Keir: Ut ur gettot, in i myllret

---

Kategori: Autonomi och operaism

Den italienska autonoma rörelsen upplever just nu sin andra vår. Sjuttiotalets uppsving krossades genom en omfattande statsrepression. Den autonoma rörelsen kom under 80-talet främst att leva kvar genom de så kallade sociala centrena. 1990 började det återigen röra på sig i det italienska samhället. Studentockupationer spred sig från universitet till universitet. Panterrörelsen, kom studentprotesterna att kallas, eftersom ockupationerna råkade sammanfalla med att en panter rymde från Roms djurpark. Panterrörelsen ledde till en kraftig expansion av ockuperade sociala center i Italien. Några av centrena försökte hitta en väg att legaliseras och hitta nya former för radikala sociala protester. Dessa centers grundtankar sammanfattades i Milano-dokumentet 1998, som orsakade en splittring i hela den italienska autonoma rörelsen. De som stödde uppropet utvecklade koncepten med de vita overallerna och social olydnad. Den engelska aktivisten Keir intervjuar här Hobo från den italienska autonoma rörelsen om utvecklingen från panterrörelsen och sociala centrena till de olydigas rörelse.

Har jag rätt i att se panterrörelsen ledde till en tillväxt och avgettofiering av de sociala centrena? Blev studenterna engagerade i de sociala centrena vid denna tidpunkt?

- Ja, även om panterrrörelsen bara var början på en lång process av avgettofiering. Denna process uppnåddes först flera år senare, med uppöppnandet till det "civila samhället" och dess heterogena delar (gräsrotsrörelser, NGOs, katoliker och så vidare). Vi kan säga att den stora skjutsen i denna bemärkelse kom från zapatisterna, efter deras första internationella "encuentro" där de lanserade konceptet "enlace civil". Men tillbaka till pantrarna. Jo, de förde med sig en förnyelse av de sociala centrena, gav dem ny livsenergi och raderade ut den vaga känslan av att vara besegrade. Många sociala center (faktiskt de flesta av centrena som finns idag) ockuperades under dessa år av panterstudenterna.

Vad var Milano-dokumentets huvudpunkter och hur blev de en grund för omorganiseringen? Den verkar delvis handla om skapandet av kontakter med den institutionaliserade vänstern.

- Den var en syntes av tre olika kommittéers arbete, kommittéerna om "repression, avkriminalisering och fängelser", "medborgarlön" och "sociala center och övergivna områden", som alla gjorde var sitt bidrag till slutdokumentetet. Den första kommittén slog fast rätten till sociala kamper och det orättfärdiga med att använda fängelser som ett svar på marginalisering och uteslutning. De krävde en allmän amnesti för politiska fångar och för alla som fått straff för sociala kamper. De betonade rätten till rörelsefrihet (speciellt för immigranter), krävde att utvisningsförvaren skulle stängas, narkotika skulle avkriminaliseras och att alla fångar som fått aids skulle släppas. Den andra kommittén presenterade att en kampanj skulle påbörjas för att tvinga fram en förnyelse av den gamla debatten om en allmän medborgarlön. De talade om vikten för att deltagande i denna massrörelse skulle bli "brett", med stora och djupa skillnader. Så de föreslog skapandet av ett arbetsnätverk organiserat av "vita overaller" (immateriella arbetare). Den tredje kommittén (och det är denna punkt som har fått kritik) förde fram en vilja att bryta den destruktiva spiralen av "konflikt - repression - kamp mot repression" och istället skapa ett nytt utrymme, där sociala konflikter kan föra med sig positiva resultat och starta en ny spiral "konflikt - projekt - breddandet av rättigheter". Jag ska citera dokumentet:

"Vi tänker oss projektet som ett konstituerande ("constituent") föremål, som föregår vidare sociala, ekonomiska och relationella modeller. Vi tänker på konflikter som, utgående från oss själva, kan kräva och erövra rättigheter för alla, och lämna definitiva självrefererande logiker. Vi tänker att det är omöjligt, vid denna tidpunkt, att bortse från nödvändigheten av att fastställa en övergripande politisk lösning, som gäller för hela landet, som låter de sociala centrena fly från sin osäkra tillvaro och återanvändandet av övergivna områden." Denna punkt avslutas med behovet att intervenera, med början i lokala konflikter, även in i lagstiftandets område, för att kunna garantera ett totalt erkännande av vårt självstyre. Faktum är att det vid denna tiden fanns några makthavare (som exempelvis Venedigs borgmästare Massimo Cacciari och Paolo Cento i riksdagen) vars erfarenheter inte låg långt ifrån rörelsens och som hade en positiv syn på de sociala centrena. Själva poängen var att börja utifrån denna utgångspunkt och försöka få några rättigheter som kan gälla alla. Jag kan inte säga om detta var en bra strategi, jag kan bara se resultaten och enligt min åsikt bekräftar de den ursprungliga antagandet. Vi har lyckats få med oss parlamentsledamöter till Belgrad och Ramallah för att ge rörelsen en röst, vi har lyckats få med dem till utvisningsförvar och stängt dessa... Men framför allt, vi kan ta oss ur en defensive roll och försöka föra fram vad vi faktiskt vill uppnå. Vi måste kämpa hårt (vilket dagarna i Genua är ett dramatiskt exempel på) men vi kan inte enkelt bli utpekade som bråkmakare... även högertidningar tvingas beskriva oss som en social rörelse. De kan tala om våld, radikalism, vad som helst, men de måste erkänna att vi representerar en del av det här samhället.

