Grothe: Tags som provokation

---

Kategori: Kommunikationsgerilla

Graffitins uttrycksformer har de senaste åren tagit ett rejält steg framåt: De gamla hederliga tagsen och målningarna, ibland föreställandes något och ibland inte, har fått sina uppgraderade former: Mallar, klistermärken, taping eller treefiti (karvade tags på träd) är bara några av dessa, som har utvecklats ur de ursprungliga målningarna med sprayburkar eller tuschpennor. Anledningen har alltid något att göra med graffitiscenens trender, stilar och den estetiska utveckling, men beror också på den faktiska sociala och politiska situationen. Scratchingens popularitet influerade många writers, som valde att rista sina tags i tunnelbanans fönster istället för att skriva dem på säten med en tuschpenna. Men det berodde också på att tunnelbanebolagen svarade på det permanenta taggandet och förändrade sina säten till mångfärgade mönster, där det inte gick att läsa tagsen längre. Anledningen till varför sprejmallar och klistermärken är så populära för stunden hänger även på att varje byhåla har en antigraffiti-styrka, varje småstad ett lokalt väktarbolag, som jagar efter målarna och varje idiot kan använda sin mobiltelefon för att larma snuten: detta betyder att den tid som går att lägga på en bra piece blir allt kortare. Denna artikel handlar om graffitins old-school-form, nämligen taggandet, just därför att den politiska situationen under vilken taggandet utövas idag måste omvärderas.

Det är knappast någon nyhet att påstå att taggande, med spridandet av sina symboler och tecken bara de själva i scenen kan läsa, inte behöver ha något annat syfte än att visa att någon varit där och att markera sitt territorium: redan Baudrillard visste detta [Kool Killer oder der Aufstand der Zeichen, Berlin 1978]. Men vad händer om striden om det territorie vi rör oss i är hårdare än någonsin?

Hur ser situationen i städerna ut 2004? Sedan diskussionerna om säkerhet drog igång på allvar i mitten av nittiotalet kommer nya överraskningar varje dag. Säkerhet, ordningsamhet och renhet hör samman och varje sak som ser ut som smuts och som kan vara en säkerhetsrisk ska avlägsnas från city. Om vi vill datera när denna utveckling startade skulle vi säga att början var 1994. Det året valdes Willian Bratton med sitt koncept "Zero Tolerance" till president för New York-polisen för att göra en ordentlig upprensning i New York. Brattons nolltolerans-koncept föddes ur den så kallade teorin om den "trasiga fönsterrutan", framlagd av James Q Willson och Geroge L Kelling, två konservativa dektektiver från New Realists-skolan. I deras social-hygieniska program - som är från 1982(!) - förespråkades ett systematisk tillvägagångssätt riktat mot hemlösa, knarkare, ungdomsgäng och annan pöbel; för sociologer som inte brydde sig om dessa problems sociala kontext, innebar att acceptera dessa människors asociala beteende (tigga, supa, knarka, hänga runt, spreja) skulle leda till en förstörelse av alla omkringliggande områden. De två männen hämtade sina bevis hos psykologen Philip Zimbardos experiment - från 1969(!). Han lämnade en oregistrerad bil i en medelklass-förort för att testa reaktionerna från dem som bodde i området. Ingenting hände bilen förrän Zimbardo själv slog sönder ett fönster - sedan förstördes hela bilen på nolltid. De minsta lagbrotten orsakar kaos och plundring, därför måste varje brott mot normen kväsas direkt i sin linda. Bratton tänkte på samma sätt och blev berömd för dessa teorier under 90-talet. Efter hans besök i Tyskland och tidningen Der Spiegels förstaside-rubrik ("Mot smuts och armod i de tyska städerna - för en upprensning som i New York", juli 1977) blev det en lokalpolitisk fråga att tiggare, knarkare och målare måste försvinna från stadscentrum. Handelsorganisationerna samarbetade intensivt för att kunna få mer ordning i ett "säkrare" och renare city. Denna omvandling fungerade bara om en stad kunde profilera sig gentemot andra städer, och det bästa sättet var att ha ett stort butiks- och nöjesgalleria mitt i ett superfint city. Sedan dess har en viss standard hamnat på repertoaren för varje större eller mindre stad: lokala vaktbolag som kör iväg uteliggare och narkomaner, eftersom dessa inte visuellt passar in i idyllen, stora affischkampanjer och gemensamma "städdagar" för ett renare city och de senaste påfunden: böter för att kasta fimpar, tuggummin eller pappersnäsdukar på offentliga platser. Du kan bara leva ostörd i en offentlig plats om du är önskad. Alla andra måste kämpa för sina rättigheter att få vara där - i offentliga platser måste du ha ett tillstånd för att kunna uttrycka dig eller så måste du ha råd att hyra reklamplats! Alla andra människor måste försöka ta sig runt de lokala vaktbolagen eller de kommunala städbolagen för att kunna klistra upp sina affischer i smyg.

De som fortsäter att tagga under dessa omständigheter är verkligen seriösa med det de gör. Till skillnad från sprejmallar eller målningar, som under vissa omständigheter kan omtolkas som konstnärliga eftersom dess yttre form påminner om de gamla formerna av en "tavelpanå" (vilket inte innebär att målare skulle vara mindre förtryckta än andra), ser alla tags ut som "klotter" för myndigheterna och medborgarna. Tagsen ser ut som nedskräpning. En målning eller graffiti-sprejmallar är också de medveten förstörelse, men dessa har några verkligt positiva aspekter på en estetisk grund eftersom någon har "arbetat hårt med dem" och det betyder för en konservativ person att de nästan är konstnärligt arbete. Detta är inte fallet med tags. Dessa framträder i stora kvantiteter, överallt där målarna bor. De görs snabbt med en spritpenna och är inte ens läsbara, för de som inte är inne i kretsen. För en plats där det viktigaste i den officiella bilden är att signalera konsumtion och underhållning, måste varje sorts störning elimineras eftersom de sänder ut följande signal: "Det här är också mitt territorium". Tagsen blir ett uppsträckt finger åt all politisk strävan efter säkerhet, speciellt när de som uttrycker sin mening på detta sätt, inte ger sig offentligt till känna som personer.

Under detta förhållande provocerar tags idag mer än någon annan form av graffiti. Och tags är under dessa omständigheter en befriande politisk fråga. Målarnas närvaro i city (genom sina tags) inte lika livsnödvändig för dem, som för tiggare. Deras kamp om det offentliga rummet är inte existentiell utan bara symbolisk. Men även denna kamp måste vinnas. Åk inte fast! Kör hårt, överallt.

Nicole Grothe från Rebel:art #01