Karl Marx - Värdeformen eller bytesvärdet

Kategori: Studiecirkeltexter

Varorna kommer till i form av bruksvärden eller varukroppar, såsom järn, linneväv, vete osv. Detta är deras miljöbundna naturalform. De är dock varor endast på grund av sin dubbla roll av på en gång bruksföremål och värdebärare. De uppträder därför såsom varor eller har formen av varor, endast då de äger en dubbelform: naturalform och värdeform.

Varornas värdebeständighet skiljer sig däri från Falstaffs väninna Wittib Hurtig, [25] att man inte vet, var man skall finna den. I diametral motsats till varukropparnas påtagligt robusta verklighet ingår inte en atom naturstoff i deras värdetillvaro. Hur man än skärskådar en vara, förblir den ofattbar som värdeföremål. Må vi dock komma ihåg, att varorna existerar som värden, endast i den mån de är uttryck för samma sociala enhet, det mänskliga arbetet, och att deras värdetillvaro alltså är en rent social företeelse. Då blir det också självklart, att deras värdeexistens endast kan framträda i det sociala förhållandet mellan olika varor. Vi utgick i själva verket från varornas bytesvärde eller utbytesförhållande för att komma det däri dolda värdet på spåren. Vi måste nu återvända till denna uttrycksform för värdet.

Var och en vet, även om han inte vet något annat, att varorna äger en gemensam värdeform, som bildar en högst påtaglig kontrast till deras bruksvärdens omväxlande naturalformer - penningformen. Här gäller det nu att prestera något, som den borgerliga ekonomin inte ens har försökt, nämligen att påvisa denna penningforms uppkomst. Alltså att följa utvecklingen av det i varornas värdeförhållanden befintliga värdeuttrycket, från dess enklaste, oansenligaste gestalt ända till den storartade penningformen. Samtidigt därmed försvinner penningens gåta.

Det enklaste värdeförhållandet är uppenbarligen värdeförhållandet mellan en vara och en enda annan vara, likgiltigt vilken. Värdeförhållandet mellan två varor ger därför det enklaste värdeuttrycket för en vara.

A. Enkel, enstaka eller tillfällig värdeform
x enheter av varan A = y enheter av varan B, eller: x enheter av varan A är värda y enheter av varan B. (20 alnar linneväv = 1 rock, eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock).

1. Värdeuttryckets bägge poler: relativ värdeform och ekvivalentform
Hemligheten med alla värdeformer ligger i denna enkla värdeform. Analysen därav erbjuder därför den egentliga svårigheten.

Här spelar två olikartade varor, A och B, i vart exempel linneväv och rock, tydligen två olika roller. Linnevävens värde uttrycks i rocken, och rocken tjänar som material för detta värdeuttryck. Den första varan spelar en aktiv, den senare en passiv roll. Den första varans värde är framställt som relativt värde, eller varan befinner sig i relativ värdeform. Den andra varan fungerar som ekvivalent eller befinner sig i ekvivalentform. Relativ värdeform och ekvivalentform är sammanhörande, ömsesidigt varandra betingade, oskiljbara moment men samtidigt varandra uteslutande eller motsatta ytterligheter, dvs. poler för ett och samma värdeuttryck; de delar alltid upp sig på de varor, som värdeuttrycket sätter i förhållande till varandra. Jag kan t.ex. inte uttrycka linnevävens värde i linneväv. 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv är inte något värdeuttryck. Ekvationen säger snarare tvärtom: 20 alnar linneväv är ingenting annat än 20 alnar linneväv, ett bestämt kvantum av bruksföremålet linneväv. Linnevävens värde kan alltså endast uttryckas relativt, dvs. i en annan vara. Linnevävens relativa värdeform förutsätter därför, att över huvud taget någon annan vara befinner sig visavi den i ekvivalentform. Å andra sidan kan denna andra vara, som tjänstgör som ekvivalent, inte samtidigt befinna sig i relativ värdeform. Den uttrycker inte sitt eget värde. Den lämnar endast materialet för en annan varas värdeuttryck.

Visserligen innesluter uttrycket: 20 alnar linneväv = 1 rock, eller 20 alnar linneväv är värda 1 rock, även det motsatta förhållandet: 1 rock = 20 alnar linneväv, eller 1 rock är värd 20 alnar linneväv. Men så måste jag dock vändaom ekvationen för att relativt uttrycka rockens värde, och så snart jag gör det, blir linneväven ekvivalent i stället för rocken. Samma vara kan alltså inte i samma värdeuttryck samtidigt uppträda i bägge formerna. Dessa utesluter tvärtom varandra diametralt.

Huruvida en vara befinner sig i relativ värdeform eller i den motsatta ekvivalentformen, beror uteslutande på dess tillfälliga funktion i värdeuttrycket, dvs. därpå, om den är den vara, vars eget värde uttrycks, eller den vara, genom vilken värde uttrycks. [26]

2. Den relativa värdeformen

a) Den relativa värdeformens innehåll
För att uppdaga, hur en varas enkla värdeuttryck ligger dolt i värdeförhållandet mellan två varor, har man närmast att betrakta denna relation alldeles oberoende av dess kvantitativa sida. I allmänhet förfar man alldeles tvärtom och ser i värderelationen endast den proportion, i vilken bestämda mängder av två varusorter gäller lika. Man förbiser, att olika tings storlek kan kvantitativt jämföras, först sedan de reducerats till samma enhet. Endast som uttryck för en och samma enhet är de liknämniga, kommensurabla storheter. [27]

Vare sig 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 20 eller = x rockar, dvs. vare sig ett givet kvantum linneväv är värt många eller få rockar, så innebär varje sådan proportion, att linneväv och rockar som värdestorheter är uttryck för samma enhet, ting av samma natur. Linneväv = rock är ekvationens grundval.

Men dessa två kvalitativt jämbördiga varor spelar inte samma roll. Det är endast linnevävens värde, som blir uttryckt. Och huru? Genom relationen till rocken såsom dess "ekvivalent" eller det mot väven "utbytbara". I detta förhållande spelar rocken sin roll som värdets existensform, som ett värdeting, ty endast som sådant är den jämförbar med linneväven. Å andra sidan kommer linnevävens egen värdeexistens i dagen eller får ett självständigt uttryck, ty endast som värde har den relation till rocken som något likvärdigt eller utbytbart. På samma sätt är smörsyra och profylformat olika kroppar. Bägge består dock av samma kemiska substanser - kol (C), väte (H) och syre (O) och det i samma procentuella sammansättning, nämligen C4H8O2. Om man nu satte profylformat lika med smörsyra, så gällde i detta förhållande för det första propylformatet blott som en existensform av C4H8O2, och för det andra hade man sagt, att även smörsyran består av C4H8O2. Genom att sätta likhetstecken mellan propylformat och smörsyra hade man alltså uttryckt deras kemiska substans till skillnad från deras materiella form.

