Carl von Clausewitz: Krigets mål och medel

Kategori: Strategi & taktik

KRIGETS MÅL OCH MEDEL

Sedan vi i förra kapitlet lärt känna krigets komplicerade och föränderliga natur, skall vi ägna oss åt att undersöka vilket inflytande detta har på krigets mål och medel.

Om vi först frågar efter det mål, mot vilket hela kriget måste vara inriktat för att rätt tjäna det politiska syftet, kommer vi att finna det lika föränderligt som det politiska målet och krigets speciella förhållanden.

Om vi först håller oss till det rena begreppet krig, måste vi säga att det politiska målet för kriget egentligen ligger utanför dess område. Ty om kriget är en våldsakt för att tvinga motståndaren att uppfylla vår vilja, måste det alltid och enbart vara fråga om att slå ner motståndaren, dvs att göra honom värnlös. Låt oss först betrakta detta mål, som härrör från krigets teoretiska begrepp, men som dock en mängd krig varit nära att infria i verkligheten.

Vi kommer i det följande i samband med kapitlet krigsplanläggning att närmare undersöka vad det betyder att göra en stat värnlös. Men vi måste här omedelbart skilja på tre faktorer på vilka kriget grundas. Det är fiendens stridskrafter, land och vilja.

Stridskrafterna måste förintas, dvs försättas i ett sådant tillstånd att de inte längre kan fortsätta striden. Vi vill betona att vi i det följande bara menar detta, närhelst vi använder uttrycket "förintande av de fientliga stridskrafterna".

Landet måste erövras, ty landet utgör grunden för att sätta upp nya stridskrafter.

Men även om dessa båda moment genomförts, kan inte kriget, dvs fiendens ansträngningar och inverkan av hans stridskrafter, anses som avslutat. Kriget fortsätter så länge fiendens vilja alltjämt är obruten, dvs så länge som hans regering och hans bundsförvanter inte kunnat förmås till att underteckna fredsvillkoren eller folket är berett till underkastelse. Ty även om vi är i fullständig besittning av landet, kan striden blossa upp på nytt i landets inre eller genom bistånd av dess bundsförvanter. Detta kan givetvis även inträffa efter fredsslutet, men det bevisar ingenting annat än att inte varje krig leder till ett fullständigt avgörande och slut. Men även om så är fallet, slocknar dock i och med fredsslutet en mängd gnistor, som skulle ha pyrt vidare i det tysta. Spänningarna minskar, eftersom alla människor med känsla för freden - av vilka det finns en stor mängd bland alla folk och under alla förhållanden - helt tar avstånd från motståndstanken. Hur det i övrigt än må vara, måste man i och med freden anse målet uppnått och krigshandlingarna som avslutade.

Av de tre ovannämnda objekten är stridskrafterna avsedda att skydda landet. Den naturliga ordningen är därför att man först förintar dem och därefter erövrar landet. Genom dessa båda framgångar samt genom det tillstånd, som uppstår därigenom, kan motståndaren sedan förmås till fred. I regel förintas fiendens stridskrafter steg för steg och på samma sätt följer landets erövring. Det sker i regel som en växelverkan, varvid förlusten av territorium får till resultat att stridskrafterna försvagas. Den ordningen är dock ej nödvändig och äger ingalunda alltid rum. De fientliga stridskrafterna kan - innan de ännu är märkbart försvagade - dra sig tillbaka till andra delar av landet eller till och med till utlandet. I detta fall blir alltså större delen eller hela landet erövrat.

Men detta mål för det abstrakta kriget, detta sista medel för att nå det politiska målet, i vilket alla andra mål skall förenas, detta att göra motståndaren värnlös är i verkligheten ingalunda en realitet, är inte någon nödvändig förutsättning för freden och kan alltså på intet sätt ställas upp som en teoretisk lag. Det finns en oändlig mängd fredsslut, som inträffat innan en av de båda parterna kunde betraktas som värnlös, ja innan jämvikten hade rubbats i någon större utsträckning. Om vi granskar de konkreta fallen, inser vi än tydligare att motståndarens förintande i en stor del av dessa fall bara skulle varit ett meningslöst fantiserande, nämligen när motståndaren är den betydligt överlägsnare.

