Karl Marx - Dubbelnaturen hos det i varorna nedlagda arbetet

Kategori: Studiecirkeltexter

Ursprungligen framträder varan för oss som ett slags tvillingväsen: bruksvärde och bytesvärde. Senare visade det sig, att inte heller arbetet äger samma karaktär, då det är uttryckt i värdet, som då det frambringar bruksvärden. Denna tvillingnatur hos det i varorna nedlagda arbetet har först av mig blivit kritiskt påvisad. [16] Denna punkt är själva kärnpunkten, då det gäller att förstå den politiska ekonomin, och skall därför närmare belysas här.

Vi tar två varor, t.ex. en rock och 10 alnar linneväv. Vi antar, att rocken har dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, alltså: om 10 alnar linneväv = W, så är rocken = 2 W.

Rocken är ett bruksvärde, som tillfredsställer ett speciellt behov. För att framställa den krävs ett bestämt slag av produktiv verksamhet, som bestäms av ändamål, förfaringssätt, föremål, medel och resultat. Det arbete, vars nytta ter sig som ett produktens bruksvärde eller vars produkt är ett bruksvärde, kallar vi kort och gott nyttigt arbete. Ur denna synpunkt betraktas det alltid med avseende på sin nyttoeffekt.

Liksom rock och linneväv är kvalitativt olika bruksvärden, så är också de arbeten, som gett upphov till dem, kvalitativt olika - skrädderi och väveri. Om dessa ting inte vore kvalitativt olika bruksvärden och därmed produkter av kvalitativt olika nyttiga arbeten, så kunde de överhuvud inte komma i beröring med varandra som varor. Rock bytes inte mot rock, ett bruksvärde inte mot samma bruksvärde.

Sammanfattningen av de olikartade bruksvärdena eller varukropparna svarar mot en sammanfattning av lika mångfaldigt varierande, till släkte, art, familj, underart, varietet olika nyttoarbeten - en samhällelig arbetsdelning. Den är ett varuproduktionens existensvillkor, ehuru varuproduktion vice versa inte är något villkor för den samhälleliga arbetsdelningen. I den gammalindiska bygemenskapen är arbetet samhälleligt uppdelat, utan att produkterna fördenskull blir varor. Eller, för att ta ett mera närliggande exempel, i varje fabrik är arbetet systematiskt uppdelat, men denna delning har inte sin grund i något arbetarnas utbyte av deras individuella produkter. Det är endast produkterna av självständiga, inbördes oberoende privatarbeten, som gentemot varandra kan fungera som varor.

Vi har alltså sett, att i varje varas bruksvärde ligger en bestämd, ändamålsenligt produktiv verksamhet eller ett visst nyttigt arbete. Bruksvärden kan inte komma i beröring med varandra som varor, om de inte innesluter kvalitativt olika, nyttiga arbeten. I ett samhälle, vars produkter allmänt antar formen av varor, dvs. i ett samhälle av varuproducenter, utvecklas denna kvalitativa skillnad mellan nyttiga arbeten, vilka - inbördes oavhängiga - bedrivs som privatföretag av självständiga producenter, till ett vittförgrenat system, till en samhällelig arbetsdelning.

Det är för övrigt likgiltigt, om rocken bärs av skräddaren eller av skräddarens kund. I bägge fallen fungerar den som bruksvärde. Lika litet förändras förhållandet mellan rocken och det i densamma nedlagda arbetet i och för sig därigenom, att skrädderiet blir ett särskilt yrke, en självständig länk i den samhälleliga arbetsdelningen. Behovet av kläder har i årtusenden tvingat människan att sy och sömma, långt innan en enda människa blev skräddare. Men tillkomsten av en rock, en linneväv, av varje element i den materiella mångfalden, som inte finns i naturen, måste alltid vara resultatet av en speciell, målmedvetet produktiv verksamhet, som utnyttjar särskilda naturtillgångar för särskilda mänskliga behov. Arbetet är alltså såsom upphov till bruksvärden, som nyttigt arbete, ett av alla samhällsformer oberoende existensvillkor för människan, den eviga naturnödvändigheten att sörja för ämnesomsättningen mellan naturen och människan, alltså den mänskliga tillvaron.