Om vi säger: som värden är varorna blott och bart substanser av mänskligt arbete, så reducerar vår analys dem till abstraktionen värde men ger dem ingen från deras naturalformer skiljaktig värdeform. Annorlunda i värdeförhållandet mellan en vara och en annan. Dess värdekaraktär framträder här genom dess egen relation till den andra varan.

I och med att t.ex. rocken som värdeting sättes lika med linneväven, blir det i rocken nedlagda arbetet satt lika med det i linneväven nedlagda. Nu är visserligen skrädderiet, som frambringar rocken, och väveriet, som producerar linneväven, olikartade konkreta arbeten. Men likvärdigheten med väveriet reducerar faktiskt skrädderiet till det i bägge arbetena verkligt lika, till deras gemensamma karaktär av mänskligt arbete. På denna omväg är därmed också sagt, att inte heller väveriet, såvida det producerar värde, har några från skrädderiet avvikande kännemärken utan alltså är abstrakt mänskligt arbete. Endast uttrycket för ekvivalens mellan olika varor bringar det värdebildande arbetets specifika karaktär i dagen, därigenom att det verkligen reducerar de i olika varor nedlagda olikartade arbetena till det för dem gemensamma, till mänskligt arbete överhuvud. [28]

Det är emellertid inte tillräckligt att uttrycka den specifika karaktären hos det arbete, varav linnevävens värde består. Mänsklig arbetskraft i rörligt tillstånd eller mänskligt arbete bildar värde men är inte värde. I kristalliserat tillstånd, i materialiserad form blir det värde. För att uttrycka linnevävens värde såsom substans av mänskligt arbete måste man uttrycka det som något "objektivt", som är sakligt skilt från själva linneväven och samtidigt gemensamt för densamma och andra varor. Uppgiften är därmed löst.

I linnevävens värdeförhållande gäller rocken som dess kvalitativa like, som ett ting av samma natur, emedan den är ett värde. Den gäller därför här som ett ting, vari värde framträder, eller som i sin konkreta naturalform representerar värde. Nu är visserligen rocken, rockvarans element, blott och bart ett bruksvärde. En rock uttrycker lika litet ett värde som första bästa stycke linneväv. Detta bevisar endast, att den betyder mera inom värdeförhållandet till linneväven än därutanför, liksom så mången människa betyder mer i en galonerad rock än utan en sådan.

Vid tillverkningen av rocken har mänskligt arbete, i form av skrädderi, faktiskt förbrukats. I densamma finns alltså mänskligt arbete koncentrerat. Från denna synpunkt är rocken "bärare av värde", ehuru denna dess egenskap inte skiner igenom ens den mest trådslitna. Och i linnevävens värdeförhållande bedöms den endast från denna sida, som förkroppsligat värde, som värdekropp. Trots hans tillknäppta uppträdande har linneväven i honom känt igen den närbesläktade sköna värdesjälen. Rocken kan emellertid inte gentemot väven representera värde, utan att värdet samtidigt visavi väven antar formen av en rock. Likaså kan individen A inte förhålla sig till individen B som till ett majestät, utan att majestätet för A antar B:s fysiska gestalt och därför växlar anletsdrag, hår och ännu mycket annat med den aktuelle landsfadern.

I det värdeförhållande, vari rocken bildar linnevävens ekvivalent, har formen rock alltså rollen av värdeform. Värdet av varan linneväv uttrycks alltså i varan rocks kropp, värdet av en vara i en annan varas bruksvärde. Som bruksvärde är linneväven ett jämfört med rocken materiellt olikartat ting, som värde är den "rocklik" och ser därför ut som en rock. På så sätt får den en från dess naturalform avvikande värdeform. Dess värdeexistens framträder i likheten med rocken på samma sätt som den kristnes fårnatur i hans likhet med Guds lamm.

Man ser, att allt vad analysen av varuvärdet förut lärt oss, det säger oss linneväven själv, så snart den träder i relation till en annan vara, rocken. Det är blott så, att den avslöjar sina tankar på sitt eget invanda språk, varuspråket. För att säga, att arbete i den abstrakta egenskapen av mänskligt arbete bildar dess eget värde, säger den, att rocken, såvitt den är likställd, alltså r värde, består av samma arbete som linneväven. För att säga, att dess sublima värdetillvaro är skild från dess styvstärkta linnekropp, säger den, att värde ser ut som en rock, och att den därför själv i sin egenskap av värdeting är lik rocken, såsom det ena ägget liknar det andra. I förbigående sagt, så har varuspråket, förutom den hebreiska, även många andra mer eller mindre korrekta dialekter. Det tyska "wertsein" (vara värd) uttrycker t.ex. mindre träffande än det romanska verbet valere, valer, valoir, att varan B:s likställande med varan A är varan A:s eget värdeuttryck. Paris vaut bien une messe! [23]

Medelst värdeförhållandet förvandlas alltså varan B:s naturalform till varan A:s värdeform, eller varan B:s kropp blir en värdespegel åt varan A. [29] I det varan A hänför sig till varan B såsom värdekropp, som materialiserat mänskligt arbete, gör den bruksvärdet B till material för sitt eget värdeuttryck. Värdet av varan A, sålunda uttryckt i varan B:s bruksvärde, äger det relativa värdets form.

b) Den relativa värdeformens kvantitativa bestämdhet
Varje vara, vars värde skall uttryckas, är ett bruksföremål av givet kvantum. 15 skäppor vete, 100 pund kaffe osv. Detta givna varukvantum innehåller en bestämd mängd mänskligt arbete. Värdeformen har alltså inte endast att uttrycka värde överhuvud utan ett kvantitativt bestämt värde eller en värdestorhet. I värderelationen mellan varorna A och B, mellan linneväv och rock, sättes därför varuarten rock inte endast som värdekropp överhuvud kvalitativt lika med linneväven, utan ett bestämt kvantum av värdekroppen, ekvivalenten, t.ex. 1 rock, likställes med ett bestämt kvantum linneväv, t.ex. 20 alnar linneväv.

Ekvationen: "20 alnar linneväv = 1 rock eller: 20 alnar linneväv är värda 1 rock" förutsätter, att 1 rock innehåller precis lika mycket värdesubstans som 20 alnar linneväv, att bägge varukvantiteterna alltså kostar alldeles lika mycket arbete eller lika lång arbetstid. Men den för produktionen av 20 alnar linneväv eller 1 rock nödvändiga arbetstiden växlar med varje förändring i väveriets eller skrädderiets produktivkraft. Hur en sådan förändring inverkar på det relativa uttrycket för värdestorleken, skall nu närmare undersökas.

I. Vi antar, att linnevävens värde varierar, [30] medan rockvärdet förblir konstant. Om den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av tilltagande ofruktbarhet hos den linbesådda jorden, så fördubblas linnevävens värde. I stället för 20 alnar linneväv = 1 rock skulle vi få 20 alnar linneväv = 2 rockar, då 1 rock nu endast innehåller hälften så lång arbetstid som 20 alnar linneväv. Minskas däremot den för linnevävsproduktionen nödvändiga arbetstiden med hälften, t.ex. på grund av förbättrade vävstolar, så sjunker linnevävsvärdet med hälften. I överensstämmelse därmed får vi nu: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Relativa värdet av varan A, dvs. dess värde uttryckt i varan B, stiger och faller alltså direkt med värdet av varan A, vid konstant värde hos varan B.

