V.I. Lenin - Vad bör göras?

Kategori: Studiecirkeltexter

Kapitel II. Massornas spontanitet och socialdemokratins medvetenhet

Vi sade att vår rörelse, som är långt bredare och mer djupgående än 70-talets rörelse, måste besjälas med en lika offervillig beslutsamhet och energi, som denna då var präglad av. I själva verket har väl ingen hittills tvivlat. på, att den nuvarande rörelsens styrka ligger i massornas (och framför allt industriproletariatets) uppvaknande och att dess svaghet ligger i bristen på medvetenhet och initiativ-kraft hos de revolutionära ledarna.

På senaste tiden har emellertid en förbluffande upptäckt gjorts, som hotar att vända upp och ned på alla hittills rådande åsikter i denna fråga. Denna upptäckt gjordes av Rabotjeje Delo, som i sin polemik med Iskra och Zarja inte inskränkte sig enbart till enskilda invändningar utan försökte föra »den allmänna meningsskiljaktigheten» tillbaka till en djupare rot - till »olika värdering av det spontana och medvetet "planmässiga" elementets relativa betydelse.» Rabotjeje Delos anklagelsetes lyder: »de förringar betydelsen av det objektiva eller spontana elementet i utvecklingen». Till detta säger vi: även om Iskras och Zarjas polemik inte resulterade i någonting mer än att föranleda Rabotjeje Delo att finna på denna »allmänna meningsskiljaktighet», så skulle enbart detta resultat vara synnerligen tillfredsställande för oss - så betydelsefull är denna tes, och så klart belyser den hela kärnan i de nuvarande teoretiska och politiska meningsskiljaktigheterna mellan de ryska socialdemokraterna.

Just därför har frågan om förhållandet mellan. medvetenhet och spontanitet ett så oerhört stort allmänt intresse, och därför bör denna fråga behandlas synnerligen ingående.

a) Det spontana uppsvingets början

I föregående kapitel nämnde vi den allmänna entusiasm för den marxistiska teorin, som hade gripit den bildade ryska ungdomen i mitten av 90-talet. En lika allmän karaktär fick ungefär vid samma tid arbetarstrejkerna efter det ryktbara industrikriget i Petersburg 1896. Deras spridning över hela Ryssland visade tydligt, hur djupgående den folkrörelse var som ånyo svepte fram, och om man nu skall tala om »det spontana elementet», så måste det givetvis erkännas att just denna strejkrörelse framför allt var spontan. Men spontaniteten kan vara av olika slag. Både på 70- och 60-talet (och t.o.m. under första hälften av 1800-talet) förekom strejker i Ryssland, vilka åtföljdes av »spontant» förstörande av maskiner m. m. Jämfört med dessa »revolter» kan strejkerna på 90-talet rent av kallas »medvetna» - så betydande är det steg framåt, som arbetarrörelsen gjort under denna tid. Detta visar oss att »det spontana elementet» egentligen inte är något annat än medvetenhetens embryoform. Även de primitiva revolterna var uttryck för ett visst uppvaknande av medvetenheten: arbetarna förlorade den urgamla tron på orubbligheten hos det system som tryckte dem, de började - jag vill inte säga förstå, men dock känna nödvändigheten av kollektivt motstånd och bröt beslutsamt med det slaviska kryperiet för överheten. Men detta var likväl i mycket högre grad ett uttryck för förtvivlan och hämnd än en kamp. 90-talets strejker uppvisar långt flera glimtar av medvetenhet: det ställes bestämda krav, man överväger på förhand vilket ögonblick som är mest lämpligt, man diskuterar kända fall och exempel från andra platser m. m. Medan revolterna var uppror av endast förtryckta människor, så var de systematiska strejkerna redan uttryck för ansatser till klasskamp, men just bara ansatser. I och för sig var dessa strejker en tradeunionistisk men ännu ingen socialdemokratisk kamp. De var uttryck för den vaknande antagonismen mellan arbetarna och arbetsgivarna, men arbetarna hade inte och kunde inte ha någon medvetenhet om den oförsonliga motsättningen mellan deras intressen och hela det moderna politiska och sociala systemet, dvs. en socialdemokratisk medvetenhet. I denna mening förblev 90-talets strejker, trots det väldiga framsteget jämfört med »revolterna», en rent spontan rörelse.

