Negri: Krigsordningen

---

Kategori: Autonomi och operaism

Iran, Irak, Nordkorea. Inom den nya världsordningen omdefinieras rollerna och styrkeförhållandena genom konflikter med "skurkstater". Detta är det som sker mellan USA, Kina, Europa och Ryssland. Det imperiala kriget är i full gång, det utvecklas och expanderar med kontinuitet och inre konsistens. Det Amerikanska initiativ som är den drivande kraften bakom kriget, ger lite i taget efter för de villkor som bestämts av andra härskare i världen. FNs roll börjar omvandlas till en senat för Imperiet (1). Krig, som en global grund för legitimitet och som den främsta uppvisningen av imperial makt, manifesterar sig i alla dess former, och när det expanderar gör också den imperiala makten det. Den nya militära doktrinen, som offentliggjordes av den amerikanska administrationen den 20 september 2002, fullbordar den strategi som Bush-gruppen först deklarerade när den kom till makten, långt före tvillingtornens kollaps: att USA ska uppnå militärt herravälde, det konsekventa fördömandet av ABM-avtalet (avtalet mellan USA och Sovjet om missilavvärjning som slöts 1972, öa), och att påbörja den unilaterala konstruktionen av Missile Defense System ("Son of Star Wars").

Kampanjen i Afghanistan efter den 11 september 2001, som på en global nivå inledde den första fasen i kriget mot terrorismen, fogade samman såväl konventionella som okonventionella medel för krigsföring, såväl som både hög- och lågintensiva polisaktioner. Idag gör den nya militära doktrinen gällande, med begrepp som "sunt förnuft" och "den grundläggande rätten till självförsvar", Imperiets rätt att intervenera mot potentiella fiender innan deras hot blir verklighet. Detta är teorin om preventiv krigsföring. Preventiv krigsföring är inte bara en militär doktrin; det är Imperiets konstituerande strategi. Den amerikanska administrationens dokument från den 20 september säger uttryckligen detta: preventiv krigsföring är ett berättigat och nödvändigt medel för att försvara frihet, rättvisa, demokrati och ekonomisk tillväxt mot terrorister och tyranner. Det tillägger att preventiv krigsföring ska betraktas som omedelbart relevanta gällande tre "skurkstater": Irak, Iran och Nordkorea. För vissa delar av den allmänna opinionen såväl som för några länders diplomater framstod det som om uttalandet om "ondskans axelmakter", tillsammans med en följd av arga unilaterala deklarationer från Vita husets representanter och deras vakthundar indikerade avbrytandet eller det definitiva upphävandet av länken mellan den militära doktrinen och imperiets konstituerande strategi. Men så var alls inte fallet. Dessa uttalanden representerade tvärtom punkter på den dagordning runt vilken de konstituerande diskussionerna mellan de globala stormakterna uppkom. Ingen människa med förnuftet i behåll kan verkligen ha trott att Irak, Iran och Nordkorea utgjort några större problem för en stormakt som USA, som kunde stoltsera som en överlägsen militärmakt efter dess seger mot den internationella kommunismen.

Den amerikanska militära makten, som är totalt asymmetrisk, måste nu också bli intransitiv (2); den måste förbli en absolut supermakt, inte så mycket med tanke på de tre "ondskans axelmakter" utan snarare med tanke på de andra makterna i världen: ondskans axelmakter är blott en metafor för de stora problem den monarkiska makt som USA utgör står inför inom tre strategiska områden i det kalla krigets slutfas. Europa, Ryssland och Kina representerar den nya världsordningens problematiska poler. Irak är en ytterligare indikation på det europeiska problemet (och dessutom det japanska) framställt i skepnad av energitillgångar: den europeiska ekonomin kan inte existera utan dessa och den som kontrollerar energitillgångarna har i sin hand en hel uppsättning av biopolitiska maktfunktioner i den gamla världen. Iran (området runt Kaspiska havet) å sin sida representerar den ryska utvecklingens svaga punkt. Nordkorea befinner sig i mitten av kinesiska havet. Hur är Imperiet organiserat i dessa tre fundamentala zoner? Vad kommer hända med dess grundläggande struktur, i dessa tider med närvaron av en amerikansk militär supermakt? Hur ska den monarkiska maktens militära ledarställning säkras i den nya imperiala ordningen?

