Niccolò Macchiavelli - Ur Discorsi

Kategori: Studiecirkeltexter

IV

Att splittringen mellan folket och den romerska senaten gjorde republiken fri och mäktig

Jag vill inte försumma att diskutera de upplopp som uppstod i Rom under tidsperioden mellan tarquiniernas död (not 1) och folktribunernas inrättande, och därefter vill jag ta upp några andra argument mot den åsikt som många har, vilka säger att Rom var en republik som var så fylld av tumult och oreda att om den goda turen och den militäriska tapperheten inte hade hållit stånd mot dessa brister, så skulle den ha varit underlägsen varje annan republik. Jag kan inte förneka att turen och militärväsendet var orsakerna till uppkomsten av det romerska riket; men det syns mig tydligt att de som står för den åsikten inte lägger märke till att där det finns ett gott militärväsende måste det också finnas god ordning, och ofta finns där också god tur. Men låt oss komma in på övriga särdrag hos denna stad. Jag anser att de som fördömer oroligheterna mellan adeln och folket klandrar de saker som var den främsta orsaken till att Rom förblev fritt, och att de lägger större vikt vid det oväsen och de skrik som uppkom vid sådana tumult, än vid de goda resultat som de förde med sig. Vidare anser jag att dessa inte beaktar att det i varje republik finns två olika sorters sinnelag, folkets och aristokratins, och att alla lagar som skrivs till förmån för friheten uppkommer ur oenigheten dem emellan, vilket man mycket lätt kan se hände i Rom: därför att under tidsperioden från tarquinierna till graccherna (not 2), som varade i över trehundra år, ledde oroligheter i Rom sällan till landsförvisning, och mycket sällan till blodsutgjutelse. Följaktligen kan man inte heller bedöma dessa oroligheter såsom skadliga eller anse republiken splittrad, vilken under en så lång tid inte dömde fler än åtta eller tio medborgare till exil på grund av sina motsättningar, och avrättade mycket få och bötfällde ett litet antal. Inte heller kan en republik, där det finns så många exempel på dygd [virtú], kallas oordnad, eftersom goda exempel uppkommer ur god uppfostran, god uppfostran ur goda lagar och goda lagar ur just de oroligheter som många obetänksamt fördömer. Den som noga undersöker resultatet av dessa oroligheter kommer inte att finna att de har medfört någon landsförvisning eller våldsamhet till nackdel för det gemensamma välståndet, utan i stället lagar och ordning till nytta för den allmänna friheten. Och om någon skulle säga: metoderna var exceptionella och nästan barbariska, att se det samlade folket skrika mot senaten, och senaten mot folket, att se dem springa brådstörtat på gatorna, stänga butikerna, och se hela pöbeln ge sig av från Rom, allt detta skrämmer åtminstone den som läser det; jag anser att varje stad bör ha sina metoder, med hjälp av vilka folket kan ge luft åt sina önskemål, och särskilt gäller detta de städer som vill betjäna sig av folket i viktiga frågor. Bland dessa hade staden Rom i sådana frågor den metoden, att när folket ville utverka en lag, vidtog det antingen en av de förutnämnda åtgärderna eller vägrade att skriva in sig till krigstjänstgöring, och det gjorde detta så till den grad att man för att beveka det på något vis måste göra det till viljes. De fria folkens önskningar är sällan skadliga för friheten, därför att de uppkommer antingen på grund av att folket är förtryckt eller på grund av misstanken att det skall bli förtryckt. Och om dessa åsikter skulle visa sig vara felaktiga finns botemedlet hos folkförsamlingarna, där någon ansedd man kan hålla tal och visa att folket tar miste; och, såsom Cicero säger (not 3), fastän folken är okunniga är de i stånd att förstå sanningen, och med lätthet ger de med sig när en trovärdig man har sagt dem sanningen.

Man måste således med större måtta förebrå det romerska styret och fästa avseende vid att de många goda resultat som uppnåddes i den republiken berodde på intet annat än mycket goda skäl. Om oroligheterna var orsak till inrättandet av folktribunerna förtjänar de det högsta beröm; därför att de, utöver att göra folket delaktigt i administrationen, inrättades för att vakta den romerska friheten, vilket kommer att visas i nästa kapitel.

