Virno: Arbete och språk

---

Kategori: Autonomi och operaism

Under tillverkningsindustrins paradigm och det fordistiska arbetets långa höjdpunkt, var arbetet stumt. Den som arbetade höll tyst. Produktionen var en tyst kedja, där endast en mekanisk och yttre relation tilläts mellan före och efter. Alla interaktiva relationer till vad som hände samtidigt med produktionen utplånades. Det levande arbetet, ett bihang till systemet av maskiner, följde en naturlig kausalitet för att utöva sin makt: sin yrkesskicklighet. Och skickligheten är tystlåten. I postfordismens metropolis däremot, kan den materiella arbetsprocessen empiriskt beskrivas som ett komplex av lingvistiska handlingar, en sekvens av påståenden, en symbolisk interaktion. Detta beror dels på att många arbetar utanför systemet av maskiner, med reglerande, övervakande och koordinerande sysslor; men också på att produktionsprocessen använder kunskap, information, kultur och sociala relationer som sin främsta råvara.

Arbetaren är (och tvingas vara) pratsam. Habermas kända motsättning mellan "instrumentellt" och "kommunikativt" handlande kullkastas av den postfordistiska produktionsmodellen. "Kommunikativt handlande" har inte längre någon exklusiv plats i etiskt-kulturella relationer, politik eller kampen för "ömsesidigt erkännande", med motiveringen att det ligger bortom den materiella reproduktionen av livet. Tvärtom är det dialogiska ordet placerat i den kapitalistiska produktionens hjärta. Arbete är interaktion. För att förstå den postfordistiska arbetsprocessen, måste man därför i högre utsträckning referera till Saussure, Wittgenstein och Carnap. Dessa författare har ägnat föga intresse åt produktionens sociala relationer, likväl har de mer att lära oss om den "pratglada fabriken" än professionella sociologer, eftersom de har utarbetat teorier och beskrivningar av språket.

När arbetet innebär övervakande och koordinerande uppgifter, är dess åligganden inte längre att åstadkomma ett visst mål, utan snarare i att modulera (såväl som att variera och intensifiera) socialt samarbete; det vill säga totaliteten av de systemiska relationer och förbindelser som konstituerar "produktionens och välståndets stöttepelare" (Marx). En sådan modulering uppstår genom lingvistiska framträdanden [performances], vilka - långt ifrån att skapa en fristående produkt - uttöms i den kommunikativa interaktion som bestäms av deras utförande.

Kortfattat:
a) arbete baserat på kommunikation har ingen rigorös finalistisk struktur, det vill säga vägleds inte av något förutbestämt och entydigt mål.
b) i många fall producerar sådant arbete inget yttre och varaktigt föremål, eftersom det är en aktivitet utan arbete (work/opera). Låt oss ta en närmare titt på dessa aspekter.

Den traditionella uppfattningen av arbete är finalistisk: Producenten är någon som fullföljer ett fastställt mål. Den finalistiska produktionens styrka är emellertid beroende av arbetets begränsade natur, eller närmare bestämt av den rigorösa utestängningen av kommunikation från produktionsprocessen. Ju mer vi har att göra med helt och hållet instrumentellt handlande, för vilket väv av dialogiska intersubjektiva relationer är onödig, desto mer uppträder finalism som framstående och otvivelaktigt. Och omvänt: så fort kommunikation blir produktionens konstituerande element, undergrävs arbetets rigoröst finalistiska innehåll.

För det första: Låt oss betrakta systemet av maskiner som karaktäriserar postfordismen. Till skillnad från fordismens automatiserade maskin är den elektroniska maskinen inkomplett och delvis obestämd. Snarare än att vara en teknologisk imitation av givna naturkrafter, att böjas för ett visst syfte, är den förutsättningen för ett obestämt kluster av operativa möjligheter. Detta möjlighetskluster måste artikuleras av ett antal lingvistiska handlingar från det levande arbetet; kommunikativa handlingar som utvecklar den elektroniska maskinens endemiska möjligheter strävar inte efter ett mål utanför kommunikationen. De medför ingen ny konsekvens, utan har sina resultat inneboende. Formuleringen är samtidigt medel och ändamål, instrument och slutprodukt. I en lingvistisk kontext är projektets regler lika med utförandets regler. En sådan identitet upphäver distinktionen mellan de två momenten: Intention och realisation sammanfaller.

