem.
Antirasistisk kamp: Utövas av svarta och dem som solidariserar sig med dem. ("Svart" används här som ett politiskt uttryck för alla som utsätts för vit rasism.)
Antiimperialistisk kamp: Utövas av den så kallade "tredje världens" befrielserörelser och dem som solidariserar sig med dem.

Att dessa kamper inte kan åtskiljas helt så tydligt blir ett kommande ämne, men dessa definitioner är viktiga och riktiga på det sättet, att särskilt diskussionen om triple oppression kommer att gå i cirklar, om vi inte arbetar utifrån vissa klara koncept.

II.

"Vad är arbetarklassen idag? Vilket kön har den? Och vilken färg har den?" (Paul Gilroy)

Dessa frågor är riktade mot en klassförståelse, som säger att alla kamper kan reduceras till, och förklaras med en huvudkonfrontation mellan arbetare och kapitalister. Därmed utropar man arbetarklassen till att vara det revolutionära subjektet. Detta traditionella vänsterkoncept lämnar ingen plats för det historiskt autentiska förtrycket av kvinnor och svarta, eller för den kvalitativa skillnaden mellan metropolerna och den så kallade "tredje världen". Det lämnar inte heller någon plats för ett kollektivt försvar inom dessa dimensioner; det är patriarkalt, vitt och eurocentriskt.

Den marxistiska teorin är oumbärlig när det gäller att erkänna kapitalistisk utsugning och för förståelse av kamperna mellan arbetare och kapital. Klassanalysen, som utifrån denna ekonomiska konfrontation utnämner arbetarklassen som den enda drivande kraften i den revolutionära processen, är otillräcklig, därför att den ser patriarkat och rasism som sekundära förtryckarstrukturer och förbiser därmed deras politiska och sociala betydelse. Genom att bagatellisera betydelsen av rasistiskt och sexistiskt förtryck, eller genom att analysera dem som splittrande mekanismer i kapitalismen och därmed förbinda dem uteslutande till kapitalismens existens, missar man det väsentliga i den politiskt/praktiska processen. För sociala förändringar och för mobiliseringen av den nödvändiga motmakten måste det skapas ett befrielseperspektiv från alla sorters förtryck och utsugning. Revolutionära mål och perspektiv bottnar inte i individens placering i produktionsprocessen, vilket dock inte betyder att ekonomiska eller sociala positioner saknar betydelse. Revolutionära rörelser har alltid ut- vecklats genom kamper för förbättringar, genom dyr- köpta erfarenheter och den medvetna upptagningen av dessa, samt skyddandet av den egna organisationen. Detta är likaledes vänsterns uppgift.

Detta är inte ett "farväl till proletariatet", men skall förstås som ett konstaterande av, att klasskampen inte bara utkämpas av manliga, vita i metropolernas arbetar- klass och att det i frontlinjen till imperialism, patriarkat och rasism existerar kontroverser och kamper, som är lika viktiga. Alla dessa kamper har sina rötter i historiska och strukturella maktförhållanden som existerar sam- tidigt, har inbördes genomslagskraft och stabiliserar varandra. En teori som innefattar alla dessa kamper, eller åtminstone gör det möjligt att erkänna dem och dess- utom beskriver de objektiva omständigheter, som ger dessa kamper deras särdrag och begränsningar, finns inte inom den autonoma vänstern. Inte heller har den en förståelse av vilka sociala krafter, som skulle kunna ha den objektiva makten att störta den härskande ordningen. Ignorerar man dessa frågor, blir det omöjligt att se, hur den härskande ordningen någonsin skall kunna förstöras. Avskilda från objektivt existerande makt, kommer de revolutionära att förbli tämligen framgångslösa.

Inget framsteg uppnås genom att ersätta begreppet "arbetarklass" med "underklass(er)". Antingen så definierar man detta begrepp ekonomiskt och ger ingen förklaring till varför det utifrån just denna materiella situation skulle uppstå en revolutionär kampanda, eller också används "underklass", om praktiskt taget alla som kämpar för en utjämning av klasskillnaderna, könen, nationaliteterna och "raserna". Den gamla "eländes- teorin", som utgår ifrån att revolutionen framkallas av svält, nöd och elände, har historiskt visat sig vara felaktig, men delar av den har fortfarande fotfäste i autonoma idéer: de som är fattiga och vill kämpa, är så att säga automatiskt revolutionära. Härmed bortser man från det faktum, att marginalisering placerar alla andra grundläggande problem i förgrunden, vilket i grunden efterlämnar väldigt lite plats till att realisera drömmar om ett bättre liv. När "tredje världens" upprorsfolk och tyska underklasser jämställs, när uppror i Sao Paulo, Gaza, Seoul, Brixton eller Kreuzberg tillskrivs samma orsaker, så ger detta en behagligt avrundad bild av världen, men det är en abstraktion av värsta sort. Trots det relativa eländet i metropolerna, är det en kvalitativ skillnad i förhållande till massvälten i "tredje världen" och fallande bomber "made in the USA". Det att det stora flertalet bland massorna i metropolerna accepterar förhållandet mellan metropolerna och "tredje världen", bevisar inte bara en sekundär uppdelning av världsproletariatet, det bevisar dess totala ickeexistens.

För att fortsätta med frågan om arbetarklassens kön och färg. I begreppet arbetarklass har det kvinnliga könet osynliggjorts. Kvinnliga arbetare har, med åsido- sättandet av deras typiska roll som husmor, reducerats till arbetsförhållandena. Det extra förtryck som arbetar- klasskvinnan utsätts för, försvinner i den "proletära familjen", som i högsta grad propageras av marxist- leninister. Den förståelse av begreppet arbete, som arbetarklassen definieras utifrån, är liktydigt med betalt arbete. Hela den sociala produktionens område, där det huvudsakligen är kvinnor, och då särskilt i "tredje världen", som arbetar, sopas under mattan. Hela fördelningen av arbete efter kön och dess enorma värde för kapitalet och män, uppfattas som en sorts natur- resurs i det reproduktiva området och tillskrivs ingen revolutionär potential. Förtrycket av kvinnor kan inte vara ett underordnat problem och kommer inte automatiskt att försvinna genom att det överordnade problemet löses genom "proletariatets seger". Detta har redan bevisats genom det våld mot kvinnor, som äger rum i arbetar- klassen, såväl som i andra klasser. Detta vålds historiska kontinuitet och arbetarklassens och dess teoretikers blindhet inför det, visar tydligt att kvinnan inte kan befrias genom arbetarklassens kamp.

Frågan om arbetarklassens färg visar ännu ett orimligt påstående om, att arbetarklassen är representant för alla förtryckta.
Rasism kommer att diskuteras ytterligare i nästa avsnitt och i intermezzot om nationalsocialism. Den rasistiska uppdelningen av arbetare i detta särskilt brutala fall kommer likaledes att diskuteras.

Här några punkter om betydelsen av "färg" i förhållande till arbetarklassen. Skillnader i "färg" och nationalitet innebär samtidigt en skillnad i utsugningens intensitet. Förutsatt att immigranterna inte medbringar traditioner för kamper - vilket sker rätt ofta - kan den rasistiska uppdelningen av klasserna löna sig för kapitalet, därför att den enskilda individen kan utsugas kraftigare, varemot en grupp representerar en variabel reservstyrka. De sociala omkostnaderna för deras arbetskraft och eventuella utbildning behöver inte betalas till deras ursprungsland.

Följande är citat om sammansättningen, eller rättare sagt, fraktioneringen av klasser:
"Med denna 'frivilliga' multinationella komposition av arbetskraft (immigranter från Östeuropa, EG och Söderifrån) i (Väst-)Tyskland sedan krigsslutet, har den blodiga, militariserade och våldsamma modellen av differentierad rasism från Nazi-tyskland, gjorts mindre skarp och försökt göras 'rumsren':
- Överst i hierarkin (research, konstruktion, management) sitter tysk, huvudsakligen manlig arbetskraft.
- Därunder sitter 'mästarna' (semi-oavhängiga arbetare med mycket god utbildning inom bestämda färdigheter). De är primärt manliga och tyska.
- Därnäst de yrkesutbildade arbetarna och förmännen på fabrikerna, som består av tyska män och de översta få privilegierade i den utländska arbetararistokratin, som italienare, spanjorer, jugoslaver, likaledes män.
- Under dem (i den industrialiserade massproduktionen och servicesektorn, såsom rengöring osv) kommer turkiska och marockanska män och utländska kvinnor generellt.
- Nederst flyktingar av bägge kön."
(från ett flygblad utgivet av aktionsgruppen "Günter Sare" från sommaren 1989) Detta ger en rå skiss över den rasistiska uppdelningen av arbetet byggd på kapitalismen. Detta är en sida av historien. Vad denna skiss inte innehåller, är den mycket verkliga rasismen inom själva arbetarklassen! Funktionen som den rasistiska splittringen av arbetar- klassen har - som i nazifascismen ledde till en stilla- tigande acceptans av, eller t o m propaganda för, utrotandet av klasskamrater - ger ytterligare ett argument emot föreställningen om den enda och universellt befriade arbetarklassen. Efter de internationella skillnaderna och den dubbla utsugningen av den arbetande kvinnan, skulle nu också den vita arbetar- klassen, dess privilegier och det faktum att arbetare dödades på grund av deras "färg" eller nationalitet, osynliggöras.

III.

"Det är rasisterna som skapar de underlägsna." (Fanon)

"Rasismer; Blodskampsbarnen av kapitalism och patriarkat." (Pratibha Parmar)

Det finns bara en ras - den mänskliga!