Skälet till att det absoluta krigsbegreppet i allmänhet inte passar in på det verkliga kriget ligger i olikheten dem emellan, vilket vi behandlade i förra kapitlet. Vore kriget sådant som själva begreppet anger, skulle ett krig mellan två stater av påtagligt olika styrka framstå som en galenskap, dvs vara omöjligt. Olikheten i vad avser fysisk styrka finge högst vara så stor att den kunde uppvägas av den moraliska styrkan hos den andra parten. Detta skulle knappast vara möjligt i det samhälle, som vi för närvarande lever i inom Europa. Om vi alltså har upplevt krig mellan stater med mycket ojämna styrkeförhållanden, beror det på att kriget i verkligheten skiljer sig mycket långt från sitt ursprungliga begrepp. Det är två saker, som i verkligheten kan framstå som motiv för att sluta fred förutom oförmågan att fortsätta motståndet. Det ena är osannolikheten att nå en framgång, det andra är det höga pris framgången kräver.

Vi har i föregående kapitel sett hur hela kriget släpps lös genom den inre nödvändighetens stränga tvång och att det även blir utsatt för sannolikhetsbedömningar. Detta blir mer och mer fallet, ju mer kriget passar in på de förhållanden, ur vilka det emanerar och ju svagare motiven och motsättningarna är. Det är därför som motiven för fred tom kan uppstå genom dessa sannolikhetsbedömningar. Kriget behöver inte alltid utkämpas ända fram till dess den ena parten blivit nedslagen. Vid mycket svaga motiv och motsättningar kan man tänka sig att en ringa, knappt antydd sannolikhet räcker till för att förmå den berörda parten till eftergift. Vore den andra parten redan från början övertygad härom, är det naturligt att han bara kommer att eftersträva denna sannolikhet och inte först söka och ta omvägen över att fullständigt slå fienden.

Än större inverkan på beslutet att söka fred har medvetandet om alla ansträngningar, som redan gjorts och som förestår. Eftersom kriget inte är en akt av blind lidelse utan står under kontroll av ett politiskt mål, måste betydelsen av detta mål avgöra de uppoffringar, som skall göras både vad avser storlek och varaktighet. Så snart som kraftuppbådet blir så stort att värdet av det politiska målet inte står i rimlig proportion till detta, måste målet uppges och fred inträda.

I ett krig, där den ena parten inte kan göra den andra helt värnlös, ser man alltså att motiven för fred kommer att öka eller minska beroende på sannolikheten för senare framgångar och det kraftuppbåd detta erfordrar. Om motiven vore lika starka på båda sidor, skulle parterna lösa sina politiska tvister genom att mötas på halva vägen. Om motiven blev starkare hos den ene, borde de bli svagare hos den andre. Om motiven sammantaget har tillräcklig styrka, resulterar detta i fred - varvid den sida, som minst önskar detta, naturligen gör de största vinsterna. Vi förbigår tills vidare med avsikt den skillnad, som det politiska målets positiva eller negativa natur med nödvändighet kommer att leda till i praktiken. Som vi kommer att se är skillnaden högst avsevärd, men än så länge nöjer vi oss med en översikt. De ursprungliga politiska målen kan nämligen växla starkt under ett krig och till slut ändra sig helt, just på grund av att de påverkas av framgångarna och dessas sannolika följder.

