Tradeunionistisk politik och socialdemokratisk politik

Kategori: Strategi & taktik

Vi börjar igen med att prisa Rabotjeje Delo. »Avslöjningslitteraturen och den proletära kampen» - rubricerade Martynov sin artikel i nr 10 av Rabotjeje Delo om meningsskiljaktigheterna med Iskra. »Vi kan inte inskränka oss endast till att avslöja de förhållanden som står i vägen för dess» (arbetarpartiets) »utveckling. Vi måste också reagera för proletariatets närmaste dagsintressen» (sid. 63) - så formulerade han kärnan i dessa meningsskiljaktigheter. »...Iskra ... är faktiskt organ för den revolutionära oppositionen, som avslöjar förhållandena i vårt land och framför allt de politiska förhållandena ... Men vi arbetar och kommer att arbeta för arbetarnas sak i nära organisk förbindelse med den proletära kampen» (samma sida). Man måste vara Martynov tacksam för denna formulering. Den är av mycket stort allmänt intresse, ty den omfattar i själva verket inte bara meningsskiljaktigheterna mellan oss och Rabotjeje Delo utan överhuvud taget alla meningsskiljaktigheter mellan oss och ekonomisterna i frågan om den politiska kampen. Vi har redan visat att ekonomisterna inte ovillkorligen förkastar »politiken», utan endast ständigt och jämt vinglar från den socialdemokratiska uppfattningen om politiken till den tradeunionistiska. Precis på samma sätt vinglar också Martynov, och därför är vi villiga att ta just honom som exempel på de ekonomiska villfarelserna i denna fråga. Mot detta val - det skall vi försöka bevisa - kommer varken författarna av »Specialbilaga till Rabotjaja Mysl» eller författarna av gruppen Självbefrielses proklamation eller författarna av det »ekonomiska» brev som ingick i Iskra nr 12 att kunna göra några berättigade invändningar.

a) Den politiska agitationen och ekonomisternas inskränkning av den

Alla vet att den breda spridningen och stärkandet av de ryska arbetarnas ekonomiska kamp gick hand i hand med skapandet av en »litteratur» som avslöjade de ekomomiska förhållandena, dvs. fabriks- och yrkesförhållandena. Huvudinnehållet i »flygbladen» bestod i avslöjanden om förhållandena på fabrikerna, och bland arbetarna uppflammade snart en verklig lidelse för avslöjanden. Så snart arbetarna fick klart för sig, att socialdemokraternas cirklar ville och kunde skaffa dem ett nytt slags flygblad, som sade ut hela sanningen om deras usla liv, deras övermåttan tunga arbete och rättslösa ställning, började de så att säga bestorma oss med korrespondenser från fabriker och verk. Denna »avslöjningslitteratur» väckte en kolossal sensation inte bara på den fabrik, vars förhållanden gisslades i respektive flygblad, utan på alla fabriker där man hade hört något om de fakta som avslöjades. Och då eländet och nöden hos arbetarna i de olika företagen och de olika yrkena har mycket gemensamt, blev alla entusiasmerade över »sanningen om arbetarnas liv». Även bland de mest efterblivna arbetarna uppstod en verklig lidelse för att »komma i tryck» - en ädel lidelse för denna embryoform av kriget mot hela den bestående samhällsordningen, som är byggd på rov och förtryck. Och »flygbladen» var i de allra flesta fall en verklig krigsförklaring, ty avslöjandena hade en kolossalt stimulerande verkan på arbetarna och väckte hos dem ett allmänt krav på att avlägsna de mest skriande missförhållandena och beredvillighet att understödja dessa krav med strejker. Fabriksägarna själva var sist och slutligen till den grad tvungna att erkänna betydelsen av dessa flygblad som krigsförklaringar, att de mycket ofta inte ens ville vänta till dess själva kriget kom. Som fallet alltid är hade avslöjandena en stor verkan enbart genom att de offentliggjordes, och de fick betydelsen av ett starkt moraliskt påtryckningsmedel. Det hände mer än en gång att enbart spridningen av ett flygblad var tillräckligt för att alla eller en del av kraven skulle bli uppfyllda. Kort sagt, de ekonomiska (fabriks-) avslöjandena var och är alltjämt en viktig hävstång för den ekonomiska kampen. Och denna betydelse kommer de att behålla så länge kapitalismen består, ty denna framkallar ofrånkomligt självförsvar från arbetarnas sida. I de mest framskridna europeiska länder kan man även nu iakttaga, hur avslöjandet av missförhållanden inom ett eller annat kråkvinkel-»företag», en eller annan gudsförgäten hemslöjdsgren tjänar som utgångspunkt för klassmedvetandets uppvaknande. som början till facklig kamp och till socialismens spridning.