"Raser" är en konstruktion, enligt vilken sociala och kulturella skillnader översätts till så kallad biologiskt bestämd karakteristik. "Ras" är en öppen kategori, vars definition tolkas vitt och brett och just därför är det bättre att tala om rasismer (plural) än om rasism. För övrigt är de biologiskt/genetiska skillnaderna mellan vita, precis lika många och stora som dem mellan vita och svarta, eller svarta emellan.

Alla rasismer har det gemensamt, att offren placeras under en själv på måttstocken, och skall där förbli därför att de är "naturligt underlägsna". "Naturligt" betyder utan historisk bakgrund och därför bestämt att vara för evigt. Rasismer försöker med hjälp av "arv" och "blodets renhet" som medel, att skapa identiteter, som går på kors och tvärs med klasstillhörighet och kön. Realiteten är inte existensen av "raser", men existensen av "rasismer"!

"Det finns absolut ingen logisk grund, utifrån existensen av rasistiska fördomar, att anta att det skulle finnas något som 'raser' eller 'etniska grupper'. Finns det nödvändigtvis spöken, bara för att ett stort antal människor tror på dem och uppför sig som om de verkligen fanns genom att t ex inte gå på kyrkogården om natten?" (Neville Alexander)

Detta benämner två processer, på vilka bevarandet och utvecklandet av rasismer baseras:
- Fysisk karakteristik sätts i ett orsakssammanhang med sociala och kulturella skillnader. Dessa skillnader görs därmed naturliga och läggs fram som universalt gällande.
- Rasismer är ett sätt att överleva ens personliga underlägsna plats i en makt- och utsugningsstruktur. De får konstant ny näring både ideologiskt och materiellt och är mer än bara en "falsk medvetenhet".
"Vi måste lära oss, hur grupper som är utestängda från välfärdssamhällets rikedomar, men trots detta är en del av nationen och önskar att identifiera sig med denna, i rasismerna finner en autentisk form av identitet och självmedvetenhet." (Stuart Hall)

Att uppfatta rasismer som falska, som konstgjorda och skapade av den härskande klassen, är att ignorera deras popularitet och deras materiella existens - århundradens gamla traditioner. Rasismer har blivit strukturer, som inte kan reduceras till andra sociala relationer. De kan inte heller fullständigt spåras utifrån vetskapen om andra sociala relationer, som har en relativ oavhängighet från patriarkatet och klassherravälde. En separat analys av "ras" och klasskamp kan t ex inte förklara rasistiskt baserad kapitalism/ imperialism. Som maktförhållande når rasismerna direkt in i huvudet på folk. De dyker upp som idéer, åsikter och känslor. Det händer ofta att det med antirasistiska meningar och åsikter, följer spontana rasistiska känslor. Detta personliggörande av maktrelationerna innebär grovt uttryckt, att vita människor står på skuldrorna av deras slavägande förfäder; att tyskarna står på skuldrorna av det national-socialistiska "Übermensch". (Detta gäller i princip också dem, som medvetet och militant bekämpar det!) På den andra sidan står svarta kvinnor och män inför deras förslavade och utrotade förfäder och judarna och polackerna som utrotades i förintelsen, framför dem.

"Traditionerna från alla döda generationer ligger som ett berg på de levandes hjärnor." (Marx 18:e Brumaire, 1)

För att vara mer exakt kunde Karl Marx ha sagt: "På de överlevande och deras efterkommande".

Att legitimera och bevara hierarkier och utsugning genom att tillskriva så kallade biologiskt-naturliga egenskaper värde, är en motsvarande mekanism i begynnelsen av sexism och rasismer. De rasismer, som dök upp under medeltiden, kom från förföljelsen av alla de som inte kunde och inte ville underordna sig kyrkans värderingar; korståg mot hedningar, pogromer mot judiska samfund, mot kättare och den långa kedjan av häxjakter och -bränningar.

Med erövringen av Afrika och Amerika följde ett stort problem för kolonisatörerna: Att skapa en lojal regerande makt på den aktuella platsen. För att kunna hålla de koloniserade från makten - hur rika och dugliga de än måtte vara - användes begrepp som "renhet i blodet". På detta sätt förblev makten i vita, det vill säga europeiska händer. Det växande borgerskapet med dess vikt vid naturlig vetenskap som "förklaring" använde liknande grund för sina rasismer. En nybyggare påstod t ex att "negrerna" härstammade från parning mellan apor och kvinnor! Och Voltaire, som i skol- böckerna alltid framställs som juste, hävdade att: "Det i varje mänsklig ras finns en princip om olikhet, precis som i plantvärlden, och därför är negern andra människors slav". I nationalstaterna under det 19:e och 20:e århundradet har dessa grova rasismer omformats till populära karakteristika: "galliska" fransmän och "germanska" tyskar osv. Denna idioti spelade en stor roll i tricket vid första världskriget. Under samma period fick den koloniala rasismen ett "mänskligt" ansikte, som kunde erbjuda "negrerna" välsignelser från den tyska, engelska, franska etc civilisationen.

"Vi skall fördöma och bekämpa vissa metoder att undertrycka de vilda, men inte själva undertryckandet av de vilda, och därmed ge dem känslan av att tillhöra den riktiga 'högre kulturen'". (Bernstein, socialdemokratisk teoretiker)

För de övriga, de som inte ville sälja sitt land och sin frihet till en "högre kultur", var piskan och kanonbåten det enda som återstod.

Antisemitism är en speciell form av rasism. På ett viktigt område skiljer den sig från det typiska mönstret för andra rasismer. Det judiska folket har, i motsats till den normala "raskonstruktionen", inga särskilda yttre skillnader som placerar dem utanför deras sociala omgivning, vilket är själva utgångspunkten för andra rasismer. Det judiska folket "drabbas av deras religiösa personlighet, deras historia, deras förbindelse till sina förfäder". (Fanon)

För antisemiter representerar denna assimilation och avsaknad av "rasmässig" åtskillnad, en särskilt perverterad fara gentemot "rasens renhet". De judiska gettona var en produkt av denna antisemitiska rasism, vars offer först skulle identifieras genom fysiskt av- skiljande och sedan genom den gula stjärnan på deras kläder. Så kallat "judiskt utseende" var bara propaganda, även om judar som råkade ha sådana drag utsattes för särskilt svåra problem.

För alla rasistiska intentioner är det judiska folket väldigt "nyttiga" offer, för inte ens den "allmänna meningen" kunde föreställa sig en sammansvärjning av svarta mot Tyskland eller en "negerbolsjevikisk sammansvärjning". Men ett par judar i det kommunistiska partiet, i utlandet, eller t o m i Moskva var inte så svåra att finna eller uppfinna.

Det gör absolut ingen skillnad om propagandisterna själva trodde på detta eller ej - det fungerade på massorna och var en av grunderna till massakern.

Antisionism, för att beröra det kort, är en politisk kategori, inte en rasistisk. För att säga det på ett annat sätt: "I Tyskland finns det fler sionister än det finns judar - särskilt i de politiska partierna." Detta är ett citat från det judiska bladet "Semit", 2/90, i en tillbakablick på Strauss, Adenauer och Springer.

Rasismernas effektivitet, speciellt på det vita "trasproletariatet", kan delvis förklaras med konkurrensen. (För de rika är immigranter inte någon ekonomisk konkurrens, de lever ju ändå i andra områden, så de har råd att vara liberala i ordets bokstavligaste bemärkelse.)

Ju färre vänsteralternativ som finns till hands, ju svagare kvinno- och antirasistiska rörelser står, desto starkare kommer deklasseringen (d v s den social "nedturen") att visa sig i hatet mot kvinnor och i rasism. På bakgrund av de existerande rasistiska mönstren, kommer deklasseringen inte att leda till solidaritet mot den härskande makten, utan till ett patriarkaliskt nedåtsparkande. Detta är utgångspunkten i förståelsen av den "ekonomiska" utvecklingen av rasismer och sexism. Men detta antyder på intet sätt, att det inte finns ett personligt ansvar i beslutet mellan att göra uppror eller att sparka "nedåt".

Än mindre får man förledas att tro, att rasismer och sexism kan tillintetgöras genom den blotta närvaron av en stark vänster. De existerar alltid - antingen öppet, eller i det fördolda. Detta innebär att de skall bekämpas av och inom vänstern också i tider då de är mindre synliga, vilket inte gjordes varken 1968 eller 1980/81! Som tidigare nämnts är "ras" bara en konstruktion för rasistiska avsikter. Att uppställa "raser" är att ta ställning; förtryckare eller förtryckt. "Ras" är en extra stabiliserande faktor i ojämlika politiska, ekonomiska och patriarkala förhållanden.

Men den har även tagits upp och vänts till en "rasmedvetenhet" av svarta i kampen mot den inre och yttre koloniseringen. Här blir "ras" till något grund- läggande för organisering av motståndet mot rasistiskt förtryck (viktiga exempel är Black Panther Party och Black Consciousness Movement). Klassförtryck och statligt våld upplevs som "rasmässiga förhållanden" och kampen emot det förs på linjen mellan "vit och svart". Att kalla detta rasism, en av rasismerna, skulle vara att förglömma en ganska väsentligt grundläggande skillnad. Vit rasism används för att upprätthålla den imperialistiska ordningen, som har en lång och blodig historia. Generation efter generation har profiterat på den i varierande utsträckning. Kolonialstater som USA, Israel, Sydafrika och Nordirland, har genom de institutionaliserade rasismerna och fördelningen av erövringarna fört profit till hela den vita kolonialist- befolkningen, inklusive arbetarna! När motstånd mot detta uppstår, när svart medvetenhet och svarta organisationer formerar sig i slavarnas uppror från Harlem till Soweto, är detta riktat mot den imperialistiska status quo och den vita historien. Kamper motiverade av "rasmedvetenhet", som svarta kamper, är antirasistiska kamper!