V

Var man säkrast placerar frihetens väktare, hos folket eller hos överklassen; och vilka som bar störst orsak att ställa till upplopp, den som vill förvärva eller den som vill behålla

För dem som på ett klokt sätt har grundat en republik, har bland de viktigaste sakerna som de har ombesörjt varit att inrätta en frihetens väktare, och beroende på hur väl denne är placerad, varar det fria livet en längre eller kortare tid. Och eftersom det i varje republik finns en överklass och en underklass, så har man varit oviss om i vilkas händer det är bäst att överlämna nämnda övervakning.

Hos spartanerna, och i våra dagar hos venetianarna, har den lagts hos adeln; men hos romarna lades den hos folket. Således är det nödvändigt att undersöka vilka av dessa republiker som har gjort det bästa valet. Om man såg till de bakomliggande orsakerna, finns det argument för båda sidor; men om man undersökte deras utgång, skulle man ta parti för adeln, för friheten i Sparta och Venedig var mer långlivad än den i Rom. Angående orsakerna anser jag, om man först tar romarnas parti, att man bör inrätta som väktare för något dem, som har minst önskan att bemäktiga sig saken i fråga. Och utan tvivel, om man beaktar vilket mål adeln har och vilket folket har, så kommer man hos de förstnämnda att finna en stor önskan att härska, och hos de sistnämnda endast en stor önskan att inte vara under någons styre, och följaktligen har de sistnämnda en större vilja att leva fritt, då de i mindre grad än överklassen kan hoppas på att bemäktiga sig friheten; så att då folket är frihetens väktare, är det förnuftigt att anta att det bättre sköter den uppgiften, och eftersom det inte kan lägga under sig friheten, tillåter det inte andra att göra det (not 4).

[…]

I samband med detta debatterades mycket om vem som är mest äregirig, den som vill behålla det han har eller den som vill förvärva det: därför att mycket lätt kan både den enes och den andres lystnad vara upphov till mycket stora oroligheter. Icke desto mindre orsakas sådana oroligheter mestadels av dem som har, därför att rädslan att förlora vad de har hos dem väcker samma begär som finns hos dem som önskar förvärva: för människor tycker inte att de med säkerhet äger det de har, om de inte ånyo förvärvar ännu mer. Dessutom är det så, att eftersom de äger mycket, kan de med större kraft och snabbare få igenom förändringar. Vidare ligger det så till, att dessas oriktiga och äregiriga handlande upptänder i sinnena hos dem som inte äger en längtan att äga, antingen för att hämnas på de rika genom att utplundra dem, eller för att själva kunna uppnå de rikedomar och ämbeten som de ser missbrukas av andra.

LVII

Folket som helhet är starkt, men svagt i sig själv

När deras fädernesland hade lagts i ruiner genom gallernas framfart, hade många romare flyttat till Veji trots påbudet från senaten, vilken för att komma till rätta med oordningen befallde genom sina offentliga edikt att var och en inom en viss tid och under vissa straffhot måste återvända för att bo i Rom. De, mot vilka edikten var utfärdade, gjorde sig först löjliga över dem; men sedan, när tiden var inne att hörsamma dem, lydde alla. Och Titus Livius säger så här: "Ex ferocibus universis singuli metu suo obedientes fuere." ("Från att ha varit rasande alla tillsammans, blev var och en lydig på grund av sin egen fruktan.") Man kan verkligen inte bättre visa folkhopens natur vad denna aspekt beträffar, än genom det som visas i den här texten. För folkhopen är djärv när det gäller att många gånger tala emot sin furstes beslut; sedan när den står öga mot öga med straffet litar man inte längre på varandra och skyndar sig att lyda. Därför syns det otvivelaktigt att man inte skall lägga stor vikt vid vad ett folk säger angående sitt goda eller onda sinnelag, när man har inrättat sitt styre så, att man kan bibehålla det om folket är välvilligt inställt, och att man kan sörja för att det inte skadar en om det har en avog inställning. Med avog inställning hos ett folk menar jag sådant som har uppkommit av någon annan anledning än att det har förlorat sin frihet eller sin furste, vilken var älskad av det och kanske fortfarande lever. För fientliga sinnelag som uppkommer av nämnda orsaker är farligare än något annat, och det behövs stora resurser för att stoppa dem; andra avoga inställningar är lätta att bemästra när folket inte har någon ledare att vända sig till. Därför finns det å ena sidan inte något som är mer värt att frukta än en upplöst folkhop utan ledare, men å andra inte heller något svagare: ty även om den har vapen i hand är det lätt att övervinna den, förutsatt att man kan stå emot de första våldsamheterna. För när sinnena har svalnat av lite och var och en inser att han måste återvända hem till sig, börjar de tvivla på sig själva och tänka på sin egen välfärd antingen genom att fly eller genom att träffa en överenskommelse. Därför måste en så uppretad folkhop, som vill undvika dessa faror, genast ur sina egna led utse en ledare som styr dem, håller dem enade och tänker på deras försvar, så som det romerska folket gjorde efter Virginias död (not 5). Det lämnade Rom och för att klara sig utsåg man inom gruppen tjugo tribuner. Om inte detta görs, händer alltid det som Livius skriver med ovan nämnda ord: att alla tillsammans är starka, men när var och en börjar tänka på sin egen fara, blir de fega och svaga.