Det är väl känt att inom Imperiet är endast militär styrka - eller snarare, den monarkiska funktionen - långt ifrån tillräckligt för att säkra centralitet och stabilitet i utövandet av global makt. Den 11 september har dessutom visat (och med en förskräcklig påtaglighet) att USA inte i något avseende är en isolerad ö. Den påföljande ekonomiska krisen - inte bara på produktionsnivå utan även och särskilt på den finansiella och monetära nivån - har visat att monarkin inte kan överleva inom Imperiet om den inte är i överenskommelse med den globala aristokratin. Därför är det stundande kriget i dess kärna en diskussion om den imperiala sammansättningen, och särskilt vad gäller Europa, de europeiska aristokratiernas former och roller i Imperiet. Chirac och Schröder är varken pacifister eller krigshetsare: de debatterar med Bush om vilken plats den europeiska kapitalismen ska ha i den imperiala sammansättningen. De stora besluten handlar inte om kriget mot terrorismen eller om konventionella krig mot tyranner utan snarare om vilka former av hegemoni och vilka grader av makt som amerikanska och/eller europeiska kapitalistiska eliter kommer ha i den nya världsordningens organisation. Preventiva beslut har inte bara att göra med krig, utan även med marknadsdominans i de lägre regionerna inom den imperiala organisationen.

Vilken borde myllrets reaktion vara i en sådan situation? Hur ställer man mot detta imperiala spel, som blivit både totalitärt och krigsliknande, demokratins kraft och begär? Hur kan man undvika krig, eller åtminstone kämpa mot det, samtidigt som man kämpar för demokrati, myllrens verkliga demokrati, på en global skala?

Här är för tillfället två möjliga förslag. Det första är valet av slagfält. Det finns ingen möjlighet att kämpa mot Imperiets sammansättning utan att agera på en global nivå. Den imperiala makten sträcker sig över globala relationer mellan nationalstater och regionala kapitalistiska system. Dessa subjekt tar del i - på ett mer eller mindre självmotsägande sätt, men alltid i slutändan också koherent och i samförstånd - den kapitalistiska exploateringen. Ett motstånd mot imperiala krig är bara möjligt genom att övervinna de snäva gränser som nationer och regioner utgör: det är bara möjligt på en nivå med globala nätverk av motstånd. Nationalism, speciellt den som vänstern förespråkar (som man ofta finner i före detta koloniländer eller i länder som är extremt beroende, som till exempel i Latinamerika) är en stor fara, eftersom den skapar illusionen att imperial makt baserad på kapitalistisk. exploatering kan påverkas eller till och med upphävas inom nationalstaten.

I själva verket kan alla krafter som agerar på en global skala bara vara framgångsrika om de agerar, på ett postmodernistiskt sätt, transversalt och var som helst. För att ta ett exempel, se hur de två stora fundamentalistiska krafterna - den sionistiska och den islamistiska - fungerar: de är nätverk, som förvisso är närvarande i specifika territorier, men de är särskilt aktiva i den allmänna opinionen och i valrörelser i betydande kapitalistiska länder, inom informationsnätverk och finansen och så vidare. Detta är inte de områden vi är intresserade av, eftersom vi inte är fundamentalister...

Men när vi har förstått att det enda adekvata slagfältet för kamp och organisering är på det globala fältet, har vi den andra linjen, den antikapitalistiska. Här framstår socialdemokratin som ett hinder och en mystifikation att bekämpa. Emellertid måste motstånd följa exodus, så med utgångspunkten att inte delta i den nya imperiala sammansättningen (antingen som underkuvade människor eller som en foglig massa), utan snarare att motsätta sig kapitalets globala sammansättning och den imperiala konstitutionen baserad på preventiv krigsföring med myllrets demokrati (som är baserad på överskottet av proletariatets intellektuella och etiska produktion). Men vad är myllrets demokrati? Vilken kraft har den nya organiserade subjektiviteten? Vad är våra nya produktiva generationers "rådslag med datorer"?

Antonio Negri

Artikeln publicerades ursprungligen i den italienska tidningen "Global Magazine" i November 2002, och översattes till engelska av Arianna Bove och Thomas Seay, och till svenska av Dark Forces.

(1) Engelske översättarens anmärkning. För en definition av termerna monarki, aristrokati och demokrati som "tre delar av funktioner och beståndsdelar" inom imperialt styre, se Hardt & Negris diskussion om "Polybius and Imperial Government" i "Empire" sidorna 314-316: "Imperiet vi står inför idag är också - mutatis mutandis - sammansatt av en funktionell jämvikt bland dessa tre former av makt: den monarkiska enigheten av makt och dess globala monopol på styrka; aristokratiska uttryck genom transnationella företag och nationalstater; och demokratiskt representationella comitita, återigen framställda i formen av nationalstater vid sidan av de olika slagen av NGOs, mediaorganisationer, och andra "folkliga församlingar"."

(2) Transitiv är ett ord som härstammar från grammatiken, ett transitivt verb är ett verb som kopplas direkt till ett objekt, intransitivt är det verb som kan stå för sig själv, som inte kräver ett bestämt objekt. jmf sova eller kriga, öa.