Tills alla rasismer är bekämpade, är organisationer, som formerar sig omkring förtryckaraxeln "ras", en absolut nödvändighet:

"Det skulle vara att avväpna sig själv politiskt och taktiskt, om man skulle förneka realiteten av fördomar och märkbara skillnader, varifrån de än må komma. Det skulle vara omöjligt - med undantag av ett par tiotusen studenter - att organisera en massrörelse." (Neville Alexander)

På det sättet är svarta befrielserörelser anti- imperialistiska och antirasistiska, men inte nödvändigt- vis antikapitalistiska eller antipatriarkala. Fanon säger, att efter en så lång period av kolonial och imperialistisk de-identifikation, är den "tredje världens" nationalism den enda vägen till att uppnå en kollektiv identitet och en praktisk förening av de, tills nu, splittrade förtryckta.

Detta är kanske oundvikligt, men inte desto mindre håller det sig inom ramen av den typiska steg-för-steg- metoden, där den nationella befrielsen sätts högre är arbetarklassens, som i sin tur kommer före kvinnornas. Klasskamper och kampen mot patriarkatet fortsätter att existera i befrielserörelsernas program, men "fryser fast" av hänsyn till den nationella saken. Men denna "fastfrusenhet" är bara skenbar.

Medan arbetarklassen och kvinnorna flott presenteras som kämpar i den nationella befrielserörelsen, (varvid man uppnår en viktig skillnad i förhållande till kolonial- och marionetthärerna) försvinner de efter den nationella segern i den ekonomi, som skall byggas upp, och i det patriarkala samhälle, som skall bli en nationalstat. Den nationella segern i sig uppnås inte nödvändigtvis med hjälp av sexistisk-reaktionär mobilisering. I verkligheten har det gamla styret fallit av kvinnornas kamp, men efteråt, som i Iran, kommer rekylen: den nationella "revolutionens" andra slag riktas mot kvinnorna på ett "fundamentalistiskt" eller stalinistiskt sätt.

Naturligtvis är även svarta uppdelade i klasser och kön i de av befrielserörelserna skapade national- staterna. Men dessa uppdelningar skiljer sig från de hos vita, eftersom de bestäms av en lång historia av vit rasism och motstånd mot denna. I kritiken av begreppet arbetarklass har det redan pratats om den rasistiska och patriarkala dimensionen i klasskamper. Så det är logiskt, att svarta antirasistiska organisationer och deras teori inte nödvändigtvis är varken antikapitalistiska eller antipatriarkala.

IV. "Begreppet patriarkat har återfunnits av de nya feministiska rörelserna som 'verbalt vapen', därför att rörelsen hade användning för ett begrepp, i vilket den totalitära såväl som den systematiska karaktären av förtryckar- och utsugningsförhållandena upplevd av kvinnor kunde uttryckas. Patriarkatet representerar de historiska och sociala dimensionerna (...) och är därför mindre öppen gentemot biologiska förklaringar för begreppet manligt herravälde. Historiskt sett är patriarkala system inte universella och tidlösa system, som alltid har existerat. (...) Om patriarkatet har en bestämd utgångspunkt i historien, kan det också ha ett slut." (Maria Mies)

Ovanstående citat förklarar den definition av patriarkat, som används här och vilar ytterligare på nödvändigheten av, att linjen i antipatriarkal kritik läggs fram av feministiska kvinnor.

Detta avsnitt skall inte beskriva DEN feministiska teorin eller praktiken, därtill är den för omfattande. Vissa aspekter av feministisk teori skall dock skissas upp. Våldet mot kvinnor togs ut ur den privata sfären och bevisades vara strukturell och genomgående i alla sociala relationer; uppfattningen om den allmängiltiga mänskligheten bröts ned från en manlig abstraktion till verkliga män och kvinnor, och synliggjorde på så sätt kvinnor; den härskande föreställningen om naturen i vetenskapen berövades dess förmodade neutralitet och kvinnors inordnande under denna avvisades; hela det filosofiska tänkandet, även vänsterns, kritiserades för att grundas på patriarkala premisser; kopplingen mellan sexualitet och dominans belystes; alla tudelningar kritiserades (kropp/själ, natur/människa etc); en kritik av arbetarklassen gjordes, som tidigare diskuterats; vikten av kvinnors hemarbete och arbete i "tredje världen" bekräftades; krav ställdes för kontroll över den egna kroppen, mot all reproduktiv teknologi och lagar mot abort; och som ett sista exempel, uppmärksammandet på att inga klass- och "rasmässiga" hierarkier kan undantas från systemet där varje man har kontroll över åtminstone en kvinna, och att det är hans plikt att bryta med detta.

"Sexuellt och fysiskt våld mot kvinnor har inte uppfattats i sin fulla sociala dimension - inte heller av oss själva (psykologiskt våld är något annat, för den är i regel förbunden med en av de första). Svårigheterna att hitta lösningar har varit enorma på grund av misshandelns individuella karaktär. Därför har vi varit dåliga på att se de förändringar som uppstår och förstå dem, därför att de endast sakta, men säkert, kommer fram i ljuset. Sexuella övergrepp mot små flickor och våldtäkt drabbar inte bara några flickor och kvinnor, utan miljoner av dem! Speciellt övergreppen mot barn är, visar det sig, ett massfenomen! Det är därför vi kan säga att detta fenomen symboliserar kvinnans social roll. Om du har haft ögonen öppna, har du åtminstone en idé om de förfärliga och framförallt omedvetna konsekvenser, som sexuellt utnyttjande i barnaåren har för rollmönstret. För resten av kvinnans liv kommer detta alltid att vara en avgörande faktor." (Ur ett brev från en kvinna i diskussionen).

Patriarkatet existerar inte, som vi definierat i början, i ett socialt-ekonomiskt vakuum. Det är förbundet med de andra formerna för förtryck, de har en gemensam historia och stöder varandra ömsesidigt. Därför kan kvinnor inte existera som abstrakta väsen och opåverkade av sin klasstillhörighet i ett klassamhälle. Formerna för förtryck av kvinnor - och motståndet mot det! - är olika; för medelklasskvinnan är det annorlunda än för en städerska och deras förhållanden är i sin tur annorlunda än en utsugd sömmerska på en malaysisk fabrik eller en bomullsplockerska i Afrika.

Också den historiska delningen av kvinnorörelsen i en borgerlig och en proletär rörelse, avspeglar de olika klasspositionerna. Båda saknade, i motsats till den nya kvinnorörelsen, en feministisk teori och uppriktig autonomi. Den första var mest relaterad till stats- reformistisk politik och vad gäller den sistnämnda sade Komintern (Kommunistiska Internationalen) 1935, att det inte fanns någon specifik kvinnofråga. (...)

"Förtrycket av kvinnor känner inga etniska eller 'rasmässiga' gränser, det är sant. Men det innebär inte, att det är identiskt inom dessa gränser. Och reservoarerna av våra gamla krafter känner inte heller dessa gränser. Att behandla det ena utan att så mycket som nämna det andra är att förneka vad vi har gemensamt, såväl som vad som skiljer oss åt." (Audre Lorde)

"Det finns inget sådant som ett universalt patriarkalt sammanhang - inte förrän någon postulerar en internationell manlig sammansvärjning eller en massiv ohistorisk makthierarki. Men det finns en världs- omspännande maktstruktur, i vilken varje analys av kultur, ideologi, och sociala-ekonomiska förhållanden nödvändigtvis skall placeras." (Chandra Talpade Mohantey)

I denna text har det redan givits exempel på den patriarkala och rasistiska dimensionen av kapitalistisk utsugning och hur rasismerna genomtränger klass- positioner och -kamper. Senast diskuterades betydelsen av klasskillnader i patriarkalt förtryck. Vad som nu återstår, är frågan om vilket inflytande rasism och eurocentrism har på patriarkatet.

Diskussionen mellan svarta och vita kvinnor om detta hade redan inletts i den tyska kvinnorörelsen, då diskussionen om detta papper påbörjades. Det faktum, att diskussionen först bara hölls i kvinnogrupperna - och väldigt intensivt - är säkert ingen tillfällighet. Vänster- orienterade män har, om det har rört sig om svåra angrepp eller teman, mest bara stuckit huvudet i jorden och väntat. Och det är där som kritiken om rasism/ eurocentrism träffar just dem rakt i ansiktet och likadant är det med kritiken av deras patriarkala privilegier.

Kritiken från svarta feminister är essentiell för diskussionen om triple oppression - på ett sätt är det en sammanfattning av alla deras erfarenheter. Deras kritik angriper rasismen utifrån en feministisk ståndpunkt och tänker, observerar och arbetar utöver klasskillnaderna och skillnaderna mellan metropol och den "tredje världen".

"Två tredjedelar av världens befolkning är färgade - det skall vita feminister ha klart för sig. De skall titta på förhållandena, under vilka folk lever och prata om maktförhållanden. Vem har makt att förtrycka? Var står färgade kvinnor? Varje förtryckt grupp skall definiera sin egen väg till befrielse. Men vita feminister måste erkänna, att de formar en del av den ekonomiska och kulturella imperialismen, att de har en eurocentrisk synvinkel och ofta tänker att de har högre intelligens än andra delar av befolkningen. Hur många vita feminister skulle vara villiga att acceptera en afrikansk kvinnas ledning? Hur kan kvinnor snacka om en eller annan form av frihet utan att titta på Sydafrika? Feminism måste konfrontera sig med imperialism, med markrättigheter, Maori-indianer, svarta kvinnor i Sydafrika - om den inte gör det, är det en väldigt kortsiktig feminism, utan globalt perspektiv." (Gloria Joseph, 1988) "Det påstås, att rasism och sexism är likadana processer. Ideologiskt, till exempel, använder de sig båda av naturliga och biologiska skillnader. Det menas också, att begreppen 'ras' och kön båda representerar sociala kategorier, men så fort en historisk analys utvecklas, är det klart att de är olika och att analyserna också måste vara det.

