It woz AFA wot done it!

---

Kategori: Antifascism

Den nya Searchlightpublikationen, "White Noise" (WN), lovar att avslöja den sanna historien om den nynazistiska rörelsen Blood & Honour. Men gör den det? Joe Reilly utreder.

Att säga att jag närmade mig den nya Searchlightpublikationen, "White Noise: inside the international Nazi skinhead scene", med starka förväntningar är en underdrift. Av två anledningar. Ett, jag ville se hur de handskades med Blood & Honours uppgång och fall, och samtidigt ignorera den roll som Antifascistisk Aktion spelade när de agerade nemesis. Två, den var delvis skriven av Nick Lowles. Det var Lowles som jag i juli förra året öppet identifierade som en nyckelmedlem Searchlight, vilka är vänligt inställda till statsapparaten.

Vid den tidpunkten var han, som du kanske minns, den "mystiske journalisten" vars identitet var tvungen att hållas hemlig, "av säkerhetsskäl" enligt den tidigare organisatören "Simon" i AFA Leeds - och detta gällde även interna AFA-förfrågningar.

I början bemöttes utredningen angående Searchlights infiltration av AFA med försäkrande om att Lowles "bara tagit några foton för Searchlight".

Bara nio månader efter att han blev avslöjad som en ledande medlem i "Searchlightgänget" av Red Action (juni/juli 1998) introducerades han som den nye medredaktören på Searchlight. En kometartad karriär med alla mått mätt.

Eftersom Searchlight vägrade att ens erkänna AFA:s existens offentligt från 1994 och framåt, var det bara naturligt att intresset ökte för hur kombinationen av spraymålning och sagoberättade skulle lyckas.

Istället för att köra med sina vanliga utstuderade konstruktioner, där Searchlight är navet kring vilket allt annat snurrar, överraskade det med att ta den lätta vägen ut genom att hålla sig någorlunda till fakta. Fakta som de ser det, alltså. White Noise (WN) rättar till och med på eget bevåg till den historia som gavs till media på den tiden, att det var Searchlight snarare än AFA London, som var det enda antifascistiska målet för Combat 18:s brevbomskampanj under 1996. Det finns inte desto mindre iögonfallande utelämnanden. Särskilt irriterande är utelämnandet av nyckelhändelser, vilket karaktäriserar hela texten. Den ultimata stympningen av Blood & Honour-operationen är när dess rekryterings- och pengainsamlingsvärde avfärdas med två meningar. 'Badge Sales' [en butik i London, ö.a.] beskrivs ha "överlevt" kampanjen som "antifascister" riktade mot butiker vilka sålde fascistisk propaganda i centrala London, men WN missar att berätta att AFA stängde även 'Badge sales'. När det handlar om en lyckad aktion med direkt ankytning till Searchlight, stängningen av "den enda offentliga affären som sålde nazi-CD:s i Camden [norra London, ö.a.]" är WN lite mindre än ärlig. Affären var knappst "offentlig", utan snarare en liten rörelse som byggde på ryktesspridning. Den var dessutom redan under bevakning av AFA. Detta var Searchlight:s största framgång, för genom att avslöja affären förstördes en informationskälla om den yttersta högern som antifascister annars hade haft tillgång till, oberoende av Searchlight. Helt i linje med deras allmänna policy, alltså.

Vissa uppenbara brister är en naturlig konsekvens när man producerar en pamfltt utan någon direkt inblandning från den huvudsakliga protagonisten, men i realpolitiska termer är den ständiga nedvärderingen av militant antifascism till en perifer roll inget mis stag. Till och med när AFA faktiskt nämns i WN blir det omskrivet med svag uppskattning. Uppenbarligen är det så att medan extremhögerns ledare citeras rutinmässigt tillåts inte militanta antifascister att göra sin röst hörd. På samma sätt hänvisas, så fort det är möjligt, AFA:s framgångar till den kollektiva "rörelsen". Denna sedan länge etablerade praxis och tillämpning är ett resultat av en bestående besatthet hos Searchlight, nämligen att militant antifascism i synnerhet måste hållas kort i dess position som hjälptrupper. Eller som den manipulativa mäklaren i filmen "Glengarry Glencross" skulle kunna ha sagt, "militanta antifascister får aldrig upptäckas när de avslutar affären". Ett litet exempel är marschen till puben "Prince Albert" i London 1987 där hundratals antifascister deltog. WN rapporterar att "pubägaren till slut gav efter för påtryckningarna, och skinsen fick skaffa sig ett nytt ställe att hänga på." Själv marschen planerades av AFA, inte som finalen utan som början på en kampanj för att tvinga bort B&H från området. Den här "belägringsinställningen" kom sig av att pubägaren erkände att fascisternas supande inbringade "50 000 pund om året" och inte hade några avsikter att ge upp de pengarna på grund av "en larvig marsch". WN har rätt när den hävdar att "pubägaren gav upp till slut". "Till slut" är den avgörande formuleringen.

