Carl Schmitt – Begreppet ”politisk”

Kategori: Strategi & taktik

2.

En definition av begreppet politik kan man bara åstadkomma genom att blottlägga och identifiera de specifikt politiska grundbegreppen. Politiken har nämligen sina egna kriterier som på eget sätt hävdar sig gentemot andra relativt självständiga områden för mänskligt tänkande och handlande, särskilt moral, estetik och ekonomi. Det politiska måste därför ligga i de distinktioner som ytterst görs och till vilka allt handlande som i specifik mening är politiskt kan återföras. Låt oss anta att i moralen den yttersta distinktionen görs mellan gott och ont, i estetiken mellan vackert och fult, i ekonomin mellan nyttigt och skadligt eller kanske mellan lönsamt och icke-lönsamt. Frågan är då om det också finns en annan, från dessa oavhängig, självständig och därför utan vidare slående distinktion, ur vilken kan härledas ett enkelt kriterium för begreppet "politisk", och vari denna distinktion består.

Den specifikt politiska distinktion ur vilken politiska handlingar och motiv kan härledas är skiljandet mellan vän och fiende. Därmed ges en begreppsbestämning motsvarande ett kriterium, men inte en uttömmande definition eller innehållsbeskrivning. I den mån denna politiska distinktion inte bygger på andra kriterier, motsvarar den för politikens del de relativt självständiga kriterierna för andra motsatsförhållanden: gott och ont i moralen, skönt och fult i estetiken osv. Hursomhelst är den politiska distinktionen självständig, inte i den meningen att den tillhör ett nytt eget sakområde, utan därigenom att den inte bygger på en eller flera av de tidigare nämnda motsatserna eller kan härledas ur dessa. Om motsatsen mellan gott och ont inte utan vidare kan jämställas med eller reduceras till den mellan skönt och fult eller den mellan nyttigt och skadligt, och om denna motsats inte omedelbart får reduceras till dessa andra motsatsförhållanden, får ännu mindre motsatsen mellan vän och fiende förväxlas eller sammanblandas med dessa andra motsatsförhållanden. Distinktionen mellan vän och fiende syftar till att beteckna den yttersta graden av intensitet i en förbindelse respektive en söndring, en association eller dissociation. Distinktionen kan föreligga i teori och praktik utan att samtidigt alla de moraliska, estetiska, ekonomiska eller andra distinktionerna behöver vara tillämpliga. Den politiske fienden måste inte vara moraliskt sett ond, han måste inte vara estetiskt sett ful, han måste inte uppträda som konkurrent, och det kan rent av synas fördelaktigt att göra affärer med honom. Han är helt enkelt den andre, den främmande, och för att bestämma hans väsen räcker det med att han särskilt intensivt framträder som en annorlunda och främmande existens. Därför är i extrema fall konflikter med honom möjliga som inte kan avdömas vare sig genom i förväg överenskomna normer eller genom skiljedom av en "oengagerad" och därför "opartisk" tredje person.

Möjligheten till rätt insikt och förståelse och därmed också behörigheten att yttra sig och döma förutsätter nämligen delaktighet och deltagande i sak. En extrem konflikt kan de tvistande parterna bara göra upp sinsemellan, i synnerhet kan vardera parten bara avgöra själv om i den rådande konflikten den främmandes uppträdande utgör ett hot mot den egna arten av existens, ett hot som måste avvärjas och bekämpas för att bevara denna egna existens. I den psykologiska verkligheten behandlas fienden gärna som ond och ful därför att varje distinktion och gruppering, och mest naturligtvis den politiska - såsom den starkaste och mest intensiva - söker stöd hos alla andra användbara motsatser. Därigenom ändras inte den självständiga karaktären av sådana motsatser. I enlighet härmed gäller omvänt också: det som är moraliskt sett ont eller estetiskt fult behöver därför inte identifiera fienden; det moraliskt goda, estetiskt sett vackra och ekonomiskt sett nyttiga identifierar ännu inte vännen i ordets specifika, dvs politiska mening. Den i begreppet "politisk" inneboende sakligheten och självständigheten visar sig redan i denna möjlighet att skilja en så specifik motsättning som den mellan vän och fiende från andra distinktioner, och att uppfatta denna motsättning som någonting självständigt.

