Att gömma sig är att leva utan att få leva

---

Kategori: Papperslösa och öppna gränser

I början av nittonhundratalet var min mormor liten. Tidigt dog hennes båda föräldrar. Hon bodde sedan ihop med sina fyra syskon, sin styvmor och dennes dotter. Sällan hade de pengar och när det fanns litet gav styvmodern bra mat till sin egna dotter och sin hund. Mormor och hennes syskon gick ofta hungriga och kläder hade de dåligt med. De var lyckliga de gånger de fick något till skänks. Mormor flyttade hemifrån så fort hon kunde. Hon fick hjälp av sina äldre syskon och en familj som tyckte synd om henne.

När jag träffar gömda flyktingar tänker jag ofta på min mormor. Mormor hade varken ekonomisk eller social trygghet. Hon fick ingen hjälp från myndigheter och hon och hennes syskon fick hanka sig fram bäst de kunde. Hon var ett dåtidens maskrosbarn, hon levde i fattigdom och osäkerhet. Det enda mormor egentligen hade var ett hemland hon slapp fly ifrån. Hon drabbades aldrig av rädslan att skickas till något ännu värre.

Nästan hundra år senare lever mellan 2000 och 3000 gömda flyktingar i Sverige, människor som lever utan rättigheter och utan makt över sina egna liv. Deras enda önskan är att få en plats de kan bo på och känna sig trygga - en önskan om ett värdigt liv.

Ärrad av år på flykt

Jag stiger in genom dörren och Ana stänger den hastigt bakom mig. Hon bär slöja. Hennes ett och ett halvt-åriga son tittar blygt på mig. Det är första gången jag besöker dem i den lägenhet de bor för tillfället. Jag har två tunga matkassar med mig, jag ställer dem på diskbänken innan vi sätter oss i soffan. Hon tar fram pepparkakorna jag köpt med mig och bjuder på sitt sista kaffe. Nu har hon tagit av sig slöjan och hennes unga ålder märks tydligt.

Hon är bara 21 år. Men de sista två åren på flykt har ärrat henne. Hon kom till Sverige för snart två år sedan. Hon och hennes man flydde efter att ha blivit förtryckta och trakasserats för att de tillhörde en av de etniska minoriteterna i Kosovo. De flydde till Tyskland och ansökte om asyl där. De bodde under några månader på en flyktingförläggning där de återigen utsattes för trakasserier från andra befolkningsgrupper från hemlandet. Samtidigt var de rädda att bli tillbakaskickade till hemlandet eftersom Tyskland har varit mycket restiktiva med att ge uppehållstillstånd till etniska minoriteter från Kosovo. Därför flydde de vidare till Sverige. Deras asylansökan har inte blivit prövad i Sverige eftersom de är ett "Dublinfall", dvs att de har vistats i ett EU-land innan de kom hit och att Sverige därför inte behöver pröva asylskälen. Grundtanken med Dublinkonventionen är att man inom EU antas behandla asylskäl likvärdigt.

Men intentionerna stämmer inte överens med verkligheten. Om Ana och hennes man hade kommit direkt till Sverige hade de förmodligen haft uppehållstillstånd idag. Om de hade kommit hit direkt hade jag nog inte behövt se tårarna som tränger fram i Anas ögon när hon berättar om sitt liv och sin vardag.

Bara de starkaste och räddaste orkar leva som illegala

När Ana och hennes man kom till Sverige var hon gravid. Strax efter förlossningen av Anas första barn fick familjen sitt definitiva avslag från Utlänningsnämnden. De skulle åka till Tyskland inom två veckor. Från Tyskland skulle det handla om en tidsfråga innan de skulle skickas tillbaka till Kosovo. Familjen valde då (om man nu kan kalla det val) att gå under jorden. Detta skedde för drygt ett år sedan. Första gången jag träffade Ana var för ett halvår sedan. Under sommaren lämnade vi in en ny ansökan om uppehållstillstånd men svaret kom snabbt och var negativt.

I nuläget kan inte jag göra något för henne för att förbättra hennes livssituation förutom att finnas där som vän och stöd. Det är svårt för jag förstår henne att hon inte återvänder till sitt hemland men det är också svårt att se en människa lida som hon gör. För varje gång jag träffar henne har hon brutits ned litet mer. Och jag tittar på. Hon blir så utelämnad till mig och andra som stöttar. Ekonomiskt och socialt beroende. Hon står utan rättigheter, jag har allt i förhållande till henne. Ana är stark. Det är alla som jag har träffat som gömmer sig. Det är bara de starkaste och räddaste som orkar. Men även den starkaste människan bryts ned av att vara rättslös, av att vara det som benämns som "illegal". Många är så rädda att de knappt går ut, bara att gå till tvättstugan eller affären kan vara en enorm påfrestning. Ana är en av de som ändå går ut, trots den ständiga rädslan att bli hittad eller angiven.

Hon gör det för sin sons skull och för att hon själv ska orka ta sig igenom vardagen. Genom att göra saker kan hon slippa tänka på sin situation. Genom att se till att sonen får komma ut och träffa andra barn kan hon för en kort stund släppa det dåliga samvete hon har för det hon utsätter honom för. Hon är ständigt orolig för sonen. Orolig för hans hälsa och framtid, ledsen för att hon inte kan ge honom trygghet, besviken på sig själv när hon inte orkar leka med honom för att hon själv är så söndertrasad. Samtidigt är det också sonen som ger Ana kraft att fortsätta kämpa. Just för att hon vill att han ska få en bra uppväxt. Hon kämpar för hans framtid.