Vi sade att arbetarna inte ens kunde ha en socialdemokratisk medvetenhet. Den kunde de få endast utifrån. Alla länders historia vittnar om att arbetarklassen med enbart sina egna krafter kan utforma endast en tradeunionistisk medvetenhet, dvs. övertygelse om nödvändigheten av att sammansluta sig i förbund, att föra kamp mot arbetsgivarna, att kräva av regeringen att den utfärdar en eller annan lag, som är nödvändig för arbetarna osv. Socialismens lära växte däremot fram ur de filosofiska, historiska och ekonomiska teorier, som utarbetades av bildade representanter för de besittande klasserna, av intellektuella. Den moderna vetenskapliga socialismens grundläggare, Marx och Engels, tillhörde också själva på grund av sin sociala ställning den borgerliga intelligentsian. Precis på samma sätt uppstod också i Ryssland socialdemokratins teoretiska lära helt oberoende av arbetarrörelsens spontana tillväxt, den uppstod som ett naturligt och oundvikligt resultat av tankeutvecklingen bland de revolutionärt-socialistiska intellektuella. På den tid vi talar om, dvs. i mitten av 90-talet, hade denna lära inte endast tagit gestalt i det fullt utformade programmet för gruppen Arbetets frigörelse utan också vunnit majoriteten av den revolutionära ungdomen i Ryssland för sig.

Således var ett spontant uppvaknande av arbetarmassorna förhanden, ett uppvaknande till medvetet liv och medveten kamp, och det fanns även en revolutionär ungdom, rustad med socialdemokratisk teori och ivrig att komma i kontakt med arbetarna. Här är det särskilt viktigt att fastslå det ofta förbisedda (och relativt föga kända) faktum, att de första socialdemokraterna under denna period ivrigt sysselsatte sig med ekonomisk agitation - (och därvid fullt ut tog hänsyn till de verkligt nyttiga anvisningarna i broschyren »Om agitationen», som då förelåg i manuskript) - men långt ifrån ansåg denna agitation vara sin enda uppgift. Tvärtom, de framförde från första början både den ryska socialdemokratins vidaste historiska uppgifter i allmänhet och uppgiften att störta självhärskardömet i synnerhet.

[...]

b) Knäfallet för spontaniteten. Rabotjaja Mysl

[...]

Rabotjaja Mysls uppkomst drog fram ekonomismen i dagsljuset, fast inte heller det med en gång. Man måste konkret föreställa sig arbetsförhållandena och den korta livstid, som de flesta ryska cirklar hade (och endast den som upplevat detta kan ha en konkret föreställning om det) för att förstå, hur mycket som var tillfälligt i den nya riktningens framgång eller fiasko i olika städer och under hur lång tid varken anhängarna eller motståndarna till detta »nya» kunde avgöra - de hade faktiskt ingen möjlighet att göra det - om detta verkligen var en särskild riktning eller endast ett utslag av bristande skolning hos enskilda personer. Så förblev exempelvis de första hektograferade numren av Rabotjaja Mysl fullständigt okända för det stora flertalet socialdemokrater, och om vi nu kan åberopa oss på ledaren i tidningens första nummer, så är det bara tack vare den omständigheten att den avtrycktes i en artikel av V. I. (Listok Rabotnika nr 9-10, sid. 47 ff.), som givetvis inte försummade att ihärdigt - mer ihärdigt än klokt - lovprisa den nya tidningen, som så markant skilde sig från de tidningar och tidningsprojekt vi tidigare nämnt. Denna ledande artikel lönar det sig emellertid att dröja vid, så markant som den gett uttryck åt hela andan i Rabotjaja Mysl och ekonomismen överhuvud taget.