Efter att de förlorade "Prince Albert" det tog några år för B&H att etablera en ny bas. Den här gången valde de det fashionabla Carnaby Street, mitt i Londons West End. Mer intressant är att de för första gången öppet använde två etablerade försäljningsställen, "Cut-Down" och "Merc M" för att sälja B&H-grejor.

I januari det året lanserade AFA en kampanj som började med en presskonferens i Underhuset i samarbete med (det måste sägas) Searchlight. Detta följdes av tre hundra personer stark demonstration mot affärerna [som B&H använde sig av, ö.a.]. WN rapporterar att "lokala Westminster fullmäktigeledamoter stödjer protesten, och mer än 30 affärsinnehavare har skrivit under en namninsamling som kräver att de [affärerna som B&H använde sig av, ö.a.] slutar sälja nazipropaganda." Gott så, men vad de [WN, ö.a.] utelämnar är att många av de som skrivit under namninsamlingen själva säljer fascistprylar. Carnaby Street bekrivs av ett pressmeddelande från AFA som "det kulturella centret för fascism i Europa" och som en konsekvens av detta är handeln extremt lönsam.

Dessutom, en "fullmäktigeledamot från Westminster" som anslöt sig till demonstrationen och som skickades iväg av AFA för att samla in underskrifter lyckades inte alls innan lite "tyngd" hade lagts till hans insamling av röster. Hans oskyldiga glädje över attitydförändringen väckte sneda leenden hos de militanta som anslutit. Inom några månader, vilket WN medger, "stängde Cutdown sina lokaler på Carnaby Street" och förlorade också sin pub vilken stängdes...som ett resultat av att Antifascistisk Aktion pressat bryggeriet." Det var inte det enda bryggeriet som utsattes för påtryckningar, och det var inte den enda puben heller.

Efter att ha flyttat till nya lokaler på Rinding House Street, precis vid Oxford Street, var de under batongen, både bokstavligt och bildligt. B&H bestämde sig för att satsa allt på ett kort. Bara sex veckor före "huvudattraktionen" fick AFA London tips från en kontakt i Belgien om hur stort det faktiskt var. En uppställning med sju band och tusen biljetter sålda i förväg, var vad AFA fick veta. De fick också information om samlingsplatsen, men inte själva konsertplatsen. Som WN bekräftar "Det var klart för båda sidor att det handlade om mer än en konsert. Blood and Honour lovade sina anhängare att 'judarna och rödingarna kommer bli överkörda av vår internationella satsning'."

I ett anfall av sårad stolthet utelämnar Searchlights rapporter från den 27:e maj AFA helt. Det totala kaosert och den betydande skadan som som åsamkats besökande fascister i Hyde Park kopplas till några "unga studenter". Anmärkningsvärt är att trots rättelsen återkommer de inbillade "unga studenterna", fast de reducerats till en parentes, i WN:s rapport.

I övrigt, fast WN:s beskrivning av dagen är korrekt sammfattas den med en scne där "tusen antifascister marscherar i segerrus från området till Trafalgar Square". Något som inte nämns är att AFA:s "Stewards group" [ung. "funktionärsgrupp", ö.a], segerns arkitekter, inte var med dem. Istället var de upptagna med att skaka av sig ett betydande antal civilklädda snutar i och omkring centrala London. Och det med ett skäl. Vid skymningen några timmar senare attackerades Blood and Honours affär på Riding House Street av en stor grupp, ledda av maskerade aktivister med släggor. Gruppen tog sig snabbt in i byggnaden och hela lagret förstördes med syra. En vräkningsorder mot B&H godkändes med omedelbar verkan.

"Cut-Down / Shut down!"

Angående klimaxet på den sex månader långa kampanjen är WN så klart tyst. Precis som vid "huvudattraktionen", slutar WN:s beskrivning av "Slaget vid Waterloo" i oktober 1992 också med en ganska absrupt "antifascistisk seger". "När fler och fler slagsmål bröt ut på stationen och i närområdet vadle polisen att evakuera stationen, vilket signalerade seger för antifascisterna eftersom nazisternas mötesplats nu var stängd." Faktum är att stängningen av stationen bara skapade förutsättningarna för de stora konfrontationer utanför, vilka höll på tills mörkret föll. Inte bara trafiken på Waterloo Bridge stoppades, utan den närliggande järnvägsstationen Charing Cross och flera mindre tunnelbanestationer stängdes också. På en skult vid en av stationerna stod det "Stängt på grund av upplopp".

Konstigt nog går WN:s rapport där segern ges till "rörelsen" helt emot Searchlights egen rapport, där AFA:s seger glatt erkändes. Inte bara mobiliseringen hade ordnats av AFA. De kom också direkt från ett annat AFA-arrangemang, en regndränkt "enhetsfestival" i Hackney några veckor tidigare. Varken ANL [Anti Nazi League, öa.a], YRE [Youth against Racism in Europe, ö.a] eller ARA [Anti-Racist Action, ö.a.] bidrog med något stöd innan Waterloo. ARA hävdade faktiskt att de inte kunde mobilisera efter "AFA inte kunde garantera ett skydd"!