Hur kontroversiellt var och är det i att ställa upp i lokala kommunval? Vad är tankarna bakom denna strategi?

- Det går faktiskt inte att tala om EN rörelse. Väldigt förenklat kan man säga att det fanns en del som var inriktad på att undersöka och tolka förändringarna i världen: i politiken, i samhället och i produktionen; medan det fanns en annan del knuten till ortodox marxism och gamla oförändrade ideologier, som inte kunde acceptera någon kontakt med institutioner. De sociala centrena delades upp i två sidor, med några nyanser. I huvudsak handlade det om de som anslöt sig till Milano-dokumentet och de som inte gjorde det. Det var en hård kontrovers. De kallade oss för förädare och vi kallade dem innehållslösa. Kanske har detta bråk fortfarande inte löst sig, men den är betydligt mildare idag och under åren som gått har vi visat att vi inte övergett att agera i samhällskonflikter, utan faktum är snarare att kampen har ökat.

Jag har hört teorier om att detta var defensiva åtgärder som gjordes utifrån oron att partier som Lega Nord började växa i områdena av immateriellt arbete, där rörelsen hoppats att den skulle växa.

- Jag tror inte att detta påstående är helt riktigt. Saken är att Lega Nord var framgångsrika, så vi började fråga oss varför de var det. De samlade protesterna och missnöjet hos många människor, och kanaliserade in det i de värsta populistiska plattityderna. I de flesta fallen var grunden till dessa protester rätt, men folk duperades. De matade deras ilska med intolerans och egoism. Det var tydligt att någonting saknades i detta... och det var vänsterns ansvar. De nya subjekten för denna förändring var inte "arbetarklass" i den historiska bemärkelsen, och inte heller "kapitalistklass"... kanske inte "klass" överhuvudtaget. Bara ett övergångsresultat av det pågående arbetetet att förändra produktionssystemet. De begärde federalism för att få mer autonomi från en gammal centralistisk och statsinriktad vision. Vi har alltid gillat konceptet med federalism, som går tillbaka till Pariskommunen, och vi har bättre argument att föra fram än de rasistiska och reaktionära som förs fram av Lega Nord. Så vi försökte, med viss framgång, att ta initiativet från Lega Nord och lyfta fram federalismens historiska acceptans av frihet och antistatligt samarbete. Faktum är att några av de mer moderata strömningarna i Lega Nord lämnade partiet och tog avstånd från de rasistiska åsikterna.

Hur omfattande är era kopplingar till rifondazione communista och den institutionaliserade vänster? Tror du att de baseras på behovet av självförsvar eller finns det verkliga gemensamma politiska mötespunkter (kanske med gräsrötterna) och en vilja att röra sig framåt tillsammans? Trots allt verkar rörelsen i Italien pulserande jämfört med resten av Europa och inte defensiv.

- Jag tror att jag redan delvis har svarat på denna fråga. Jag tror att vi lyckades ta oss ur en rent defensiv attityd. I några kampsporter kan du ducka för ett slag och samtidigt attackera. Det finns inga speciella kopplingar till rifondazione, inte mer än till andra partier eller organisationer. Det finns tätare kopplingar till de gröna, eftersom deras partistruktur gör det möjligt för representanter från de sociala centerna att väljas in i parlamentet eller in i lokala kommuner. Ingenting ideologiskt, bara att folk litar på varandra. En av de stora förändringarna de senaste åren är att vi har lyckats komma bortom ideologier och fetischism. Vi kan hålla med Bertinotti (rifondaziones partiledare) om han gör bra saker, men vi har inget avtal som vi gör att vi måste följa dem när han gör dåliga saker. Styrkan för denna rörelse är verkligen i nätverksmetoden: i att vara ett myller ("multitude"), inte ett parti.

Kan du beskriva den geografiska spridningen för Ya Basta, de vita overallerna och de olydigas rörelse?

- Jag kan nog tyvärr inte göra en helt korrekt uppskattning, men jag ska försöka. Ta det med vissa reservationer. För det första tror jag att aktiviteterna mot G8 i Genua signalerade ett stärkande av rörelsen, så att många av de tveksamma nu räknar sig till de olydiga. Denna strömning spred sig från hela nordöstra Italien (Padua, Venedig), där de är rätt hegemoniska, till Milano där Leoncavallo, Italiens största sociala center finns, till Ancona i öst, till Rom, till Neapel, till några sociala center i syd (Puglia (Apulien) och Sicilien). På dessa platser är influensen väldigt stark och dessa är väldigt viktiga för resten av Italien. I andra städer som Florens eller Bologna är de olydiga mer omdiskuterade, medan i Turin ogillas de helt.