Sedan artikeln påpekat att armen i blått uppslag inte förmår hejda arbetarrörelsens utveckling, fortsätter den: »... För denna livskraft har arbetarrörelsen att tacka den omständigheten, att arbetaren själv äntligen tar sitt öde i egna händer, sedan han ryckt det ur ledarnas händer», och denna huvudtes utvecklas sedan ingående. I själva verket var det ledarna (dvs. socialdemokraterna, Kampförbundets organisatörer) som så att säga rycktes bort ur arbetarnas händer av polisen - men saken framställes så, som om arbetarna hade fört kamp mot dessa ledare och befriat sig från deras ok! I stället för att mana till framryckning, till att stärka den revolutionära organisationen och utvidga den politiska verksamheten, började de mana till återtåg, till en uteslutande tradeunionistisk kamp. De förkunnade att »rörelsens ekonomiska grundval fördunklas genom strävan att ständigt minnas det politiska idealet», att arbetarrörelsens slagord är »kamp för det ekonomiska läget» (!) eller ännu bättre »arbetarna för arbetarna». De förklarade att strejkkassorna är »värdefullare för rörelsen än hundra andra organisationer» (jämför detta påstående från oktober 1897 med striden mellan »dekabristerna» och »de unga» i början av 1897) osv. Slagord i stil med att man inte bör rikta huvuduppmärksamheten på »gräddan» av arbetarna utan på »genomsnittsarbetaren» ur massan, att »politiken alltid lydigt följer ekonomin» etc., etc., kom på modet och vann ett oemotståndligt inflytande på massan av den ungdom, som drogs till rörelsen men i de flesta fall endast kände till brottstycken av marxismen i dess legala framställning.

Detta innebar att medvetenheten helt förkvävdes av spontaniteten - spontaniteten hos de »socialdemokrater» som upprepade hr V. V:s »idéer», spontaniteten hos de arbetare som lät sig lockas av argumentet att en kopek till rubeln är närmare och mer värd än all socialism och all politik, att de måste föra »kamp i medvetande om att de inte kämpar för någon kommande generation utan för sig själva och sina barn». (Ledaren i Rabotjeja Mysl nr 1.) Dylika fraser har alltid varit ett omtyckt vapen för de västeuropeiska borgare, som i sitt hat mot socialismen strävade att (i likhet med den tyske »socialpolitikern» Hirsch) omplantera den engelska tradeunionismen i hemlandets jord och predikade för arbetarna att de genom att föra enbart facklig kamp just kämpade för sina egna och sina barns intressen och inte för någon kommande generation med något slags framtida socialism. Och nu har »den ryska socialdemokratins V. V.-are» börjat upprepa dessa borgerliga fraser. Det är viktigt att här notera tre omständigheter, som kommer att vara till stor nytta för oss vid den fortsatta analysen av de nuvarande meningsskiljaktigheterna.

För det första, det förkvävande av medvetenheten genom spontaniteten, som vi tidigare nämnde, skedde också på spontant sätt. Detta ser ut som en ordlek, men - o, ve! - det är tyvärr en bitter sanning. Det skedde inte till följd av öppen kamp mellan två fullständigt motsatta åskådningar och den enas seger över den andra, utan genom att gendarmerna »ryckte bort» ett allt större antal »gamla» revolutionärer och att »den ryska socialdemokratins unga V. V-are» i allt större utsträckning trädde fram på scenen. Var och en som - jag skall inte säga har deltagit i den nutida ryska rörelsen, men åtminstone andats in dess luft - vet mycket väl att det förhåller sig just så. Och då vi likväl speciellt yrkar på att läsaren helt skall klargöra för sig detta allmänt kända faktum, då vi så att säga för åskådlighetens skull anför uppgifter om Rabotjeje Delo i dess första gestalt och om striden mellan »de gamla» och »de unga» i början av 1897 - så gör vi det därför att vissa personer, som skryter med sin »demokratism», spekulerar i den stora publikens (eller den helt unga generationens) okunnighet om detta faktum. Vi återkommer till detta längre fram.

För det andra kan vi redan i ekonomismens första litterära framträdande iaktta den högst egenartade och för uppfattningen av alla meningsskiljaktigheter bland nutidens socialdemokrater synnerligen kännetecknande företeelsen, att anhängarna av »den rena arbetarrörelsen», som förfäktar den mest intima och mest »organiska» (Rabotjeje Delos uttryck) förbindelse med den proletära kampen, motståndarna till alla icke-proletära intellektuella (även om det vore socialistiska intellektuella) är tvungna att anlita de borgerliga »rena tradeunionisternas» argument för att för-svara sin hållning. Detta visar oss att Rabotjaja Mysl ända från början - omedvetet - gick in för att genomföra Credos program. Det visar (vilket Rabotjeje Delo absolut inte kan förstå) att varje knäfall för spontaniteten i arbetar-rörelsen, varje förringande av »det medvetna elementets» roll, av socialdemokratins roll innebär samtidigt - alldeles oavsett om den som nedsätter denna roll önskar det eller inte - att den borgerliga ideologins inflytande på arbetarna stärkes. Alla som pladdrar om att »ideologin överskattas», att det medvetna elementets roll överdrives, m.m., inbillar sig att en ren arbetarrörelse av sig själv kan och kommer att utarbeta åt sig en självständig ideologi, om bara arbetarna »rycker sitt öde ur ledarnas händer». Men det är en stor villfarelse. För att komplettera det ovan sagda skall vi anföra följande högst befogade och viktiga uttalande av K. Kautsky i samband med förslaget till ett nytt program för Österrikes socialdemokratiska parti:

»Många av våra revisionistiska kritiker antar att Marx skulle ha påstått att den ekonomiska utvecklingen och klasskampen skapar inte endast förutsättningarna för den socialistiska produktionen utan också direkt medvetandet» (kurs. av. K.K.) »om dess nödvändighet. Och då är kritikerna genast färdiga med den invändningen att landet med den högsta kapitalistiska utvecklingen, England, är mer fjärran från detta medvetande än alla andra moderna länder. Av den nya formuleringen att döma skulle man kunna tro att också den österrikiska programkommissionen delar den föregivna "ortodox-marxistiska" ståndpunkt, som vederlagts på detta sätt. Ty det heter i förslaget: "Ju mer kapitalismens utveckling ökar proletariatets antal, desto mer tvingas det och sättes i stånd att föra kamp mot kapitalismen. Proletariatet kommer till medvetande" om socialismens möjlighet och nödvändighet. I detta sammanhang framträder det socialistiska medvetandet som ett nödvändigt och direkt resultat av den proletära klasskampen. Men det är oriktigt. Som lära har socialismen givetvis sin rot i de nuvarande ekonomiska förhållandena på samma sätt som proletariatets klasskamp, och framgår precis som denna ur kampen mot det armod och elände bland massorna, som kapitalismen skapar. Men socialismen och klasskampen uppstår sida vid sida, inte ur varandra, och under olika förutsättningar. Det moderna socialistiska medvetandet kan uppstå endast på grundvalen av djupgående vetenskaplig insikt. I verkligheten är den moderna ekonomiska vetenskapen lika mycket en förutsättning för den socialistiska produktionen som exempelvis den moderna tekniken, men proletariatet kan trots bästa vilja skapa varken det ena eller det andra; de uppstår båda ur den nutida samhälleliga processen. Men vetenskapens bärare är inte proletariatet utan den borgerliga intelligentsian» (kurs. av K.K.): »den moderna socialismen har ju också uppstått hos enskilda medlemmar av detta skikt, och genom dem överfördes den först till intellektuellt framträdande proletärer, vilka sedan för in den i proletariatets klasskamp, där förhållandena så tillåter. Det socialistiska medvetandet är således någonting som förts in i proletariatets klasskamp utifrån (von aussen Hineingetragenes) och inte något som framgått spontant (urwüchsig) nr den. I överensstämmelse härmed säger också det gamla Hainfeldprogrammet alldeles riktigt, att det är socialdemokratins uppgift att inympa hos proletariatet (bokstavligen: mätta proletariatet med) medvetande om dess ställning och dess uppgift. Men detta skulle inte vara nödvändigt, om medvetandet av sig själv växte fram ur klasskampen. Det nya förslaget har övertagit denna sats från det gamla programmet och häftat den på den nyss anförda formuleringen. Men därigenom har tankegången fullständigt brutits ...»

Eftersom det inte kan bli tal om en självständig ideologi, som utarbetas av arbetarmassorna själva under loppet av deras rörelse*, står frågan endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi. Här finns intet mellanting, (ty mänskligheten har inte utarbetat någon »tredje» ideologi, och i ett samhälle, som sönderslites av klassmotsättningar, kan det överhuvud taget aldrig finnas någon ideologi som står utanför eller över klasserna). Därför är varje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, i och för sig detsamma som att stärka den borgerliga ideologin. Det talas om spontanitet. Men arbetarrörelsens spontana utveckling leder just till att den underordnas den borgerliga ideologin, den går just i enlighet med Credos program, ty den spontana arbetarrörelsen är tradeunionism, är »Nur-Gewerkschaftlerei», och tradeunionism betyder just arbetarnas ideologiska förslavande under bourgeoisin. Därför är det vår uppgift, socialdemokratins uppgift, att bekämpa spontaniteten, att dra bort arbetarrörelsen från tradeunionismens spontana strävan att komma in under bourgeoisins vingar och föra in den under den revolutionära socialdemokratins vingar.