3.

Begreppen vän och fiende måste förstås i sin konkreta, reella mening, inte som bilder eller symboler, inte blandas ihop med eller försvagas genom ekonomiska, moraliska eller andra föreställningar. Minst av allt får dessa begrepp förstås som psykologiska i privatindividualistisk mening, som uttryck för privata känslor och tendenser. Begreppen vän och fiende är inte normgivande, och de representerar inte rent andliga motsatser. Liberalismen har med sitt typiska dilemma i valet mellan ande och ekonomi försökt att upplösa begreppet fiendes Från affärssynpunkt blir därav en konkurrent, från andlig synpunkt en diskussionsmotståndare. På ekonomins område finns emellertid inga fiender utan bara konkurrenter, och i en moraliskt och etiskt fullkomlig värld återstår kanske bara motståndare i en diskussion. Man kan anse det förkastligt att folken faktiskt ännu idag grupperar sig med hänsyn till konfrontationen mellan vän och fiende, och man kan vilja se detta som en atavistisk rest av barbariska tider. Man kan hoppas att denna motsättning mellan vän och fiende en vacker dag försvinner från jordens yta. Och kanske är det rätt och riktigt att i uppfostrande syfte fingera att det överhuvudtaget inte finns fiender längre. Men allt detta hör inte hit. Här handlar det inte om att upprätthålla fiktioner eller normer utan om den för tillvaron väsentliga distinktionen mellan vän och fiende samt om den konkreta möjligheten att göra denna distinktion. Hur man än ställer sig till sådana förhoppningar och fiktioner kvarstår att folken grupperar sig med hänsyn till motsättningen mellan vän och fiende. Att denna motsättning ännu idag består som en tänkbar möjlighet för varje politiskt existerande folk, kan man förnuftsmässigt inte förneka.

Det är alltså inte konkurrenten eller motståndaren i allmän mening som är fiende, inte heller den private ovännen för vilken man känner antipati och hat. Fiende är, åtminstone eventuellt, dvs på grund av en konkret möjlighet, en kämpande grupp människor som konfronterar en liknande grupp. Fiende är bara den offentlige fienden. Allt som har tillämpning på en sådan grupp människor, i synnerhet ett helt folk, blir därigenom offentligt. Fienden är hostis, inte immicos i vidare mening, polémios inte ekhthrós.6 Det tyska språket liksom flera andra språk skiljer inte mellan den private och den politiske fienden. Därför uppstår här många missförstånd och förfalskningar. Det ofta citerade bibelstället "Älsken Edra ovänner" (Matt.5:44, Luk.6:27) heter "diligite inimicos vestros", ... och inte "diligite hostes vestros". Om en politisk fiende är det här inte tal. Också i den tusenåriga kampen mellan kristenhet och islam har aldrig en kristen kommit på tanken att man av kärlek till saracenerna eller turkarna borde utlämna Europa till islam i stället för att försvara det. Fienden i politisk mening behöver man inte hata personligen, och först i det privatas sfär har det en mening att man älskar sin "fiende", dvs motståndare. Bibelstället berör inte den politiska motsättningen, ännu mycket mindre syftar det till att upphäva motsättningarna mellan exempelvis gott och ont eller vackert och fult. Framförallt utsäger det inte att man skall älska sitt folks fiender och stödja dem mot sitt eget folk.