LVIII

Folket är klokare och mer beständigt än en furste

Ingenting är mer ytligt och obeständigt än en folkhop [multitudo], det hävdar vår Titus Livius liksom alla andra historiker. För det händer ofta, när man berättar om människors gärningar, att man finner att folket först har dömt någon till döden, och sedan begråtit och hett efterlängtat samma person. Så gjorde det romerska folket med Manlius Capitolinus, vilket efter att ha dömt honom till döden därefter begrät och hett efterlängtade honom. Författarens ord är följande: "Populum brevi, posteaquam ab eo periculum nullum erat, desiderium eius tenuit." ("Strax började folket, när det inte fanns något att frukta från honom längre, att längta efter honom.") Och på ett annat ställe, när han berättar om händelserna i Syrakusa efter Hieronymos, Hierons sonsons, död, säger han: "Haec natura moltitudinis est: aut humiliter servit, aut superbe dominatur." ("Sådan är folkhopens natur: antingen tjänar den ödmjukt, eller så härskar den övermodigt.”) (not 6) Jag vet inte om jag skall åtaga mig ett uppdrag som är så besvärligt och fyllt av svårigheter att jag borde antingen skamset lämna det eller svårligen utföra det, då jag vill försvara en sak, vilken, som jag har sagt, har anklagats av alla författare. Men hur det nu än är, anser jag inte, och kommer aldrig att anse, att det är fel att försvara en åsikt med argument, utan att ta till makt eller vapen. Jag tycker således, att den brist för vilken författarna anklagar folkhopen, den kan alla män anklagas för, och allra mest furstarna: för var och en som inte är styrd av lagar skulle göra precis samma fel som den lössläppta folkhopen. Detta kan man lätt bli varse, för det finns och har funnits många furstar; men goda och kloka sådana har det funnits få av. Jag talar om de furstar som har lyckats övervinna de hinder som kunde hålla dem i styr. Bland dessa finns inte de kungar som föddes i Egypten i den uråldriga forntiden när det landet styrdes med lagar, och inte heller de kungar som föddes i Sparta eller de som i vår tid föds i Frankrike, vars kungarike styrs av lagar mer än något annat som man känner till i våra dagar. De kungar som föds under sådana författningar skall inte placeras bland de antal, varur man har att lära känna varje enskild mans karaktär för sig, för att se om han är lik folkhopen. För som jämförelse bör man ta en folkhop som likaledes är styrd av lagar på samma sätt som de, och då kommer man att finna att det i den finns samma välvilja som vi finner hos de förra. Man kommer att se att folkhopen varken styr övermodigt eller tjänar ödmjukt, på samma sätt som det romerska folket gjorde, vilket så länge republiken varade utan korruption aldrig tjänade ödmjukt eller styrde övermodigt. Tvärtom, med sina förordningar och ämbetsmän höll det sin ställning på ett ärofyllt sätt. När man var tvungen att göra uppror mot en mäktig person, så gjorde man det, som i Manlius fall, och mot De Tio och andra som försökte förtrycka dem. När det var nödvändigt för statens hälsa att lyda under diktatorer och konsuler, så gjorde man det. Om det romerska folket längtade efter Manlius Capitolinus när han var död, så är det inget att förvåna sig över; för man längtade efter hans goda egenskaper, vilka hade varit sådana att minnet av dem framkallade medlidande hos var och en, och de skulle ha haft kraft att uppnå samma effekt hos en furste. För det är alla författare ense om, att goda egenskaper lovordas och beundras till och med när det gäller fiender. Om Manlius hade återuppstått mitt i all denna längtan, skulle det romerska folket gett honom samma dom som tidigare, då de satte honom i fängelse och kort därefter dömde honom till döden. Icke desto mindre finns det furstar som anses visa, vilka har låtit döda en viss person och sedan högeligen längtat efter denne, såsom till exempel Alexander gjorde med Kleitos och andra vänner, och som Herodes gjorde med Mariamne (not 7). Men det som vår historiker säger om folkhopens karaktär, gäller inte den som är styrd av lagar, såsom det romerska folket var, utan det gäller den lössläppta folkhopen, som den i Syrakusa. Den gjorde just de fel som rasande och lössläppta män gör, så som Alexander den store och Herodes gjorde i nämnda fall. Därför skall inte folkhopens karaktär anklagas mer än furstarnas, eftersom alla felar i lika hög grad när det ges tillfälle att hänsynslöst fela. Utöver det som jag har sagt finns det många exempel på detta både bland de romerska kejsarna och bland andra tyranner och furstar, där man finner så stor ombytlighet och så stora variationer i levernet, som man aldrig skulle finna hos en folkhop.