II. Vi antar, att linnevävens värde förblir konstant, medan rockvärdet varierar. Om den under dessa omständigheter för rockproduktion nödvändiga arbetstiden fördubblas, t.ex. på grund av ogynnsammare arbetsförhållanden vid fårklippningen, så får vi i stället för 20 alnar linneväv = 1 rock: 20 alnar linneväv = 1/2 rock. Om däremot rockens värde faller med hälften, så blir 20 alnar linneväv = 2 rockar. Vid konstant värde hos varan A faller och stiger sålunda dess relativa, i varan B uttryckta värde omvänt med värdeförändringen hos B.

Om man jämför de olika fallen under I och II, så ser man, att en och sam- ma storleksförändring för det relativa värdet kan härledas ur alldeles motsatta orsaker. Så uppstår ur ekvationen 20 alnar linneväv = 1 rock 1) ekvationen 20 alnar linneväv = 2 rockar, antingen emedan linnevävens värde fördubblats eller emedan rockens värde fallit med hälften; och 2) ekvationen 20 alnar linneväv = 1/2 rock, antingen emedan linnevävens värde sjunkit med hälften eller emedan rockens värde stigit till det dubbla.

III. Vi antar, att de för. produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetsmängderna samtidigt växlar i samma riktning och samma proportion. I detta fall förblir 20 alnar linneväv = 1 rock, hur än deras värden varierar. Man upptäcker deras värdeändring, så snart man jämför dem med en tredje vara, vars värde förblivit konstant. Om alla varors värden skulle stiga eller falla samtidigt och i samma proportion, så skulle deras relativa värden förbli oförändrade. Deras verkliga värdeändring kunde man då märka därpå, att under en och samma arbetstid nu i allmänhet levereras ett större eller mindre varukvantum än förut.

IV. Vi antar, att den för produktion av linneväv och rock nödvändiga arbetstiden, och därmed deras värden, undergår förändring samtidigt i samma riktning men i olika intensitet eller också i motsatt riktning osv. På vad sätt alla tänkbara sådana kombinationer inverkar på en varas relativa värde, konstateras enkelt genom användning av fallen I, II och III.

Den verkliga växlingen i värdestorleken återspeglas sålunda varken otvetydigt eller uttömmande i dess relativa uttryck eller i det relativa värdets storlek. En varas relativa värde kan växla, även om dess värde förblir konstant. Dess relativa värde kan förbli konstant, ehuru dess värde växlar, och slutligen behöver samtidiga förändringar i dess värdestorlek och i det relativa uttrycket för denna värdestorlek ingalunda täcka varandra. [31]

3. Ekvivalentformen
Vi har sett: I det en vara A (linneväven) uttrycker sitt värde i en olikartad varas (B, rocken) bruksvärde, ger den även den sistnämnda en egendomlig värdeform, ekvivalensens. Linnevävsvaran låter sin egen värdeexistens kom- ma i dagen därigenom, att rocken likställes med densamma, utan att den antar någon från dess kroppsliga form skild värdeform. Linneväven uttrycker alltså i verkligheten sin egen värdeexistens därigenom, att rocken är direkt utbytbar mot densamma. En varas ekvivalentform är följaktligen formen för dess omedelbara utbytbarhet mot en annan vara.

Om ett varuslag, såsom rockar, tjänar ett varuslag, såsom linneväv, till ekvivalent och rockarna därigenom erhåller den karakteristiska egenskapen att bli omedelbart utbytbara mot linneväven, så är därmed inte på något sätt den proportion given, i vilken rockar och linneväv är utbytbara. Den beror pårockarnas värdestorlek, när linnevävens är given. Antingen rocken är uttryckt som ekvivalent och linneväven som relativt värde eller omvänt linneväven som ekvivalent och rocken som relativt värde, så förblir värdestorleken liksom förut bestämd av den för produktionen nödvändiga arbetstiden, alltså oberoende av värdeformen. Men så snart varuslaget rock i värdeuttrycket intar ekvivalentens plats, erhåller dess värde inget kvantitativt uttryck. Den figurerar snarare i värdeekvationen endast som ett bestämt kvantum av en viss sak.

Till exempel: 40 alnar linneväv är "värda" - vad? 2 rockar. Emedan varuslaget rock här spelar ekvivalentens roll och bruksvärdet rock visavi linneväven uppträder som värdekropp, så räcker också ett bestämt kvantum rockar för att uttrycka ett bestämt kvantum linneväv. Två rockar kan därför uttrycka värdestorleken av 40 alnar linneväv, men de kan aldrig uttrycka sin egen värdestorlek, rockarnas värdestorlek. Den ytliga tolkningen av detta faktum, att ekvivalenten i en värdeekvation alltid blott har formen av ett kvantum helt enkelt av en sak, ett bruksvärde, har förlett Bailey liksom många av hans föregångare och efterföljare att i värdeuttrycket se ett endast kvantitativt förhållande. En varas ekvivalentform innehåller tvärtom ingen kvantitativ värdebestämning.

Den första egendomligheten hos ekvivalentformen, som frapperar betraktaren, är denna: bruksvärde förvandlas till uppenbarelseform för sin motsats, värdet.

Varans naturalform förvandlas till värdeform. Men observera, att detta quidproquo [32] äger rum för en vara B (rock eller vete eller järn osv.) endast inom det värdeförhållande, vari en annan vara A vilken som helst (linneväv etc.) möter den, endast inom denna relation. Då ingen vara kan stå i relation till sig själv som ekvivalent, alltså inte heller kan göra sin egen yttre skepnad till uttryck för sitt eget värde, måste den förhålla sig till en annan vara som ekvivalent eller göra en annan varas yttre skepnad till sin egen värdeform.

Detta kan vi åskådliggöra genom att som exempel ta ett mått, som tillkommer varukropparna som sådana. En sockertopp är, som kropp, tung och har därför vikt, men man kan inte se eller känna på sockertoppen, vad den väger. Vi tar nu olika stycken järn, vilkas vikt i förväg är bestämd. Järnets kroppsliga form i och för sig betraktad är lika litet som sockertoppens någon företeelseform för tyngden. För att uttrycka sockertoppen som tyngd sätter vi den ändock i viktförhållande till järnet. I detta förhållande har järnet rollen av en kropp, som inte representerar något annat än tyngd. Järnkvantiteter tjänar därför som viktmått för sockret och representerar visavi sockertoppen uteslutande tyngdens gestalt, en företeelseform för tyngd. Denna roll spelar järnet endast i detta förhållande, vari socker eller någon annan kropp, vars vikt skall bestämmas, sammanföres med järn. Om inte bägge tingen vore tunga, så kunde de inte träda i detta förhållande och det ena därför inte tjäna som uttryck för det andras tyngd. Kastar vi bägge på vågskålen, så ser vi i själva verket, att de som tyngd är ett och samma och därför i viss proportion också är av samma vikt. Såsom järnkroppen som viktmått visavi sockertoppen endast företräder tyngd, så representerar i vårt värdeuttryck rockkroppen visavi linneväven endast värde.