* Fotnot: Detta betyder naturligvis inte, att arbetarna inte har någon del i detta utarbetande. Men de deltar inte som arbetare utan som socialistiska teoretiker, som Proudhon och Weitling; med andra ord, de deltar endast då och i den mån som de är i stånd att mer eller mindre tillägna sig sitt århundrades vetande och föra detta vetande framåt. Och för att arbetarna skall kunna göra detta oftare måste man på allt sätt sörja för att höja deras allmänna medvetenhetsnivå; därför bör arbetarna inte stänga in sig inom den konstlat trånga ramen för "arbetarlitteraturen" utan i allt större utsträckning lära sig behärska den allmänna litteraturen. Det vore t.o.m riktigare att säga bli instängd i stället för "stänga in sig", ty arbetarna läser själva och vill läsa allt som skrives även för de intellektuella, och det är endast några få (dåliga) intellektuella som tror, att "för arbetarna" är det tillräckligt om man berättar om fabriksförhållandena och idisslar saker och ting, som för längesen är kända.

[...]

Men varför, frågar läsaren, leder den spontana rörelsen, rörelsen längs det minsta motståndets linje, just till den borgerliga ideologins herravälde? Av den enkla orsaken att den borgerliga ideologin till sitt ursprung är mycket äldre än den socialistiska, att den är mer allsidigt utvecklad, att den besitter oändligt mer medel till spridning, och ju yngre den socialistiska rörelsen är i ett givet land, desto mer energiskt måste därför kampen föras mot alla försök att stärka den icke-socialistiska ideologin, desto bestämdare måste man varna arbetarna mot de dåliga rådgivare, som gastar mot »överskattande av det medvetna elementet» m.m. Författarna av det »ekonomiska» brevet dundrar i kör med Rabotjeje Delo mot den intolerans, som är kännetecknande för rörelsens barndom. På detta skall vi svara: ja, vår rörelse befinner sig verkligen i sin barndom, och för att snabbare mogna måste den just genomsyras av intolerans mot dem, som hämmar dess tillväxt genom sitt knäfall för spontaniteten. Ingenting är löjligare och skadligare än att ge sig ut för att vara gammalt folk, som för länge sedan har gått igenom kampens alla avgörande episoder!

För det tredje visar det första numret av Rabotjaja Mysl att beteckningen »ekonomism» (som vi självfallet inte tänker förkasta, då den nu på ett eller annat sätt vunnit burskap) inte tillräckligt exakt återger den nya riktningens natur. Rabotjaja Mysl förnekar inte helt den politiska kampen: i de stadgar för kassorna, som publiceras i nr 1 av Rabotjaja Mysl, talas det om kamp mot regeringen. Rabotjaja Mysl menar bara att »politiken alltid lydligt följer ekonomin» (men Rabotjeje Delo varierar denna tes och försäkrar i sitt program att »i Ryssland är den ekonomiska kampen mer än i något annat land oskiljaktigt förknippad med den politiska»). Dessa påståenden av Rabotjaja Mysl och Rabotjeje Delo är absolut oriktiga, därest man med politik menar en socialdemokratisk politik. Arbetarnas ekonomiska kamp är, som vi redan sett, mycket ofta förknippad (fastän inte oskiljaktigt) med den borgerliga, klerikala osv, politiken. Rabotjeje Delos satser är riktiga, om man med politik menar tradeunionistisk politik, dvs. alla arbetares gemensamma strävan att av staten söka tillkämpa sig vissa åtgärder inriktade på att avhjälpa den nöd, som präglar deras läge men vilka ännu inte avskaffar detta läge, dvs. inte upphäver arbetets underordnande under kapitalet. Denna strävan är verkligen gemensam för de engelska tradeunionisterna, som är fientligt inställda gentemot socialismen, för de katolska arbetarna, »Zubatov»-arbetarna osv. Det finns politik och politik. Vi ser således att Rabotjaja Mysl också med hänsyn till den politiska kampen inte så mycket förnekar denna kamp som knäfaller för dess spontanitet, för dess omedvetenhet. Samtidigt som den fullt erkänner den politiska kamp (rättare sagt: arbetarnas politiska önskningar och krav), som spontant växer fram ur arbetarrörelsen själv, avstår den helt från att självständigt utarbeta en specifik socialdemokratisk politik, som motsvarar socialismens allmänna uppgifter och de nuvarande förhållandena i Ryssland. Vi skall senare visa att Rabotjeje Delo begår samma fel.

c) Gruppen Självbefrielse och Rabotjeje Delo

[...]