Frågan uppstår då hur man kan inverka på sannolikheten för framgång. Det kan naturligtvis i första hand ske genom att välja samma mål som även leder till att underkuva motståndaren, att förinta hans stridskrafter och att erövra hans land. Men ingetdera är riktigt detsamma som det skulle vara, om målet vore att totalt förinta fienden. När vi anfaller fiendens stridskrafter, är det stor skillnad, om vi avser att låta det första slaget följas av flera intill dess allt motstånd är brutet eller om vi nöjer oss med en enda seger för att göra fienden osäker, ge honom en känsla av vår överlägsenhet och alltså ge honom problem för framtiden. Om vi syftar till detta senare, kommer vi bara att sätta in så mycket stridskrafter, som är absolut nödvändigt. På samma sätt är det en annan sak att erövra ett landområde än att nedgöra fiendens stridskrafter. Om vi vill vinna en fullständig seger, är den viktigaste handlingen att nedgöra motståndarens stridskrafter och besättandet av hans land endast en följd av detta. Att besätta motståndarens land innan hans stridskrafter besegrats vore i bästa fall att betrakta som ett nödvändigt ont. Om vi däremot inte syftar till att slå hans stridskrafter och om vi är övertygade om att ej heller fienden eftersträvar detta brutala mål utan bara fruktar det, utgör berättandet av ett svagt försvarat eller oförsvarat landområde en fördel i sig. Är denna fördel tillräcklig för att fienden skall börja tveka om den slutliga utgången, utgör den ett snabbt steg på vägen mot fred.

Men det finns också ett annat sätt. Det är möjligt att öka sannolikheten för framgång utan att nedkämpa fiendens stridskrafter, nämligen genom sådana åtgärder som har en omedelbar politisk inverkan. Om det finns åtgärder som primärt är ägnade att splittra eller neutralisera vår motståndares allierade, att skaffa oss nya bundsförvanter, att föranleda politiska ställningstaganden till vår fördel, är det uppenbart att detta i hög grad ökar sannolikheten för framgång och mycket snabbare kan leda till målet än att nedkämpa motståndarens stridskrafter.

Den andra frågan är hur man skall påverka fiendens styrkeinsats eller med andra ord hur man skall göra kriget dyrare för honom.

Motståndarens pris utgörs av förlusten av hans stridskrafter, dvs att vi förintar dem, samt av förlusten av landområden, dvs att vi erövrar dem.

Ett närmare studium ger vid handen att dessa båda faktorer kan ha olika betydelse beroende på den olikartade målsättningen. I regel är skillnaderna små, men detta får inte missleda oss. Om starka motiv inte föreligger kan nämligen även mycket små nyanser avgöra insatsens storlek. Det ankommer på oss här bara att visa att det under vissa förutsättningar även finns andra vägar till målet, som ingalunda är motsägelsefulla, absurda eller rentav felaktiga.

Härutöver finns det ytterligare tre särskilda metoder, som är direkt ägnade att öka fiendens kraftinsats. Den första är invasion, dvs att erövra fientliga landområden dock inte för att behålla dem utan för att där uppbära kontributioner eller rent av för att ödelägga dem. Det omedelbara målet är sålunda här varken att erövra det fientliga landet eller att krossa fiendens stridskrafter utan bara helt allmänt att skada motståndaren. Den andra metoden är att företrädesvis inrikta våra insatser mot sådana objekt, som ökar skadorna hos motståndaren. Ingenting är lättare att tänka sig än två olika riktningar för vårt anfall, av vilka den ena definitivt är att föredra om det gäller att slå fiendens stridskrafter, under det att den andra är mer lönsam om det inte är tal om detta. Man brukar säga att den första är en mer militär, den senare en mer politisk lösning. Totalt sett är den ena lika krigsmässig som den andra och båda är endast ändamålsenliga, om de är förenliga med rådande förhållanden. Den tredje och allra viktigaste metoden, om man utgår från hur ofta den förekommer, är att trötta ut motståndaren. Vi väljer detta begrepp inte bara för att uttrycka förhållandet med ett enda ord, utan därför att det så väl täcker hela skeendet och inte alls är så metaforiskt, som det först kan verka. Att trötta ut motståndaren vid en konflikt betyder att använda krigets varaktighet för att successivt utmatta hans fysiska och moraliska motståndskraft.

