Niccolò Machiavellis - Fursten

Kategori: Studiecirkeltexter

IX. Om det borgerliga furstendömet

[...] Ty i varje stad finns det två olika tendenser - dels den att folket inte vill bli kommenderat eller förtryckt av aristokratin och dels att aristokratin vill kommendera och förtrycka folket. På grund av detta kan ett av dessa tre ting hända: att det blir envälde, frihet eller anarki.

Det envädliga furstedömet kan skapas av folket eller av stormännen, beroende på om det är de förra eller de senare som anser tillfället vara lämpligt att införa det. TY då de stora ser, att de inte kan hålla stånd mot folket vänder de sin ynnest till en av de sina och gör honom till furste för att under hans beskydd kunna tillfredsställa sin aptit. Då folket ser, att de inte kan hålla stånd mot stormännen, vänder de sin tro till en av invånarna och gör honom till furste för att beskyddas av honom. Den som blir furste med hjälp av stormännen behåller sin maktställning med större svårighet än den, som blir det med folkets hjälp, ty som furste finner han sig vara omgiven av många som han anser vara sina likar och fördenskull kan han varken befalla eller regera över dem efter sitt godtycke. Den som uppnår makten genom folkets ynnest är enväldig och i hans omgivning är det inte någon eller åtminstone mycket få personer, som inte är beredda att lyda honom. Dessutom kan man inte på ett hederligt sätt tillfredsställa stormännen utan att skada andra, men man kan däremot mycket väl tillfredsställa folkets önskningar, ty folket är mycket hederligare än stormännen eftersom de senare vill förtrycka och de förra inte vill förtryckas. Det bör även tilläggas att, om folket är fientligt inställt, kan en furste aldrig vara säker på makten, ty folket är flertalet, men det kan han däremot vara i förhållande till de stora, ty de är ett fåtal. Det värsta som kan hända en furste över ett fientligt folk är, att han blir övergiven av det. Men om stormännen är fientligt inställda, måste han inte endast frukta att de överger honom utan också att de går emot honom, ty då de ser och förstår mer och är slugare än folket ordnar de det alltid så, att de i tid kan rädda sig och de försöker hålla sig väl med den som de hoppas skall segra. Fursten måste också alltid leva med samma folk, men han kan mycket väl klara sig utan de stora, eftersom han varje dag kan upphöja dem och störta dem efter eget godtycke och ta ifrån dem eller skänka dem deras värdighet.

För att bättre klargöra detta påpekar jag, att de stora huvudsakligen kan bedömas på två sätt. De uppträder antingen så att de på alla sätt binder sig vid furstens öde eller också unviker de att göra det. De som binder sig vid furstens öde och som inte är rovlystna bör fursten hedra och älska. De som inte binder sig vid honom kan underlåta att göra det av två orsaker - antingen av feghet och en medfödd brist på mod, och då bör du använda dig särskilt av dem som kan ge dig goda råd, ty vid framgångar är de en ära för dig och vid motgångar behöver du inte frukta dem. Men om det är med avsikt eller på grund av maktlystnad som de inte binder sig vid dig är det ett tecken på att de tänker mer på sig själva än på dig, och för dem bör en furste ta sig i akt och han bör frukta dem som om de vore uppenbara fiender, därför att de alltid hjälper till att störta honom vid motgångar.

Följakligen bör den som till följd av folkets ynnest blir furste behålla det som vän, vilket är lätt då folket inte begär något annat av fursten än att inte bli förtryckt. Men den som blir mfurste med de storas ynnest mot folkets vilja bör framför allt försöka vinna folkets vännskap, vilket är lätt om han tar det till sitt beskydd. Då människorna får det bra genom den som de trodde ville dem illa, känner de sig mer bundna till sin välgörare. Fördenskull blir folket genast välvilligare inställt till honom än om han hade uppnått makten med hjälp av deras ynnest. En furste kan vinna folkets vänskap på många sätt, vilka dock varierar från fall till fall, och därför att man inte kan sätta upp någon särskild regel, talar jag inte mer om det här. Jag drar endast den slutsatsen att det är nödvändigt för en furste att ha folket till vän, ty annars finns det ingen utväg för honom då motgången kommer.[...]

XVIII. Hur en furste bör hålla sina löften

Hur lovvärt det är att en furste förhåller sig så, att man kan tro på honom och att han lever rättrådigt och inte svekfullt, inser alla och trots detta vet man av erfarenhet att de furstar i vår tid som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen har fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten.