Det faktum, att svarta kvinnor på en och samma gång förtrycks av både patriarkat, rasism och klassherravälde, är huvudorsaken till att inte bringa analogier, som gör triple oppression osynligt. Vi kan inte definiera den endaste enda källan till förtryck. Där vita kvinnor bara nämner patriarkatet, önskar vi ett mer komplext koncept. Vi finner det också svårt att åtskilja klassposition från sexism, därför att vi i våra liv upplever dem båda samtidigt. Som svarta kvinnor är vi av nödvändighet solidariska med de svarta männen mot rasismen. Detta är en solidaritet som de vita kvinnorna naturligtvis inte kan ha med de vita männen. Vi kämpar tillsammans med svarta män emot rasism, men lika mycket mot deras sexism. (...) Den vita feministiska teorin och praktiken måste erkänna, att vita kvinnor är förtryckare i ett maktförhållande gentemot svarta kvinnor. Detta komprometterar varje feministisk teori baserad på existerande likhet mellan alla kvinnor. Tre centrala delar av feministisk teori (familj, patriarkat och reproduktivt arbete) blir problematiska när de appliceras på svarta kvinnor. Det sätt på vilket svarta kvinnors kön blir socialiserat, är annorlunda i förhållande till vita kvinnors, därför att den rasistiska komponenten är tillfogad. (...) Att förstå avhängigheten av begreppet hemmafru är problematiskt för svarta kvinnor. Påståendet, att denna modell bygger broar mellan den materiella situationen i hushållet och det ideologiska begreppet feminitet, bortser från det faktum att svarta kvinnor väldigt ofta styr hushållet.

Svarta män är ofta arbetslösa och kvinnorna är inte så beroende av dem. Hur kan det påstås, att svart manligt herravälde existerar och fungerar på samma sätt som vitt manligt herravälde? Slaveriets, kolonialismens och imperialismens historia har systematiskt satt de vita mansrollerna utanför de svarta männens räckvidd. (...) Maktförhållanden i slaveriet är tydligtvis också patriarkala. Men det är skillnad på svarta och vita mäns patriarkala behandling av svarta kvinnor. (...)

Förståelsen av reproduktivt arbete måste också problematiseras. Vilken betydelse har det i en situation, där svarta kvinnor utför hushållsarbetet åt vita kvinnor? I detta sammanhang är de inte betalda arbetare, men spelar en roll där de utför det reproduktiva arbetet för både svarta arbetare och vita på samma gång. (...) Tendensen att generalisera förtrycket av (ett så vagt begrepp som) "tredje världens kvinnor" till en punkt där all mening går förlorad, är typisk för det sätt som vita, i sina koncept och teorier, behandlar det unika i alla våra erfarenheter och vårt förtryck. Begreppet patriarkat skapades för att urskilja sexistiska krafter från andra sociala krafter, som kapitalismen. Men genom att använda begreppet, döljs i sin tur alla andra skillnader." (Hazel V. Carby, från "The empire strikes back")

"Sättet varpå kapitalism, patriarkat och 'ras' strukturerar utsugningen och förtrycket av svarta kvinnor, får det att verka omöjligt och icke önskvärt att fokusera på någon speciell källa till förtryck; alla tre är ständigt närvarande i den svarta kvinnans dagliga erfarenheter." (Pratibha Parmar)

Nästa citat kommer från ett tal hållet av en filippinsk kvinna, på ett internationellt möte i Frankfurt, om sexuell och 'rasmässig' utsugning. Det refererar direkt till situationen i Tyskland. Hennes kritik är riktad till sammanhanget av kvinnornas rörelse, men skall riktas mot hela den vita vänstern, Just därför är den tryckt här.

"Att lida under vit rasism, sammankopplad med sexism, är en obligatorisk del av vardagen för en utländsk kvinna i Tyskland.

Det understryks konstant; landet tillhör inte dig. Hon känner sig förlorad, oönskad, dålig och isolerad. Och de utländska kvinnorna känner också skam, för de blir sedda på som 'köpta' kvinnor; smutsiga och utan moral. 'Hur kan du låta sälja dig själv?', säger de tyska kvinnornas ansikten. Vad vet ni om hur det står till i vårt hem? Vad vet ni vad det innebär att bli utsugd av de multinationella? (...) Ni ser på oss som offer. Offer? Om det är något jag inte önskar, så är det att bli sedd som ett offer, för jag skulle vara rädd för, att ni skulle komma och 'rädda' mig, hjälpa mig av humanitära skäl.

Vi har ingen användning för ert medlidande, vi kräver ert samarbete. Därefter kan vi prata om solidaritet. Solidaritet kan bara bestå på en jämlik grund; vi skall stå på samma nivå och inte den ena över den andra. (...) Och många av er tänker i era huvuden: 'Varför låter du dig behandlas på detta sätt av dessa stupida tyska män? Varför skiljer du dig inte?' Ni kan inte förstå det, vill inte acceptera det, för ni bedömer dem utifrån era egna standarder, medvetet eller ej. För ni har ingen aning om, vad det vill säga, hur hennes förhållande är hemma eller hur små hennes möjligheter är. Men mest av allt därför att ni inte kan acceptera, att det finns många vägar till befrielse. (...)

Vem är de, dessa tyska kvinnor? De kallar sig själva våra systrar - våra storasystrar...

De är våra samtalspartners, som diskuterar våra problem med oss. (Har tyska kvinnor inga problem? Varför är det alltid vi som pratar?) (...) De är likaledes de härskande kvinnorna, på grund av vad de tillhör, deras nationalitet, som medskyldiga i utsugningen av de underutvecklade länderna i 'tredje världen'. De visar stor solidaritet med oss, går med i kampanjer för att bekämpa förtrycket av kvinnorna i våra länder. Länder, i vilka krig ofta är en vardagsrealitet. Vad vet ni egentligen om våra länder? Varför visar ni solidaritet? Vad ligger bakom? (...)

Det finns också kvinnor som varit i 'tredje världens länder' på semester eller på projektstudier och kommer hem och utger sig för att vara experter. Så håller de föredrag och tal om oss och våra kvinnorörelser. Och för många av er är de mer trovärdiga än vad vi själva är. (...)

En annan orsak till att tyska kvinnor entusiastiskt involverar sig i stödprojekt för utländska kvinnor, är den styrka som många vänsterorienterade kvinnor upplever i förbindelse med sociala rörelser och befrielserörelser i den så kallade 'tredje världen'. Utgångspunkten är klar: De sociala tillstånden i vissa av 'tredje världens länder', utsugning, korruption, feodalism och USA-imperialism, skapar förutsättningar för befrielserörelser. Den förtryckande situationen är så klar som den kan bli. I de rika monopolkapitalistiska länderna, kan en sådan styrka inte utvecklas - i varje fall inte utan stora problem. Men hos många kvinnor finns en längtan efter massornas entusiasm; deras styrka, deras kamp, som inte kan upplevas här. Detta är förbundet med idén, om att allt okänt måste vara exotiskt. Jag kan förstå längtan. Men det är ändå svårt att bära, när vita kvinnor börjar berätta för oss om våra egna kamper. Hårt, när de i gammal kolonial stil försöker att tvinga på oss sin feministiska teori. Hårt, när de på samma gång kräver erkännande för sitt stöd." (Liclic Orben-Schmidt, 1989)

Ännu en gång: Allt som sägs här, träffar i lika hög grad vänsterorienterad teori och uppförande och vänster- orienterade (vita) män i synnerhet. Om de, som här så intensivt har citerats, huvudsakligen har pratat om kvinnors strukturer, så är det helt enkelt därför att det på andra håll är väldigt lite diskussion om det och att inga trovärdiga texter har kunnat hittas på andra ställen.

V.

"Målet med teori är inte att höja vårt intellektuella eller akademiska rykte, utan att öppna för möjligheten att förstå den historiska världen och dess processer, för att finna riktningar för vår praktik och om nödvändigt förändra den." (Stuart Hall)

Teori, som önskar att visa upp och bekämpa för- tryckande förhållanden, är inte bara hycklande head- banging. Fientligheten mot teori är delvis att avväpna sig själv, för utan teori kan endast omedelbart upplevt herravälde registreras, inte dess strukturer, historiska och globala omfattning. För dessa saker är idéer, begrepp och ett gemensamt språk nödvändigt. Användandet av ett gemensamt språk förenar - förvirring över ord och oklara idéer splittrar.

I alla befrielserörelser har utvecklandet av medvetenheten, även under de svåraste betingelser, spelat en central roll i kampen; teori är ett vapen och vapen lämnar man inte ifrån sig frivilligt.

Förtryckets helhet, som vi snackar om, kan helt enkelt inte upplevas direkt av varje enskild. Ju vitare, manligare, rikare och ju mer metropolinvånare man är, desto mindre är det möjligt att uppleva detta förtryck direkt och ju större plikt har man att visa solidaritet och att förstå dessa realiteter i en läroprocess så att din solidaritet kan vara effektiv.

Herravälde är ett centralt begrepp. Att definiera det som den ena sidan i dualismen mellan män och kvinnor, svarta och vita, mellan arbetare och kapital är alltför snävt. Detta förutsätter en unik och fullständigt separat existens av de två sidorna, helt utan dialektik. Herra- välde med sikte på utsugning och bevarandet av makt är snarare en mångsidig praxis av förtryck på basis av åtskilliga överlappande förhållanden. Reglerna för herraväldet förändras konstant under historiens gång och dess materiella och inre struktur förnyas hela tiden. Det finns inte ohistorisk kapitalism, patriarkat eller rasismer. De, och deras förbindelser med varandra, är processer av konstant förändring.