Här slutar dock analogin. Järnet representerar i sockertoppens viktuttryck en för bägge kropparna gemensam naturegenskap, deras tyngd - , medan rocken i linnevävens värdeuttryck företräder en egenskap utanför naturen hos bägge tingen: deras värde, något rent samhälleligt.

I det den relativa värdeformen av en vara, t.ex. linneväv, uttrycker dess värdeexistens som något från dess kropp och dess egenskaper helt skiljaktigt, t.ex. som rocklikhet, antyder själva detta uttryck, att det döljer ett samhälleligt förhållande. Omvänt med ekvivalentformen. Den består just däri, att en varukropp, såsom rocken, detta ting, just som det är, uttrycker värde, alltså genom sin natur äger värdeform. Visserligen gäller detta endast inom det värdeförhållande, i vilket linnevävsvaran är satt i relation till rockvaran som ekvivalent. [33] Men då ett tings egenskaper inte uppstår ur dess förhållande till andra ting utan fastmer är verksamma i ett sådant förhållande, förefaller även rocken äga sin ekvivalentform, sin egenskap av omedelbar utbytbarhet, lika mycket av naturen som sin egenskap att vara tung eller skydda mot köld. Därav det gåtfulla i ekvivalentformen, som drabbar den politiske ekonomens borgerligt krassa sinne, så snart denna form definitivt möter honom i penningen. Då söker han bortförklara guldets och silvrets mystiska karaktär, i det han smugglar in mindre påfallande varor och med ständigt samma förtjusning rabblar katalogen över allsköns varubråte, som på sin tid har spelat rollen av varuekvivalent. Han anar inte, att redan ett så enkelt värdeuttryck som 20 alnar linneväv = 1 rock ger lösningen på ekvivalentformens gåta.

Den varukropp, som fungerar som ekvivalent, gäller alltid som förkroppsligande av abstrakt mänskligt arbete och är alltid produkten av ett bestämt nyttigt, konkret arbete. Detta konkreta arbete blir alltså ett uttryck för abstrakt mänskligt arbete. Om rocken t.ex. gäller som ren konkretisering, så blir även skrädderiet, som faktiskt förverkligas i rocken, en konkret form av abstrakt mänskligt arbete. I linnevävens värdeuttryck består skrädderiets nyttighet inte däri, att det formar kläder, alltså även människor, utan att det producerar en kropp, som man kan uppfatta som värde, alltså arbetssubstans, som inte alls skiljer sig från det i linnevävsvärdet realiserade arbetet. För att åstadkomma en sådan värdespegel får skrädderiet självt inte återspegla något annat än sin abstrakta egenskap av mänskligt arbete.

I skrädderiets liksom i väveriets form förbrukas mänsklig arbetskraft. Bägge har likaså den allmänna egenskapen av mänskligt arbete och kan därför i bestämda fall, t.ex. vid värdeproduktionen, endast betraktas från denna synpunkt. Allt detta är inget mysterium. Men i varans värdeuttryck blir saken förvirrad. För att t.ex. uttrycka, att det är vävandet, inte i dess konkreta form som vävande utan i dess allmänna egenskap av mänskligt arbete, som bildar linnevävsvärdet, ställes emot detsamma skrädderiet, det konkreta arbete, som producerar linnevävsekvivalenten, såsom den gripbara, konkreta formen för abstrakt mänskligt arbete.

Det är alltså en andra egendomlighet för ekvivalentformen, att konkret arbete omvandlas till en företeelseform för sin motsats, abstrakt mänskligt arbete.

Men då detta konkreta arbete, skrädderiet, gäller endast som uttryck för odifferentierat mänskligt arbete, uppträder det under lika form som annat arbete, det i linneväven dolda arbetet, och är sålunda, ehuru privatarbete som allt annat varuproducerande arbete, ändock arbete i direkt samhällelig form. Just fördenskull uppträder det i en produkt, som är direkt utbytbar mot en annan vara. Det är alltså en tredje egendomlighet för ekvivalentformen, att privatarbete förvandlas till sin motsatsform, till arbete i omedelbart samhällelig form.

De bägge sist påpekade egenheterna i ekvivalentformen blir ännu mer begripliga, om vi går tillbaka till den store forskare, som först har analyserat värdeformen och dessutom så många tankeformer, samhällsformer och naturformer. Det är Aristoteles.

Att börja med uttalar Aristoteles klart, att varans penningform endast är en vidareutvecklad gestalt av den enkla värdeformen, dvs. en varas värde uttryckt i en godtyckligt vald annan vara, ty han säger:

"5 sängar = 1 hus" ("Klivai pevte avri oixias")
"skiljer sig inte" från
"5 sängar = så och så mycket pengar" ("Klivai pevte avri Š dsov ai pevte xlivai")

Han inser vidare, att det värdeförhållande, vari detta värdeuttryck förekommer, å sin sida betingar, att huset sättes kvalitativt lika med sängen, och att dessa materiellt skilda ting utan en sådan väsenslikhet inte skulle kunna hänföras till varandra som kommensurabla storheter. "Utbyte", säger han, "kan inte existera utan likhet, men likhet inte utan kommensurabilitet" ("Ovt isothsimhrena grekiskan"). Men här studsar han och uppger den vidare analysen av värdeformen. "Men det är i sanning omöjligt" ("rena grekiskan"). "att så olikartade ting kan vara kommensurabla", dvs. kvalitativt lika. Detta likställande kan endast vara något för tingens verkliga natur främmande, alltså endast "en nödhjälp för det praktiska behovet".

Aristoteles säger oss alltså själv, varpå hans vidare analys strandar, nämligen på avsaknaden av ett värdebegrepp. Vad är detta "lika", dvs. den gemensamma substans, som låter huset föreställa sängen i dennas värdeuttryck? Något sådant kan "i sanning inte existera", säger Aristoteles. Varför? Huset föreställer gentemot sängen ett lika, såvitt det föreställer något i bägge verkligt lika. Och detta är - mänskligt arbete.

Men att i varuvärdets form alla arbeten är uttryckta som samma mänskliga arbete och därmed som likagällande, det kunde inte Aristoteles läsa ut ur själva värdeformen, emedan det grekiska samhället var baserat på slavarbete och därmed hade olikheten mellan människorna och deras arbetskrafter till naturlig grund. Värdeuttryckets hemlighet, alla arbetens likhet och likagällande, emedan och i den mån de är mänskligt arbete överhuvud, kan inte uttydas, förrän den mänskliga jämlikhetens begrepp redan äger en folkfördoms fasthet. Men detta är bara möjligt i ett samhälle, där varuformen är arbetsproduktens allmänna form och människornas förhållande till varandra som varuägare alltså är det rådande samhälleliga förhållandet. Aristoteles' geni glänser just däri, att han i varornas värdeuttryck upptäcker ett likhetsförhållande. Endast den historiskt betingade begränsningen av det samhälle, vari han levde, förhindrar honom att upptäcka, vari då "i sanning" detta likhetsförhållande består.

