"Möjligheterna finns i den utomfackliga kampen". Intervju med Kämpa tillsammans

Kategori: Intervjuer

M: Vad är Kämpa tillsammans?

KT: Vi kallar oss för ett skrivande kollektiv, där vi har diskussioner tillsammans och en gemensam underskrift. Det vi sysslar med är klasskampsteori.

M: Vad fick er att bildade gruppen?

Ursprungligen var det för att vi satte ihop ett häfte med texter från den autonoma rörelsen i Västeuropa. Det häftet kallade vi Kämpa tillsammans, men som grupp hade vi inget namn. Vi var inte direkt en grupp, utan mer som en redaktion. Vi blev intervjuade av den danska tidskriften Autonomi och då refererade de till oss som Kämpa tillsammans. När vi själva sedan efteråt fick behov att skriva själva och uttrycka oss, då tog vi det namnet.

M: Vad var det för frågeställningar och diskussioner ni intresserade er för när ni började skriva själva?

Det första var att försöka förklara krisen som drabbade Sverige i början av 90-talet. Att förstå den för att därigenom förstå vart vi befanns i världen, vart det fanns möjligheter och vart det inte fanns möjligheter. Då skrev vi häftet ”Samma fiender, samma kamp”. Senare kom vi mer och mer att fokusera på självständig arbetarkamp. När vi skrev ”Samma fiender, samma kamp” hade vi börjat ana att den utomfackliga kampen skulle öka, och det var där vi såg en framtid för en radikal arbetarkamp. Men vi hade inte själva tillräcklig arbetslivserfarenhet för att kunna göra en djupare analys av det då. Utan det kom senare.

M: Varför blev det den utomfackliga kampen som ni inriktade er på?

Det hängde i stort sett bara ihop med var vi var någonstans i livet, att vi befann oss på arbetsplatsen. Efter att ha hållit på med kamper utanför ens omedelbara intresse, som i enfrågerörelser och sånt, tror jag att när man kom in och började jobba på en arbetsplats där det pågår kamp så fick många reaktionen, ”det är här det händer”. Det var därifrån det behovet till en stor del kom ifrån.

Det var denna kamp vi kände vi skulle få användning för i vår vardag på jobbet. Att det blev utomfacklig kamp berodde på att vi såg väldigt små möjligheter med den fackliga kampen, även om vi hade haft en tämligen pragmatisk syn på den. Men det var den utomfackliga kampen som fungerade i dag. Några av oss försökte att till en början jobba inom facket, på grund av vår vänsteraktivismbakgrund, men såg snart att det fanns ganska dåliga möjligheter till kamp där, det var inte produktivt.

M: I en av de tidiga texterna lanserade ni begreppet ”ansiktslöst motstånd” för utomfacklig kamp. Varför valde ni det begreppet och vad menar ni med det?

Vi ville ha ett uttryck eller begrepp som knöt ihop de olika informella och omedelbara klasskampspraktiker som fanns: maskning, sabotage, att man jobbade enligt boken och stölder på arbetsplatsen. Vi ville ha ett begrepp som knöt ihop de sakerna och då blev det ”ansiktslöst motstånd”, för att kampen till stor del är osynlig, den syns inte. Sedan var det också, vilket folk har utvecklat det till senare och fattat, utan att vi någon gång sade det till dem, att det var en hänvisning till maskering. Vi såg att det kunde finnas paralleller till militant gatukamp i arbetsplatskampen, att det fanns beröringspunkter.

M: I den texten där ni lanserade begreppet ansiktslöst motstånd så började ni också en form av självundersökning, där man beskriver sin vardag på arbetsplatsen och de informella kamper som finns där. Vad gick självundersökningen ut på?

Poängen med självundersökningen är delvis att visa för andra att kamperna finns och existerar, och visa hur de ser ut. Men också för att gå utanför sin egen situation och sätta in kamperna på den egna arbetsplatsen i ett större perspektiv. Att man gjorde analysen, som vi faktiskt gjorde redan i ”Samma fiender, samma kamp”, att det som pågår på arbetsplatserna är klasskamp. Kamp är det naturliga tillståndet, och inte som det ofta beskrivs i Sverige, att kamp är ett undantag.

Undersökningen försöker man göra under tiden man jobbar, det är inte något man bara skriver efteråt, utan för att se möjligheter och hinder, se vägar i den konkreta kampen. En stor del av grunden för undersökningen är fikarumsdiskussionerna med arbetskamraterna.