Ytterligare ett exempel på onödig revisionism är det korta avfärdandet av B&H:s återkomst till London i januari 1994, när WN rapporterar att "antifascister gav myndigheterna inga andra val än att stänga ned arrangemanget." Faktiskt var det så, även om det inte hyllas offentligt, att händelser som "huvudattraktionen", "slaget vid Waterloo" och händelser kring puben "The little driver" i östra London visade sig vara den sista spiken i B&H:s kista. Som en ren bonus var det även början på slutet för C18 [Combat 18, ö.a.].

Så fort natten föll rörde sig 150 AFA-funktionärer mot puben. Till en början visade sig 50 stycken C18 för att ta striden, men oavsett om de blev oroliga av den lysraket som träffade bron eller "Zulumässandet" av den hotfulla mobben bröt de sina led och blev lovligt byte. Ett totalt nederlag [för C18, ö.a.] hindrades när beridna och batongviftande poliser dök upp, och attacken tappade fart. Ledande C18-figurer förnedrades totalt när de sågs tigga om polisens beskydd. En av dem hoppade till och med oombedd in i baksätet på en polisbil i ett försök att komma bort från området.

Som ett resultat av det här var det sista gången B&H ens försökte leka i huvudstaden. Och ännu värre, alla visste varför. C18 hade bildats 1991 för att skydda extremhögern, men visade sig nu vara oförmögna att skydda ens sig själva. Det var troligen inget sammanträffande att inom några veckor efter händelsen annonserade BNP [British National Party, engelskt fascistparti, ö.a.] att "det blir inga fler marcher som slutar i slagsmål". Under tiden började C18, uppenbart oförmögna att leva upp till mediamyten om osårbarhet (en myt som för övrigt omsorgsfullt byggts upp av Searchlight), att vända sig inåt, mot sina egna. För dem var leken, ursäkta skämtet, slut. Efter händelsen vid "The little driver" haltade C18/B&H vidare i skam, förräderi och till slut i mord.

Det här är inte en analys som WN delar. Den [WN, ö.a.] slutar istället med en klagosång över myndigheternas brist på att "göra mer", speciellt i Europa för att stoppa produktionen och försäljningen av [vit makt-, ö.a] cd-skivor. På goda grunder uppskattar den att "den internationella Vit Makt-scenen är fortfarande en mångmiljonindustri" och citerar en tidigare C18-ledare som uppskattar att deras "20 cd-skivor inbringade nästan 200 000 pund i ren vinst". Men insamlande av pengar är inte den enda orsaken att bevara skivindustrin, vilket ett citat från BNP:s tidning Spearhead tar fasta på: "Den som tror att skivindustrin är viktig enbart för sin förmåga att inbringa pengar har missat poängen helt. Det som verkligen är intressant är dess förmåga att fånga tusentals självar och förvandla dem till rasmedvetna nationalister." Detta innebär för den nutida fascisten att det blir en "hönan och ägget-situation". För att ha sin industri måste de ha konserter. För att rekrytera måste konserterna vara offentliga. Offentlighet kräver offentlig förhandsinformation. Detta kräver i sin tur att den nödvändiga backupen är på plats för att ta hand om de oundvikliga protesterna. En gåta med B&H är att de genom sina i förväg sålda biljetter och sina offentliga konserter haft "tusen rasmedvetna nationalister" till sitt förfogande men aldrig lyckats genomföra ett lyckat arrangemang, tack vare AFA.

Även när man tar med den mindre rättframma redogörelsen för B&H:s uppgång och fall, blir den politiska sammanfattningen i WN ganska löjlig. "Även om det är viktigt att polisen ensam inte kan stoppa Vit Makt-musikindustrin, speciellt i de områden där skinheadbilden dominerar inom ungdomskulturen, verkar inte myndigheterna vilja agera förrän de blir pressade utifrån." "Pressade" är, vilket blivit konstaterat, nyckeln. Och per definition skapar en "opinionsbildande grupp" press. Men det avgörande är att en opinionsbildande grupp inte kan agera själv för att skapa förändringar. Istället måste den, för att uppnå sina mål, övertala eller manipulera andra med kapacitet att skapa det "externa trycket".

Som en opinionsbildande grupp framför alla andra slits Searchlight ideligen mellan att överdriva hotet från "överhängande kriminellt våld" och samtidigt feberaktigt arbeta för att skyla över sin egen impotens. Konfliktlösning blir endast framgångsrikt när "rörelsens" intressen underordnas den fortsatta existensen av den opinionsbildande grupp. Det är kanske oundvikligt att det uppstår en rationalisering vilken efterlämnar en delande linje mellan parasit och tillgång så att bestämning av vad som är vad blir ytterst subjektiv.

Alltså, samtidigt som opinionsbildande grupper kan tolka världen är den egentliga poängen att förändra den. Och ta isär den om så är nödvändigt, WN kan inte dölja den verkligheten. För att parafrasera en berömd rubrik från The Sun [engelsk skvallertidning, ö.a.]: "It woz AFA wot done it!"

Ursprungligen skriven av Joe Reilly.
Från RA årgång 3, nummer 6, April/May 1999.
Översatt från engelska av Mekarn.