Om vi på sikt vill kunna hålla ut längre än motståndaren, måste vi nöja oss med så begränsade mål som möjligt, ty det ligger i sakens natur att ett högt mål kräver en större kraftinsats än ett lägre. Det lägsta mål vi kan sätta upp är rent självförsvar, dvs en strid utan någon positiv avsikt. I detta fall kommer alltså våra insatser relativt sett att vara störst och utgången bäst säkerställd. Men hur långt kan denna negativa inställning sträcka sig? Uppenbarligen inte intill ren passivitet, ty att bara hålla ut innebure ju ingen strid alls. Men motståndet är en form av handling och därigenom kan så mycket av fiendens kraft förbrukas att han måste ge upp sin avsikt. Varje del av vårt motstånd syftar enbart till detta och det är det som gör vårt handlande negativt.

Otvivelaktigt skulle en enskild handling - om den lyckas - betyda mera för ett negativt mål än för ett positivt. Men just häri ligger skillnaden: den första har större sannolikhet att lyckas och därmed att skapa större säkerhet. Vad en sådan lösning saknar av omedelbar framgång, måste den kompensera genom att utnyttja tiden, dvs genom att dra ut på kriget. Sålunda är det negativa mål, som ligger i själva självförsvarsbegreppet, den naturliga formen för att överträffa fienden, för att trötta ut honom. Häri ligger grunden till den skillnad som utmärker hela kriget: skillnaden mellan anfall och försvar. Vi skall inte nu fullfölja den frågan, men låt oss säga följande: från detta negativa mål härrör alla fördelar, alla gynnsamma stridsformer och här uttrycks även den filosofiska-dynamiska lagen om förhållandet mellan framgångens storlek och dess sannolikhet. Vi kommer närmare in på detta senare.

Om alltså den negativa avsikten, dvs att alla medel förenas till enbart motstånd, ger en överlägsenhet i striden, är enbart stridens varaktighet om den är tillräcklig - nog för att uppväga motståndarens eventuella överlägsenhet. Motståndarens kraftuppbåd når härigenom efter hand en punkt, när hans politiska mål inte längre blir värt de insatser det kostar. Han måste alltså ge upp sitt mål. Det är uppenbart att denna metod att trötta ut fienden lämpar sig i ett stort antal fall, där den svagare vill bjuda motstånd mot den starkare.

Fredrik den store skulle alltså aldrig kunnat slå den österrikiska monarkin i sjuårskriget och hade han försökt att strida på samma sätt som Karl XII skulle han tveklöst ha gått under. Men han hushållade skickligt med sina krafter i sju år och kunde till slut övertyga de allierade motståndarna om att de behövde göra vida större insatser än de hade förutsett. Följaktligen var de beredda att sluta fred.

Vi ser alltså att många vägar leder till framgång i krig och att inte alla innefattar motståndarens fullständiga nederlag. De varierar från förintande av fiendens stridskrafter och erövring av hans landområden till tillfällig ockupation eller invasion, företag med ett omedelbart politiskt mål och slutligen till att passivt avvakta fiendens anfall. Alla dessa medel kan var för sig användas för att övervinna fiendens vilja. Valet av medel beror på omständigheterna. Vi kan tillfoga en hel grupp av medel, som utgör kortare vägar till målet, som vi vill kalla ad hominem-argument. Inom alla områden av mänskliga relationer förekommer dessa gnistor av personlig kontakt, som bortser från alla sakargument. I ett krig där de stridandes personligheter spelar en så stor roll i regeringarna lika väl som på stridsfälten, blir detta särskilt markant. Vi nöjer oss här med att antyda detta förhållande, eftersom det vore ett pedanteri att försöka klassificera dem. I och med dessa medel kan man säga att de vägar, som står till buds för att nå målet är näranog oändliga.

Att betrakta dessa genvägar mot målet som sällsynta undantag eller att förringa de skillnader i ledningen av kriget som de medför vore att underskatta dem. För att undvika ett sådant misstag behöver vi bara erinra oss den mängd av politiska intressen, som kan leda till krig, eller för ett ögonblick tänka på den skillnad som föreligger mellan ett förintelsekrig, en kamp om ett lands politiska existens och ett krig som förklarats på grund av politiska påtryckningar eller genom en allians som inte längre representerar medlemmarnas reella intressen. Mellan dessa båda ytterligheter finns i verkligheten många nyanser. Om vi av teoretiska skäl bortsåg från en enda av dem, kunde vi likaväl bortse från alla och därmed skulle vi helt förlora kontakten med verkligheten.