Kan du förklara hur de olydigas rörelse, som uppstod efter Genua, är sammansatt? Är det vita overallernas nätverk med ett nytt namn? Vilka politiska/teoretiska utvecklingar baseras den på?

- Utvecklingen är inte bara ett namnbyte, det är en utvidgning. Att kasta av sig de "vita overallerna" är också att kasta av sig den förmodade rollen som ledarskap eller avantgarde för rörelsen. De olydiga är inte bara de sociala centrena, de är ett myller sammansatt av alla de som faktiskt gör motstånd mot nyliberalismen: många gräsrotsorganisationer, några katolska, delar av partier... alla de som demonstrerade i Genua. Det var dags, speciellt under dessa dagar, att ge denna rörelse kraft att gå på sina egna ben. Alla tillsammans, alla olika delar av den bredare massrörelsen. Tack vare detta kunde de inte längre fösa in några i ett getto och alla "vanliga" människor som så tv vet sanningen om polisens våld.

Efter Genua har praktiken att ha på sig vita overaller övergivits. Betyder det att användandet av vadderade kroppskydd och användandet av sköldar också övergivits?

- De vita overallerna var bara en symbol. Den är inte användbar längre. Jag tror att vi aldrig får bli för förtjusta i symboler, eftersom de får ett eget liv. Skydd och sköldar är inte symboler utan tekniska instrument för att minska smärta. Ibland är det bra att använda dem, ibland inte. Det är ett tekniskt val som görs "ute på fältet".

Jag är också intresserad av de sociala forumen. Hur spridda är de? Vilka medverkar i dem? Och vilken roll har de spelat i kamperna efter Genua, som exempelvis generalstrejken?

- Det finns överallt... jag kan inte räkna dem allihop. De finns listade på http://www.lacaverna.it/articoli/italial.. . I varje socialt forum finns sociala center, gräsrotsföreningar, kommittéer, studentorganisationer, pacifistgrupper, Attac, rifondazione communista, Verdi (miljöpartiet), Ya Basta, Cobas (radikal fackförening), avdelningar av CGIL (typ LO), mani tesi (katolsk organisation), lila (aidsaktivister), homosexuella sammanslutningar, independent mediacenters och så vidare. När det gäller den allmänna kampen har de tagit fram konceptet "generaliserad strejk" [generalized], vilket betyder att samma rättigheter ska utvidgas till ickearbetare (studenter, arbetslösa, tillfälligarbetare, invandrare och så vidare). Det har varit ett fullständigt deltagande i de senaste demonstrationerna (inklusive en generalstrejk) i alla städer och de sociala centrenas närvaro har varit väldigt tydlig.

En spännande bit av försöken med de vita overallerna var att försöka komma bortom gamla ideologiska fällor som motpolerna våld/ickevåld eller reform/revolution. Samtidigt fördes nya koncept fram som biopolitik och myllret/multituden. Koncept som den engelsktalande världen främst har stött på genom Hardt och Negris bok Empire. Jag undrar om förhållandet mellan dessa nya koncept och rörelsen. Utanför Italien är det svårt att veta om Negri och de andra intellektuella har uppfunnit dessa koncept och att de tillämpas på rörelsen, eller om de samlar koncept som utvecklas i rörelsen och sedan lanserar dem för omvärlden. Vad är ditt intryck? Jag undrar också ur dessa koncept mottas.

- Mitt intryck är att på något sätt finns det en kontinuerlig feedback mellan dessa intellektuella och rörelsen, där båda påverkar varandra. Försöken med de vita overallerna kom ur research (som i huvudsak utfördes av Toni Negri och Maurizio Lazzarato) om immateriellt arbete. Dessa koncept hjälpte till att undersöka några av de avgörande förändringar som sker i detta samhälle. Så de vita overallerna kämpade för utvidgandet av rättigheterna till ickearbetare; och vidgade horisonten från det "politiska" till det "sociala". Att sätta "kroppar" och liv i centrum för dialektiken. Detta fick Negri att återigen ta fram Michael Foucalts teorier om biopolitik och så vidare... Det jag menar är att vi har inga dogman denna gång. Dagens situation är för historiskt annorlunda från tidigare faser och vi måste försöka nya vägar och hela tiden verifiera dem med en teori. Konceptet "multitude" har kommit ur nödvändigheten att övervinna de gamla utomparlamentariska vänstergruppernas sekterism, att försöka med nätverksmetoden precis som kapitalet gör. Med tiden blev det en teori som fick oss att tänka på kraften i skillnader. Nu tycker vi att det är ett vinnande perspektiv, och kanske den enda vägen framåt.

/ Keir