4. Den enkla värdeformen i dess helhet
En varas enkla värdeform är innesluten i dess värdeförhållande till en olikartad vara eller i bytesförhållandet till densamma. Värdet av varan A uttrycks kvalitativt genom varan B:s omedelbara bytbarhet med varan A. Det uttrycks kvantitativt genom bytbarheten av ett bestämt kvantum av varan B mot ett givet kvantum av varan A. Med andra ord: en varas värde uttrycks självständigt genom dess uppträdande som "bytesvärde". När det i början av detta kapitel efter gängse maner hette: varan är ett bruksvärde och ett bytesvärde, så var detta strängt taget falskt. Varan är bruksvärde eller bruksföremål och "värde". Den gestaltar sig såsom detta dubbla, som den är, så snart dess värde får en egen, från dess naturalform skild form, bytesvärdets, och den har aldrig denna form isolerad utan alltid endast i värde- eller bytesförhållande till en andra, olikartad vara. Om man har detta klart för sig, behöver språkbruket inte förarga utan kan tjäna till förkortning.

Vår analys bevisade, att värdeformen eller varans värdeuttryck härrör ur varuvärdets natur, inte omvänt värde och värdestorlek ur deras uttryckssätt som bytesvärde. Detta är dock villfarelsen både hos merkantilisterna och deras moderna efterapare, såsom Ferrier, Ganilh osv., [34] och hos deras antipoder, de moderna frihandelsprovryttarna, såsom Bastiat et consortes. Merkantilisterna lägger huvudvikten på värdeuttryckets kvalitativa sida, därmed på varans ekvivalentform, vars slutgiltiga gestalt är penningen - de moderna frihandelsnasarna däremot, som till varje pris måste bli av med sin vara, betonar den relativa värdeformens kvantitativa sida. För dem existerar följaktligen varken värde eller värdestorlek för varan utom i uttrycket för dess bytesförhållande, alltså en märklapp i dagens priskurant. Skotten Macleod formar, i sin strävan att med all möjlig lärdom snygga upp de förvirrade föreställningarna vid Lombard Street, [25] den lyckade syntesen mellan vidskepliga merkantilister och fördomsfria frihandelsdörrknackare.

Ett närmare betraktande av varan A:s värdeuttryck, som innehålls i värdeförhållandet till varan B, har visat, att mom detsamma varan A:s naturalform endast gäller som bruksvärdets gestalt, varan B:s naturalform endast som värdeform eller värdegestalt. Den i varan dolda inre motsatsen mellan bruksvärde och värde kommer alltså fram genom en yttre motsats. dvs. genom förhållandet mellan två varor, i vilket den ena varan, vars värde skall uttryckas, direkt endast gäller som bruksvärde, den andra varan, vari värdet uttrycks, direkt endast som bytesvärde. En varas enkla värdeform är alltså den enkla företeelseformen för den i varan inneboende motsatsen mellan bruksvärde och värde.

Arbetsprodukten är i alla samhälleliga tillstånd bruksföremål, men endast en historiskt bestämd utvecklingsepok, som uttrycker det för produktionen av ett bruksföremål förbrukade arbetet såsom dess objektiva, konkreta egenskap, dvs. såsom dess värde, förvandlar arbetsprodukten till en vara. Därav följer, att varans enkla värdeform tillika är arbetsproduktens enkla varuform, att alltså även varuformens utveckling sammanfaller med värdeformens.

Redan ett flyktigt ögonkast visar den enkla värdeformens otillräcklighet, denna groddform, som först efter en serie metamorfoser mognar till prisform.

Genom att uttrycka värdet av varan A i någon vara B skiljer man endast varan A:s värde från dess eget bruksvärde och sätter den därmed också i bytesförhållande till någon enstaka, från den själv skild varuart i stället för att belysa dess kvalitativa likhet och kvantitativa proportionalitet med alla andra varor. Den enkla relativa värdeformen av en vara svarar mot den enda ekvivalentformen av en annan vara. Så äger rocken, i linnevävens relativa värdeuttryck, ekvivalentform eller omedelbar bytbarhetsform endast i avseende på denna enda varuart linneväv.

Emellertid övergår den enskilda värdeformen av sig själv i en fullständigare form. Genom denna blir visserligen värdet av en vara A uttryckt i endast en vara av annan art. Men av vilken art denna andra vara är, om den är rock, järn, vete etc., det är absolut likgiltigt. Allteftersom den alltså träder i värdeförhållande till det ena eller andra varuslaget, uppkommer åtskilliga enkla värdeuttryck för en och samma vara. [35] Antalet möjliga värdeuttryck för varan begränsas endast av antalet från densamma skilda varuarter. Dess enstaka värdeuttryck övergår därmed i en obegränsad serie av olika, enkla värdeuttryck.

B. Total eller utvecklad värdeform
z vara A = u vara B eller = v vara C eller = w vara D eller = x vara E eller = etc.
(20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 40 pd kaffe eller = 1 quarter vete eller = 2 uns guld eller = 1/2 ton järn eller = etc.)

1. Den utvecklade relativa värdeformen
Värdet av en vara, t.ex. linneväv, är nu uttryckt i otaliga andra element inom varuvärlden. Varje annan varukropp blir en spegel av linnevävsvärdet. [36] Först därmed framstår detta värde självt i sanning som substans av odifferentierat mänskligt arbete. Ty det arbete, som skapar nämnda värde, är nu uttryckligen framställt som ett arbete, likställt med varje annat mänskligt arbete, vilken naturalform det än har och oavsett om det uppenbarar sig i rock eller vete eller järn eller guld osv. Genom sin värdeform står linneväven nu inte heller i samhälleligt förhållande till endast en enstaka annan varuart utan till hela varuvärlden. Som vara är den medborgare i den världen. Samtidigt innebär den ändlösa raden av dess uttryck, att varuvärdet är likgiltigt visavi den speciella form av bruksvärde, vari det kommer till synes.

I den första formen: 20 alnar linneväv = 1 rock, kan det vara en tillfällig omständighet, att dessa två varor är bytbara i ett bestämt kvantitativt förhållande. I den senare formen skymtar däremot genast en utgångspunkt, som är väsentligen skild från den tillfälliga företeelsen och bestämmer denna. Linnevävens värde förblir lika stort, oavsett om det uttrycks i rock eller kaffe eller järn, i otaliga olika varor, tillhöriga de mest skilda ägare. Det tillfälliga förhållandet mellan två individuella varuägare bortfaller. Det blir uppenbart, att det inte är utbytandet, som reglerar varornas värdestorlek, utan tvärtom varornas värdestorlek, som reglerar deras bytesförhållanden.