Att dra en skiljelinje mellan dessa förtryck, mellan deras materiella bas och deras ideologiska över- byggnad skulle vara akademiskt. Det är därför, "som det under senare tid har blivit svårt att finna ett simpelt ekonomiskt klassintresse, som inte är genomsyrat av ideologi". (Hall)

Och Gramsci tillfogar, "att det finns en lärorik skillnad mellan form och innehåll att se de materiella krafterna som innehåll och ideologin som form". Därför att "de materiella krafterna inte kan förstås historiskt utan form och ideologin skulle, utan de materiella krafterna, bara förbli individualistiska infall". ("Filosofi och praktik")

"Ideologiers" materiella våld, såsom rasismer och kvinnohat, är allt för tydliga. Herravälde är aldrig komplett, det finns sprickor i det och dess internalisering (dvs att överta andras tankar och hållningar som sina egna) förlöper aldrig utan mot- sättningar. Förtryckets mekanismer är inte separat konstruerade och alla inte lika i metropolerna och "tredje världen". De upplevs på olika sätt, beroende på vilka förtryck man konfronteras med och beroende av vilka av dem man kanske själv deltar i och använder sig av, och speciellt, beroende på om man kämpar emot dem eller ej. Det är inte separation av förtryckarmekanismerna, det är viktigt, utan deras ömsesidiga uttryck. Ingen av dem är fullständigt förbundna eller isolerade från varandra - tillsammans utgör de en sammanhängande realitet.

Det är inte dåligt att tänka sig herravälde som ett slags nät. Maskerna kan vara större (metropolerna) eller mindre ("tredje världen"). Trådarna kan vara äldre (patriarkat) eller nyare (kapitalism), mer stabila (som i Tyskland) eller svagare (som i Latinamerika). Trådarna är sammanflätade på olika sätt (rasismer är förbundet med kapitalism på ett annat sätt än patriarkat osv), och nätet förnyas och repareras av många (kapital, stat, vita, män) för att fånga andra i det (kvinnor, svarta, arbetare), som försöker att ödelägga det så gott de kan. Denna syn på ett slags nätliknande herravälde, i vilket UPPE och NERE bevaras i kraft av varje tråd och inte av någon enskild grund, ingen huvudmotsättning, reser också frågan om det revolutionära subjektet. Om detta inte länge kan härledas ur en dualism, av en enkel men viktig grund, så kan ingen grupp av förtryckta tilldelas en privilegierad avantgardeposition.

Att bestämma vem som är det revolutionära subjektet genom att lägga ihop förtrycken (den som är mest förtryckt skall försvara sig mest) skulle vara en abstrakt konstruktion av numerisk vetenskap, som med hjälp av matematik skulle ge de svarta kvinnliga arbetarna en roll, som de själva inte alls har bett om. Att utnämna dem till det revolutionära subjektet, skulle vara bekvämt för vänstern i metropolerna, för det skulle inte medföra konsekvenser. Men livet och kraven från de svarta kvinnorna och arbetarna kan mycket väl vara en måttstock i frågan om hur drömmen om befrielse måste vara, för att göra slut på alla förtryck. På detta sätt blir inget enskilt förtryck underskattat, utan besten visas upp i sin helhet!

Frågan om, vems förtryck som är det viktigaste, hade mest för avsikt att sätta upp strategiska konsekvenser, därför påstod de socialdemokratiska och stalinistiska arbetarrörelserna för årtionden sedan, att utsugningen av arbetare var den viktigaste i jämförelse med andra "sekundära motsättningar". Detta är en abstrakt fråga, som inte kan besvaras utan att komma med bisarra jämförelser. Vad är värst, häxjakt eller slaveri? Våld mot svarta män eller mot vita kvinnor? Krig i metropolerna eller krig i "tredje världen"? Men i verkligheten är frågan en annan. Den globala samtidigheten av olika förtryckarmekanismer och idén om ett nätliknande herravälde bör placera varje omedelbar situation i det konkreta upplevda förtrycket. Så kommer skillnaderna i sammansättning av förtryckarmekanismerna fram i ljuset. Och de kan vara mer eller mindre rasistiska, mer eller mindre patriarkala, mer eller mindre imperialistiska eller kapitalistiska. Några exempel: En vit mans våld mot en vit kvinna är endast ytligt förbundet med den kapitalistiska imperialistiska utsugningen och har i grunden ingenting med rasism att göra. En vit man som är löpandebands- arbetare är inte utsugd av rasismer och absolut inte av sexism, men den svarta arbetaren vid hans sida är bestämt förtryckt av rasismer. När vita arbetare klår upp en svart man, är det huvudsakligen rasistiskt - även om detta kan ha att göra med den kapitalistiska utsugningen av dem alla. När svarta arbetare strejkar mot en vit arbetsköpare, spelar många olika komponenter en roll. Listan kan i verkligheten göras hur lång som helst.

Att alla former av förtryck skall bekämpas, är klart - och det avhänger av igenkännandet av de specifika konstellationer av förtrycket, som är bestämmande för hur kampen skall utkämpas. Att kampen mot en komponent av förtrycket kan göra hål i nätet på andra ställen (som de brittiska gruvarbetarnas strejk, där också gruvarbetarnas hustrur organiserade sig), är acceptabelt, men det är lika troligt, att nätet stramas åt på andra ställen om kampen utkämpas felaktigt, eller ofullständigt (arbetarnas kamper riktar sig ofta mot "dubbelt"-tjänande kvinnor och svarta).

Risken för felaktiga eller ofullständiga kamper är ett skäl att bryta med vänsterns självsäkerhet och själv- centrering. Juliet Mitchell uttryckte det på följande sätt:

"En utsugd klass, en förtryckt grupp, kan inte uppnå någon politisk medvetenhet, om den inte har erkänt förhållandena mellan alla klasserna och grupperna i samhället. Genom att vända sig inåt kommer den aldrig att få denna nödvändiga medvetenhet."

VI. Intermezzo: Nationalsocialistisk fascism och kommunistiskt motstånd.

Det är absolut inte, som det kanske först kan förefalla, irrelevant, för NS (nationalsocialism)-fascismen är ett historiskt lärostycke av en speciell tysk kombination av kapitalism/imperialism, patriarkat och rasismer. Om man tar den nuvarande stortyska imperialismen i betraktning, är det nödvändigt att titta på det förflutna med nutidens ögon. Det är alltid lättare, att förklara något som har skett, än det som sker nu.

Den traditionella vänsterns analys av national- socialismen, som diktaturen av den mest reaktionära delen av finanskapitalet, förklarar nazisternas avgörande stöd från monopolen, men fokuserar på bara en av aspekterna i nationalsocialismen. Den förklarar varken "den sviktande arbetarklassen" eller den relativt breda basen för NS-fascism i Tyskland. Som i varje annan nationalism baserades nationalsocialisternas popularitet, på löften om att du, på grund av du tillhörde en speciell nation eller "ras", skulle få privilegier gentemot dem som inte hade samma tillhörighet. Den gav likaledes en illusion av identitet, vilken inte alls fanns i den verkliga världen, men uppfyllde ett visst behov av ordning och emot isolation.

De mobiliserande krafterna i naziideologin var bundna till redan existerande krafter: rasistiska idéer om en tysk överlägsenhet gentemot andra folk; krav (från läkare) om utrotandet av "liv ovärdigt att leva" enligt social-darwinistisk tradition; mansgemenskapsideal, som reagerade mycket fientligt gentemot kvinnans förändrade roll i samhället; 20-talets ideologier om nödvändigheten av "Lebensraum" (plats till att leva), och att återvinna kolonierna genom att revidera Versailles- traktatet; och sist, men inte minst, socialt stående ideologier riktade mot klasskampen och för "folkets enhet". Dessa ideologiers effektivitet mångfaldigades i och med nationalsocialismen, därför att de materialiserades i en statsapparat. Detta till det i korthet omtalade accepterandet av utrotandet av "icke-arier" och kamrater från vänstern.

Nationalsocialismen innebar en väldigt speciell form av rasistisk organisering av arbetskraften. Speciellt i krigsekonomin sträckte sig utsugningsformerna från industriellt arbete över så gott som obetalt tvångsarbete, till arbetande slavar och "destruktion genom arbete". Indelningen gjordes strängt efter nazisternas "ras"-skala: Ledningen var tyska "arier", liksom teknikerna och högt utbildade arbetare. Nivån därunder bestod av icke- frivilliga "hyrda civila arbetare" från de ockuperade länderna i Väst eller Tjeckoslovakien. Ännu lägre stod de polska arbetarna och längst ner stod de ryska krigsfångarna.

Vid sidan av dem, i överensstämmelse med märket på deras kläder, var kvinnorna och männen, som var internerade i koncentrationslägren och som, beroende på deras "användbarhet" och ståndaktighet, förr eller senare dödades. Lägg särskilt märke till, att med denna kombination av arbetare framställdes inte bara vanliga förbrukningsvaror, utan även high-tech projekt i centrala sektorer! T ex i IG-Farbens regi i Auschwitz, gick olika förtryck, som normalt åtskiljs av kontinenter eller hela historiska epoker, hand i hand. Motståndet kom oftast från andra delar av hierarkin. Fångar, polacker, ryssar och judar lämnades ensamma av stora delar av de tyska arbetarna. De uppförde sig inte som klasskamrater, utan, i överensstämmelse med deras plats i hierarkin, som "Herrenmenschen" (övermänniskor). De som visade solidaritet, var folk från vänstern eller arbetare som bara kände medlidande, men dessa utgjorde en väldigt liten minoritet av miljonerna. Enligt den national- socialistiska logiken fanns det kanske en ekonomisk grund för massutrotningen av judar och befolkningen i Öst, men generellt användes en rent rasistisk ideologi. Den fastlade i vilken ordning utrotningarna gjordes, den låg till grund för besluten om experimenten på människor.