Så förhåller det sig allmänt sett med de mål man söker i kriget. Låt oss nu övergå till medlen.

Här finns endast ett medel: striden. Hur många former striden än må anta, hur långt den än må avlägsna sig från en rent fysisk kamp som är grundad på hat och fiendskap, hur många moment som än må förekomma utan att direkt höra till kriget, kommer begreppet krig alltid att vara förbundet med att allt som sker i kriget ursprungligen härrör från striden.

Det finns ett mycket enkelt bevis för att det förhåller sig så, oberoende av vilka uttryck verkligheten tar sig. Allt som sker i kriget sker genom stridskrafterna. Men där stridskrafter, dvs beväpnade människor, medverkar, där måste alltid föreligga en vilja att strida.

Till den krigsmässiga verksamheten hör därmed allt, som har med stridskrafterna att göra, även deras uppsättande, vidmakthållande och utnyttjande.

Uppsättandet och vidmakthållandet är uppenbarligen bara medel under det att utnyttjandet utgör målet.

Kampen i kriget är inte en kamp man mot man utan ett mångsidigt förgrenat helt. I denna stora helhet kan vi särskilja två element - ett som bestäms av subjektet och ett som bestäms av objektet. I en arme bildar det stora antalet soldater ständigt nya enheter, som utgör delar av en högre organisation. Stridsaktiviteten hos var och en av dessa delar utgör ett mer eller mindre framträdande element. Dessutom utgör stridens mål, dvs dess syfte, ett element i kriget.

Vart och ett av dessa moment, som man kan särskilja i kriget, benämnas en strid.

Om stridens ide utgår från att man skall använda sina stridskrafter, är detta ingenting annat än att fastställa och organisera ett visst antal strider.

All krigsverksamhet hänför sig alltså med nödvändighet till striden antingen tingen direkt eller indirekt. En soldat rekryteras, utrustas, beväpnas, övas. Han sover, äter, dricker och marscherar, men enbart för att kunna strida på rätt plats och vid rätt tid.

Om nu alla trådar i krigsverksamheten löper samman i striden, kommer vi att gripa tag i dem i och med att vi beslutar om striderna. Resultaten härrör från dessa order och deras genomförande, aldrig från några andra förutsättningar. Nu är allting i striden koncentrerat till att förinta fienden eller snarare hans stridskrafter, ty det ligger i själva begreppet. Att förinta fiendens stridskrafter är alltså alltid medlet för att nå målet för striden.

Målet ifråga kan även vara att förinta fiendens stridskrafter, men detta är ingalunda nödvändigt. Målet kan vara ett helt annat. Om nämligen, som vi påvisat, fiendens förintande inte längre är det enda medlet för att uppnå det politiska målet, om det finns andra objekt, som kan utgöra krigsmål, så följer med nödvändighet att dessa objekt kan utgöra mål för enskilda krigshandlingar och alltså även för strider.

Även när bioperationer direkt syftar till att underkuva motståndarens stridskrafter, behöver förstahandsmålet inte nödvändigtvis vara att förinta motståndaren.

Om man betänker vilken mångsidig organisation en arme utgör och vilka flerfaldiga faktorer som påverkar dess utnyttjande, är det uppenbart att även armens strid måste präglas av en komplex organisation, av delegering av uppgifterna och av tillfälliga indelningar. För underavdelningarna kan och måste naturligtvis ett flertal uppgifter förekomma, som inte direkt syftar till att förinta fiendens stridskrafter men som likväl ökar hans förluster om än bara indirekt. Om en bataljon har till uppgift att driva undan en fiende från ett höjdparti eller en bro osv, är i allmänhet innehavet av dessa platser det egentliga målet och förintandet av de fientliga stridskrafterna enbart ett medel eller en bisak. Kan motståndaren drivas undan enbart genom en styrkedemonstration, är detta tillräckligt för att nå målet. Men ett höjdparti eller en bro besätts i regel endast för att därigenom öka möjligheterna att förinta motståndaren. Om det redan förhåller sig så på slagfältet, framstår det än tydligare inom en hel krigsskådeplats, där inte bara arméer utan stater, folk och länder står emot varandra. Antalet möjliga relationer och därmed även kombinationer ökar avsevärt liksom möjligheterna till olika dispositioner. Antalet åtgärder ökar. Genom uppkomsten av mål av olika dignitet avlägsnas striden i sig från krigets yttersta mål.