Jag drar således en slutsats mot den allmänna åsikten, vilken säger att folken, när de är i ledande ställning, är ombytliga, obeständiga och otacksamma, och jag påstår att hos dem är inte dessa försyndelser annorlunda än de som finns hos enskilda furstar. Om någon anklagade folken och furstarna tillsammans, skulle han kunna säga sanningen; men om han undantar furstarna, misstar han sig: för ett folk som styr och är välordnat kommer att vara stabilt, klokt och tacksamt, inte olikt en furste som dessutom anses som vis. Å andra sidan, en furste som är löst från lagarna kommer att vara instabil, ombytlig och oförståndig i högre grad än ett folk. Ombytligheten i deras uppträdande kommer sig inte av en annorlunda natur, därför att den är likadan hos alla, och om någon har ett försprång i fråga om godhet så är det folket; utan det kommer sig av en större eller mindre respekt för lagarna enligt vilka båda parter lever. Den som betraktar det romerska folket kommer att se att det i fyrahundra år var fientligt inställt mot benämningen kunglig och älskade äran och det allmännas väl i sitt fädernesland, och han kommer att finna många exempel därifrån, som vittnar om både det först och det sist nämnda. Om någon skulle åberopa den otacksamhet som det romerska folket visade gentemot Scipio (not 8), svarar jag det som ovan länge diskuterades i denna fråga, där det påvisades att folken är mindre otacksamma än furstarna. Men vad gäller klokheten och stabiliteten säger jag att en folkhop är klokare och mer stabil och har bättre omdöme än en furste. Inte utan orsak jämförs ett folks röst med Guds: för en allmän tanke syns få underbara följder på sina förutsägelser, så att det verkar som om folket med en mystisk förmåga kan förutse sin olycka och framgång. Vad gäller att ta parti för något, ser man ytterst sällan när folket hör två talare som strävar åt olika håll och båda är lika dugliga, att det inte väljer den bästa åsikten och att det inte är i stånd att uppfatta de sanningar som sägs. Om folket misstar sig angående viktiga angelägenheter eller sådana som ter sig nyttiga, så misstar sig även en furste många gånger i sina egna lidelser, vilka är många fler än folkets. Vidare syns folket i sina val av ämbetsmän göra ett långt bättre val än en furste, och aldrig skulle man lyckas övertala folket att det är rätt att släppa fram en usel och korrumperad man till ett högre ämbete, något som man mycket lätt och på tusen olika sätt kan övertala en furste till. Man kan se folk som börjar känna avsky för något och som sedan förblir vid den åsikten i många hundra år. Något sådant kan man inte observera hos en furste. Bevis nog för dessa båda saker anser jag det romerska folket vara, som under många hundra år, och i många val av konsuler och tribuner, inte gjorde fyra val som det skulle ångra. Och som jag har sagt, hatade det den kungliga titeln så mycket, att ingen förtjänst hos någon medborgare som eftersträvade den titeln kunde få honom att undgå de förskrivna straffen. Utöver detta, kan man se exempel på städer där folket är herrar, som på mycket kort tid ökar avsevärt i storlek och det i mycket högre grad än de städer som alltid har lytt under en furste; så som Rom gjorde efter utdrivandet av kungarna, och Athen efter att ha befriats från Peisistratos. Detta kan inte bero på något annat än att folkens styrelse är bättre än furstarnas. Inte heller anser jag att allt det som vår historiker säger i den tidigare nämnda texten, eller i vilken annan text som helst, kan vändas mot min åsikt därför att om man dryftar alla oroligheter som uppstått hos folken, alla oroligheter hos furstarna, all uppnådd ära hos folken och all ära hos furstarna, så kommer man att finna att folket är vida överlägset vad beträffar godhet och ära. Om furstarna är överlägsna folken när det gäller att stifta lagar, bestämmelser och nya förordningar och att ordna ett civiliserat leverne så är folken så mycket mer överlägsna när det gäller att bibehålla sakernas ordning, att det utan tvivel bidrar till äran för dem som instiftar den.