Att förväxla det principiella erkännandet av alla kampmedel, alla planer och metoder, om de bara är ändamålsenliga, med kravet på att i ett givet politiskt ögonblick, om vi skall tala om taktik, låta sig ledas av en oryggligt genomförd plan - det skulle vara detsamma som att förväxla läkarvetenskapens erkännande av olika behandlingsmetoder med kravet på att hålla fast vid en bestämd metod vid behandlingen av en given sjukdom. Men saken är just den att Rabotjeje Delo, som själv lider av den sjukdom vi kallat knäfall för spontaniteten, inte vill erkänna några som helst »behandlingsmetoder» för denna sjukdom. Den har därför gjort den märkliga upptäckten, att »taktiken som plan står i motsättning till marxismens grundläggande anda» (nr 10, sid. 18), att taktiken är »en tillväxtprocess hos partiets uppgifter, vilka växer tillsammans med partiet». (Sid. 11, kurs. av Rabotjeje Delo.) Detta sista uttalande har alla chanser att bli en berömd aforism, ett oförgängligt minnes-märke över Rabotjeje Delos »riktning». På frågan: »Vart skall vi gå?» - svarar det ledande organet: rörelsen är en process, som innebär ändring av avståndet mellan utgångspunkten och de följande punkterna i rörelsen. Denna makalösa djupsinnighet är dock inte bara en kuriositet (i så fall vore det inte värt att speciellt dröja vid den), utan också programmet för en hel riktning, nämligen samma program som R. M. (i Specialbilaga till Rabotjaja Mysl) uttryckte med orden: önskvärd är den kamp som är möjlig, och möjlig är den som pågår i det givna ögonblicket. Detta är just en riktning som präglas av gränslös opportunism, vilken passivt anpassar sig till spontaniteten.

»Taktiken som plan står i motsättning till marxismens grundläggande anda!» Detta är ju att smäda marxismen, att förvandla den till samma karikatyr, som narodnikerna kom med i kriget mot oss. Det är just att förringa de klassmedvetna kämparnas initiativ och energi, medan marxismen däremot ger socialdemokratens initiativ och energi en mäktig impuls, öppnar de vidaste perspektiv för honom, ställer till hans disposition (om man kan uttrycka sig så) de väldiga krafterna hos miljoner och åter miljoner arbetare som »spontant» reser sig till kamp! Hela den internationella socialdemokratins historia sjuder av planer, som framfördes av än den ena, än den andra politiska ledaren, och som bekräftade den enas vidsynthet och riktiga politiska och organisatoriska åsikter eller blottade den andras kortsynthet och politiska fel. Då Tyskland upplevde ett av de väldigaste genombrotten i sin historia - kejsardömets bildande, riksdagens öppnande och beviljandet av allmän rösträtt - hade Liebknecht en plan för den socialdemokratiska politiken och arbetet överhuvud taget, medan Schweitzer hade en annan. När de tyska socialisterna drabbades av undantagslagen, hade Most och Hasselmann en plan - de ville helt enkelt uppmana till våld och terror. Höchberg, Schramm och (delvis) Bernstein hade en annan plan - de började predika för socialdemokraterna att de genom sin oförnuftiga hetsighet och revolutionära iver hade framprovocerat lagen och nu måste göra sig förtjänta av förlåtelse genomett exemplariskt uppförande. En tredje plan hade de, som förberedde och genomförde utgivandet av ett illegalt organ. När man ser tillbaka, många år efter det kampen om valet av väg har avslutats och historien har fällt sin dom över den valda vägens lämplighet, är det naturligtvis inte svårt att uttala djupsinniga aforismer om tillväxten av partiets uppgifter, vilka växer tillsammans med partiet. Men vid en tid av förvirring, då de ryska »kritikerna» och ekonomisterna nedsätter socialdemokratin till tradeunionism, medan terroristerna ivrigt förfäktar antagandet av en »taktik som plan», vilken upprepar de gamla felen - att vid en sådan tid nöja sig med dylika djupsinnigheter, betyder att utfärda ett »fattigdomsintyg» åt sig själv. Vid en tid då många ryska socialdemokrater just lider brist på initiativkraft och energi, brist på »slagkraft i den politiska propagandan, agitationen och organisationen», brist på »planer» för en bredare uppläggning av det revolutionära arbetet - att vid en sådan tid säga: »taktiken som plan står i motsättning till marxismens grundläggande anda», innebär inte bara att teoretiskt förflacka marxismen, utan också att i praktiken dra partiet tillbaka.