På ett speciellt sätt hade nationalsocialismen under tolv år använt sig av alla historiska rasismer i komprimerad form: förföljelsen av sjuka och mentalt handikappade fram till morden på dem, pogromerna mot det judiska folket fram till utrotningen, kriget för erövring av kolonialt utrymme och utsugningen och utrotandet av dem som bodde där (pogromer i Afrika låg färdiga i skrivbordslådorna).

Nationalsocialismen mobiliserade inte bara sina anhängare med fiendebilderna, utan också med brutaliteten, "rasrenheten" och ledarkulten i parti- organisationerna. Önskan om egen makt kom klart till uttryck genom att sparka på dem som stod lägre på trappan. I den privata sfären innebar national- socialismen, i varje fall enligt deras program, mannens kontroll över åtminstone en kvinna.

På det sociala området har rasister ett omedelbart intresse av att ha kontroll över "sina" kvinnor, för de är oumbärliga för "rasens renhet" och fortplantningen av "rasen". Alla nationalsocialismens utlovade förbättringar för kvinnorna, tjänade bara syftet att de skulle ha kvar sin roll. Denna roll gällde endast de "ariska kvinnorna" - den rasistiska delningen skar genom båda könen. Judiska, polska och ryska kvinnor förföljdes på grund av deras nationalitet, för att deras "muterade ras" inte var önskvärd. De gjordes inte till hjältemödrar, utan behandlades som "Untermenschen" (undermänniskor). Ravensbrück och andra kvinnokoncentrationsläger hade tyska kvinnliga vakter i den utsträckning som Schutzstaffeln (SS) tillät.

Tyska kvinnor, som kämpade mot national- socialismen, gjorde det därför att de var kommunister eller judar och som sådana var de tvungna att kämpa. Det faktum att 800.000 kvinnor kämpade i Röda Armén och att kvinnor deltog i partisanrörelserna i både Öst och Väst, blev först nyligen känt - bl a tack vare Ingrid Strobl. I och med uppdelningen av alla kvinnor enligt deras "ras" och nationalitet, enligt deras politiska övertygelse och klassposition, bestämde nationalsocialismen och andra världskriget generellt sett de patriarkala mot- sättningarna i de olika samhällsskikten. Bara att vara kvinna bestämde inte vilken sida av barrikaden du stod på.

"Det är inte det litterära framhävandet av begrepp, utan innebörden och betydelsen av dessa, som framhävs av aktiva kämpar, som bestämmer en organisations värde." (Rosa Luxemburg)

Det skall inte påstås att historiens gång hade varit annorlunda 1933, om KPD (Tysklands Kommunistiska Parti) hade haft en annan politisk linje. (Den revolutionära) vänstern var svag, hade mycket lite pengar och ännu färre vapen, och konfronterades med en bred front av medelklass- och fascistiska krafter. Men ett par aspekter är anmärkningsvärda och något kan läras av dem.

Bolsjevikiseringen av Sovjetunionen från 20-talets början, innebar också för det kommunistiska partiet i Tyskland en stel hierarki, förbud mot fraktioner och uteslutningar om man bröt mot partilinjen. Att kultur- radikala- eller kvinnosakshållningar, vilka på förhand degraderades till att vara småborgerliga, anarkistiska eller sekundära motsättningar, inte hade en chans att vinna inflytande på partiets ledning, är uppenbart.

Med staliniseringen av KPD försvann kvinnorna fullständigt från partiets ledning - centralkommittén. För att inte ge nazipropagandan något att peka på, togs kommunister av judisk härkomst bort från frontlinjerna. KPD var inte rasistiskt, men det hade "vita fläckar". I sitt program var KPD mer progressivt gentemot kvinnorna än de andra partierna (t ex ville de avskaffa lagen mot abort), men dess utgångspunkt var att det var sekundära motsättningar. Och Rosa Luxemburgs frågor angående det sovjetiska kommunistpartiet kunde också ställas till KPD.

Solidaritetsbegreppet var riktat till den klassmedvetna proletären och KPD orienterade sig efter manliga värderingar. Det fanns aldrig mer än 15% kvinnor innanför dess led - det var bara i "välgörenhets"- organisationen Rote Hilfe (Röd hjälp) som ledningen bestod av 50% kvinnor. Hela den privata sfären avskiljdes från klassorienteringen, vilket tillät det patriarkala förtrycket att försvinna in i "den proletära familjen", till vilken KPD gärna tillade "rena flickor, starka kamrater och heroiska mödrar". Detta drevs parallellt med Sovjetunionen, där de första progressiva lagarna om kvinnors frigörelse omintetgjordes av stalinism.

"En klass psykologiska struktur är ett moment av dess objektiva situation".

Denna sats är tagen från en undersökning som gjordes 1929/30 med ett par hundra arbetare (praktiskt taget alla män) och andra medlemmar av KPD och SPD (de tyska socialdemokraterna). Ett av resultaten var, att många vänstermänniskors faktiska hållning skiljde sig väldigt kraftigt från det officiella partiprogrammet och från en progressiv ståndpunkt. Den stabila anti- fascistiska kraften var mycket mindre än vad som kunde utläsas ur medlemsantalet och propagandan från KPD och SPD. Självklart var alla vänsterorienterade människor mot krig och drömde om befrielse och lycka. De följde också sitt parti - men det innebar inte nöd- vändigtvis att de var beredda att ta personliga risker och dra privata konsekvenser. Deras politiska ståndpunkter var ofta begränsade till att gälla offentligt område, och de var inte känslomässigt förankrade i deras personlighet.

Undersökningens fråga: "Vad kan göras för att förbättra världen?", besvarade KPD-medlemmarna naturligtvis med "den härskande klassen skall krossas!". Fint, men när samma person besvarar frågan om huruvida barn kan uppfostras utan att man slår dem, med "barn skall ha stryk för att lära sig respekt", eller när han, som 23% av KPDs medlemmar, i opposition till KPDs program, ansåg, att kvinnor inte bör ha betalt arbete, så är det något som är galet! Undersökningen går djupare in på detta än vad som är möjligt att göra här.

Av alla medlemmar i KPD, socialdemokrater och vänstersocialister i undersökningen hade endast 15% både politisk skolning och en privat-personlig revolutionär inställning. Endast få av dem kunde förväntas att i kritiska tider "uppbringa modet, själv- uppoffrandet och spontantiteten, som krävs för att leda de få aktiva till seger över fienden". Andra 25% beskrevs som "trofasta, men inte aktiva" och resten var antingen medelmåttiga eller, på det privata området, direkt reaktionära.

I KPD fanns det, relativt sett, fyra gånger så många sanna revolutionärer, som tog personliga konsekvenser som i SPD, särskilt bland "kadern". Men intrycket att det bara var kadern, som var goda revolutionärer, är ändå en fördom. De fanns speciellt bland de icke-stalinistiska kommunisterna, som inte längre var medlemmar i KPD, och de var inte inkluderade i undersökningen. Å andra sidan var det många som bara hade varit parti- medlemmar i ett par månader vid tidpunkten för undersökningen och strömmen mellan höger- och vänsterpartierna var mycket hög.

(En nödvändig anmärkning till förbindelsen mellan politisk medvetenhet och personligt beteende skall göras: Undersökningen var bara ett frågeformulär - hade den tittat på det faktiska beteendet, också på de "privat- personliga" revolutionäras, så hade resultaten bestämt sett än mer miserabla ut.)

Vem är då inte nyfiken på att få veta, vilket resultat en liknande undersökning av nuvarande förhållanden inom vänstern hade kommit fram till!?

VII. "Försöken att definiera det kollektiva subjektet i en komplett social förändring har i stort sett slutat i ett av två diken. Antingen har en organisation, parti, fackförening osv - nämnts och sedan är det revolutionära subjektet inte längre av kött och blod, utan en institution, som är främmande för dess medlemmar och kan definieras exakt, med hjälp av dess program, interna regler, medlemslistor och liknande. Eller också nämns ingen organisation, men en tendens eller en församling av individer, vars varande inte är trovärdig och igenkännlig och vars program inte finns till hands, utan skall härledas som antaganden." (Ruedi, autonom kamrat från Schweiz)

De två dikena kan undvikas, om vi här pratar om den autonoma vänstern. Den är helt klart en tendens och inte en strikt organisation med ett avklarat program. De punkter, kring vilka folk möts, definieras mer utifrån den konkreta situationen och förändras efterhand. Vem och vad som menas med den autonoma vänstern, kommer att stå klart efter avslutad läsning.

Den autonoma vänstern är som gruppering inte redo för revolutionära förändringar och stora delar av den autonoma miljön önskar inte mer fast organiserade strukturer. Det är snarare en känsla av uppror och motstånd mot de härskande strukturerna. Trots vissa tillfälliga initiativ och påståenden om motsatsen, så är det en defensiv tendens - vilket inte är överraskande, om vi ser till maktbalansen i Tyskland.