Låt oss gå till den andra aspekten. Förutom att motsäga modellen för finalistiskt handlande, ger kommunikativt arbete sällan upphov till något autonomt arbete som överlever produktionsutförandet. Därför har aktiviteterna vars "produkt är oskiljaktig från produktionsakten" (Marx) - det vill säga aktiviteter som inte objektifieras i en varaktig produkt - en flytande och mångtydig status som är svår att greppa. Denna svårighets orsak är uppenbar. Långt innan den införlivades i den kapitalistiska produktionen var aktiviteten utan arbete (kommunikativt handlande) politikens arkitrav. Hanna Arendt skriver: "konsterna som inte producerar något 'arbete' [work/opera. ö.a.] delar vissa drag med politiken. Artisterna som utför dem - dansare, skådespelare, musiker, etc. - behöver en publik att visa sin virtuositet, liksom de som handlar politiskt behöver andra att rikta sig till." När kommunikativa handlingar, snarare än nya föremål skapas äntrar vi politikens värld. Postfordistiskt arbete kräver, i egenskap av lingvistiskt arbete, attityder och kännetecken vilka förr tillhörde politisk praxis: Framträdanden i andras närvaro, hanterandet av en viss marginal av oförutsägbarhet, förmågan att börja med något nytt, förmågan att navigera mellan olika alternativa möjligheter.

När vi talar om språk som är satt i arbete är inte huvudfrågan kommunikationsindustrins massiva tillväxt, utan att kommunikativt handlande dominerar i alla industriella sektorer. Därför måste man använda massmedias tekniker och procedurer som en universell modell, oavsett om vi undersöker arbetet med bilar eller stål.

Det är värt att ställa sig frågan vilken relation kulturindustrins särdrag har till postfordismen i allmänhet. Sedan Adorno och Horkheimer, har "själsfabrikerna" skärskådats under kritikens mikroskop i hopp om att hitta vad som gjorde dem jämförbara med produktionskedjan. Den avgörande poängen var att demonstrera att kapitalismen kunde mekanisera och dela upp spirituell produktion, liksom den hade mekaniserat och delat upp jordbruk och tillverkning (taylorism helt kort). Seriellitet, likgiltighet inför den singulära uppgiften, ekonometri av känslor var de inrotade refrängerna. Självfallet medgavs det att några av de aspekter som kunde definieras som "produktion av kommunikation genom kommunikation" var för bångstyriga för att totalt assimileras i den fordistiska organisationen av arbetsprocessen - men dessa betraktades med rätta som icke inflytelserika, överblivna ringa otyg och obetydligt slagg. Ur dagens perspektiv är det emellertid inte svårt att se hur sådana rester och slagg bar på framtiden. I korthet: Det kommunikativa handlandets informella karaktär, det tävlingsmässiga samspelet på ett redaktionsmöte, den oförutsägbara knorren som kan animera ett TV-program och generellt allt som skulle vara besvärligt att reglera bortom en viss nivå inom kulturindustrin har nu blivit den centrala och drivande kärnan i all social produktion under postfordismen. I denna mening kan man fråga sig huruvida "toyotism" åtminstone delvis går ut på att applicera kulturindustrins gamla operativa modeller på fabriker som producerar varaktiga varor.

Kommunikationsindustrin (eller kulturindustrin) befinner sig i en position som är analog med gårdagens tillverkningsindustri: Den är en särskild produktionssektor, som bestämmer de operativa instrument och procedurer som senare masstillämpas i vartenda hörn av den sociala arbetsprocessen.