Det övervägande flertalet av de ryska socialdemokraterna har på senare tiden nästan helt gått upp i detta arbete med att organisera avslöjanden om förhållandena på fabrikerna. Man behöver bara tänka på Rabotjaja Mysl för att se, i vilken grad de absorberats av detta arbete och härvid glömt, att det i och för sig egentligen ännu inte är en socialdemokratisk, utan endast en tradeunionistisk verksamhet. Avslöjandena omfattade i själva verket endast arbetarnas inställning i ett bestämt fack till deras företagare, och allt vad de resulterade i var att försäljarna av arbetskraft lärde sig sälja denna »vara» på fördelaktigare villkor och föra kampen mot köparna på basis av en ren handelstransaktion. Dessa avslöjanden kunde (under förutsättningen att de till en viss grad utnyttjades av en revolutionär organisation) bli början till och en beståndsdel av en socialdemokratisk verksamhet, men de kunde också (och genom knäfall för spontaniteten måste de) leda till en »enbart facklig» kamp och en icke-socialdemokratisk arbetarrörelse. Socialdemokratin leder arbetarklassens kamp - inte endast för fördelaktigare villkor vid försäljningen av arbetskraft utan också för att avskaffa den samhällsordning, som tvingar de egendomslösa att sälja sig till de rika. Socialdemokratin representerar arbetarkassen - inte endast i dess förhållande till en viss grupp av arbetsgivare utan i dess förhållande till alla klasser i det moderna samhället, till staten som en organiserad politisk makt. Härav följer att socialdemokraterna inte kan inskränka sig bara till ekonomisk kamp och inte heller kan tillåta att organiserandet av ekonomiska avslöjanden utgör deras huvudsakliga verksamhet. Vi måste aktivt ta itu med att politiskt skola arbetarklassen, att utveckla dess politiska medvetenhet. Nit, då Zarja och Iskra har gjort den första attacken mot ekonomismen, är »alla ense» om detta (fastän somliga bara i ord, som vi genast skall få se).

Frågan är nu, vari den politiska uppfostran skall bestå. Kan man inskränka sig till propaganda för idén om arbetarklassens fiendskap mot självhärskardömet? Naturligtvis inte. Det är inte tillräckligt att klargöra för arbetarna att de är politiskt förtryckta (liksom det inte var tillräckligt att klargöra för dem motsättningen mellan deras intressen och företagarnas intressen). Varje konkret utslag av detta förtryck måste utnyttjas för agitation (på samma sätt som vi har börjat utnyttja de konkreta utslagen av det ekonomiska förtrycket för agitation). Och då detta förtryck drabbar de mest olika samhällsklasser, då det framträder på de mest olika levnads och verksamhetsområden, på det fackliga, det allmänt medborgerliga, det privata, familjelivets, det religiösa, det vetenskapliga området etc., etc.- är det då inte klart, att vi inte fullgör vår uppgift att utveckla arbetarnas politiska medvetenhet, om vi inte tar itu med att organisera ett allsidigt poliitiskt avslöjande av självhärskardömet? För att driva agitation i anledning av konkreta utslag av förtrycket måste ju dessa utslag avslöjas (liksom det var nödvändigt att avslöja missförhållandena på fabrikerna för att kunna driva ekonomisk agitation).