Av flera skäl är det sålunda möjligt att målet för en strid inte är att förinta motståndaren, dvs den motståndare som står direkt emot oss, utan att detta bara är ett medel. Men i alla dessa fall är det inte längre fråga om motståndarens fullständiga förintande. Striden är blott och bart en kraftmätning utan eget värde. Dess betydelse ligger i resultatet av kraftmätningen.

Om styrkeförhållandena är mycket ojämna, kan en bedömning vara tillfyllest. I sådana fall kommer ingen strid till stånd, eftersom den svagare parten omedelbart ger efter.

Det förhållandet att striden inte alltid syftar till att förinta motståndarens styrkor, att målet ofta kan uppnås utan någon strid alls utan endast genom en utvärdering av läget, förklarar varför hela fälttåg kan genomföras med stor aktivitet utan att själva striden tillmäts någon avgörande roll.

Att så är fallet bevisar krigshistorien genom hundratals exempel. Vi kan lämna därhän hur ofta det var lämpligt eller med andra ord förenligt med det totala krigsmålet att ej söka strid och om all berömmelse som vunnits därigenom skulle tåla en verkligt kritisk granskning. Här gäller det bara att visa att det är möjligt.

Det finns bara ett medel i kriget - striden. Men de många skiftande former, som striden kan anta, leder oss in på lika många olika spår, som de många målsättningarna medger. Vår analys syns därmed inte ha lett till något resultat. Men så är det ingalunda, ty det förhållandet att striden är det enda medlet löper som en sammanhållande tråd genom hela den militära verksamhetens väv.

Vi har ansett förintandet av fiendens stridskrafter vara ett av målen, som kan uppställas i kriget. Vilken vikt vi skall tillmäta detta i förhållande till övriga mål har vi hittills lämnat därhän. I enskilda fall kommer det att bero på omständigheterna, dess betydelse för kriget i sin helhet återstår att klarlägga. Vi återkommer här ånyo till detta och kommer att finna hur betydelsefullt det med nödvändighet är att besegra fiendens stridskrafter.

Striden är det enda effektiva medlet i kriget. Dess mål är att förinta fiendens stridskrafter som ett medel mot ett slutligt mål. Detta gäller även om ingen strid kommer till stånd, eftersom resultatet är grundat på antagandet att fienden skulle nedgöras om striden genomfördes. Sålunda utgör förintandet av fiendens stridskrafter underlaget för all verksamhet i kriget. Det utgör den yttersta grunden för alla planer, som stödjer sig på detta liksom valvbågen på sitt fundament. Följaktligen sker allt handlande under förutsättningen att resultatet skulle bli gynnsamt, om en slutlig insats av vapen skulle komma att ske. Beslut om vapeninsats motsvarar i alla större och mindre operationer i kriget vad kontantbetalning innebär inom handeln. Hur avlägsna dessa relationer än må synas, hur sällan genomförandet än må inträffa, kan det aldrig uteslutas.

Om nu avgörandet med vapen utgör grund för alla kombinationer följer härav att motståndaren kan omintetgöra var och en av dem genom ett framgångsrikt slag. Detta påverkar inte bara den direkt berörda kombinationen tan även - om segern är tillräckligt stor - alla tidigare kombinationer. Ty varje betydelsefull seger, dvs förintandet av fientliga stridskrafter, återverkar på alla andra kombinationer, eftersom dessa förhåller sig som kommunicerande kärl.