Bruksvärdena rock, linneväv osv. kort sagt alla varukroppar, utgör föreningarav två element, råmaterial och arbete. Subtraherar man totalsumman av alla olika, nyttiga arbeten, som är bundna i dem, så återstår alltid ett materiellt substrat, [17] som finns där av naturen utan människans åtgörande. Människan kan i sin produktion inte förfara annorlunda än naturen själv, dvs. blott förändra naturens former. [18] Och än mer. I arbetet med själva omformningen understöds hon oavbrutet av naturkrafter. Arbete är alltså inte den enda källan till de genom arbete producerade bruksvärdena, till den materiella rikedomen. Som William Petty säger: Arbetet är dess fader och jorden dess moder. [21]

Vi övergår nu från varan som bruksföremål till varuvärdet.

Enligt vårt antagande har rocken dubbelt så stort värde som linneväven. Detta är emellertid endast en kvantitativ skillnad, som inte i första hand intresserar oss. Vi erinrar därför om att, ifall rocken har ett dubbelt så stort värde som 10 alnar linneväv, så har 20 alnar linneväv samma värde som en rock. Som värden är rock och linneväv ting av samma substans, objektiva uttryck för likartat arbete. Men skrädderi och väveri är kvalitativt olika arbeten. Det finns dock samhällsskick, där samma människa omväxlande syr och väver, och där dessa bägge olika arbetssätt alltså endast är modifikationer av samma individs arbete men ännu inte särskilda fasta funktioner hos olika individer, alldeles som den rock skräddaren gör idag och de byxor han gör i morgon endast förutsätter variationer av samma individuella arbete. Vid närmare påseende förstår man vidare, att i vårt kapitalistiska samhälle en given mängd mänskligt arbete, alltefter arbetsefterfrågans växlande inriktning, omväxlande tillförs i form av skrädderi eller i form av väveri. Denna arbetets formväxling försiggår måhända inte utan friktion, men den måste försiggå. Det produktiva arbetet utgör egentligen, om man bortser från dess bestämda nyttokaraktär, endast förbrukning av mänsklig arbetskraft. skrädderi och väveri är, ehuru kvalitativt olika produktiva verksamheter, dock bägge produktivt utnyttjade av mänsklig hjärna, muskler, nerver, händer osv., och i denna mening är bådadera mänskligt arbete. De är endast två olika former för utnyttjande av mänskligt arbete. Visserligen måste den mänskliga arbetskraften själv vara mer eller mindre utvecklad för att kunna utnyttjas i den ena eller andra formen. Varans värde representerar emellertid helt enkelt mänskligt arbete, förbrukning av mänskligt arbete över huvud taget. I det borgerliga samhället spelar en general eller en bankir en stor roll, [19] en vanlig enkel människa däremot en struntroll. På samma sätt är det också med det mänskliga arbetet. Detta innebär förbrukning av den enkla arbetskraft, som varje normal människa utan särskild utbildning äger i sin kropps organism. Det enkla genomsnittsarbetet självt växlar karaktär i olika länder och under olika kulturepoker men är dock i varje existerande samhälle något givet. Komplicerat arbete betecknar endast potentierat eller snarare multiplicerat enkelt arbete, sålunda att ett mindre kvantum komplicerat arbete år lika med ett större kvantum enkelt arbete. Att denna reduktion beständigt försiggår, visar erfarenheten. Även om en vara är produkten av det mest komplicerade arbete, så är dock dess värde likvärdigt med produkten av enkelt arbete och representerar därför självt endast ett bestämt kvantum enkelt arbete. [20] De olika proportioner, i vilka olika slags arbete reduceras till enkelt arbete som måttsenhet, fastställs genom en konventionell process bakom producenternas rygg och förefaller dem därför bestämda av sedvänja. För enkelhetens skull gäller för oss i det följande varje art av arbetskraft direkt som enkel arbetskraft, varigenom vi besparar oss besväret att reducera.

På samma sätt som man alltså i värdena rock och linneväv har abstraherat skillnaden i deras bruksvärden, så abstraherar man också i de arbeten, som är nedlagda i dessa värden, skillnaden i deras nyttoformer, skrädderiet och väveriet. Liksom bruksvärdena rock och linneväv är föreningar av ändamålsenligt produktiva verksamheter och tyg och garn, medan värdena rock och linneväv däremot endast är likartad arbetssubstans, så har också de i dessa värden ingående arbetena sin betydelse inte genom sitt produktivaförhållande till tyg och garn utan blott som förbrukning av mänsklig arbetskraft. Just genom sina olika kvaliteter utgör skrädderi och väveri produktionselementen i bruksvärdena rock och linneväv. Men substans för rockvärde och linnevävsvärde är de endast, såvitt från dem abstraheras speciell kvalitet och bägge gemensamt äger kvalitet såsom mänskligt arbete.