Den politiska motsättningen är den mest intensiva och den yttersta motsättningen. Varje konkret motsatsförhållande är desto mer politiskt ju mer det närmar sig den yttersta punkten, vän-fiendegrupperingen. Innanför staten, den organiserade politiska enheten som i sin allomfattande roll antar sin egen definition av vän och fiende, uppstår, faktiskt vid sidan om de primärt politiska distinktionerna och i de antagna distinktionernas hägn, talrika sekundära meningar av begreppet "politisk". Detta sker i första hand med tillämpning av den ovan i avsnitt 1 beskrivna sättet att jämställa "politisk" med "statlig". Detta leder till att man till exempel ställer en "statspolitisk" hållning mot en "partipolitisk", att man kan tala om statens egen religionspolitik, skolpolitik, kommunalpolitik, socialpolitik etc. Avgörande för begreppet "politisk" förblir emellertid alltid att det inom staten föreligger en motsats eller antagonism. Denna förblir relativ därför att staten som politisk enhet omfattar alla motsatser. Slutligen utvecklas svagare, ända till det parasitära och karikatyrmässiga vanställda, arter av "politik" i vilka av den ursprungliga motsättningen mellan vän och fiende bara kvarstår något antagonistiskt moment. Detta inträffar, när med "politik" betecknas olika slags gängse taktik eller praxis, eller olika föreliggande situationer, såsom en konkurrens eller en intrig. De mest besynnerliga affärer och manipulationer betecknas då som "politiska". Emellertid framgår av det allmänna språkbruket också i de fall, när medvetandet om ordets syftning på eventuella "allvarsfall" gått förlorad, att här kvarstår något av de politiska relationernas väsen.

Detta framgår av två utan vidare fastställbara fenomen. För det första har alla politiska begrepp, föreställningar och ord en polemisk mening; de åsyftar ett konkret motsatsförhållande, är bundna vid en konkret situation, vars sista konsekvens är en (i krig eller revolution framträdande) vän-fiendegruppering. De blir till tomma och spöklika abstraktioner när denna situation bortfaller. Ord som stat, republik, samhälle och klass, liksom suveränitet, rättsstat, absolutism, diktatur, plan, neutral eller total stat etc, är obegripliga när man inte vet vem eller vad som i det konkreta fallet skall utpekas, drabbas, bekämpas, förnekas eller desavoueras. Den polemiska karaktären präglar framför allt också den språkliga användningen av själva ordet "politisk", vare sig man presenterar motståndaren som "opolitisk" (i den meningen att han är världsfrämmande eller saknar grepp om det konkreta), eller om man tvärtom vill diskvalificera och förtala honom såsom "politisk", därför att man vill höja sig över honom såsom själv varande "opolitisk" (i meningen rent saklig, rent vetenskaplig, rent moralisk, rent juridisk, rent estetisk, rent ekonomisk eller på grund av andra liknande polemiska förenklingar). För det andra: I den inomstatliga dagliga polemiken används ordet "politisk" nu för tiden ofta i betydelsen "partipolitisk". Den oundvikliga "osakligheten" i alla politiska avgöranden, som bara är en reflex av den i varje politiskt beteende inneboende motsättningen mellan vän och fiende, yttrar sig, när det gäller partipolitik, i den torftighet och kortsynthet som präglar den partipolitiska tjänstetillsättningen och belöningspolitiken. Det därav föranledda kravet på "avpolitisering" betyder bara att det är det partipolitiska etc som man vill övervinna. Ekvationen politisk lika med partipolitisk blir möjlig, när föreställningen om en omfattande politisk enhet (nämligen "staten"), vilken reducerar betydelsen av alla inrikespolitiska partier och deras motsättningar, förlorar sin styrka. De inomstatliga motsättningarna får då en starkare intensitet än i den gemensamma utrikespolitiska motsättningen i förhållande till en annan stat. När de partipolitiska motsättningarna inom en stat blivit fullkomligt politiska, har den yttersta graden på den "inrikespolitiska" skalan uppnåtts, dvs de inomstatliga vän-fiendegrupperingarna, inte de utrikespolitiska, har blivit utslagsgivande för en väpnad uppgörelse. Den reella möjligheten av en kamp, som alltid måste vara förhanden, för att man skall kunna tala om politik, hänför sig vid ett sådant "inrikespolitikens primat" uppenbarligen inte längre till ett krig mellan organiserade folkenheter (stater eller imperier), utan till inbördeskriget.