Alltså, för att sammanfatta detta ämne, säger jag: så som furstendömen har bestått länge, har också republiker bestått länge, och båda har haft behov av att vara styrda av lagar. För en furste som kan göra vad han vill är galen, och ett folk som kan göra vad det vill är inte klokt. Om man alltså resonerar om en furste som är underordnad lagarna och om ett folk som är kedjat av dem, så finner man fler goda egenskaper hos folket än hos en furste. Om man resonerar om dessa båda lössläppta, kommer man att finna färre fel hos folket än hos fursten, och dessa fel är också mindre och lättare att åtgärda. Men ett osedligt och upproriskt folk kan tilltalas av en god man och med lätthet föras på den rätta vägen; till en ond furste kan ingen tala och det finns ingen annan utväg än svärdet. Med utgångspunkt i detta kan man göra ett antagande om vikten av de bådas respektive åkommor: för om det räcker med ord för att bota folkets åkomma, och det behövs svärd för att bota furstens, kommer det aldrig att finnas någon som inte anser att där det behövs större åtgärder, där finns större fel. När ett folk är helt otyglat, fruktar man inte de galenskaper det gör, inte heller är man rädd för det pågående onda, utan för det som kan uppkomma därur, då en tyrann kan uppträda mitt under så stora oroligheter. Men när det gäller onda furstar inträffar det motsatta, nämligen att man fruktar det pågående onda och hoppas på framtiden, då människorna övertygar sig själva att ur furstens onda leverne kan frihet uppstå. Följaktligen ser man skillnaden mellan de båda alternativen, vilken är lika stor som mellan det som finns och det som kommer att finnas. Folkhopens grymheter riktar sig mot dem som den tror tar allmänhetens ägodelar; en furstes grymheter riktar sig mot dem som han tror tar hans egna ägodelar. Men kritiken av folken uppkommer därför att alla vågar fritt och utan rädsla tala illa om dem medan de fortfarande regerar; om furstar talar man alltid med mycket stor rädsla och respekt.

Noter

1) Tarquinierna tillhörde de sju mer eller mindre mytiska romerska kungarna. Den förste, Lucius Tarquinius, skall ha varit etrusker. Den andre, som också hette Lucius men som fick tillnamnet Superbus, den övermodige, var den siste i raden. Han avsattes när hans son Sextus våldtagit den dygdiga Lucretia. När stadsporten stängts för den siste av tarquinierna infördes således republiken.

2) Graccherna, bröderna Tiberius och Gajus Gracchus, var folktribuner i Rom på 130- och 120-talen f.Kr. Tiberius försökte genomföra en stor jordreform till folkets fromma men misslyckades. Gajus var till en början mer lyckosam och genomdrev också billigare livsmedel för staden Roms befolkning. Efter hand vände sig också hans egna emot honom och han förlorade sin makt.

3) Cicero (106-43 f.Kr.), den store romerske politikern och vältalaren, i dialogen De Amicitia (Om vänskapen, pag. XXVE).

4) Machiavelli använder ordet "occupare"; folket har alltså ingen möjlighet att utesluta andra från friheten och unnar inte heller andra att göra det. Den bistra människouppfattning, som han ger uttryck åt redan i början av den här återgivna texten, kommer alltså här till användning: folket är frihetens bästa bevarare därför att det inte är starkt nog att lägga beslag på makten för egen del.

5) En händelse ca 450 f.Kr.

6) Citat från Livius, Bok VI, 20, 15 resp. XXIV, 25, 8.

7) Alexander den store av Grekland dödade Kleitos - som en gång räddat hans liv - vid ett dryckeslag då Kleitos kritiserade honom. Den judiske kungen Herodes (den store) dödade sin gemål Mariamne.

8) Scipio Africanus d ä, som besegrade Hannibals trupper men som politiskt utmanövrerades av den folkligare Cato d.ä. (ca 200 f.Kr.).