Men rock och linneväv är inte bara värden överhuvud utan värden av bestämd storlek, och enligt vårt antagande är rocken värd dubbelt så mycket som 10 alnar linneväv. Varav denna skillnad i värdestorlek? Jo, i linneväven är nedlagt endast hälften så mycket arbete som i rocken, så att vid den senares produktion arbetskraften måste utnyttjas under dubbelt så lång tid som vid produktionen av den förstnämnda.

Om alltså det i varan nedlagda arbetet med avseende på bruksvärdet endast har kvalitativ betydelse, gäller det med avseende på värdestorleken endast kvantitativt, sedan det först reducerats till mänskligt arbete utan särskild kvalitet. I förra fallet är det fråga om ett huru och vad i arbetet, i det senare om ett huru mycket, om dess tidslängd. Då en varas värdestorlek endast representerar det däri nedlagda arbetets kvantum, måste varorna i en viss proportion alltid vara lika stora värden.

Om produktivkraften av alla för produktion av en rock behövliga nyttiga arbeten förblir oförändrad, så ökar rockarnas värdestorlek med deras egen kvantitet. Om en rock representerar x arbetsdagar, så representerar 2 rockar 2 x arbetsdagar osv. Men anta, att det för produktion av en rock nödvändiga arbetet stiger till det dubbla eller minskas med hälften. I förra fallet får då en rock så mycket värde som tidigare två rockar, i senare fallet har två rockar endast så mycket värde som tidigare en, ehuru i bägge fallen en rock gör samma tjänst nu som förut och det däri nedlagda arbetet är av samma kvalité som förut. Men den vid produktionen utnyttjade arbetskvantiteten har förändrats.

Ett större kvantum bruksvärde utgör i och för sig större materiell rikedom: två rockar är mer än en. Med två rockar kan man klä två människor, med en rock endast en osv. Men likväl kan den ökande mängden av materiell rikedom motsvaras av en samtidig minskning av dess värdestorlek. Denna motsatta rörelse är en följd av arbetets dubbelkaraktär. Produktivkraft är givetvis alltid en det nyttiga, konkreta arbetets produktivkraft, och den bestämmer i verkligheten endast effekten av en ändamålsenlig produktiv verksamhet under en given tidsperiod. Det nyttiga arbetet blir därför en rikare eller fattigare produktkälla i direkt relation till sin produktivkrafts stigande eller fallande. Däremot berör en förändring i produktivkraften inte alls det i värdet nedlagda arbetet i och för sig. Då produktivkraften tillhör arbetets konkreta, nyttiga form, kan den naturligtvis inte beröra arbetet, så snart det tas konkreta, nyttiga form abstraherats. Ett och samma arbete resulterar därför alltid under samma tidrymd i samma värdemängd, hur än produktivkraften förändras. Men det lämnar under samma tidrymd olika mängder bruksvärden - mera, om produktivkraften stiger, mindre, om den sjunker. Samma förändring i produktivkraften, som ökar arbetets produktivitet och därmed mängden av levererade bruksvärden, minskar alltså värdestorleken av denna ökade totalmassa, om den minskar summan av den för produktionen därav nödvändiga arbetstiden. Likaså omvänt.

[Av det föregående framgår, att även om varan inte innehåller två slags arbete i egentlig mening, ligger dock i detta samma arbete en motsats, allteftersom man hänför arbetet till varans bruksvärde såsom varande arbetets produkt eller till varans värde såsom varande dess rent objektiva uttryck.] [21] Allt arbete är å ena sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i fysiologisk mening, och i denna sin egenskap av samma mänskliga eller abstrakt mänskliga arbete bildar det varuvärdet. Allt arbete är å andra sidan förbrukning av mänsklig arbetskraft i en speciell, planmässig form, och i denna sin egenskap av konkret, nyttigt arbete producerar det bruksvärden. [22] Liksom varan fram- förallt måste vara en nyttighet för att vara ett värde, så måste arbetet också framförallt vara nyttigt för att gälla som förbrukning av mänsklig kraft, mänskligt arbete, i ordets abstrakta mening. [23]

Värdets substans och värdestorleken är nu bestämda. Återstår att analysera värdeformen. [24]

Noter:

[16] Karl Marx: Till kritiken av den politiska ekonomin, sv. uppl. s. 47 ff.