Begreppet fiende förutsätter sålunda att det föreligger en konkret möjlighet till kamp. I detta sammanhang måste man bortse från alla tillfälliga förändringar i krigs- och vapentekniken som betingas av den historiska utvecklingen. Krig är väpnad kamp mellan organiserade politiska enheter, inbördeskrig är en väpnad kamp inom en (nu inte längre obestridlig) organiserad enhet. Det väsentliga ifråga om vapnets begrepp är att det här rör sig om ett medel för att fysiskt avliva människor. Liksom ordet fiende måste här ordet kamp förstås i sin ursprungliga för tillvaron väsentliga mening. Det betyder inte konkurrens, inte diskussionernas "rent andliga" kamp, inte den symboliska "brottning", som ju faktiskt varje människa på något sätt ständigt utför, eftersom nu en gång hela det mänskliga livet är en "kamp" och varje människa en "kämpande". Begreppen vän, fiende och kamp får sin verkliga mening genom att de har och behåller en särskild syftning på den konkreta möjligheten till fysiskt dödande. Krig följer av fiendskap, och denna består i att man bekämpar andra väsens existens. Kriget är bara den yttersta konsekvensen av fiendskapen. Kriget behöver inte utgöra, eller anses som, någonting alldagligt eller normalt, något idealiskt eller önskvärt, men det måste uppfattas som en konkret möjlighet för att begreppet fiende skall behålla sin mening.

Det förhåller sig därför ingalunda så att en politisk tillvaro är liktydig med blodigt krig eller att varje politisk handling är en militär stridshandling. Att ett folk existerar i politisk mening innebär inte heller att det oavbrutet konfronteras som vän eller fiende med ett annat folk. Inte heller behöver det vara oriktigt ur politisk synpunkt att just undvika kriget. Den här givna definitionen av politikens begrepp är varken krigisk eller militärisk, varken imperialistisk eller pacifistisk. Den utgör inte heller ett försök att framställa det segerrika kriget eller den lyckade revolutionen som ett "socialt ideal". Ty kriget eller revolutionen är varken någonting socialt eller idealt. Den militära kampen utgör i sig inte "fortsättningen av politiken med andra medel", som Clausewitz berömda ord för det mesta oriktigt citeras, utan har såsom krig sina egna strategiska, taktiska och andra regler och hållpunkter vilka emellertid samtliga förutsätter att det politiska avgörandet - vem som är fiende - redan har träffats. I kriget möts motståndarna för det mesta öppet som sådana, i normalfallet tom kännetecknade genom en uniform. Skiljandet mellan vän och fiende är därför i kriget inte längre ett politiskt problem som den kämpande soldaten skall behöva lösa. Här visar sig riktigheten av den tes som en engelsk diplomat har formulerat: Politikern är bättre skolad för kampen än soldaten, därför att politikern har kämpat hela sitt liv, medan soldaten bara har gjort detta undantagsvis. Kriget är absolut inte politikens mål eller syfte, ännu mindre dess innehåll, men kriget är såsom konkret möjlighet en alltid existerande förutsättning som bestämmer det mänskliga beteendet och tänkandet på ett särskilt sätt och som därigenom leder till ett specifikt politiskt beteende.

[...]

4.