Den autonoma tendensen är en oundviklig del av historien, som inte dök upp ur ingenting omkring 1980. Det är ingen tillfällighet att den inte bringades till liv av arbetarna i fabrikerna. Det är ingen tillfällighet, att det inte blev någon antipatriarkal front med kvinnor i spetsen. Det är ingen tillfällighet, att det är vita och praktiskt taget uteslutande tyskar. Allt detta har fortsatt som "vita fläckar" i dess teori och praktik. Förtryckande förhållanden inom dess egna led förblir osynliga och vissa globala förtryckar- och utsugningsförhållanden tas bara upp på ett väldigt abstrakt sätt, utan att några konsekvenser dras ur det. Detta tas nästan aldrig upp, därför att horisonten av erfarenheter, som har försnävats just på grund av dessa "vita fläckar", kan fyllas till bristningsgränsen med de punkter där den autonoma vänstern är/har varit stark (t ex antiatomkraftsrörelsen, Hafenstrasse, etc). Resultatet av att dessa förtryckarmekanismer osynliggörs, är dessvärre, att egna kampanjer och segrar övervärderas. Ofta riktas all uppmärksamhet mot en själv och ens egna projekt, i stället för att arbeta för en framgångsrik kamp mot alla former av förtryck. Ett stort avstånd mellan situationen i den omedelbara omgivningen och de mycket fjärran målen/drömmarna är typiskt för självcentrerade rörelser. För förverkligandet av drömmar kan bara uppnås genom erkännandet av förtrycket av andra och engagemanget i att tillkämpa sig potential utanför de egna strukturerna. Ju mindre detta görs, desto djupare blir självcentreringen och ju mindre uppmärksammas detta. Att vara vänsterorienterad autonom betyder då bara, att få ens egna projekt och livsstil godkänd och inte den gemensamma oppositionen mot alla former av förtryck och solidaritet med alla förtryckta. Kampanjen mot IMF-kongressen i Berlin 1988 var ett fint exempel på övervinnandet av självcentrering, i alla fall delvis.

Den autonoma vänstern: Vilken klass tillhör den? Vilket kön har den? Vilken färg/nationalitet?

En sak i taget:
Klassposition: Detta är inget försök att åter släppa in den kritiserande ekonomismen via bakdörren.
Revolutionära "sanningar" kan inte härledas ur individens placering i produktionsprocessen. Men klasspositioner betyder en hel del förutom bara det. De har inflytande på åsikter och infallsvinklar. De från arbetarklassfamiljer har andra erfarenheter och bearbetar dem annorlunda än medelklassbarnen. Fabriken är, beroende på klassposition, känt eller okänt område; brist på pengar i hemmet är ett upplevt eller bara ett abstrakt problem; också hur patriarkatet eller rasismer upplevs är beroende av klass. Valet av politiska angreppspunkter är under inflytande av klasstillhörighetsförhållanden; vänsterorienterade arbetare utkämpar ofta en daglig kamp mot sina bossar och mot kapitalets krav - medan de som har möjlighet att studera, har mer utrymme för internationella aktiviteter (det finns inget att invända mot någon av dessa!).

Klassposition bestämmer också livsstilen, vilken ofta verkar vara viktig för de autonoma. Fabriksarbete tvingar dig att gå till sängs tidigt och om du skall gå i overall eller stå och sälja kjolar hela dagen, är du tvungen att gilla lite andra kläder än de som en genomsnittlig autonom vanligtvis föredrar. Om du blir lärling som 16-åring, har du inte stora möjligheter att etablera dig själv genom åren i en vänsterorienterad autonom storstadsmiljö. De autonomas livsstil - inklusive de autonoma kvinnornas - är otillgänglig för många klasspositioner. Det finns undantag, men de har inte haft någon avgörande betydelse på den huvudsakliga sammansättningen av den vänsterorienterade autonoma miljön.

Den tämligen förvirrade autonoma klasspositionen, som ofta inte är en arbetarklassposition, skapar eller bevarar de "vita fläckarna". Problemen i politiska relationer vilar delvis på ideologiförståelsen bland de autonoma, som ofta ser sig eller tänker sig själv som "icke-arbetande", vilket ofta inte motsvarar de faktiska förhållandena. Å andra sidan har denna självförståelse ett samband med finansieringen av de autonomas livsbetingelser genom statens eller föräldrarnas pengar - vilket absolut har en hel del med klassposition att göra. Industriarbetarnas strejker betraktas som utan- förliggande händelser, så länge det inte blir stort media- intresse eller polisiär inblandning. Betydelsen av statens repression är mer eller mindre övervärderad och det ekonomiska våldet undervärderat. Vad som händer i de små företagen och stora fabrikerna vid rationaliseringar eller industriella småkrig genom sabotage, är endast känt för autonoma specialister. Kapitalets internationella förbindelser och rekonstruktion uppfattas oftast utifrån överordnade ekonomiska hänsyn och sällan utifrån den betydelse de har på arbetarklassens materiella för- hållanden. Andra sätt att kämpa och visa solidaritet, försvinner i regel i de "vita fläckarna". Detta leder ofta till att arbetarna fördöms som idioter, som bara har sig själva att skylla om de "giter" gå och arbeta.

"En patriarkalisk man kan inte vara vänsterorienterad." (Varje feminist)

Den autonoma vänsterns kön: Medan den autonoma vänsterns klassposition inte upptar någon plats i medvetenheten och dess vithet inte görs till problem, ser det annorlunda ut på en del områden i dess patriarkala strukturer. Det är resultatet av kvinnoorganisationernas arbete och feministiska kritik. Den så kallade "köns- neutraliteten" på vänsterkanten avslöjades som baserad på manliga gemenskaper; befrielsen av arbetaren som varande absolut endast befrielsen av den manliga arbetaren; vänstern som en påstådd frizon och modell för drömmarna togs ner på jorden av verkligheten i ("de privata") förhållandena mellan kvinnor och män. Om man ser till hur omfattande denna kritik är, är det inget under att den fick kämpa sin väg genom vänstern igen, också genom den autonoma vänstern.

Tre exempel från de senaste 20 åren:

"Vi kan se, att ni står med näsan mot en enorm betongmur, för att ni inte kan se, att folk organiserar sig utan era handlingar, och i ett antal som ni skulle tro var början till revolutionen, om det var arbetare." (Helke Sander, slutet av 60-talet på SDS' (Socialistiska Tyska Studenter) kongress. "Folk" betyder här den nya kvinnorörelsen.)

"En karneval av feminister väller runt i området, spelar pop-musik, utklädda, kastar målarfärg och stinker med ett stänk av felaktig ideologi."

Så uttalade sig den på den tiden största marxist-leninistiska gruppen, KBW, om en kvinnodemo. Enligt KBW är feminister "absolut reaktionära", och måste "bekämpas skoningslöst"! Den gamla kadern från KBW finns i dag ofta i den "realistiska" flygeln av det Gröna partiet.

Och 1989 utgav sig ett strategi-papper för att täcka allt som den "radikala vänstern" behövde för att klara sig, utan att så mycket som nämna feministisk teori. Först efter protester lades detta till papperet, men enligt de deltagande feministerna togs deras tillägg inte riktigt på allvar, i alla fall inte av de äldre vänsterpersonerna. Konsekvenserna av dessa oöverensstämmelser sammanfattas i ett annat citat:

"Autonoma organisationer påpekade och tog avstånd från speciellt de traditionella vänsterorganisationerna, som alltid krävde ledarskapet i förhållande till organiseringen, ideologin och programmet. Feministernas krav om autonomi betyder i detta sammanhang ett avvisande av alla tendenser, som underordnar kvinnofrågan och kvinnorörelsen, andra, till synes mer generella teman och rörelser. Den autonoma organiseringen av kvinnor är ett uttryck för deras önskan om att uppnå den kvalitativa avskiljande karaktären såväl som identiteten, liksom en oavhängig maktbas för den feministiska rörelsen." (Maria Mies)

När de autonoma männens hållningar inte kommer upp till ytan i vissa sammanhang - och ofta angrips av kvinnorna - är det smartaste att vara "neutral" gentemot kvinnornas åsikter. Denna "neutralitet" förhindrar sammanstötningar med kvinnornas strukturer, som har blivit starkare, men förändrar inte mycket i strukturerna eller i medvetenheten. Gamla åsikter är bara maskerade och möjligheterna till våld förekommer fortfarande, som många exempel dessvärre visar.

"Tills nu har fördömandet av detta varit moraliskt och problemet föredras att överlämnas till socialarbetare och psykologer. I varje fall är det inte en del av politiken. Särskilt inte på hela vänsterkanten och på intet sätt hos männen. Vad jag kan föreställa mig för de blandade strukturerna är, att vi kräver av männen, att de politiskt/organisatoriskt gör upp med våldet mot kvinnor, utövat av dem och deras kön i samhället. De skall arbeta med det, tänka på det och bestämma sig för om de vill vara en del av problemet eller en del av lösningen." (Ur ett brev från en kvinna i diskussionen)

Antipatriarkal kritik får, när den tas upp av män, samma trovärdighetsproblem som vita människors antirasism (som skall uttryckas av Cheryl Bernard). Inte desto mindre måste positionerna klargöras. För endast då kan kritik framföras ock kritik är nödvändig för förändring. Skyldig tystnad eller fjäsk är ingenting värt i kritiska tider. Där kvinnostrukturer är mindre aktiva, är de "vita fläckarna" särskilt stora. Men här spelar fientligheten mot teorier också en roll, för de förtryckande förhållandena, som män inte själva kan uppleva, kan endast bekämpas med teori (och efterföljande praktiska konsekvenser naturligtvis). Fientligheten mot teori upplevs på det sättet i mångt och mycket i förhållande till kön, med omedelbara konsekvenser för relationerna mellan män och kvinnor på vänsterkanten.

Feministiska infallsvinklar i de mer abstrakta teoretiska underlagen från den autonoma vänstern, är fortfarande beroende av, i vilken utsträckning kvinnor bidrar med dem. I regel finns där bara ett par anmärkningar om patriarkat ("ras" är som ämne så gott som icke-existerande) och de ser mer ut som om de blivit ditklistrade i sista minuten, än som verkligt genomtänkta. Viktigheten och omfattningen av patriarkalt förtryck går på det sättet mer eller mindre förlorad.