Ni bör alltså förstå att det finns två sätt att strida, i det ena fallet med hjälp av lagen, i det andra med styrkan. Den förra metoden är utmärkande för människan, den andra för djuret, men därför att den förra många gånger inte är tillfyllest, måste man tillgripa den senare. Följaktligen bör en furste kunna använda sig av både djurets och människans egenskaper. Denna lärdom har i förtäckta ordalag givits furstarna av de gamla författarna, vilka berättar om hur Akilles och många andra lämnades i Chirons vård för att fostras i hans disciplin. Att en furste bör ha en läromästare som till hälften är djur och till hälften är människa betyder att en furste måste kunna använda sig av både människans och djurets natur och att den intea inte kan bestå utan den andra.

En furste måste alltså väl kunna använda sig av djurets natur och han bör väl välja räven och lejonet som sina förebilder, ty lejonet kan inte försvara sig mot fällor och räven kan inte försvara sig mot vargar. Man är alltså tvungen att vara räv för att se fällorna och lejon för att skrämma vargarna. Den som i all enkelhet förlitar sig på lejonets natur förstår inte detta. En klok furste kan följaktligen inte och bör inte hålla ord, när detta är till skada för honom och när de skäl som förorsakade hans löften inte längre är för handen. Om alla människor var goda skulle denna föreskrift inte vara riktig, men eftersom människorna är onda och inte är ordhålliga mot dig behöver du inte vara ordhållig mot dem. Det fattas heller aldrig legitima skäl för en furste när han söker motiv till att inte hålla sitt ord. På detta sätt skulle man kunna ge ett otal exempel och påvisa hur många fredsslut och hur många löften som inte har uppfyllts och som har varit värdelösa på grund av furstarnas trolöshet. Den som bäst har förstått att utnyttja rävens egenskaper har lyckats bäst. Men man måste kunna förkläda rävnaturen väl och vara en stor hycklare och skrymtare. Människorna är så enfaldiga och så villiga att lyda det som ögonblicket bjuder, att den som bedrar alltid finner dem som låter sig bedras.

[...] Det är alltså inte nödvändigt att en furste har alla de förut nämnda egenskaperna, men det är synnerligen nödvändigt att han synes ha dem. Jag vågar till och med påstå att det är farligt att ha dem och alltid iaktta dem i sina handlingar, men att det är till stor nytta att ge sken av att ha dem. Således bör en furste verka mild, trogen, männsklig, uppriktig, gudfruktig och också kunna vara det, men han bör andligen vara beredd att, då han är nödgad till det, kunna ändra sig och visa de motsatta egenskaperna. Man måste förstå att en furste, och i all synnerhet en ny furste, itne kan iakta allt det som gör att en människa anses vara god, därför att han ofta för att bibehålla sin makt är tvingad att handla mot all trofasthet, barmhärtighet, mänsklighet och gudsfruktan. Således bör han anligen vara beredd att vända sig allteftersom vinden och ödets växlingar tvingar honom och, som jag förut har nämnt, inte avlägsna sig från det goda om det är möjligt, men kunna göra det onda, om han är nödgad till det.

En furste bör alltså bemöda sig om att ingenting kommer över hans läppar, som inte är uppfyllt av de fem ovan nämnda egenskaperna, så att då man ser honom och hör honom det verkar som om han var mildheten, rättrådigheten, människovänligheten och gudfruktigheten själv. Det finns ingenting som är så nödvändigt som att ge sig sken av att ha denna sista egenskap. Människorna i allmänhet dömer mer efter skenet än efter den påtagliga verkligheten därför att alla kan se men få förstå. Alla ser det som du synes vara, men få begriper vem du är och de få vågar inte opponera sig mot det stora flertalets åsikt, då dessa har statens majestät till sitt försvar. I alla människors handlingar och särskilt när det gäller en furste, ser man endast till resultatet. En furste bör alltså besegra och vidmakthålla staten, ty medlen till att göra det bedöms alltid som hederliga och prisas av alla. Pöbeln intages av det som synes vara och av resultatet. Det finns intet annat i världen än pöbel; det fåtal som inte tillhör poöbeln kan endast göra sig gällande när den stora massan inte har någon att falla tillbaka på.[...]