Borde inte detta vara klart? Men just här visar det sig, att det endast är i ord som »alla» erkänner nödvändigheten att allsidigt utveckla den politiska medvetenheten. Just här visar det sig att exempelvis Rabotjeje Delo inte bara underlåtit att ta itu med uppgiften att organisera (eller ta initiativ till att organisera) allsidiga politiska avslöjanden, utan rent av försökt dra tillbaka Iskra, som hade gett sig i kast med denna uppgift. Hör bara: »Arbetarklassens politiska kamp är endast» (alls inte endast) »den mest utvecklade, breda och effektiva formen för den ekonomiska kampen.» (Rabotjeje Delos program, publicerat i nr 1, sid. 3.) »Socialdemokraterna står nu inför uppgiften att såvitt möjligt ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär.» (Martynov i nr 10, sid. 42.) »Den ekonomiska kampen är det mest användbara medlet för att dra massorna med till aktiv politisk kamp.» (Resolution antagen på Förbundets kongress och »ändringsförslagen» - Två kongresser, sid. 11 och 17.) Alla dessa grundsatser genomsyrar, som läsaren ser, Rabotjeje Delo ända från dess grundande och till dess sista »redaktionsinstruktioner», och alla ger de tydligt och klart uttryck för en och samma uppfattning av den politiska agitationen och kampen. Betrakta denna uppfattning ursynpunkten av den hos alla ekonomister rådande meningen, att den politiska agitationen måste komma efter den ekonomiska. Är det sant att den ekonomiska kampen i allmänhet är kampen i allmänhet är »det mest användbara medlet» för att dra massan in i den politiska kampen? Det är alldeles oriktigt. Alla slags yttringar av polisförtryck ock excesser från själv härskardömets sida, och inte bara sådana som är förknippade med den ekonomiska kampen är lika »användbara» som medel att »dra in» massan. Zemstvocheferna och prygelstraffen mot bönderna, ämbetsmännens besticklighet och polisens framfart mot »fattigfolket» i städerna, kampen mot de svältande och hetsen mot folkets törst efter upplysning och vetande, skatteutpressningen och förföljelserna mot religiösa sekter, soldatdressyren och den rekrytmässiga behandlingen av studenterna och de liberala intellektuella - varför skulle alla dessa och tusentals andra liknande yttringar av förtrycket, som inte är direkt förbundna med den »ekonomiska» kampen, överhuvud taget vara mindre »användbara» medel och anledningar till politisk agitation, till att dra in massan i den politiska kampen? Det förhåller sig just tvärtom: i totalsumman av de fall i livet, där arbetaren lider i under rättslöshet, godtycke och våld (mot honom själv eller mot sådana som står honom nära), utgör otvivelaktigt fallen av polisförtryck just i den fack liga kampen endast ett litet fåtal. Varför skulle man då på förhand inskränka den politiska agitationens slagkraft genom att förklara endast ett av medlen vara »det mest användbara», då det vid sidan härav också måste finnas andra för en socialdemokrat på det hela taget lika »användbara» medel?

I långt, långt förgången tid (för ett år sedan!...) skrev Rabotjeje Delo: »De närmaste politiska kraven kommer att bli fattbara för massan efter en eller i varje fall efter några strejker», »så snart regeringen satt igång polisen och gendarmerna mot den» (nr 7, sid. 15, augusti 1900). Denna opportunistiska stadiumteori har nu redan förkastats av Förbundet som gör en eftergift åt oss genom att förklara: »Det är absolut inte nödvändigt att ända från början bedriva politisk agitation uteslutande på ekonomisk grundval». (Två kongresser, sid. 11.) Enbart detta exempel på hur Förbundet förnekar en del av sina gamla villfarelser kommer att bättre än några långa resonemang visa den ryska socialdemokratins framtida historiker, i vilken grad våra ekonomistor har förringat socialismen! Men hur naivt skulle det inte vara av Förbundet att inbilla sig att om det avstod från en form för inskränkning av politiken, så kunde detta föranleda oss att gå med på en annan form för inskränkning! Vore det inte mer logiskt att också i detta fall säga, att den ekonomiska kampen bör föras på så bred basis som möjligt och att den alltid bör utnyttjas för politisk agitation, men att det »absolut inte är nödvändigt» att anse den ekonomiska kampen som det mest användbara medlet för att dra massan med till aktiv politisk kamp?