Sålunda framstår förintandet av fiendens stridskrafter alltid som det övergripande och mer verksamma medlet, inför. vilket alla andra måste stå tillbaka.

Men naturligtvis kan vi bara hävda att förintandet av fiendens stridskrafter utgör ett överlägset medel under förutsättning att alla andra förhållanden är likvärdiga. Det vore alltså ett stort misstag att dra slutsatsen att blint gåpåande alltid skulle vara bättre än skicklig försiktighet. Ett oskickligt gåpåande skulle leda till förintande av egna - inte av motståndarens stridskrafter och kan därför inte förordas av oss. I den högre krigskonsten är det inte medlen utan resultaten, som är det väsentliga. Vi jämför här bara verkan av olika uppnådda mål.

När vi talar om att förinta fiendens stridskrafter, vill vi uttryckligen framhålla att ingenting tvingar oss att inskränka oss blott och bart till den fysiska styrkan. Den moraliska styrkan måste inbegripas. Båda är starkt integrerade och går ej att särskilja från varandra. Vi vill här betona den inverkan, som en stor förintelseakt (en stor seger) oundgängligen får på alla andra stridshandlingar. De moraliska faktorerna är här så att säga mest känsliga av alla och sprider sig och påverkar därför lättast alla delar av verksamheten. De avgörande fördelar, som förintandet av de fientliga stridskrafterna innebär i förhållande till alla andra medel, står i motsats till dess kostnader och risker. Det är endast för att undvika dessa risker som andra medel används.

Det är uppenbart att förintelsemetoden är dyrbar, ty uppbådet av egna stridskrafter blir - vid i övrigt lika betingelser - alltid större ju angelägnare vi är att besegra fienden.

Risken med denna metod är emellertid att ju större framgång vi eftersträvar, desto större blir skadorna om vi misslyckas.

Andra metoder är därför mindre kostsamma, om de leder till framgång och mindre skadliga om de misslyckas. Men detta gäller endast under förutsättning att båda sidor handlar lika, dvs att fienden väljer samma medel som vi. Om han skulle välja ett avgörande genom ett stort slag, skulle hans val tvinga oss att göra detsamma mot vår vilja. Utgången av förintelseslaget blir därmed avgörande. Men det är uppenbart att vi under i övrigt lika betingelser - allmänt sett skulle befinna oss i underläge, eftersom våra planer och resurser delvis varit inriktade mot andra mål, vilket fiendens ej varit. Två mål, som inte är gemensamma, är inte ömsesidigt utbytbara. Ett medel kan därför inte användas samtidigt för att uppnå båda. Om därför en av de båda krigförande beslutar sig för att söka ett avgörande genom ett stort slag, bör han ha stor chans att lyckas, om han vet att hans motståndare följer andra planer. Omvänt kan den befälhavare, som avser att utnyttja andra medel, endast göra detta, om han kan utgå från att hans motståndare är lika ovillig att ta upp en avgörande strid.

Vad vi här sagt om planer och insatser för andra mål hänför sig endast till sådana positiva mål, som kan förekomma i krig förutom att förinta motståndaren. Det hänför sig ingalunda till ett rent självförsvar, som man väljer för att trötta ut fienden. Rent självförsvar har inget positivt mål och våra stridskrafter kan därvid bara sättas in för att omintetgöra motståndarens avsikter.

Här måste vi ta den negativa sidan av fiendens förintande i betraktan, nämligen att upprätthålla vår egen styrka. Dessa båda strävanden går alltid hand i hand, eftersom de utgör en växelverkan. De är integrerade delar av ett och samma syfte och vi skall nu undersöka vad som händer om den ena eller den andra är överlägsen. Strävan att förinta motståndarens stridskrafter har ett positivt syfte och leder till positiva resultat. Den yttersta framgången kan leda till motståndarens fullständiga sammanbrott. Att upprätthålla de egna stridskrafternas förmåga tillhör det negativa målet, det motverkar fiendens avsikter, dvs det syftar till rent motstånd, vars yttersta mål endast är att förlänga kriget till dess fiendens krafter är uttömda.