M: Vad blev reaktionerna på artiklarna om ansiktslöst motstånd och hur mottogs självundersökningarna?

Till en början var det väldigt frustrerande, vilket jag sett när jag tittar tillbaka på våra inlägg från den tiden, att det var en hel del folk som inte förstod vad vi menade. Samtidigt så mottogs det relativt väl av andra människor som också sysslade med en självständig och direkt arbetsplatskamp, till exempel folkrörelselinjen och syndikalister, som direkt såg kärnpunkterna. Sedan gick det nog ganska lång tid. Det blev en liten boom här i Malmö lokalt då massor med aktivister skrev egna arbetsplatsrapporter och intervjuade varandra. Jobbsnack var något man satt och pratade med varandra om på krogen. Gradvis har begreppet ansiktslöst motstånd, vilket i sig kunde ha varit ett annat namn, det kanske inte är det bästa namnet, och undersökningar efterhand fått mer och mer fotfäste. Delvis genom att vi själva skrivit, pratat och hållit föredrag, men också mycket av sig själv. Vi har hört att folk har känt igen sig i texterna och fått en aha-upplevelse. På samma sätt som att vi själva, när vi internt kom någonstans med de här diskussionerna, så fick vi själva en aha-upplevelse av vad klasskamp innebär och hur den ser ut i den dagliga kampen.

M: Det var två former av kritik som gavs mot begreppet ansiktslöst motstånd. Den ena formen av kritik riktades mot att det var ofta en individuell kamp som beskrevs, att det här är bara någonting du gör själv som person och att man missade den kollektiva dimensionen.

Den kritiken har väl försvunnit mycket efter hand, eftersom att vi har betonat att det ansiktslösa motståndet ofta är kollektivt. Och delvis är det ju så att den ibland är individuell, och det måste den ju också kunna vara. De extra toalettbesöken känns ju lite svårt att göra kollektiva. Men vi har hela tiden betonat att man maskar och drar ner tempot kollektivt. Det har så småningom nått fram.

M: Den andra formen av kritik har varit att det här bara är en kamp på ett mikroplan, i det lilla, istället för på ett makroplan, på en större nivå. Istället för att diskutera stora öppna konflikter, strejker och löneförhandlingar, har man sett på de små striderna kring kaffepausen och kunna sänka arbetstempot lite.

Delvis handlar det ju om, vilket kanske inte gick fram i början, att detta är en form av de små stegens politik. Att man tillsammans med arbetarkollektivet också skapar arbetarkollektivet. Det är genom att ta de små säkra striderna som man får en gemensam kamperfarenhet att kunna ta större strider. Det är inte så att den erfarenheten bara uppstår, att det uppstår mer kollektiva former av kamp ur ingenting, utan denna måste ju grunda sig i att det redan finns ett starkt kollektiv. Den indiska gruppen Kammunist Kranti hade en del intressanta tankar, som inspirerade oss. De skrev och berättade om hur det gick till när de kämpade i otroligt stora kamper, med flera tusentals inblandade, utan att ta de stora öppna konflikterna som att gå ut i strejk, att man istället stannade på jobbet och maskade. Deras exempel visar att det fungerar även när fler människor är inblandade. De var också ett bemötande av kritiken om att ansiktslöst motstånd bara går att bedriva bland privilegierade arbetare, vilket är helt tokigt, för de privilegierade har ju snarare andra medel att ta till.

M: I några av era senare texter har ni pratat om hur informella arbetsplatskollektiv uppstår. Men ni har också tittat på motpartens, på chefernas diskussioner om olika managementteorier. Vad kan man lära därifrån?

Våra senaste texter har mer i detalj gått in på hur det ansiktslösa motståndet organiseras och formeras på arbetsplatserna. Men även hur det motarbetas. Vi kände att det räckte inte längre att bara beskriva hur arbetsplatsmotståndet såg ut och gick till, det blev rätt upprepande. Arbetsplatsrapporter blev efter ett tag rätt likartade, man beskrev samma sak. Så då försökte vi istället att beskriva hur det gick till när ett arbetarkollektiv bildades. Om kopplingen mellan att man föses ihop på en arbetsplats och bara jobbar ihop, det är enda grunden för att man är tillsammans, och att man där lär man känna varandra, som är en grundläggande socialiseringsprocess precis som när folk lär känna varandra på andra platser i samhället, och genom att lära känna varandra får tillit för varandra och kan ta större fighter. Där blir det väldigt tydligt att det är en kollektiv kamp. Men det är ingen spontan kamp, det handlar inte om spontanism. Ansiktslöst motstånd är ofta synnerligen organiserat, och inte alls speciellt spontant, tycker jag.