»Den revolutionära socialdemokratens uppgift», docerar Rabotjeje lielo vidare, »är endast att genom sitt målmedvetna arbete påskynda den objektiva utvecklingen men inte att inställa den eller er sätta den med subjektiva planer. lskra vet allt detta i teorin. Men den kolossala betydelse, som marxismen med rätta tillmäter det målmedvetna revolutionära arbetet förleder den att på grund av sin doktrinära syn på taletiken i praktiken förringa betydelsen av det objektiva eller spontana elementet i utvecklingen.» (Sid. 18.)

Återigen ett exempel på den ytterliga teoretiska för-virring, som är kännetecknande för hr V. V. och han.. kotteri. Vi skulle vilja fråga vår filosof: hur kan en författare av subjektiva planer »förringa» den objektiva utvecklingen? Synbarligen genom att han förbiser att denna objektiva utveckling skapar eller stärker, tillintetgör eller försvagar vissa klasser, skikt, grupper, vissa nationer, grupper av nationer etc. och därmed betingar en eller annan internationell politisk maktgruppering, en eller annan inställning hos de revolutionära partierna m.m. Men i så fall skulle denne författare inte ha gjort sig skyldig till att förringa det spontana elementet utan tvärtom till att förringa det medvetna elementet, emedan hans »medvetenhet» inte räckte till för att riktigt förstå den objektiva utvecklingen. Därför blottar enbart pratet om »värdering» av spontanitetens och medvetenhetens »relativa betydelse» (kurs. av Rabotjeje Delo) en fullständig brist på »medvetenhet». Om vissa »spontana utvecklingselement» överhuvud är fattbara för det mänskliga intellektet, så kommer en oriktig värdering av dem att vara liktydig med »förringande av det medvetna elementet». Men om de inte är fattbara, så känner vi dem inte och kam inte tala om dem. Vad är det då B. Kritjevskij pratar om? Om han anser att Iskras »subjektiva planer» är felaktiga (vilket han just påstår att de är), så borde han påvisa, vilka objektiva fakta dessa planer ignorerar, och sedan anklaga Iskra för bristande medveten-het, för att den ignorerat dem samt för »förringande av det medvetna elementet», för att använda hans egna ord. Men om han är missnöjd med de subjektiva planerna och inte har andra argument att komma med än »förringande av det spontana elementet» (!), så bevisar han därmed endast: 1) att han teoretiskt förstår marxismen à la Karejev, Michajlovskij m. fl. som blivit tillräckligt utskrattade av Beltov, och 2) att han praktiskt sett är fullkomligt tillfreds med de »spontana utvecklingselement», vilka dragit in våra legala marxister i bernsteineriet och våra socialdemokrater i ekonomismen, och att han är »mäkta vred» på de personer som har beslutat att till varje pris dra bort den ryska socialdemokratin från den »spontana» utvecklingens väg.