2. Den särskilda ekvivalentformen
Varje vara, rock, te, vete, järn osv., gäller i linnevävens värdeuttryck som ekvivalent och därmed som värdekropp. I)en bestämda naturalformen för var och en av dessa varor är nu en särskild ekvivalentform vid sidan av många andra. Likaså gäller nu de mångfaldiga, i de olika varukropparna nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatserna såsom lika många särskilda förverkligande- eller manifestationsformer av mänskligt arbete i och för sig.

3. Bristfälligheter i den totala eller utvecklade värdeformen
För det första är varans relativa värdeuttryck ofullständigt, emedan den serie, som representerar det, aldrig tar slut. Kedjan, vari den ena värdeekvationen fogas till den andra, kan ständigt förlängas genom varje nytillkommet varuslag, som lämnar material till ett nytt värdeuttryck. För det andra skapar den en brokig mosaik av osammanhängande och olikartade värdeuttryck. Om slutligen varje värde uttryckes i denna utvecklade form, så blir varje varas relativa värdeform en från varje annan varas relativa värdeform skiljaktig, oändlig serie värdeuttryck. - Bristerna i den utvecklade relativa värdeformen återspeglas i den motsvarande ekvivalentformens. Då varje enskild varuarts naturalform här är en särskild ekvivalentform jämsides med otaliga andra särskilda ekvivalentformer, så existerar överhuvud endast fragmentariska ekvivalentformer, av vilka var och en utesluter de andra. Likaså är den i varje särskild varuekvivalent nedlagda bestämda, konkreta, nyttiga arbetsinsatsen endast en speciell, alltså inte uttömmande manifestation av mänskligt arbete. Detta har visserligen sin fullständiga eller totala manifestation i summan av dessa speciella former. Men det brister i fråga om formens och uttryckets enhetlighet.

Den utvecklade relativa värdeformen består dock endast av ett antal enkla, relativa värdeuttryck eller ekvationer av den första formen, såsom:
20 alnar linneväv = 1 rock 20 " " = 10 pd te osv.
Var och en av dessa ekvationer innehåller emellertid omvänt även den identiska ekvationen:

1 rock = 20 alnar linneväv
10 pd te = 20 alnar linneväv osv.

Konkret uttryckt: Om en man utbyter sin linneväv mot ett flertal andra varor och därmed uttrycker dess värde i en rad andra varor, så måste självfallet även alla de andra varuägarna utbyta sina varor mot linneväv och därmed uttrycka sina olika varors värden i en och samma tredje vara, i linneväv. - Om vi alltså vänder på serien: 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = osv., dvs. om vi uttrycker det motsatta förhållande, som enligt sakens natur redan finns i serien, så får vi:

C. Allmän värdeform
1 rock, 10 pd te, 40 pd kaffe, 1 quarter vete, 2 uns guld, 1/2 ton järn, xvara A osv. = 20 alnar linneväv

1. Värdeformens förändrade karaktär
Varorna uttrycker nu sina värden 11 enkelt, i en enda vara, 2) enhetligt, i en och samma vara. Deras värdeform är enkel och gemensam, därför allmän.

Formerna A (enkel) och B (utvecklad värdeform) kom inte längre, än att de uttryckte en varas värde såsom något skiljaktigt från dess eget bruksvärde eller dess egen varukropp.

Den första formen gav ekvationer av typen: 1 rock = 20 alnar linneväv, 10 pd te = 1/2 ton järn osv. Rockvärdet uttryckes i linnevävsgestalt, tevärdet i järngestalt, men linnevävsgestalten och järngestalten, dessa värdeuttryck för rock och te, är så helt olika som linneväv och järn. I praktiken förekommer uppenbarligen denna form endast i den första begynnelsen, då arbetsprodukter genom ett och annat tillfälligt utbyte förvandlas till varor.

Den andra formen skiljer fullständigare än den första en varas värde från dess bruksvärde, ty värdet av rocken möter nu dess naturalform i alla möjliga gestalter, som linnevävsgestalt, järngestalt, tegestalt osv., allt annat än just rockgestalt. Å andra sidan är här varje gemensamt värdeuttryck för varorna direkt uteslutande, ty i värdeuttrycket för varje annan vara uppträder nu alla andra varor endast i form av ekvivalenter. Den utvecklade värdeformen förekommer faktiskt, först då en arbetsprodukt, t.ex. boskap, inte längre undantagsvis utan regelbundet bytes mot diverse andra varor.

Den nyvunna formen uttrycker varumarknadens värden i en och samma särskilda varuart, t.ex. i linneväv, och framställer sålunda alla varors värden genom deras likhet med linneväv. I linnevävsgestalt är värdet av varje vara nu inte bara skilt från sitt eget bruksvärde utan från allt bruksvärde, och just därigenom får det för alla varor gemensamma sitt uttryck. Först denna form ställer därför verkligen varorna i relation till varandra såsom värden eller låter dem agera gentemot varandra som bytesvärden.

De båda förra formerna uttrycker en varas värde antingen i en enda olikartad vara eller i en rad av flera olikartade varor. I bägge fallen är det så att säga den enskilda varans privata företag att erhålla värdeform, en sak som ordnas utan de andra varornas medverkan. Dessa spelar härvidlag endast ekvivalentens passiva roll. Den allmänna värdeformen däremot uppkommer endast som ett varuvärldens gemensamma verk. En vara får allmänt värdeuttryck endast därigenom, att alla andra varor samtidigt uttrycker sitt värde i samma ekvivalent, och varje nytillkommen varuart måste följa exemplet. Därigenom uppdagas, att varornas värdekaraktär, deras rent "samhälleliga existens", endast kan uttryckas genom sitt generella samhälleliga förhållande, och att deras värdeform därför måste vara samhälleligt gällande form.

Naturalformen för den vara, linneväven, som blir allmän ekvivalent, är nu värdenas officiella form. [37] I linnevävsgestalt framträder nu alla varor inte bara som kvalitativt lika, som värden överhuvud, utan samtidigt som kvantitativt jämförbara värdestorheter. Emedan deras värdestorlek avspeglas i ett och samma material, linneväven, återspeglar dessa värdestorheter ömsesidigt varandra. T.ex.: 10 pd te = 20 alnar linneväv, och 40 pd kaffe = 20 alnar linneväv. Alltså 10 pd te = 40 pd kaffe. Dvs. att 1 pd kaffe innehåller endast en fjärdedel så stor värdesubstans, arbete, som 1 pd te.

Varuvärldens allmänna relativa värdeform förlänar den därur uteslutna ekvivalentvaran, linneväven, karaktären av allmän ekvivalent. Dess egen naturalform är varuvärldens gemensamma värdegestalt, och linneväven blir därmed direkt bytbar mot alla andra varor. Dess naturalform gäller som den synliga inkarnationen [k], det allmänna samhälleliga inbegreppet av allt mänskligt arbete. Väveriet, det privatarbete, som producerar linneväv, befinner sig samtidigt i allmänt samhällelig form, i en form av likställdhet med alla andra arbeten. De otaliga ekvationer, varav den allmänna värdeformen består, likställer i tur och ordning det arbete, som realiserats i linneväven, med varje arbete, som nedlagts i någon annan vara, och gör därmed väveriet till den allmänna manifestationsformen för mänskligt arbete överhuvud. Så är det arbete, som konkretiserats i varuvärdet, inte endast negativt framställt som ett arbete, från vilket man har abstraherat det verkliga arbetets alla konkreta former och nyttiga egenskaper. Dess egen positiva natur framträder otvetydigt. Den innebär, att allt verkligt arbete reduceras till den gemensamma karaktären av mänskligt arbete, till förbrukningen av mänsklig arbetskraft.