Förbundet lägger vikt vid den omständigheten att det har ersatt uttrycket »det bästa medlet», som finns i mot-svarande resolution från Judiska arbetarförbundets (Bunds) fjärde kongress, med uttrycket »det mest användbara med-let». Det är verkligen svårt för oss att säga, vilken av dessa resolutioner som är bättre: enligt vår mening är båda sämre. Både Förbundet och Bund glider här (delvis måhända t. o. m. omedvetet, under inflytande av traditionen) ned till den ekonomiska, tradeunionistiska tolkningen av politiken. I sak ändras egentligen ingenting, om detta sker med hjälp av ordet »bäst» eller av orden »mest användbart». Om Förbundet hade sagt att »den politiska agitationen på ekonomisk grundval» är det mest använda (och inte »användbara») medlet, skulle det varit rätt ifråga om en viss period av vår socialdemokratiska rörelses utveckling. Det skulle nämligen ha varit rätt med hänsyn till ekono-misterna och många praktiker (om inte de flesta av dem) från åren 1898-1901, ty dessa praktiska ekonomister utförde verkligen den politiska agitationen (i den mån de över-huvud taget utförde den!) nästan uteslutande på ekonomisk grundval. En sådan politisk agitation erkändes och rekommenderades t.o.m., som vi har sett, både av Rabotjaja Mysl och av gruppen Självbefrielse! Rabotjeje Delo borde bestämt fördöma, att en så nyttig sak som den ekonomiska agitationen åtföljes av en skadlig inskränkning av den politiska kampen; i stället förklarar tidningen det mest använda (av ekonomisterna) medlet vara det mest användbara! Det är inte att undra på att då vi kallar dessa personer ekonomistor, så kan de inte göra något annat än skälla ut oss på alla sätt och kalla oss »mystifikatorer», »desorganisatörer», »påvliga nuntier» och »belackare», samt beklaga sig inför hela världen över att de blivit dödligt förolämpade och så gott som svära på att »absolut inte en enda socialdemo-kratisk organisation nu är besmittad med ekonomism». Åh, dessa belackare, dessa usla politiker! Är det inte av hat mot mänskorna som de avsiktligt har uppfunnit hela denna ekonomism bara för att kunna dödligt förolämpa andra? Vilken konkret, reell mening inlägger Martynov i sina ord om att socialdemokratin står inför uppgiften »att ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär»? Den ekonomiska kampen är arbetarnas kollektiva kamp mot arbetsgivarna för bättre villkor vid försäljningen av deras arbetskraft, för bättre arbets- och levnadsförhållanden. Denna kamp är nödvändigvis en facklig kamp, då arbetsförhållandena är ytterst olikartade i olika yrken, och följatkligen kan kampen för att förbättra dessa förhållanden föras endast enligt fackliga linjer (genom fackföreningar i västern, genom provisoriska fackliga sammanslutningar och flygblad i Ryssland osv.). Att ge »själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär» innebär följaktligen att sträva efter att förverkliga dessa fackliga krav och att förbättra arbetsförhållandena inom varje fack med hjälp av »lagstiftande och administrativa åtgärder» (som Martynov uttrycker sig på följande sida i sin artikel, sid. 43). Detta är just vad alla fackliga arbetarföreningar gör och alltid har gjort. Kasta en blick i det verk, som det grundligt lärda (och »grundligt» opportunistiska) äkta paret Webb har skrivit och ni skall få se, att de engelska arbetarföreningarna för länge sedan fattat och genomför uppgiften »att ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär», att de i långa tider kämpat för strejkfrihet, för att undanröja alla slags juridiska hinder för den kooperativa och den fackliga rörelsen, för lagar till försvar för kvinnor och barn, för förbättring av arbetsförhållandena genom sanitets- och fabrikslagstiftning etc.

Det som döljer sig bakom den svulstiga frasen »att ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär», som låter »rysligt» djupsinnig och revolutionär, är således i själva verket den traditionella strävan att nedsätta den socialdemokratiska politiken till en tradeunionistisk politik! Under förevändningen att korrigera ensidigheten hos Iskra, som påstås sätta »dogmens revolutionering högre än livets revolutionering», serverar man oss kampen för ekonomiska reformer som om det vore något nytt. I verkligheten innebär satsen »att ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär» absolut ingenting mer än kamp för ekonomiska reformer. Och Martynov kunde själv ha kommit till denna enkla slutsats, om han ordentligt tänkt över betydelsen av sina egna ord. »Vårt parti», skriver han, i det han riktar sin tyngsta kanon mot Iskra, »kunde och borde ha ställt konkreta krav till regeringen om lagstiftande och administrativa åtgärder mot den ekonomiska exploateringen, mot arbetslösheten, mot hungersnöden osv.» (Rabotjeje Delo nr 10, sid. 42-43). Konkreta krav på åtgärder - betyder det inte krav på sociala reformer? Och vi frågar än en gång den opartiska läsaren: förtalar vi Rabotjeje Delo-anhängarna (förlåt det klumpiga gängse uttrycket!), när vi kallar dem maskerade bernsteinianer, då de framställer tesen om nödvändigheten av kamp för ekonomiska reformer som sin meningsskiljaktighet med Iskra?

