Kravaller och folkfest hör ihop

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

Av olika skäl så publicerades det inte. Därför är det nu fritt fram för vem som helst att sprida det vidare.

Ursprunglingen publicerad på http://indymedia.se/newswire/display/919..

---

KRAVALLER OCH FOLKFEST HÖR IHOP

Att politiskt försvara kravaller innebär inte våldsromantik. Men det krävs en förmåga och vilja att bryta med det borgerliga tolkningsföreträdet, som sätter likhetstecken mellan vad som är legalt och legitimt, utan att ta hänsyn till att den borgerliga rättvisan inte är någon rättvisa för den stora majoriteten. Vi måste föra kampen förutsättningslöst och kan inte tillåta oss att räkna bort några framkomliga vägar.

En annan och bättre värld ÄR möjlig. Vi kan återta initiativet i klasskampen. Men då får vi inte låta oss hindras av de spelregler som står i motsättning till våra egna erfarenheter och förmåga att agera.

Trion verkar förutsätta att arbetarklassen i stort sett är överens med den borgerliga offentligheten. Här tror vi att de dömer andra efter sig själva. Faktum är ju att det som står i tidningarna INTE är det som folk i allmänhet tycker, utan det som folk SKA tycka. Det är stor skillnad mellan läpparnas ytliga bekännelser och klassmedvetandet - det som görs tydligt i PRAKTISK handling.

I Göteborg var det, enligt polisens uppgifter (från Euronews) 1000-1500 personer som aktivt deltog i gatukampen mot polisen. Utan detta utbredda kollektiva självförsvar så skulle ännu fler demonstranter misshandlats och arresterats.

Polisattacken mot det revolutionära blocket i Malmö den 21:a april (som endast använde passivt motstånd) var bara en i den långa raden av våldsam nolltolerans riktad mot den utomparlamentariska vänstern under 90-talet. Dessa bittra erfarenheter är en viktig bakgrund till varför farbror blås trakasserier slogs tillbaka så massivt i Göteborg.

Att lägga skulden för den ökande repressionen på de som revolterar är att göra det för enkelt för sig. Det innebär också att frånta regeringens och den etablerade vänsterns ansvar. Polisens makt har ökat kraftigt under 90-talet. De har mer resurser än någonsin, trots att arbetarklassen här inte visat på någon större militant stridbarhet. Detta visar att man rustar sig preventivt och inte som ett direkt svar på upproriska situationer inom landets gränser.

Kravaller i sig skapar inte automatiskt ett ökat stöd hos folket för mer repression. Men den etablerade vänstern är medansvarig för denna opinion, eftersom de istället för att förmedla något verkligt alternativ till borgarpressen, väljer att stämma in i den psykologiska krigföringen, fast med vänsterretorik. Detta ger ett sken av att det bara finns en enda politisk väg - "mer polis".

Makthavarna i EU har redan bestämt sig för att klassa alla som sysslar med civil olydnad och direkt aktion som terrorister (Europols Madrid-dokument, 1 feb 2001). Budskapet från regeringen har varit glasklart - politik innebär att föra en dialog med DOM. Allt annat diskvalificeras som ordningsstörande - en polisfråga. Det är motivet för massarresteringen i Malmö och till varför de nationella insatsstyrkorna mot terrorism (i Sverige en militär kommandoenhet inom polisen) sattes in för att brutalt slå till mot skolor där demonstranter bodde i Göteborg och Genua. Repressionen är politisk och vi utsätts i första hand på grund av våra åsikter, inte våra handlingar.

Att få de officiella organisationerna att gå med på den konstlade uppdelningen mellan fredliga och våldsamma demonstranter var nog det främsta syftet med polisförhandlingarna. På så sätt bakbands organisatörerna och tvingas medverka till att rättfärdiga repressionen.

Vi kräver omutlig solidaritet med ALLA demonstranter, precis som borgarna helhjärtat stöder varenda stålbatongviftande reaktionär snut. Gentemot oss representerar polisen i första hand staten, som vapen mot folket. Det handlar om klarsynt självbevarelsedrift, att skilja på vänner och fiender, inte om att vara förråad.

Frågan är inte om det är rätt att utmana statens våldsmonopol när man attackeras, utan om det är möjligt. Och det var det i Göteborg. Aldrig förr i Sveriges moderna historia har polisprovokationer bemötts så resolut och med så stark och utbredd solidaritet som nu.

