Callcenter: Det är rätt att sno och man skall sno allt! - Kamp på andra sidan telelinjen

Kategori: Militanta arbetsplatsundersökningar

Den nya, unga generationen arbetare står inför en helt annorlunda arbetsmarknad än våra föräldrar gjorde när de gick ut i arbetslivet. Kapitalismen har förändrat arbetsmarknaden, vi arbetar inte längre i fabriker hela våra liv. Termen ”fast anställd” existerar knappt längre. Den arbetsmarknad vi möter när vi ska försöka försörja oss består av arbetsmarknadsanpassade åtgärder, visstidsanställningar och timvikariat. Vi hankar oss fram på pisslöner, och ibland ingen lön alls. Ett sorts arbete som jag är övertygad om att alla kommit i kontakt med är telefonförsäljning, eller ”telemarketing” som det ju nu heter. När jag tog jobb som telefonförsäljare hade jag inga andra möjligheter att försörja mig. Med en hyra som ska betalas, tomt kylskåp, lika tom mage och skulder upp över öronen tar man vad fan som helst. Och jag insåg varför denna typ av jobb är de som utannonseras hela tiden.

Pisslöner och provision

Företaget ägdes av lantbrukarnas riksförbund och sålde medlemskap i förbundet och tidningsprenumerationer. Arbetsplatsen bestod av två avdelningar, kundservice och försäljning. Mitt mellan dessa två avdelningar satt chefen och hade översikt över hela det stora rummet. Vi på säljsidan hade det värsta jobbet. Med en timlön på 65 spänn, arbetstid mellan två och nio på kvällen satt vi dagligen och prackade på människor den skit vi tvingades sälja. För att det skulle gå bra för oss fick en ”utbildning” de första dagarna vi arbetade. Där fick vi lära oss hur vi lättast kunde knäcka de vanligaste argumenten som kunderna använde sig av när de inte ville köpa något. Vi fick också lära oss såna viktiga saker som att det var viktigt att låta kunden tro att det var han/hon som tog beslutet, fast det var vi som hela tiden ledde samtalet dit vi ville. Och vi ville ju så klart sälja. Äckelfaktorn var hög, och chefen råkade dessutom en gång försäga sig att vi skulle lura kunden till att köpa. För att vi skulle prestera bra fanns dessutom ett provisionssystem som innebar att vi kunde få upp till 2-3000 spänn mer i månaden om vi lyckades sälja en viss kvot. Det kanske är överflödigt att säga att knappt någon uppfyllde denna kvot. Varje dag sattes papper upp med våra resultat på en vägg. En ganska underhållande läsning faktiskt, eftersom försäljningen gick dåligt för i princip alla. Ibland ville chefen ha peptalk med en om försäljningen gick för kasst. Dessa ”peptalk” var egentligen inget annat än dolda hot om att vi skulle få sparken om vi inte gjorde bättre ifrån oss. Efter dom här samtalen sket man oftast mer i att göra bra ifrån sig än innan.

Inhyrda konsulter

Vi som arbetade på det här skitstället vantrivdes som fan. Vi fick anställning tre månader i taget. Detta var ju så klart för att om vi inte skötte oss sket de helt enkelt i att förlänga anställningen. Vi fick dessutom timlön, och därför fick vi ingen ersättning om vi blev sjuka. Förutom vi som var anställda av företaget var nästan hälften av vår grupp inhyrda från bemanningsföretag. Dessa kunde sparkas godtyckligt genom att få besked att ”deras tjänster inte längre behövdes” och vi fick höra av chefen att han och den sparkade hade kommit fram till ett ”gemensamt beslut”. De inhyrda ”konsulterna”, eller vad de nu kallades, levde därför jävligt löst. Deras resultat var alltid sämst, dom gjorde allt annat än det dom skulle och dom sket mest i arbetet av alla.