XIX. Hur man bör undvika att bli föraktad eller hatad

[...] Den furste som skaffar sig ett sådant anseende är högt aktad och mot den som är högt aktad stämplar man svårligen; med svårighet angrips han om man vet att han är både enastående skicklig och vördad av sina undersåtar. En furste bör hysa fruktan för två ting - för inre oroligheter, för sina undersåtar och för yttre oroligheter, för de utländska potentaterna. Mot de senare kan han försvara sig med en god här och goda vänner. Allt är lugnt i riket när allt är lugnt på andra sidan gränsen, om inte undersåtarna visar sig oroliga på grund av en sammansvärjning. Men om den yttre fienden verkligen anfaller fursten och han har regerat och levt så som jag har sagt och om han inte förlorar modet, motstår han alltid varje våldshanglin, som jag redan har berättat att spartanen Nabis gjorde. Men när det inte är något på färde utanför gränserna måste man frukta att undersåtarna stämplar i hemlighet. För detta kan dock en furste känna sig säker om han undviker att bli hatad och föraktad och dessutom håller folket tillfredsställt - på detta beror allt, som jag förut omständigt förklarat. Det bästa botemedlet som en furste kan ha mot stämplingar är att inte vara hatad av folket, ty den som anstiftar en sammansvärjning tror alltid att han kan tillfredsställa folket med furstens död, men om han tror att han gör folket upprört om fursten dödas har han inte mod att göra det, ty de sammansvurnas svårigheter är otaliga. Av erfarenhet vet man att sammansvärjningarna har varit många, men att endast ett fåtal av dem har slutat lyckligt.

[...] Följdaktligen drar jag den slutsatsen att en furste inte bör vara orolig för sammansvärjningar när befolkningen är välvilligt inställd till honom, men när den är fientlig och hatar honom, bör han frukta allt och alla. De välordnade rikena och de visa furstarna har ägnat stor omsorg åt att inte göra stormännen desperata och att tillfredsställa folket och behålla deras tillfredsställelse; detta är en av de viktigaste uppgifterna en furste har.

Bland de riken som är välordnade och väl förvaltade i vår tid är Frankrike och där finns det oändligt många bra institutioner, på vilka konungens frihet och säkerhet beror. Den främsta av dessa institutioner är parlamentet och dess auktoritet. Den som grundlade riket ansåg, då han kände till de mäktigas ärelystnad och förmätenhet, att det var nödvändigt att kunna tvinga dem att hålla sig inom vissa gränser, men då han också kände till befolkningens hat mot de stora - ett hat som grundade sig på fruktan - och då han ville att befolkningen skulle känna sig säker, ansåg han att detta var något, som itne borde komma under konungens särskilda omvårdnad. Han ville befria konungen från det tryck som denne kunde utsättas för från stormännens sida om han favoriserade folket och från folkets sida om han favoriserade stormännen. Han inrättade en tredje domarmyndighet, som utan att konungen betungades höll de stora inom behöriga gränser och favoriserade småfolket. Det finns inte en bättre och klokare förordning än denna och inte heller ett bättre skydd för konungens och rikets säkerhet. Av detta kan man dra en annan lärdom, nämligen att furstarna bör lämna de betungande plikterna åt andra, men utdela ynnestbevisen själva. Jag drar ännu en gång den slutsatsen att en furste bör veta att värdera stormännen och inte göra sig hatad av folket.[...]

XX. Om fästningar och om många andra anordningar som furstarna ofta använder sig av är fördelaktiga eller inte

En del furstar har för att försäkra sig om makten avväpnat sina undersåtar, en del har hållit sina underlydande länder skilda och splittrade, en del har underblåst fiendeskapen mot sig själva, en del har försökt att vinna över dem på sin sida, som de i början av sin regering ansåg misstänkta, en del har byggt fästningar och en del andra har rivit ner dem och förstört dem. Även om man inte kan avge ett bestämt utlåtande om detta utan att gå in på särskilda förhållandena i de riken, där man har varit tvungen att träffa liknande avgöranden, vill jag inte desto mindre tala om detta i största allmänhet på det sätt som är lämpligt för vår diskussion.

[...] De av våra förfäder som vördades för sin visdoms skull brukade tala om att man måste härska över Pistoia med partier och över Pisa med fästningar. Fördenskull uppmuntrade de oenigheten i en del av de underlydande städerna för att på så sätt lättare behålla makten i dem. Detta kunde vara berättigat på den tiden då det i Italien fanns en viss jämvikt i styrkeförhållandena, men jag tror att det är en lärdom som man kan använda sig av nu, ty jag anser inte att det kan komma något gott av tvedräkt; tvärtom går de städer där tvedräkt råder med nödvändighet genast förlorade när en fiende närmar sig, ty det svagare partiet ansluter sig till de utländska styrkorna och det andra kan inte hålla stånd mot dem.