Att polisen klarade att hålla ställningarna vid Hvitfeldska berodde på att demonstranterna inte insåg att polisen tvingades slåss på flera fronter samtidigt. Folk överskattade deras styrka och underskattade sin egen. Ingen insåg nog i stundens hetta att det var vi som höll på att vinna! I samband med tumultet kunde aktivister vid två tillfällen fly från skolan.

Nästa dag avstyrdes polisens angrepp och slogs tillbaka på Avenyn till folkmassans stora jubel och applåder.Gatan var folkets. Massan hade upptäckt styrkan i sin direkta självverksamhet. De massiva protesterna och motståndet spred mod och hopp. Trots skrämselpropaganda och dåligt med fungerande kollektivtrafik så strömmade det oavbrutet till nytt folk.

Det var när den tredje stora kravallen var ett faktum på fredagskvällen som polisen sköt skarpt in i folkmassan. Polisen hävdar att det var i nödvärn. De enskilda poliserna befann sig inte i en livshotande situation när dom sköt, men däremot befann sig den svenska polismakten som helhet i allvarlig kris. De hade valt en offensiv linje genom att gång på gång attackera urskillningslöst. Men deras plan baktände. Deras samlade resurser kunde inte kontrollera situationen, som hade utvecklats till en allmän upprorsstämning på Göteborgs gator. För att upprätta sin förlorade prestige och hämnas den materiella skadegörelsen av borgarnas privata egendom, så krävde staten nu något tillbaka från folket som inte mycket äger - vårt människovärde. Det var därför de sköt. Det är staten och deras beväpnade, uniformerade huliganer som är de riktiga terroristerna, eftersom de värderar pengar högre än människoliv.

Det är självbedrägeri att se kravallerna som något isolerat från den övriga massmobiliseringen mot Bush och EU. De som har detta synsätt är de som vill disciplinera mångfalden av aktiva individer engagerade i kampen, för att ta hand om representationen i media och/eller parlament. De har en idealiserad uppfattning av den politiska processen som inte skiljer sig från den version som mediaindustrin och den borgerliga skendemokratin sprider om sig själva.

I hopp om att mediarepresentationen ska leda till förändring genom dialog med stat och kapital, så vill de att vi ska ge upp vår förmåga att gå till aktion när och där det är nödvändigt. Men det är en illusion att den härskande klassen kommer att avveckla sin makt utan att konfronteras. Genom att agera skapar vi också de sociala relationer i nuet som i framtiden kan utgöra det klasslösa samhället. Genom att följa praktikens exempel organiserar sig de kämpande massorna.

Att folk stod på barrikaderna - på riktigt - ÖKADE omvärldens uppmärksamhet av massprotesterna i Göteborg, precis som i Seattle, Prag och Nice. De mediafokuserade får sina spalter just på grund av konfrontationerna på gatan. Och då ska det handla om att ta avstånd från "de andras" olydnad.

Upproret i Göteborg handlade inte bara om att skaka om borgarnas lekstuga - utan även vänsterns egna officiella ledares och självutnämnda språkrörs legitimitet. Klyftan mellan aktivister och politiker har vidgats. Ingen officiell vänsterorganisation kunde förhindra polisövergreppen, och därför inte heller kontrollera och disciplinera folkets reaktioner.

Det finns inget behov av en arbetarrörelse som vill bevara den sociala freden med borgarna. Tvärtom. Vi måste lära oss att kräva och ta, istället för att vädja och be. Historiskt och internationellt så är upplopp och kravaller direkta uttryck för arbetarklassens självaktiva kamp. I Göteborg visade vi att Sverige inte längre är något undantag. Göteborg blev ännu en i raden av segrar för upprorsrörelsen mot den globala kapitalismens toppmöten. Än en gång visade vi att var borgarna sig än i världen vänder, möts de bara av folkets knutna händer!

Och sist, men inte minst - det finns ingen motsättning mellan kravaller och folkfest. Det är en förbjuden sanning att uppror kanske är den allra mest fantastiska styrkedemonstration och kollektiva glädjeyttring som kan upplevas. Precis som att den enda sanna glädjen när vi löneslavar är att sabotera för arbetsköparna. Det blev till exempel framgångsrika och omfattande kravaller med sång, dans och jubel på Hultsfredsfestivalen 1995. Det är ingen slump. Kravaller och folkfest hör helt enkelt ihop.

Varma hälsningar till alla skadade och häktade demonstranter i Göteborg och Genua - kampen går vidare!

/ Autonoma Göteborgskamrater