Och sedan följer saker som är riktigt komiska. »Liksom mänskorna kommer att föröka sig på gammaldags vis trots naturvetenskapernas alla framsteg, så skall också tillkomsten av en ny samhällsordning även framdeles huvudsakligen bli ett resultat av spontana utbrott, trots samhällsvetenskapernas alla framsteg och det ökade antalet medvetna kämpar.» (Sid. 19.) Liksom våra förfäder hade ett, visdomsord som lydde: »Vilken dumbom som helst kan skaffa barn till världen», så säger »de moderna socialisterna» (à la Narkissos Tuporylov) idag: Vilken dumbom som helst kan delta i den spontana tillkomsten av en ny samhällsordning. Det tror vi också. Allt som behövs för ett sådant deltagande är att falla undan för ekonomismen, när ekonomismen råder, och för terrorismen, när terrorismen reser sig. I våras exempelvis, då det var så viktigt att varna mot begeistring för terrorn, stod Rabotjeje Delo handfallen inför en fråga som var »ny» för den. Men nu, ett halvår senare, då frågan inte längre är så brännande, serverar den oss på samma gång både uttalandet: »Vi anser att det inte kan och inte bör vara socialdemokratins uppgift att motverka stegringen av terroristiska stämningar» (Rabotjeje Delo nr 10, sid. 23) och kongressresolutionen: »Kongressen anser en systematisk och offensiv terror vara olämplig» (Två kongresser, sid. 18). Enastående klart och konsekvent! Vi motverkar inte terrorn men förklarar den olämplig, och det gör vi samtidigt på ett sådant sätt att den osystematiska och defensiva terrorn inte inrymmes i »resolutionen». Det måste medges, att en sådan resolution är högst ofarlig och helt säkrad mot fel - precis som en person är säkrad mot fel, då han pratar för att inte säga någonting! Och det enda som behövs för att författa en sådan resolution är: förmåga att hålla sig i svansen av rörelsen. När Iskra gjorde narr av Rabotjeje Delo för att den förklarade frågan om terrorn vara en ny fråga, beskyllde den senare ilsket Iskra för att ha »det rent otroliga anspråket att påtvinga partiorganisationen en lösning av taktiska frågor, som föreslagits av en grupp landsflyktiga författare för mer än 15 år sedan» (sid. 24). Sannerligen, vilken förmätenhet och vilken överskattning av det medvetna elementet: att först teoretiskt lösa vissa frågor och sedan försöka övertyga organisationen, partiet och massorna om att denna lösning är riktig! Hur mycket enklare är det inte att upprepa det som man lärt utantill och, utan att »påtvinga» någon någonting, följa med i varje »vändning» antingen till ekonomismen eller till terrorismen. Rabotjeje Delo generaliserar rent av detta levnadsvisdomens stora bud och beskyller Iskra och Zarja för att »sätta upp sitt program mot rörelsen, likt en ande som svävar över det formlösa kaos». (Sid. 29.) Men vari består socialdemokratins uppgift, om inte i att vara en »ande», som inte bara svävar över den spontana rörelsen utan också lyfter denna rörelse i nivå med »sitt program»? Den består ju inte i att släpa efter rörelsen - i bästa fall vore detta till ingen nytta för rörelsen och i värsta fall synnerligen skadligt. Men Rabotjeje Delo inte bara följer denna »taktik som process» utan upphöjer den även till princip, så att det egentligen skulle vara rättare att beteckna dess riktning inte som opportunism utan som chvostism (av ordet chvost=svans). Och det måste erkännas att de som fast beslutat att ständigt följa efter rörelsen som dess svans, absolut och för alltid är säkrade mot »förringandet av det spontana elementet i utvecklingen».

Vi har således övertygat oss om att huvudfelet hos »den nya riktningen» i den ryska socialdemokratin består i dess knäfall för spontaniteten och dess bristande förståelse för att massans spontanitet kräver en höggradig medvetenhet av oss socialdemokrater. Ju starkare det spontana uppsvinget bland massorna är, ju bredare rörelsen blir, desto ojämförligt mycket snabbare växer kravet på en höggradig medvetenhet i socialdemokratins teoretiska, politiska och organisatoriska arbete.

Det spontana uppsvinget bland massorna i Ryssland har försiggått (och pågår fortfarande) med en sådan snabbhet, att den socialdemokratiska ungdomen visat sig vara oförberedd för att fullgöra dessa gigantiska uppgifter. Denna bristande förberedelse är vår gemensamma olycka, alla ryska socialdemokraters olycka. Uppsvinget bland massorna har oavbrutet och kontinuerligt gått framåt och utvidgat sig, det har inte bara fortsatt på de platser där det började utan också spritt sig till nya platser och nya befolkningsskikt (under inflytande av arbetarrörelsen har jäsningen ökat bland den studerande ungdomen, de intellektuella i allmänhet och t.o.m. bland bönderna). Men revolutionärerna har blivit efter detta uppsving både i sina »teorier» och i sin verksamhet, de har inte lyckats skapa en stabil och kontinuerlig organisation, som vore i stånd att leda hela rörelsen.

I första kapitlet konstaterade vi, att Rabotjeje Delo förringat våra teoretiska uppgifter och »spontant» upprepat den moderna klichén »kritikfrihet»: eftersägarna har inte varit tillräckligt »medvetna» för att kunna förstå den diametrala motsättningen mellan ståndpunkten hos de opportunistiska »kritikerna» och revolutionärerna i Tyskland och i Ryssland.

I de följande kapitlen skall vi undersöka, hur knäfallet för spontaniteten kommit till uttryck på de politiska uppgifternas område och i socialdemokratins organisatoriska verksamhet.