[...] I ett starkt furstendöme tillåts aldrig en sådan oenighet eftersom den endast kan vara till nytta i fredstid, då fursten lättare kan handha sina undersåtar; men då kriget kommer ser man hur bedrägligt ett sådant tillvägagångssätt är.

Utan tvivel blir furstar berömda, som övervinner alla svårigheter och opposition. En ny furste har ju större behov av att skaffa sig ett gott anseende än en furste, som har ärvt sin värdighet och det är därför, och alldeles särskilt när ödets gudinna vill göra en ny furste berömd, en stor lycka för honom att få fiender och att tvingas till strid mot dem, så att han får tillfälle att övervinna dem och därigenom komma högre upp på den lyckas stege, som hans fiende räcker honom. Många anser därför att en klok furste genom list bör uppmuntra till fientligheter när ett lämpligt tillfälle yppar sig, så att han som en följd av att han övervunnit fienden erhåller ännu större berömmelse.

[...] Eftersom detta diskussionsämne påkallar det, vill jag inte underlåta att uppmana den furste, som har intagit ett nytt rike med hjälp av dess invånare, att han noga undersöker av vilken orsak de hjälpte honom; och om det inte var av en naturlig vänskap till honom utan endast därför att de inte var nöjda med förhållandena i riket, kan fursten endast med stor möda och svårigheter behålla dem som sina vänner, ty det är omöjligt för honom att tillfredsställa deras önskningar. En furste som noggrant studerar den antika och moderna historiens exempel på detta måste inse, att det är mycket lättare att få de män till vänner som var nöjda med förhållandena i den förutvarande staten och som följaktligen var hans fiender än dem som på grund av att de inte var nöjda förut blev ahans vänner till en början och hjälpte honom att ockupera landet.

[...] Fästningarna är alltså fördelaktiga eller ofördelaktiga allefter förhållandena; om du en gång kan dra nytta av dem, är de en annan gång till skada. Man kan sammanfatta detta så, att den furste som hyser större fruktan för sitt folk än för utlänningar bör bygga fästningar, men att den som fruktar mer för utlänningarna än för folket bör underlåta att bygga dem. Kastellet i Milano, som Franscesco Sforza byggde, har förorsakat och kommer att förorsaka fler krig för huset Sforza än alla oroligheter i landet någonsin har gjort. Förlaktligen är det den bästa befästningen en furste kan ha att han inte gör sig hatad av folket; även om du har fästningar och folket hatar dig kan fästningarna inte rädda dig, ty om ett folk tagit till vapen fattas det aldrig utlänningar som kommer till deras hjälp.

XXI. Vad en furste bör göra för att bli aktad och vördad

[...] En furste blir också högaktad om han är en sann vän eller en sann fiende, det vill säga när han utan någon hänsyn tar parti för någon mot någon annan. Denna politik är alltid fördelaktigare för dig än att vara neutral, ty om två av dina grannfurstar går till handgripligheter, kan det antingen förhålla sig så, om en av dem segrar, att du måste hysa fruktan för segraren eller att du inte behöver göra det. I båda fallen är det alltid bättre om du öppet förklarar din ståndpunkt och går i krig: ty om du i första fallet inte yppar din ståndpunkt är du alltid prisgiven åt den som segrar - till glädje och tillfredsställelse för den som blivit besegrad - och du har ingen rätt och inget försvar och ingen som tar emot dig. Ty den som segrar vill inte ha vänner som han misstror och som inte hjälper honom i hans motgångar, den som förlorar tar inte emot dig därför att du inte med vapen i hand ville dela hans öde.

[...] Det kommer alltid vara så att den som inte är din vän anhåller om din neutralitet, och den som är din vän kommer alltid att anhålla om att du yppar din ståndpunkt genom att ta till vapen. De furstar som har svårt att fatta några beslut följer de flesta gångerna den neutrala vägen för att undfly svårigheterna för ögonblicket, och de flesta gångerna går de sin undergång till mötes. Men när en furste öppet tar parti för en sida och den som du ansluter dig till segrar, har segraren förpliktelser gentemot dig och ni har slutit vänskapsförbund - även om han är mäktig och du står till hans disposition. Ingen människa är så ohederlig och så gränslöst otacksam att han i ett sådant fall skulle kunna förtrycka dig. dessutom är inte en seger så oblandad att inte segraren måste ta vissa hänsyn, särskilt när det gäller rättvisan. Men förlorar den furste som du ansluter dig till, tar han emot dig om du måste fly och hjälper dig så länge han kan och du har del i ett öde som kan vända sig. I det andra fallet, när de som strider är sådana att du inte har något att frukta av dem är det ännu klokare att ansluta sig till en av dem, ty du störtar en furste i fördärvet med hjälp av den som borde rädda honom, om denne handlade vist; och den som segrar blir ständigt beroende av dig, ty med din hjälp är det otänkbart att han inte segrar.