[17] substrat, underlag, grundval (jfr näringssubstrat).

[18] "Alla världsalltets företeelser, de må vara framkallade av människohand eller av de allmänna naturlagarna, utgör inte en verklig nyskapelse utan enbart ett omformande av stoffet. Sammanfoga och åtskilja är de enda element, som människoanden alltid återfinner, om den analyserar reproduktionens begrepp; och på samma sätt är det med reproduktionen av värde" (bruksvärde, ehuru Verri här i sin polemik mot fysiokraterna själv inte riktigt vet, vilket slags värde han talar om) "och av rikedom, då jord, luft och vatten på fältet förvandlas till säd, eller då under människans hand en insekts avsöndring förvandlas till siden eller några metallstycken sammanfogas till ett repeterur[repeterur, ur som kunde fås att upprepa senaste klockslag, numera föråldrade. IB?] (Pietro Verri: "Meditazioni sulla Economia Politica", först tryckt 1773 i utgåvan av italienska ekonomer av Custodi, Parte Moderna, vol. XV, s. 22).

[19] jämför Hegel: "Philosophie des Rechts", Berlin 1840, s. 250, § 190.

[20] Läsaren måste komma ihåg, att har inte är tal om lön eller om det värde, som arbetaren får t.ex. för en arbetsdag, utan om det varuvärde, vari hans arbetsdag materialiseras. Arbetslönens kategori existerar överhuvud inte på detta stadium av vår framställning.

[21] Denna mening är ur franska upplagan. R. S.

[22] Not till 2:a upplagan: För att bevisa, "att arbetet ensamt är det slutgiltiga och reella mått, vari alla varors värde i alla tider kan värderas och jämföras", säger A. Smith: "Lika kvantiteter arbete måste i alla tider och på alla orter ha samma värde för arbetaren själv. I sitt normala tillstånd av hälsa, kraft och aktivitet och med den genomsnittsgrad av skicklighet, som han må äga, måste han alltid offra lika mycket av sin vila, sin frihet och sitt välbefinnande." ("Wealth of Nations", bd I, kap. 5). Å ena sidan förväxlar A. Smith här (inte överallt) värdets bestämmande genom det för varans produktion förbrukade arbetskvantum med bestämmandet av varuvärdet genom arbetets värde och söker därför påvisa, att samma kvantiteter arbete alltid har samma värde. A andra sidan anar han, att arbetet, såvitt det är representerat i varornas värde, gäller endast som förbrukning av arbetskraft, men uppfattar denna förbrukning endast som ett offer av vila, frihet och välbefinnande, inte därjämte som normal livsfunktion. Han har ändå den moderne lönarbetaren för ögonen. - Mycket mera träffande säger den i not 9 citerade anonyme föregångaren till A. Smith: "En man har använt en vecka till att framställa ettbruksföremål . . . och den, som ger honom ett annat i utbyte, kan inte göra uppskattningen av vad som verkligen är likvärdigt efter någon bättre måttstock, än då han beräknar, vilket föremål som kostar honom precis lika mycket arbete (labour) och tid. Detta går i verkligheten ut på att det arbete, som den ene under en viss tid lagt ner i sin produkt, utbytes mot det arbete, som den andre under samma tid använt på ett annat föremål." ("Some Thoughts on the Interest of money in general etc.", s. 39).

(Engels anmärker härtill i en fotnot till den engelska upplagan av "Kapitalet", bd I, s. 14: ²Det engelska språket har den fördelen att äga två olika termer för dessa två olika sidor av arbetet. Det arbete, som skapar bruksvärde och är kvalitativt bestämt, heter work, i motsats till labour; det arbete, som skapar värde och endast mäts kvantitativt, heter labour, i motsats till work." - Må man härmed jämföra not 4) om det engelska språkets anda. - Kautskys anm.)

[23] Denna mening ur franska upplagan.

[24] Denna mening ur franska upplagan.