Den revolutionära socialdemokratin har alltid inbegripit kampen för reformer i sin verksamhet och gör det fortfarande. Men den utnyttjar den »ekonomiska» agitationen för att till regeringen ställa krav inte endast på alla slags åtgärder, utan också (och framför allt) krav på att den skall upphöra att vara en enväldig regering. Dessutom anser den det vara sin plikt att ställa detta krav till regeringen inte endast på grundvalen av den ekonomiska kampen utan också på grundvalen av alla yttringar av det sociala och politiska livet överhuvud taget. Kort sagt, den underordnar kampen för reformer under den revolutionära kampen för frihet och socialism som en del under det hela. Martynov däremot återuppliver stadiumteorin i en annan form och söker föreskriva en obetingat ekonomisk, så att säga, utvecklingsväg för den politiska kampen. Vid en tidpunkt av revolutionärt uppsving för han fram kampen för reformer som en föregiven speciell »uppgift» och drar därmed partiet tillbaka samt spelar både den »ekonomiska» och den liberala opportunismen i händerna.

Vidare. Sedan Martynov blygsamt gömt kampen för reformer bakom den svulstiga tesen om att »ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär», förordade han enbart ekonomiska reformer (och rent av enbart fabriksreformer) som någonting alldeles särskilt. Varför han gjorde det, vet vi inte. Måhända av förbiseende? Men om han inte hade bara »fabriks»-reformer i sikte, så skulle hela hans tes, som vi nyss anförde, förlora all mening. Måhända han anser det möjligt och sannolikt att regeringen kommer att göra »eftergifter» endast på det ekonomiska området? Om det är så, då är det en besynnerlig villfarelse: eftergifter är möjliga och förekommer också på lagstiftningens område beträffande prygelstraffet, passväsendet, friköpsavgifterna, de religiösa sekterna, censuren etc., etc. »Ekonomiska» eftergifter (eller skenbara eftergifter) är naturligtvis det billigaste och mest fördelaktiga för regeringen, ty den hoppas att därigenom vinna arbetarmassornas tillit. Men just därför får vi socialdemokrater inte på något sätt eller i någon mån ge anledning till den uppfattningen (eller missuppfattningen) att vi sätter större värde på de ekonomiska reformerna, att vi anser just dem vara särskilt viktiga osv. »Sådana krav», säger Martynov om de konkreta krav på lagstiftande och administrativa åtgärder som han framfört, »skulle inte vara en tom fras, ty då de lovar vissa påtagliga resultat, kunde de vinna aktivt stöd från arbetarmassan» ... Vi är inga ekonomister, nej då! Vi bara kryper lika slaviskt för »det påtagliga» i de konkreta resultaten som herrar Bernstein, Prokopovitj, Struve, R. M. och tutti quanti! Vi bara låter förstå (tillsammans med Narkissos Tuporylov), att allt som inte »lovar påtagliga resultat» är »en tom fras»! Vi bara uttrycker oss som om arbetarmassan inte vore i stånd (och inte redan visat sin förmåga, trots dem som tillskriver den sin egen brackighet) att aktivt stödja varje protest mot självhärskardömet, även om detta absolut inte lovar den några som helst påtagliga resultat!

Ta låt oss säga de exempel på »åtgärder» mot arbetslösheten och hungersnöden, som Martynov själv anförde. Medan Rabotjeje Delo, att döma av vad den lovat, är sysselsatt med att utarbeta och formulera »konkreta» (i form av lagförslag?) »krav på lagstiftande och administrativa åtgärder», som »lovar påtagliga resultat», så bemödade sig Iskra, som »ständigt ställer revolutioneringen av dogmen högre än revolutioneringen av livet», att klargöra den oupplösliga förbindelsen mellan arbetslösheten och hela det kapitalistiska systemet, den varskodde om att »hungersnöden är i antågande», avslöjade den med polismetoder förda »kampen mot de hungrande» och de upprörande »temporära straffreglerna», och samtidigt utgav Zarja i särtryck, som en agitationsbroschyr, den del av dess »Översikt av inrikesläget», som behandlar hungersnöden. Men herregud, hur »ensidiga» dessa oförbätterligt trångsynta och renläriga dogmatiker var, hur döva för de bud som »livet självt» ställer! Deras artiklar innehöll - o fasa! - inte ett enda, kan ni föreställa er det? - absolut inte ett enda »konkret krav», som »lovade påtagliga resultat»! Arma dogmatiker! De borde sändas till Kritjevskij och Martynov för att få lära sig att taktiken är en process av tillväxt, av det som växer m.m., och att man bör ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär!

»Arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen» (»ekonomisk kamp mot regeringen»!) »har förutom sin omedelbara revolutionära betydelse också den betydelsen, att den oavlåtligt föranleder arbetarna att tänka på sin politiska rättslöshet.» (Martyrsov, sid. 44.) Vi har citerat dessa ord - inte för att för hundrade och tusende gången upprepa det som sagts redan tidigare utan för att speciellt tacka Martynov för denna nya och förträffliga formulering: »Arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen.» Så vackert! Med vilken obetalbar talang och bravur i att eliminera alla partiella meningsskiljaktigheter och olika nyanser bland ekonomisterna har inte här i en kort och klar sats uttryckts ekonomismens hela kärna: från appellen till arbetarna att sluta upp »i den politiska kamp som de för för sina gemensamma intressen, i syfte att förbättra alla arbetares ställning», över stadiumteorin och ända till kongressens resolution om »det mest användbara» osv. »Ekonomisk kamp mot regeringen» är just tradeunionistisk politik, som ännu står mycket, mycket långt från den socialdemokratiska politiken.

[...]

c) De politiska avslöjandena och »fostran till revolutionär aktivitet»

Genom att sätta sin »teori» om »att höja arbetarmassans aktivitet» i motsättning till Iskra, uppvisade Martynov i verkligheten en strävan att förringa denna aktivitet, ty han förklarade att det bästa, det viktigaste och »mest användbara» medlet att väcka denna aktivitet och verksamhetsfältet för den är samma ekonomiska kamp, som alla ekonomistor har krupit på magen för. Denna villfarelse är karakteristisk, just därför att den ingalunda är utmärkande endast för Martynov. I verkligheten är det möjligt »att höja arbetarmassans aktivitet» endast under den förutsättningen, att vi inte inskränker oss till »politisk agitation på ekonomisk grundval». Och ett av huvudvillkoren för det nödvändiga utvidgandet av den politiska agitationen är organisering av allsidiga politiska avslöjanden. Massorna kan inte fostras till politisk medvetenhet och revolutionär aktivitet på annat sätt än genom sådana avslöjanden. Därför är en verksambet av detta slag en av de viktigaste funktioner som åligger hela den internationella socialdemokratin, ty inte ens förefintligheten av politisk frihet eliminerar i

ringaste mån behovet av sådana avslöjanden, den förskjuter bara i någon mån den sfär mot vilken de är riktade. Det tyska partiet exempelvis stärker särskilt sin ställning och vidgar sitt inflytande just tack vare den outtröttliga energi med vilken det bedriver sin politiska avslöjningskampanj. Arbetarklassens medvetenhet kan inte vara en verkligt politisk medvetenhet, om arbetarna inte lärt sig att reagera för varje fall av godtycke och förtryck, våld och missbruk, oavsett vilka klasser dessa fall berör - och dessutom att reagera just utifrån en socialdemokratisk och inte ur någon annat synpunkt. Arbetarmassornas medvetenhet kan inte vara ett verkligt klassmedvetande, om inte arbetarna lär sig att på basis av konkreta och framför allt dagsviktiga (aktuella) politiska fakta och händelser iakta alla andra samhällsklasser och alla yttringar av dessa klassers intellektuella, moraliska och politiska liv; om de inte lär sig att i praktiken tillämpa den materialistiska analysen och den materialistiska värderingen av alla sidor i verksamheten och livet hos alla anser skikt och grupper av befolkningen. Den som riktar arbetarklassens uppmärksamhet, iakttagelse och medvetenhet uteslutande eller ens huvudsakligen på den själv - han är ingen socialdemokrat, ty arbetarklassens kännedom om sig själv är oskiljaktigt förknippad med en fullständigt klar och inte bara teoretisk - det vore rättare att säga: inte så mycket en teoretisk som en på grund av erfarenheterna från det politiska livet vunnen uppfattning om förhållandet mellan alla klasser i det moderna samhället. Därför är våra ekonomisters förkunnelse om att den ekonomiska kampen är det mest användbara medlet för att dra massan in i den politiska rörelsen så ytterst skadlig och så ytterst reaktionär i sin praktiska betydelse. För att bli socialdemokrat måste arbetaren ha en klar föreställning om godsägarens och prästens, den höge ämbetsmannens och bondens, studentens och luffarens ekonomiska natur, deras sociala och politiska fysionomi, han måste känna deras starka och svaga sidor, måste kunna orientera sig i de slagord och alla möjliga sofismer, med vilka varje klass och varje samhällsskikt kamoflerar sina egoistiska syften och sin verkliga "insida", han måste förstå vilka intressen de särskilda institutionerna och lagarna återspeglar och hur de gör det. Men denna "klara föreställning" kan inte hämtas ur böcker, den kan man endast få från levande skildringar och från avslöjanden som följer de färska snåren av det som sker runt omkring oss i ett givet ögonblick, det som alla och envar på sitt sätt talar om eller måhända viskar om, det som kommer till uttryck i de och de händelserna, i de och de siffrorna, i de och de domstolsutslagen etc., etc. Dessa allsidiga politiska avslöjanden är en nödvändig och grundläggande betingelse för att fostra massorna till revolutionär aktivitet.