Man gömmer sig inte av fri vilja utan för att man måste

Utlänningsnämnden påstår ofta att föräldrar som gömmer sig och sina barn cyniskt utnyttjar barnen för att erhålla uppehållstillstånd. Jag har aldrig träffat en förälder som gömmer sig av andra skäl än att ge sina barn en trygg framtid samt att slippa det förtryck familjen utstått. Att gömma sig är det enda kvarstående alternativet, trots att man bryts ned psykiskt, trots att barnen lider något oerhört.

Sedan familjen gömde sig har de bott på sex olika platser, mestadels hos vänner men nu i en egen lägenhet. De har mestadels levt på lånade pengar, pengar som de kanske aldrig kommer kunna betala tillbaka. Nu har de fått litet pengar (av privatpersoner och stödgrupper), till mat och hyra.

Ständigt beroende av andra för att klara nödtorften. Ana kan allt om priser, var blöjorna är någon krona billigare än på andra ställen, vilka dagar det är rea i vilken affär, vilken mat som är absolut billigast att laga. Kunskap för att inte belasta mer än absolut nödvändigt.

Ana berättar att hon följt debatten på TV om människor som blir sjuka på grund av stress. Hon refererar till det när hon förklarar hur hon har det. De har bostad, arbete, uppehållstillstånd, ändå blir de sjuka av stress. Hon förminskar inte deras reaktion på stress men för diskussionen till en djupare nivå och försöker förklara hur stressad man blir när man som gömd inte ens har dessa tryggheter utan ständigt tampas den press, osäkerhet, psykiska påfrestning, beroende av människors välvilja och medlidande som gömda behöver utstå. Jag lyssnar och känner hennes lidande. Hon säger igen att man inte gömmer sig av fri vilja utan för att man måste. Och hon förklara att hon helst hade bott kvar i Kosovo om hon och hennes familj inte hade blivit förtryckta och trakasserade. Ana längtar hem och saknar sin övriga familj. De befinner sig på flykt i andra delar av Europa. Ana känner sig rotlös och otrygg.

Hon fortsätter berätta om hur nervös hon är och att hon därför alltid försöker sysselsätta sig med något för att slippa tänka. Hon tar hand om sonen, virkar, broderar, tittar på TV. Men ibland går det inte att värja sig, hon får känslan av att tankarna håller på att äta upp henne, att en 100 kilos klump läggs på hennes axlar så att hon kan inte röra sig. Hon berättar inte om hur hon mår för att väcka medlidande, snarare känns det som att det är mycket hon inte säger för att inte göra mig alltför orolig. Men hennes lidande syns i hennes blick, märks så tydligt när hon ibland försvinner bort i tanken och är svår att få kontakt med.

I andra stunder får jag glimtar av den Ana som döljer sig bakom sorgen och ängslan. Ana som kreativ och nyfiken, kunskapsgirig och klok, modig och livs-törstande. Hon är en ödmjuk person och vill tro gott om människor. Men hon är trött på att behöva kämpa för de mest basala av rättigheter.

Är du min vän?

Men hur är det då att vara den som gång på gång träffar människor i samma situation som Ana och hennes familj? Den som står brevid och kämpar för att de ska få det uppehållstillstånd de förtjänar? Jag ska inte säga annat än att det är svårt. Men det är också engagerande. Svårt för de allra flesta gömda flyktingar mår så fruktansvärt dåligt och att det kan ta väldigt lång tid innan något händer i deras asylärende. Under denna väntan ser man hur människor bryts ned bit för bit och att, om de får uppehållstillstånd, är helt sargade både med tanke på deras historia i hemlandet och tiden i Sverige som asylsökande och gömda. Engagerande eftersom jag har träffat många fina människor, som kämpar för livet, som jag verkligen önskar det bästa. Kampen för en human flyktingpolitik blir på så sätt så levande.

Ana frågade en gång om jag träffade henne för att jag var hennes vän eller för att jag ville hjälpa henne. Jag försökte svara ärligt och sa att det handlar om både vänskap och stöd. Hon satte fingret på en av de finkänsliga gränserna som framkommer när man arbetar med flyktingpolitik med den frågan.

För var går egentligen gränsen mellan vänskap och hjälp när en relation bygger på beroende som inte är ömsesidigt? När jag träffade Ana första gången visste jag inte mer om henne att hon kom från Kosovo och numera levde gömd. Redan första gången vi träffades jag fick ta del av några av hennes största problem i livet. Sedan dess har vi träffats, gått igenom hennes ärende, pratat om hennes situation, diskuterat ekonomi och boende men ibland kommer vi även in på annat som mer liknar ett samtal med en vän om det man har varit med om, familjerelationer, vad man vill göra i framtiden, hur man ser på olika saker. Hon har anförtrott sig till mig på ett helt annat sätt än jag till henne.

Man brukar säga att vänskap bygger på lika villkor och ömsesidighet. Det kan man inte riktigt tala om när det gäller banden mellan mig och Ana. Men jag träffar henne för att jag vill, för att hon är en fin människa som betyder något för mig, för att hon ger mig något då vi umgås. Kanske träffar hon mig av andra anledningar. Men vänskapen finns där någonstans, genom tillit och förtroenden, bakom matpengar och asylpapper. Men den är annorlunda.

/ Anna Karlsson

Från Brand 1, 2001