Att sätta språket i (profitskapande) arbete är den gömda och förvanskade materiella grund, varpå den postmoderna ideologin vilar. I sina utforskningar av nutidens metropolis understryker den postmoderna ideologin det obegränsade och virtuella mångfaldigandet av "språkspel", de tillfälliga dialekternas uppror, utbredningen av olika röster. Om vi begränsar vår blick till denna sprudlande mångfald kommer vi lätt till slutsatsen att den undgår varje analytisk ansats. Den postmoderna jargongen bekräftar att vi står inför ett nät utan maskor. De metropolitiska levnadssätten - ofta skapade snarare än reflekterade av de nya idiomen - kan endast definieras genom långa psalmer om "inte längre" eller "inte ens". En snygg paradox: Just på grund av sin synnerligen lingvistiska natur framstår metropolis nu som obeskrivligt.

Hypnotiserade av det generaliserade oljudet, förkunnar de postmoderna ideologerna en drastisk dematerialisering av sociala relationer, liksom ett försvagande av makten. I deras ögon oscillerar den enda etiskt-politiska dimensionen mellan acceptans och avvisande av myllret av idiom. Den enda oförlåtliga synden är att vilja begränsa "språkspelens" diaspora. Förutom detta är allting prima. Mångfalden av idiom skulle i sig ha en frigörande effekt, genom att smälta bort illusionerna om en entydig och restriktiv verklighet. Hermeneutiken som utvecklats till sunt förnuft gör gällande att de nya frågor som uppstår ur korsandet av olika tolkningar i egentlig mening är "verkliga". Den ironiska förblindelsen inför mångfalden av diskurser återtillskriver emellertid språket alla de myter liberalismen en gång närde om marknaden. Centrifugal kommunikation försedd med oändliga oberoende talare behandlas med samma vördnadsfulla argument som den fria cirkulationen av varor en gång gjorde; rättigheternas lustgård, jämlikhetens och det ömsesidiga erkännandets kungadöme. Men försvagar mångfald som sådan verkligen kontrollen? Är det inte egentligen så att det senare kraftfullt artikuleras i varje enskildhet i mångfalden? Ingen av aktiemäklarna är nu medveten om sanningens hermeneutiska karaktär eller varje tolknings efemära natur: Är det tillräckligt för att ta tillbaka våra protester mot deras levnadssätt?

Ett av det nutida metropolis tydliga kännetecken är den materiella produktionens och den lingvistiska kommunikationens odelade identitet, snarare än vimlet av idiom. Denna identitet förklarar och fortplantar det vimlet, men innebär i sig inget befriande.

Tvärtemot vad de postmoderna ramsorna gör gällande radikaliserar, snarare än försvagar, sammanfallandet av arbete och lingvistisk kommunikation det förhärskande produktionssättets antinomier. Å ena sidan är arbete svårare att mäta genom abstrakta temporala enheter, eftersom det innehåller aspekter som till igår tillhörde ethos område, kulturell konsumtion, estetisk smak och känslor. Å andra sidan är arbetstid fortfarande den socialt accepterade mätenheten. Följaktligen håller de mångfaldiga "språkspelen", till och med de mest excentriska, hela tiden på att bli konfigurerade som nya "uppgifter", eller som önskvärda villkor för de gamla. När lönearbetet avskaffas eftersom det innebär en orimlig social kostnad, ingår till och med att ta till orda i dess spännvidd. Språket visar sig vara konfliktens terräng och samtidigt vad som står på spel, till den omfattning att yttrandefriheten - med en mindre parodisk betydelse än den liberala varianten - och avskaffandet av lönearbetet idag är synonyma. Det kritiska förhållningssättet måste innehålla denna radikalism, annars blir det inget annat än ett harmset muttrande. På sätt och vis kan vi inte ifrågasätta lönearbetet utan att introducera en kraftfull idé om yttrandefrihet, samtidigt som vi inte kan åberopa yttrandefriheten utan att sikta på lönearbetets avskaffande.

Paolo Virno
Bearbetning: Jan Boklöv

Ursprungligen publicerad i Lessico Postfordista, http://www.feltrinelli.it