Varför uppvisar den ryska arbetaren ännu föga revolutionär aktivitet i samband med polisens brutala uppträdande mot folket, i samband med hetsen mot anhängarna av religiösa sekter, bondeprygleriet, censurens excesser, soldatmisshandeln, hetsen mot även de mest oskyldiga kulturella initiativ osv.? Är det för att »den ekonomiska kampen» inte »driver» honom till detta, för att denna aktivitet inte »lovar påtagliga resultat» och ger föga »positivt»? Nej, en sådan uppfattning är, upprepar vi, ingenting annat än ett försök att skjuta skulden för sina egna fel på andra, att skylla sin egen kälkborgerlighet (=bernsteineriet) på arbetarmassan. Vi måste skylla oss själva för att vi ligger efter massornas rörelse, för att vi ännu inte har förmått organisera tillräckligt omfattande, slående och snabba avslöjanden av alla dessa skändligheter. Om vi gör det (och vi måste och kan göra det), så skall även den mest efterblivne arbetare förstå eller känna att studenten och sektanhängaren, bonden och författaren skymfas och misshandlas av samma skumma makt, som förtrycker och förtrampar honom själv på alla områden av hans liv, och när han känt det, kommer han att fyllas av en oemotståndlig önskan att också själv reagera mot detta, och då kommer han att arrangera visselkonsert mot censorerna den ena dagen, en annan dag demonstrera framför bostaden hos en guvernör, som slagit ned en bonderevolt, och en annan dag ge en läxa åt de gendarmer i prästrock, som utför den heliga inkvisitio-nens arbete, osv. Vi har ännu gjort mycket litet, nästan ingenting för att kasta ut allsidiga dagsaktuella avslöjanden bland arbetarmassorna. Många av oss är ännu inte medvetna om denna vår plikt utan släpar spontant med i »den gråa dagskampen» inom fabrikslivets trånga ram. Att under sådana förhållanden säga att »Iskra uppvisar en tendens att förringa betydelsen av den gråa dagskampens frammarsch jämfört med propagandan för strålande och fullkomnade idéer» (Martynov, sid. 61) - det innebär att dra partiet tillbaka, att försvara och förhärliga vår bristande förberedelse, vår efterblivenhet.

Vad det gäller att mana massorna till aktion, så skall detta komma av sig själv, så snart en energisk politisk agitation, levande och slående avslöjanden kommit i gång. Att gripa någon på bar gärning och genast brännmärka honom offentligt är i och för sig effektivare än någon »uppmaning», det verkar ofta så att det efteråt blir omöjligt att fastställa, vem det egentligen vår som »uppmanade» massan och vem som egentligen framkastade den eller andra plånen för demonstrationen osv. Mana till aktion - inte i ordets allmänna utan i dess konkreta betydelse - kan mån bara göra på ort och ställe, det kan endast den göra, som själv genast går med. Och vår, de socialdemokratiska publicisternas, uppgift är att fördjupa, utvidga och förstärka de politiska avslöjandena och den politiska agitationen.