Kontroll, olydnad och management by walking

Det underliga med chefer är att de verkar ha gått på samma charmkurs allihop. Men vår chef var något extremt. Med en blandning av konstgjord vänlighet, hotfullhet och översitteri försökte han få oss sälja som mycket som möjligt. Hans tanke och vilja var att vi under hela arbetsdagen skulle ringa snabba samtal och använda vår fina säljutbildning till att sälja till så till många som möjligt. Hans neurotiska försök till kontroll och hans dolda attacker på vår sammanhållning var lätta att känna igen. Under vår fikarast satt han ofta och småpratade med oss om allt möjligt. När han satt med kunde man ju inte snacka ihop sig om hans svinerier, och det var han jävligt medveten om. Han försökte ofta få oss att tävla mot varandra, och den som sålde bäst skulle få biobiljetter eller nått annat skit. Hela tiden försökte han spräcka vår sammanhållning. Andra försök till kontroll över oss var allt från enskilda samtal om att man inte fick klä sig på ett visst sätt, till att han skrek över rummet om någon surfade privat. Semester var i princip omöjligt att få ut eftersom han aldrig meddelade om det godkändes. Man kunde få vänta upp till två månader på att få höra att en önskan om två dagars ledighet inte beviljats. Ofta tog chefen sig tid att promenera runt bland oss under dagen. Ingvar Kamprad kallar detta för ”management by walking” och är ett sätt att, precis som att snacka med oss under rasten, se till att vi arbetare aldrig hinner snacka ihop oss mot chefen och företaget. Under chefjävlens promenader klistrade han på ett äckligt leende och hade alltid något, som han tyckte, småkul att säga. Flera av tjejerna tyckte dessutom han var för smörig och sjukt intresserad av deras försäljning, säkert av annat också.

Eftersom chefen gick hem vid fyra-fem tiden fanns en ”säljledare” på plats under kvällen tillsammans med oss. Hennes uppgift var att hålla koll så att vi skötte oss, men efter ett tag visade sig att hon ytterst sällan, eller aldrig skvallrade på oss. Hon delade vår uppfattning om att chefen var ett svin och att arbetsplatsen sög. Hon ville vara där lika lite som vi. Så när chefen försvann försvann också vårt intresse att arbeta. Tillgången till telefon och bredband gjorde att vi alla använde arbetstiden till privata samtal och surfande. Det föll sig ju naturligt eftersom vi arbetade när alla andra var lediga och man måste ju hålla igång sina sociala kontakter.

Individuella sabotage

Det jävligaste chefen gjorde under tiden jag arbetade på det här skitstället var nog att han tvingade oss arbeta valborg, skärtorsdagen och andra högtidsdagar när han själv tog ledigt hela dagen. Detta gjorde oss skitförbannade och vi var många som kompenserade detta genom att sno mat ur fikarummet och material från lagret. Och några gånger infekterades hela företagets nätverk med datavirus medvetet. Då kunde man få några timmars ledighet eftersom alla våra kundregister låg i datorn. Allt detta gjorde att vi kände oss jävligt nöjda med oss själva. Men de individuella sabotagen och stölderna var tyvärr allt som utövades, trots att olydnaden var utbredd var det tyvärr ingen som pallade ta initiativ till någon organiserad kamp, för alla försökte hitta något sätt att komma bort från skiten. Och till slut lyckades jag också få ett annat jobb och stack fort som fan. Och hellre går jag arbetslös än börjar inom den satans skitbranschen igen.

Sno allt!

Trots att vi aldrig lyckades få igång en organiserad kamp mot chefens kontroll och attacker mot vår sammanhållning var det viktigt att man inte lät honom knäcka en. Nästan dagligen gjordes räder in i lagret och allt man kunde ha nytta av snoddes. I och för sig snodde man allt man inte hade nytta av också för den delen. Det kunde var allt från tejp till presentklockor och en gång tror att jag dessutom någon kommer över pengar från chefens presentkassa. Bröd och ost var favoriten, och chefen fattade aldrig varför han var tvungen att köpa mer mat till fikarummet varje dag.

Alla snodde och saboterade, och det var vårt sätt att peppa oss själva och andra. Vi hade knappast dåligt samvete, förutom att man kanske kunde göra mer… Det är rätt att sno och man ska sno allt.

D. Larsson

Publicerad i Kolla! nr 2, 2004 – http://www.kollamag.se