Den allmänna värdeformen, som framställer arbetsprodukterna endast som substanser av odifferentierat mänskligt arbete, visar genom sin egen konstruktion, att den är varuvärldens samhälleliga uttryck. Så uppenbarar den, att i denna värld arbetets allmänt mänskliga karaktär utformar dess specifikt samhälleliga karaktär.

2. Den relativa värdeformens och ekvivalentformens utvecklingsförhållande Mot den relativa värdeformens utvecklingsgrad svarar ekvivalentformens. Men - och det bör observeras - ekvivalentformens utveckling är endast uttrycket för och resultatet av den relativa värdeformens utveckling. Det är från denna initiativet utgår. [38]

En varas enkla eller isolerade relativa värdeform gör en annan vara till speciell ekvivalent. Det relativa värdets utvecklade form, detta uttryck av en varas värde i alla andra varor, ger dem olikartade speciella ekvivalentformer. Slutligen blir en särskild varuart allmän ekvivalent, emedan alla andra varor använder den som material för sin enhetliga, allmänna värdeform.

Men i samma takt som värdeformen överhuvud utvecklas, mognar även motsatsförhållandet mellan dessa båda poler, den relativa värdeformen och ekvivalentformen.

Redan den första formen - 20 alnar linneväv = 1 rock - innehåller denna motsats men preciserar den inte. Allteftersom ekvationen läses fram eller baklänges, kommer var och en av de bägge varutermerna linneväv och rock att befinna sig än i relativ värdeform, än i ekvivalentform. Här kostar det ännu möda att hålla fast den polära motsatsen.

I formen II kan alltid endast en varuart i sänder fullt utveckla sitt relativa värde eller själv befinna sig i den fullt utvecklade relativa värdeformen, emedan och såvitt alla andra varor befinner sig i ekvivalentform i relation till den. Här kan man inte flytta om termerna i värdeekvationen - 20 alnar linneväv = 1 rock eller = 10 pd te eller = 1 quarter vete etc. - utan att förändra hela dess karaktär och förvandla den från total till allmän värdeform.

Form III slutligen ger hela varuvärlden allmänt-samhällelig relativ värdeform, emedan och i den mån alla berörda varor, med ett enda undantag, är uteslutna från den allmänna ekvivalentformen. En vara, linneväven, är därmed i ett tillstånd av omedelbar bytbarhet med alla andra varor eller i omedelbart samhällelig form, försåvitt ingå andra varor befinner sig i detta tillstånd. [39]

Omvänt är den vara, som tjänstgör som allmän ekvivalent, utesluten från varuvärldens enhetliga och därmed allmänna relativa värdeform. Skulle även linneväven eller vilken som helst i allmän ekvivalentform befintlig vara samtidigt ta del i den allmänna värdeformen, så måste den tjänstgöra som sin egen ekvivalent. Vi skulle då få: 20 alnar linneväv = 20 alnar linneväv, en tavtologi [k], som varken uttrycker värde eller värdestorlek. För att uttrycka den allmänna ekvivalentens relativa värde måste vi snarare kasta om form C. Ekvivalenten har ingen med de andra varorna gemensam värdeform, utan dess värde uttryckes relativt i den ändlösa raden av alla andra varukroppar. Sålunda uppträder nu den utvecklade relativa värdeformen, form B, som ekvivalentvarans specifika relativa värdeform.

3. Övergången från allmän värdeform till penningform
Den allmänna ekvivalentformen är en värdeform överhuvud. Den kan alltså tillkomma varje vara. Å andra sidan befinner sig en vara i allmän ekvivalentform, endast emedan och såvida den av alla andra varor är utesluten såsom ekvivalent. Och först från det ögonblick, då denna uteslutning definitivt har begränsats till en specifik varuart, har varuvärldens enhetliga relativa värdeform vunnit objektiv fasthet och allmän samhällelig giltighet.

Den specifika varuart, med vars naturalform ekvivalentformen samhälleligt växer samman, blir penningvara eller fungerar som pengar. Det blir dess specifikt samhälleliga funktion och därmed dess samhälleliga monopol att inom varuvärlden spela den allmänna ekvivalentens roll. Bland de varor, som i form B figurerar som linnevävens speciella ekvivalenter och som i form C gemensamt uttrycker sitt värde i linneväv, är det en bestämd vara, som historiskt erövrat detta privilegium. Det är guldet. Om vi därför i form C sätter varan guld i stället för varan linneväv, så får vi:

D. Penningform [40]
20 alnar linneväv, 1 rock, 10 pd te, 40 pd kaffe, 1 quarter vete, 1/2 ton järn,x vara A = 2 uns guld

Det är väsentliga förändringar, som försiggår vid övergången från form A till form B och från form B till form C. Däremot är skillnaden mellan form C och form D endast den, att guld i stället för linneväv har den allmänna ekvivalentformen. Guld är i form D, vad linneväven var i form C - allmän ekvivalent. Framsteget består endast däri, att formen av omedelbar allmän bytbarhet eller den allmänna ekvivalentformen nu genom samhällelig sedvänja slutgiltigt införlivats med den specifika naturalformen av varan guld.

Guld kan träda de andra varorna till mötes som pengar, endast om det redan förut mött dem som vara. Liksom alla andra varor fungerade det som ekvivalent, som enstaka ekvivalent i sporadiska bytesaffärer, som speciell ekvivalent vid sidan av andra varuekvivalenter. Så småningom kom det att i trängre eller vidare kretsar fungera som allmän ekvivalent. Så snart det erövrat denna monopolställning bland varuvärldens värdeuttryck, blir det penningvara, och först från det ögonblick, då det redan blivit penningvara, skiljer sig form D från form C, dvs. den allmänna värdeformen har förvandlats till penningform.

Det enkla relativa värdeuttrycket för en vara, t.ex. linneväv, i den redan som penningvara fungerande varan, t.ex. guldet, är dess prisform. Linnevävens "prisform" sålunda: 20 alnar linneväv = 2 uns guld, eller, om 2 pund sterling är myntnamnet för 2 uns guld, 20 alnar linneväv = 2 pund sterling.

Svårigheten i penningformens begrepp inskränker sig till förståendet av den allmänna ekvivalentformen, alltså den allmänna värdeformen överhuvud, form C. Denna form upplöses tillbaka i form B, den utvecklade värdeformen, vars konstituerande element är form A: 20 alnar linneväv = 1 rock eller x vara A = y vara B. Den enkla varuformen är sålunda grodden till penningformen.