Apropå »maningar till aktion». Den enda tidning, som före händelserna i våras uppmanade arbetarna att aktivt ingripa i en fråga, som absolut inte lovar arbetarna några påtagliga resultat - dvs. att skicka studenter till armén - var 1 Iskra. Genast efter offentliggörandet av förordningen av den 11 januari om »inkallande av 183 studenter till armén», publicerade Iskra en artikel om detta (i nr 2, februari), och redan innan några som helst demonstrationer börjat uppmanade den direkt »arbetaren att komma studenten till hjälp», uppmanade »folket» att öppet besvara regeringens fräcka utmaning. Vi frågar alla och en var: hur skall man förklara den frapperande omständigheten att Martynov, som pratar så mycket om »maningar till aktion» och t.o.m. avskiljer dessa »uppmaningar» som en särskild verksamhetsform, inte har sagt ett ord om denna uppmaning? Är det inte kälkborgerlighet från Martynovs sida att sedan kalla Iskra ensidig för att den inte tillräckligt »uppmanar» till kamp för krav, som »lovar påtagliga resultat»?

Våra ekonomister, Rabotjeje Delo medräknad, hade framgång tack vare att de anpassade sig till de efterblivna arbetarna. Men den socialdemokratiska arbetaren, den revolutionära arbetaren (och antalet sådan arbetare blir allt större) kommer att med harm avvisa allt detta prat om kamp för krav som »lovar påtagliga resultat» osv., ty han kommer att förstå att detta endast är varianter av den gamla visan om att lägga en kopek till rubeln. En sådan arbetare kommer att säga till sina rådgivare från Rabotjaja Mysl och Rabotjeje Delo: Ni fjäskar i onödan, mina herrar, och försummar att fullgöra era verkliga plikter när ni alltför ivrigt blandar er i en sak som vi kan klara själva. Det är inte särdeles klyftigt då ni säger, att det är socialdemokraternas uppgift att ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär; det är bara början, och socialdemokraternas huvuduppgift ligger inte i detta. Ty överallt i världen, och även i Ryssland, är det ofta polisen själv som börjar ge den ekonomiska kampen en politisk karaktär, och arbetarna lär sig själva förstå vem regeringen stöder. »Arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen», som ni gör så mycket väsen av som om ni hade upptäckt ett nytt Amerika, föres ju i en mängd avkrokar i Ryssland av arbetarna själva, som nog har hört talas om strejker men nästan ingenting hört om socialismen. Den »aktivitet» hos oss arbetare, som ni alla vill stimulera genom att ställa konkreta krav som lovar påtagliga resultat, finns redan hos oss, och vi ställer själva dessa konkreta krav i vårt dagliga, fackliga, mindre betydande arbete, ofta utan någon hjälp av de intellektuella. Men en sådan aktivitet är inte nog för oss; vi är inga barn som kan matas med bara den »eko-nomiska» politikens välling. Vi vill veta allt som andra vet, vi vill få en ingående kännedom om alla sidor av det politiska livet och aktivt delta i varje politisk händelse. För att vi skall kunna göra detta bör de intellektuella prata mindre om det som vi redan vet och ge oss mer av det som vi ännu inte vet och som vi själva aldrig kan förskaffa oss genom vår erfarenhet på fabriken och vår »ekonomiska» erfarenhet, nämligen politisk kunskap. Ni intellektuella kan skaffa er denna kunskap, och det är er plikt att meddela oss den i hundra och tusen gånger större utsträckning än ni hittills gjort; och ni måste meddela den inte endast i form av resonemang, broschyrer och artiklar (som ofta - förlåt vår uppriktighet! - är en smula tråkiga), utan ovillkorligen i form av livfulla avslöjanden av det som vår regering och våra härskande klasser just för ögonblicket gör på alla livets områden. Fullgör denna plikt med större iver och prata mindre om att »höja arbetarmassans aktivitet».

Vi är mycket aktivare än ni tror, och vi kan genom öppen gatukamp stödja även sådana krav, som inte lovar några »påtagliga resultat»! Och det är inte er sak att »höja» vår aktivitet, ty det är just ni själva som saknar aktivitet. Böj mindre knä för spontaniteten och tänk mera på att höja er egen aktivitet, mina herrar!