M: I era texter har fokus varit på arbetsplatskampen. Har ni diskuterat kamperna utanför arbetsplatserna,? Vilka kollektiviteter, behov och begär de kretsar kring?

Nej, vi har ganska mycket fokus på arbetsplatsen. Vi själva har också varit inblandade i andra kamper på andra sätt. Men vi har dragit oss för att göra långtgående kopplingar och teoribyggen kring saker som vi känner att vi inte riktigt behärskar, att inte skriva recepten för de framtida soppköken.

M: Du var med och drog igång Vår makt-konferenserna i Malmö. Vad är tanken med dem?

Det är klasskampskonferenser där man har diskuterat, ganska vitt och spretigt ibland, klasskamp och framför allt arbetsplatskamp. Det har diskuterats allt från oljans betydelse i mellanöstern och stadens arkitektur, till väldigt konkreta paneler och workshops med folk som jobbar inom samma bransch. Jag hoppas att Vår makt-mötena har satt en stämning och hjälpt till att bygga upp det som jag ser som det vettiga fokus som nu finns inom delar av vänstern på arbetsplatskamp.

M: Vad är det för förändringar som skett, från 90-talets aktiviströrelse som var enfrågeorienterad till dagens rörelse? Vad är det som skiljer diskussionen idag?

Den är mer fokuserad på folks behov, både vad gäller former som fildelning, plankning, få mer fritid (och vad ”fri” tid innebär), hur man får ut mer från jobbet och hur man kan hantera kraven från arbetsförmedlingen bättre. Det har blivit en ”första personens politik”, som utgår från deltagarna. Och det handlar om att man sätter dagordningen själva på ett helt annat sätt, än att bara uppröras över vad som händer runtomkring en.

M: Vad fanns det från aktiviströrelsen som var värdefullt att ta med sig till klasskampen i våra vardagsliv?

Konfliktperspektivet. När man kommer till exempel till en arbetsplats, utgår man redan från början att chefen, ledningen och företaget är fienden. Delvis det och delvis anonymiteten. Att man inte är intresserad av någon fair fight, man kan dra paralleller till när folk konfronterar nazister så tar man ju inte fighter en och en, utan man går in i de fighter man kan vinna och gör det bästa för att vinna dem. Även någon slags vängruppsorganisering, där man då kan ha den tillsammans med sina arbetskamrater istället. Där man ser behovet på en arbetsplats att man håller ihop jävligt tight, löser problem internt och att man backar upp varandra när det blir konflikter i första hand. Om konflikterna var bra tagna eller inte, det kan man ta internt med varandra sedan.

M: Nu har självundersökningarna spritt sig, ansiktslöst motstånd blivit ett accepterat begrepp inom en utomfacklig och utomparlamentarisk vänster, och Vår makt-konferenserna börjar sprida sig till andra städer. Vad blir nästa steg tror du, för att gå vidare med de här koncepten och praktikerna?

Jag tror att göra ett antal undersökningar nu till exempel, kommer att visa på vad som är vägen framåt. Sedan finns det ett par problem när det gäller arbetarkollektivet, som vi måste hitta sätt att överbrygga. Det första är hur de över huvudtaget ska kunna bildas, eftersom många har jobb där man jobbar väldigt få personer eller nästan själva, till exempel lastbilschaffisar, au pair:er eller arbetslösa. Med Internet eller andra mötesplatser kan man bilda starka arbetarkollektiv fast de anställda inte träffas, där det första steget inte tas i organiseringen av arbetet, i att man förs ihop på arbetsplatsen. Hur kan man i sådana situationer bilda starka arbetsplatskamper? Det andra är, när vi har ett arbetarkollektiv, hur kan vi föra en offensiv arbetarkamp även när vi inte är hotade. När det blir militanta kamper som väldigt många deltar i, är det ofta på arbetsplatser som är hotade på något vis, hotade med nedläggning eller omorganisering. Och då är det ofta för sent. Där ser jag ett par problem vi står inför. Jag tror också ett annat problem är att ha arbetarkollektiv som kan vara differentierat ibland, man behöver inte ha ett krav och en kamp, utan att ha en mångsidighet, att man istället kan backa upp andras grejer. Ett sådant arbetarkollektiv måste vara inkluderande, och inte köpa de splittringar som samhället pådyvlar oss.