Strävan efter det positiva målet leder till förintelseslaget, strävan efter det negativa avvaktar detta. Hur långt detta avvaktande skall och får sträcka sig, skall vi närmare ange i samband med behandlingen av anfall och försvar, vars grunder vi här åter berör. Här vill vi bara framhålla att avvaktandet inte enbart får bli ett passivt lidande. Förintandet av fiendens här aktuella stridskrafter kan likaväl utgöra ett medel som varje annat. Det vore alltså ett stort misstag att i grunden utgå från att den negativa strävan måste föredra oblodiga medel framför fiendens förintande. Att överbetona den negativa strävan kan visserligen ge anledning härtill, men då alltid med risk att det inte är den lämpligaste vägen. Det beror på faktorer, som inte vi utan motståndaren bestämmer. Att undvika blodsutgjutelse får därför inte betraktas som ett normalt sätt att bevara våra stridskrafters styrka och handlingsfrihet. Om ett sådant handlingssätt inte skulle stämma överens med det aktuella läget, skulle det tvärtom leda våra stridskrafter i fördärvet. Många fältherrar har misslyckats genom en sådan felaktig bedömning. Den enda entydiga följden av en sådan satsning på ett negativt mål är att avgörandet skjuts upp. Eller med andra ord i stället för att handla inväntar man det avgörande ögonblicket. Detta betyder i regel att handlandet framflyttas i tiden och även till rummet, i den mån detta senare är aktuellt och förhållandena det medger. Om den tidpunkt inträffar, när ytterligare avvaktan skulle medföra övervägande nackdelar, är fördelarna med det negativa betraktelsesättet förbrukade. I detta läge framträder ånyo strävan efter att förinta motståndarens stridskrafter - ett mål, som hela tiden varit uppskjutet men aldrig ersatt av någonting annat.

Vi har alltså i våra hittillsvarande betraktelser kunnat se att många vägar leder till målet i kriget, dvs till att nå det politiska syftet, men att striden är det enda medlet. Allting styrs av en övergripande lag, avgörandet genom stridskrafterna. Om motståndaren vill söka strid, kan man aldrig förneka honom denna möjlighet. En fältherre, som föredrar en annan strategi, måste först vara säker på att hans motståndare antingen inte vill utnyttja denna resurs, dvs stridskrafterna, eller kommer att förlora sin process vid denna yttersta domstol. Sammanfattningsvis framstår förintandet av fiendens stridskrafter alltid som det främsta av alla mål, som kan förekomma i kriget.

I det följande och först efter hand kommer vi att studera vad olika andra kombinationer kan åstadkomma i kriget. Vi nöjer oss här med att allmänt konstatera att de är möjliga, men att de utgör något som avviker från krigets grundläggande begrepp och som betingas av särskilda omständigheter. Men vi får inte underlåta att redan här framhålla att den våldsamma upplösningen av en kris, strävan att förinta motståndarens stridskrafter, är krigets förstfödde son. Om de politiska målen är små, motiven svaga och motsättningarna ringa, må en försiktig fältherre försöka undvika större kriser och avgörande insatser, utnyttja alla svagheter i motståndarens militära och civila strategi och till slut uppnå en fredlig överenskommelse. Vi har ingen rätt att kritisera honom för detta, om hans antaganden är rimliga och utlovar framgång. Men han får aldrig glömma att han rör sig på smygvägar, där krigsguden kan ertappa honom. Han måste även hålla ögonen på fienden, så att han inte - om fienden tar till det stora svärdet - bara möter honom med en paradsabel.

Vi har här gjort betraktelser över krigets natur och över dess mål och medel, liksom över hur kriget i verkligheten på olika sätt ibland mer och ibland mindre avviker från sin ursprungliga stränga grund men ändock alltid förblir underkastat krigets grundläggande ide liksom en övergripande lag. Vi måste hålla allt detta i minnet i våra kommande analyser, om vi skall kunna uppfatta de verkliga relationerna mellan krigets olika delar och deras sanna innebörd. Vi skulle eljest råka i skarp konflikt med verkligheten och även med vår egen uppfattning.