Varje religiös, moralisk, ekonomisk, etnisk eller annan motsättning blir politisk, när den är stark nog att leda människor till att effektivt j gruppera sig med hänsyn till motsättningen mellan vän och fiende. Det politiska ligger inte i själva kampen, som återigen har sina egna tekniska, psykologiska och militära gränser utan, som redan nämnts, i ett beteende som bestäms av denna konkreta möjlighet till kamp, av den klara insikten om den situation i vilken man till följd därav befinner sig och av uppgiften att göra rätt distinktion mellan vän och fiende. Ett religiöst samfund som för ett eget krig, det må vara ett krig mot medlemmar av andra religiösa grupper eller något annat krig, har fått en politisk valör, utöver sin egenskap av religiöst samfund. Samfundet har också politisk valör om det bara har en möjlighet att påverka den avgörande händelseutvecklingen i negativ mening, när det är i stånd att förhindra ett krig genom att förbjuda sina medlemmar att delta i krig. I detta fall är det religiösa samfundet i stånd att på ett avgörande sätt förneka motståndarens egenskap av fiende. Detsamma gäller för en på ekonomisk grundval bildad sammanslutning av människor, exempelvis för en industrikoncern eller en fackförening. Också en "klass" i ordets marxistiska mening slutar att vara något rent ekonomiskt och får en politisk valör, när den når den avgörande punkten, där den gör allvar av klass-"kampen", när den behandlar klassmotståndaren som verklig fiende. Denna bekämpas då antingen i ett mellanstatligt krig, eller i ett inbördeskrig inom staten. Den verkliga kampen behöver då inte nödvändigtvis längre utspela sig enligt ekonomiska lagar utan har - vid sidan av kampmetoderna i snävaste tekniska mening - att beakta politiska faktorer och orienteringar, koalitioner, kompromisser etc. Om proletariatet tar makten inom en stat, så uppstår en proletariatets stat som inte är en mindre politisk företeelse än en nationalstat, en kyrkostat, en köpmanna-, soldat-, ämbetsmannastat eller någon annan kategori av politisk enhet. Den politiska realitet, som dessa från början "rent" ekonomiska begrepp har fått skulle bli uppenbar om det skulle lyckas att gruppera hela mänskligheten efter motsättningen mellan proletärer och borgare, således mellan vän och fiende, i proletariats- och kapitaliststater, i vilka alla andra motsättningar mellan vän och fiende försvinner. Om den politiska kraften hos en klass eller en annan grupp inom ett folk däremot bara räcker så långt att den kan förhindra ett krig som skall föras med en annan stat, utan att denna klass eller grupp har förmågan eller viljan att själv överta statsmakten och på egna grunder skilja mellan vän och fiende, och om nödvändigt föra krig, så har den politiska enheten förstörts.

Politiken kan hämta sin kraft ur de mest olika områden för mänskligt liv, som ur religiösa, ekonomiska, moraliska och andra motsättningar. Därvid uppstår inga nya sakområden. Däremot visar sig graden av intensitet i den samhörighet eller splittring mellan människor som grundar sig på religiösa, nationella (i etnisk eller kulturell mening), ekonomiska eller andra motiv och som vid olika tidpunkter kan leda till olika slags förbund eller klyftor. I det ögonblick som de dittills "rent" religiösa, "rent" ekonomiska och "rent" kulturella kriterierna och motiven leder till att en verklig gruppering efter motsättningen mellan vän och fiende uppstår blir denna helt dominerande över de ursprungliga icke-politiska motsättningarna. De icke-politiska motsättningarna underkastas därefter fullständigt nya och självständiga villkor och krav som en följd av att situationen nu blivit politisk. Sedda ur "rent" religiösa, "rent" ekonomiska och andra "rena" utgångspunkter, är politikens villkor och krav ofta mycket inkonsekventa och "irrationella". Hur som helst är den gruppering alltid politisk som vägleds av medvetandet om risken för att en avgörande allvarlig situation kan inträffa. Den är därför alltid den utslagsgivande mänskliga grupperingen. Därav följer att den politiska enheten alltid, där den överhuvud taget föreligger, är den utslagsgivande enheten, statssamfundet, som är "suverän" i den meningen att den begreppsmässigt alltid har att träffa avgöranden i utslagsgivande fall, låt vara att dessa är undantagsfall.

[...]