[...] Tro aldrig heller att en stat kan välja rätt sida, tvärtom bör den vara mycket tveksam när den fattar sitt beslut; ty det ligger i sakens natur att man aldrig kan undvika en olägenhet utan att utsätta sig för en annan; klokheten består i att man kan bedöma de olika olägenheterna och välja den som är minst ofördelaktig.

XXV. Vad ödet betyder i en människas liv och hur man bör motverka det

Jag är inte ovetande om att många har haft och har den uppfattningen att de yttre händelserna i en människas liv bestäms både av ödet och av Gud och att människorna med all sin klokhet inte kan ändra något, att det inte finns någon hjälp för dem, och fördenskull anser de att man inte bör bemöda sig om något utan överlämna allt åt ödet. Denna uppfattning har haft större utbredning under vår tid på grund av de omvälvningar, som man har bevittnat och bevittnar var dag och som övergår allt mänskligt förstånd. När jag tänekr på dem, delar jag ibland till en viss grad denna uppfattning. Men för att vår fria vilja inte alldeles skall utsläckas anser jag, att det visserligen kan vara sant att ödet till hälften bestämmer våra handlingar, men att det också låter oss besluta över ungefärligen den andra hälften. Det kan liknas vid en av de ödeläggande floder, som när den stiger över sina bredder översvämmar slätterna, förströ träd och byggnader, spolar bort jord på ett ställe och dämmer upp den på ett annat; alla flyr för den, alla ger vika för dess våldsamma framforsande utan att på något sätt kunna hejda den; och trots detta är den så beskaffad att den inte hindrar människorna från att under lugna tider vidta skyddsanordningar, bygga fördämningar och vallar så, att när floden sedan stiger, den antingen kan ledas in i kanaler eller i varje fall inte forsar fram så hejdlöst och skadegörande. På samma sätt är det med ödet, det visar sin makt där det inte finns någon kraft som är beredd att motstå det och riktar sin våldsamhet dit, där de vet att det inte byggts några vallar eller fördämningar för att hejda det.

[...] Men om jag inskränker mig och går in på enskildheter kan jag påvisa hur man i dag kan se en furste stå på höjden av lycka och i morgon störta ner, utan att man har kunnat lägga märke till att han på något sätt har ändrat karaktär eller egenskaper. Detta anser jag bero på de orsaker, som jag förut har undersökt, nämligen att den furste, som helt stöder sig på sin tur och lycka, störtar när hans lycka vänder. Jag tror också att den furste är lycklig som anpassar sitt handlingssätt efter tiderna och att den likaså är olycklig, som inte anpassar sig. Ty man ser att människorna för att nå det mål som alla har för ögonen - ära och rikedom - förhåller sig på olika sätt. En handlar försiktigt, en annan oförväget, en med våld, en annan med förslagenhet, en med tålamod och en annan med tålamodets motsats - och alla dessa olika sätt kan föra till målet. Man kan också observera två kloka och försiktiga män och man kan få se att dene når sitt mål men den andre inte; likaså kan man se två män som lyckas lika bra fastän de har olika anlag och den ene är försiktig och den andre obetänksam, vilket alltsammans inte beror på något annat än tiderna, som antingen överensstämmer med deras handlingssätt eller inte gör det. Av detta följer som jag förut sagt, att två personer som går tillväga på olika sätt uppnår samma resultat och av två personer som handlar på samma sätt når den ene sitt mål och den andre inte. På detta beror också lyckans och rikedomens växlingar, ty om någon är försiktig och tålmodig och tiderna och förhållandena är sådana, att hans handlingssätt är lämpligt, lyckas han; men om tiderna och förhållandena förändras, ruineras han, därför att han inte ändrar sitt handlingssätt. Det finns ingen man som är så klok att han förstår att rätta sig efter detta, ty dels kan man inte avvika från sina naturliga anlag och dels kan den som har haft framgång inte förmå sig till att vika från den väg han alltid gått. Därför vet den försiktige mannen inte vad han skall ta sig till, när tiderna fordrar att han skall vara dristig och följaktligen ruineras han, men om han kunde ändra sin karaktär alltefter tider och förhållanden skulle hans lycka inte växla.[...]