"Den vite erbjuder sitt avvisande av de härskande värderingarna som bevis på gemensamma intressen, sätter in problemet i mer generella kategorier, som angår båda "raser" (främlingsskap, kapitalism, etc), men detta är bara i viss utsträckning trovärdigt, därför att hans börda aldrig kan bli så stor som den svartas, för han kan fortfarande utnyttja sin "ras" privilegier. Den svagare är därmed underordnad den maktfulle; inte förtryckt av hans våld, men beroende av hans kunskap och insikter." (Cheryl Bernard)

Den autonoma vänstern i Tyskland är utrustad med privilegierna av sin vithet, oavsett om den vill det eller ej. Det faktum, att det inom kvinnorörelsen hårt diskuteras, de möjliga rasistiska "vita fläckarna", har inte ens berört den autonoma vänstern som helhet. Ingen kan påstå, att den inte behöver korrigera sina "vita fläckar". Anti- rasistiska kampanjer, som dem mot Shell och Daimler (Mercedes) i Sydafrika, är alla alldeles utmärkta, men de är på intet sätt ett uttryck för, eller bevis på motsatsen, därför att de praktiseras på avstånd, där de berörda endast med stora svårigheter kan nå individuella vänsterorienterade människor med sin kritik och sina krav. Denna form av solidaritet följer lokala spelregler och med bevarandet av sedvanligt uppförande. Den kräver inga närmare reflexioner, för den uppfattas som ännu ett nytt kampanjtema.

Det är detta som skiljer från solidaritet förhållande till dem som lider under rasism i våra egna kvarter. De skulle ju kunna dyka upp och ställa frågor rörande politiken och livsstilen - som t ex den chilenska illegala flyktingen, som undrade varför det automatiskt innebar att en person var vänsterorienterad genom att gå klädd i skinnjacka och palestinasjal. Dessa människor skulle lägga märke till de "vita fläckarna". För att ta ett exempel:

"Vänsterfolk kan inte föreställa sig annat än att flyktingar/invandrare någonsin skulle önska sig något annat, än att vara precis som dem - de önskade sig hellre en frisinnad socialist och internationalist koloniserad än en muslim, fetischist eller jude." (Memmi)

I över 20 år har immigranter och flyktingar levt i Tyskland. De har aldrig i motsvarande utsträckning varit representerade i ´68-rörelsen eller i den autonoma vänstern. Dels därför att de inte önskade det, dels på grund av deras klassposition. Många flyktingar försvann in i privata förhållanden och i organisationerna, som sysslar med det land där de kom ifrån. Men den oproblematiska "rasmässiga" neutraliteten på vänster- kanten i Tyskland har också osynliggjort dem och det särskilda förtrycket av dem har endast spelat en roll i få grupper och kampanjer. Helt enligt eurocentristisk analysmetod nämndes rasismer bara som ett kapitalistiskt splittringsprojekt eller nazi-liknande ideologi. Att dessa rasismer representerar faktiska förtryckarformer och därför har utvecklat lika faktiska levnadssätt, tappades på vägen.

Invandrarnas samhällen (communities) skall också ses som ett resultat av rasismer och kommunikationen med dem blir inte sökt eller genomtrumfad. Grunden till detta är säkert, att den autonoma vänstern - och inte bara den - har ett faderligt uppträdande gentemot t ex turkar. Utan någon kunskap om deras strukturer, deras vanor, och deras förståeliga fruktan för utlännings- polisen, startas och genomtvingas kampanjer. Det vanliga argumentet att de flesta turkar inte vill ha kontakt med den tyska vänstern förbiser det faktum att solidaritet bara är möjligt mellan jämlika parter - parter som måste känna varandra. Och varje personlig kontakt måste inte vara politisk med detsamma. Vänskap bygger på respekt, och det är just vad många inte känner för t ex turkar. Några fler exempel på typiskt felaktiga omdömen på grund av rasistiska "vita fläckar" och eurocentrism: omstrukturering leder inte till att "rasmässigt" neutrala arbetare sparkas först, utan snarare icke-tyskar; i "tredje världen", förekommer det ingen "rasmässigt" neutral underklass som svälter, utan det är fattiga svarta; "feminiseringen" av fattigdomen existerar, men i Tyskland kommer "turkiseringen" av fattigdomen i regel först; statens våld är inte "rasmässigt" neutralt riktat mot alla som gör motstånd, snarare först och främst mot utlänningar, som hamnar i större trubbel och får hårdare straff. Den här uppräkningen kan med lätthet göras längre.

VIII.

"Enhetens problem grundar sig på definitionen av fienden. Det innebär att endast människor som identifierar sina fiender på, åtminstone, ett väldigt likartat sätt, kan lyckas att förena sina krafter." (Neville Alexander)

Utifrån den omfattande analysen och kritiken av "vita fläckar" reser sig kravet om konsekvenser. Men vi vill inte falla i den gamla fällan att tänka ut skarpsinniga planer, och sedan vänta på att de blir utförda. Här är några generella tankar och förslag, för att göra detta papper till mer än bara färdigt för arkivet. Definitionen av fienden kan bli mer komplett genom att använda triple oppression-analysen. En ofullständig beskrivning av fienden, har alltid lett till en avkortning av befrielse- kamperna och dess drömmar. Antingen har den "rasmässiga" aspekten hos fienden förminskats, och de svartas befrielsekamp utelämnats, den patriarkala aspekten förbisetts, och förtrycket av kvinnor förblivit detsamma, eller så sågs inte den kapitalistiska aspekten och det fick (inte bara) arbetarna lida för.

Omedelbara konsekvenser av medvetenheten om triple oppression: * Medvetenheten om omöjligheten av, att separera kamperna mot alla förtrycksformer.
* Medvetenheten om förtryck, om vilken sida du står på - den privilegierades, eller den förtrycktas.
* Avskaffande av orienteringen kring sina egna intressen. Detta skall förstås på det sättet att förtryck som inte drabbar vänstern här i landet så hårt, skall upprioriteras.

Kravet på personlig lycka skall mätas i förhållande till de mindre privilegierade. Den gamla motsättningen mellan en strategi, som önskade att realisera sina egna livsformer i befriade omgivningar, och ett osjälviskt revolutionärt arbete också emot förtryck långt borta, har alltid funnits i den autonoma vänstern. En konsekvens av att ta triple oppression på allvar skulle vara att följa den andra stigen!

Vad gäller den inre strukturen inom den autonoma vänstern, uppstår, som följd av triple oppression-teorin, en nödvändighet av autonoma organisationer i förhållande till förtrycket inom och utanför den autonoma vänstern. Kvinnorörelsen har redan kämpat för, och uppnått, denna autonomi och har inte gjort sig beroende av att övertyga hela vänstern, men har skapat sin egen kraftbas. Det är en förutsättning för förändring, då interna förtryckande förhållanden också är våldsamma förhållanden. Och dessa kan inte förändras harmoniskt, utan endast genom att styrkeförhållandena förändras. Om inte detta gjordes, skulle kvinnors positioner inte ha slagit igenom med nuvarande omfattning. Erkännandet av triple oppression skulle också kräva en autonom organsering av arbetare inom och utanför den autonoma vänstern, så att de kan driva igenom sina krav och den autonoma vänstern skulle få närma sig fronten mot kapitalismen. De existerande arbetargrupperna är dessvärre allt för små. Och inte minst, så kräver triple oppression-analysen organisering av icke-tyskar, svarta och immigranter. Endast med olika autonoma organiseringar som bas, kan ett enande som inte är besittande, omslingrande eller ojämlikt vara möjligt.

Allianser formas bättre utifrån ens egen styrka än utifrån behov som beror på svaghet. Och här gäller igen, att vänskap bygger på respekt! Den vita vänstern har, som samlad tradition, en tendens att vara övertygad om, att den har en tämligen komplett, ofta orubblig sanning. Triple oppression-analysen resulterar i läran att "andra" (kön, "ras", klassposition) också har erfarenheter om förtryck och motstånd, men erfarenheter som inte subjektivt är öppna för "oss", och objektivt bara delvis kan läras.

Autonomi betyder just förståelsen för, att varje grupp eller individ bara själv kan bestämma, hur den kan och vill försvara sig själv. Översatt betyder detta slutet på varje eurocentrisk och ideologisk "missionärsmedvetenhet". Den krävda osjälviskheten är - och bara delvis, för i en revolutionär rörelse skall en sådan moral ha ett värde - inte bara ett moraliskt grundbegrepp. Det skall vara mer ett uttryck för medvetenheten om, att befrielse bara kan uppnås, om alla förtryckande mekanismer försvinner. Därför är det mer ett politiskt grundbegrepp. För att vara mer konkret: fienden, i skepnad av det tyska systemet, förändras och får en klarare form i och med bildandet av det nya supermakts-Europa. Den kapitalistiska utsugningen i landet - särskilt i det tidigare DDR - och det tyska imperialistiska inflytandet tonar allt starkare fram. Även förtrycket i "tredje världen" kommer att skärpas ytterligare. Rasismerna kommer att förändras och blir som helhet starkare: mot turkar, zigenare, polacker, vietnameser och mozambianer. Också vita kvinnor kommer att mista positioner som de har uppnått och tvingas tillbaka i osynlighet på arbetsplatsen och i hemmet. Detta är alltsammans så uppenbart och välkänt, att vi inte behöver beskriva det ytterligare här.

Alla dessa förändringar kan analyseras som förtryck i ljuset av triple oppression och kan uppfattas som en helhet, som skall bekämpas. Det sista "kan" beror på den krävda medvetenheten om omöjligheten i att skilja på kamper och de (organisatoriska) konsekvenser, som följer med den.

Att analysera detta, och kanske ge det en knuff, är den praktiska intentionen med detta papper. Förhoppningsvis märks detta!

Skriven/sammanställd av Klaus Viehmann 1990. Den tyska orginalversionens titel är "Drei zu eins".