Noter:

[24] Denna mening ur franska upplagan.

[25] I Hagbergs sv. Shakespeareöversättning kallas hon Madam Rapp.

[26] Detta stycke finns inte i den franska upplagan.

[27] De få ekonomer, som i likhet med Bailey har sysslat med analysen av värdeformen, kunde inte komma till något resultat, dels emedan de förväxlar värdeform och värde, dels emedan de under det primitiva inflytandet av den praktiske borgaren från första början tar sikte på den kvantitativa bestämdheten. "Förfogandet över kvantiteter. .. är det som gör värdet." ("Money and its Vicissitudes", London 1837, s. 11. Författare S. Bailey.)

[28] Not till 2:a upplagan: En av de första ekonomer, som efter William Petty genomskådat värdets natur, den berömde Franklin, säger: "Då handeln överhuvud inte är något annat än utbytet av ett arbete mot ett annat arbete, taxeras alla tings värde riktigast i arbete." (”The Works of B. Franklin etc.", utg. av Sparks, Boston, 1836, vol. Il, s. 267). Franklin är inte medveten om att då han taxerar alla tings värde "i arbete", så abstraherar han olikheten i de utbytta arbetena - och reducerar dem sålunda till lika mänskligt arbete. Vad han inte vet, säger han dock. Han talar först om "det ena arbetet", sedan om "det andra arbetet", slutligen om "arbete" utan vidare beteckning som substans i alla tings värde.

[29] På visst sätt går det människan som varan. Då hon varken kommer med en spegel till världen eller som en Fichtefilosof: Jag är jag, speglar sig människan först i en annan människa. Först genom relationen till människan Pål, sin like, träder människan Per i relation till sig själv som människa. Men därmed gäller också för honom människan Pål med hull och hår som uppenbarelseformen av släktet människa.

[30] Uttrycket "värde" användes här, såsom redan tidigare i förbigående skett. för kvantitativt bestämt värde, alltså för värdestorlek.

[31] Not till 2:a upplagan: Denna inkongruens mellan värdestorleken och dessrelativa uttryck har av vulgärekonomin med sedvanligt skarpsinne utnyttjats. Till exempel: "Medge bara, att A faller, emedan B, varmed det utväxlas, stiger, ehuru under tiden inte mindre arbete nedlägges i A, och er allmänna värdeprincip faller till marken . . . Om det medges, att, emedan värdet av A relativt till B stiger, värdet av B relativt till A faller, så är grunden ryckt undan fötterna på Ricardos sats, att värdet av en vara alltid är bestämt av mängden däri nedlagt arbete, ty om en förändring i A:s kostnad inte bara förändrar dess eget värde i förhållande till B, som den utbytes mot, utan också värdet av B relativt till A, ehuru ingen förändring skett i den för produktion av B behövliga arbetsmängden, då faller inte bara den tesen till marken, som försäkrar, att den på en artikel förbrukade kvantiteten arbete reglerar dess värde, utan också tesen, att en artikels produktionskostnader reglerar dess värde." ( J. Broadhurst: "Political Economy", London 1842, s. 11, 14).

Herr Broadhurst kunde lika gärna säga: Må man betrakta talförhållandena

10/20, 10/50, 10/100 osv. Talet 10 förblir oförändrat, och ändå avtar dess proportionella storlek, dess storlek i relation till nämnarna 20, 50, 100 ständigt. Alltså faller den stora principen till marken, att storleken av ett helt tal, t.ex. 10, "regleras” genom antalet däri innehållna enheter.

[32] quidproquo: ordagrant "något för något", förväxling, förvandling.

[33] Det är överhuvud något egenartat med sådana reflexionsbestämningar. En människa är till exempel konung, endast emedan andra människor förhåller sig som undersåtar till honom. Omvänt tror de sig vara undersåtar, emedan han är konung.

[34] Not till 2:a upplagan: F. C. A. Ferrier (underinspektör i tullen): "Du Gouvernement considéré dans ses rapports avec le commerce", Paris 1805, och Charles Ganilh: "Des Systèmes de l’Economie Politique” 2 ed. Paris 1821.

[35] Not till 2:a upplagan: Hos Homeros t.ex. uttrycktes ett tings värde i en rad olikartade ting.

[36] Man talar därför om linnevävens rockvärde, när man uttrycker dess värde i rockar, om dess spannmålsvärde, när man uttrycker det i spannmål osv. Varje sådant uttryck innebär, att det är dess värde, som kommer till synes i bruksvärdet rock, spannmål osv. "Enär värdet av varje vara uttrycker dess förhållande vid utbytet, kan vi tala om den som om dess . . . spannmåls- eller tygvärde, alltefter den vara, med vilken den jämföres, och på så sätt får man tusentals olika slags värden, lika många som det finns varor, och alla är lika verkliga och lika teoretiska." ("A Critical Dissertation on the Nature, Measure and Causes of Value; chiefly in reference to the writings of Mr Ricardo and his followers. By the Author of Essays on the Formation etc. of Opinions”, London 1825, s. 39). S. Bailey, författaren till denna anonyma skrift, som på sin tid åstadkom mycket ståhej i England, menar sig med denna hänvisning till ett och samma varuvärdes mångskiftande uttryck ha förintat all begreppsbestämning av värdet. Att han för övrigt, trots sin egen inskränkthet, hade träffat ömma punkter i Ricardos teori, visar den stingslighet, varmed Ricardos skola angrep honom, t.ex. i "Westminster Review".

[37] Denna mening ur franska upplagan.

[38] Denna mening ur franska upplagan.

[39] I själva verket kan man alls inte av formen allmän omedelbar utbytbarhet se, att den är en motsatsfylld varuform, lika oskiljaktig från formen icke omedelbar utbytbarhet som en magnetpols positiva egenskap från den andra polens negativa. Man kan ju inbilla sig, att man kunde förse alla varor med en stämpel av omedelbar utbytbarhet, liksom man kan inbilla sig, att alla katoliker kunde göras till påvar För småborgaren, som i varuproduktionen ser något nec plus ultra [k] av mänsklig frihet och individuellt oberoende, vore det givetvis högst önskvärt att vara höjd över de missförhållanden, som är förbundna med denna form, särskilt då varornas icke omedelbara utbytbarhet. Denna filisterutopiska [k] skönmålning utgör Proudhons socialism, vilken - som jag visat på annat ställe [26] - inte ens har förtjänsten att vara originell utan långt före honom betydligt bättre hade utvecklats av Gray, Bray och andra. Detta hindrar inte, att sådan visdom nu för tiden grasserar i vissa kretsar under namn av "vetenskap". Aldrig har en skola så som den Proudhonska svängt sig med ordet vetenskap, ty "där tanken sviker, står ett ord på vakt". [27] (V. Rydbergs övers. IB.)

[40] I not till franska upplagan upplyses, att däri alternativt nyttjas termerna "forme monnaie” och "forme argent" för originalets "Geldform". RS.