Wu ming: Nya tankar, nytt språk och nya myter

Kategori: Kommunikationsgerilla

Några har kallat det italienska upproret 2000-2002 för "la Primavera dei movimenti", rörelsernas vår. 1969 beskrevs de stora arbetarkamperna i fabrikerna som "Autunno caldo", den heta hösten. Nu är det ganska vanligt att man hör kommentarerna "Det är som den heta hösten!", "Den heta hösten är tillbaka". Samhällskonflikter är endemiska och naturliga, det passar därför rätt bra att använda årstidsmetaforer för att beskriva dem.

Ingen kan förneka att Italen befinner sig i en ny het kampsäsong av samhällsuppror. Konflikten är mångfaldig och har många lager: det finns en "molär" aspekt som hänger samman med stora massmobiliseringar, bland annat de största generalstrejkerna i Europa och de största politiska demonstrationerna någonsin. Ännu viktigare är kanske de "molekylära" aspekterna som hänger samman med vardagsaktivismen, hacktivismen, gerillakommunikationen och byggandet av en direktdemokrati igenom sociala forum på lokal och regional nivå. Självständiga mediaprojekt som IMC växer fram som svampar, den hårda kampen mot copyright och intellektuell egendom fortsätter. Det är omöjligt att göra en fullständig beskrivelse av allt som pågår och jag tänker inte ens försöka. Jag är varken en politisk teoretiker eller en samhällsforskare. Jag är en historieberättare. Jag tillhör en permanent workshop i genren fiction och populärkultur (Wu Ming-stiftelsen). Vår hållning till de italienska sociala rörelserna kommer ur vårt intresse för mytskapande ("mythopoesis"); den sociala processen då myter konstrueras. Vi menar inte "myter" som "falska historier", utan vi menar historier som berättas och delas, återberättas och manipuleras i det stora och mångfacetterade samhällsdjupet. Historier som kanske formar någon sorts ritual, någon känsla av kontinuitet mellan vad vi gör och vad andra gjort före oss. En tradition. Det latinska verbet "tradere" betydde helt enkelt "att föra vidare någonting", det innehöll inte en trångsynt, konservativ och stel respekt för historien.

Revolutioner och radikala rörelser har alltid funnit och berättat sina egna myter. De har ofta fångats i sina egna myters järnburar: deras traditioner och ritualer blev alienerande, kontinuiteten mellan historien och nutiden påtvingades folk istället för att läggas fram. Radikaler har i alla tider överreagerat på den situationen genom att bli ikonoklastiska, genom att försöka avmytologisera rörelsens bilder och diskurser. Genom att göra det ersatte de bara en alienerad uppsättning bilder med en annan. Ikonoklastisism blev snart en ny ikonofili. Pro-situationisterna som dyrkar Sankt Guy från Paris är ett av de mest slående exemplena på detta. Som en konsekvens härskar misär och impotens, bitter nihilism och defaitism ersätter teorin och dumskallarna rusar in i närmaste återvändsgränd (primitivism, teknofobi).

Myter är nödvändiga. Vi kan inte leva tillsammans utan historier att berätta och lyssna till, utan "hjältar" vars exempel vi kan följa eller förkasta. Vårt språk, våra minnen, vår fantasi och vårt behov av att bilda samhällen är saker som gör oss till människor, och historier håller allt detta samman. Det finns inget sätt som vi kan göra oss av med myterna på, och varför skulle vi göra det? Istället för att slösa tid på några som snackar skit och som låtsas vara de radikalaste av alla, borde vi försöka förstå på vilket sätt faktiska sociala rörelser försöker tillgodogöra sig sitt behov av myter och mytologier, och hjälpa dem att hålla mytologierna levande, flexibla och i rörelse.

När det gäller denna form av experimenterande (radikalt mytskapande) har Italien alltid varit ett spännande laboratorium. Av flera historiska och sociala anledningar kunde de italienska sociala rörelserna framträda som ett myller av folk som beskrev sig själva i en ändlöst levande flöde av berättelser, för att sedan använda dessa berättelser som vapen för att lyfta fram nya bilder från gräsrötterna. När vi talar om "myter" menar vi påtagliga historier, gjorda av kött, blod och skit. Vi har flera gånger försökt förklara för människor från andra länder om hur mytskapandet berikar den italienska rörelsen.

- 2-

De organiserade vänstergrupperna sitter fortfarande fast i sin kortsynthet och fortsätter att ha två stora brister:

Den första är parti-triumfalismen som identifierar politisk framgång med överlevnaden och stärkandet av den egna gruppen eller partiet, "oss" och "vår egen" rörelse inom den större rörelsen. Detta kan bara leda till ett återinförande av nittonhundratalets stela avantgardlogik. Subcomandante Marcos sade en gång: "Vad är det för bra med ett avantgarde som är så långt före att ingen kan hinna upp dem?".

För att vinna kampen om fantasin är det viktigt att göra sig av med defaitismen, vänsterns gamla sjukdom. Som bäst består defaitismen av den genomkristna andan med bekännelser, en anda som överenstämmer med baron De Coubertins motto "Det viktigaste är inte att vinna, utan att delta". I sin värsta form finns defaitismen i dogmatiken och en i inkonsekvent hyperradikalism. I det senare fallet ersätter en ond vilja och tröghet strategin medan elektroniska flamewars ersätter taktiken. Dessa idioters enda aktivitet består av att kasta förbannelser, och beskriva varje kampanj eller aktion som antingen "otillräcklig" eller "reformistisk", samtidigt som de avfärdar varje lingvistisk nyskapelse och kallar dem "spektakel", "rekuperation" och så vidare. Vi måste veta hur vi ska vinna. Vi måste vara redo för våra segrar ("delsegrar" så klart, eftersom segrar aldrig är totala). Vi måste kunna känna igen en seger när vi lyckas nå en. Om det är nödvändigt måste vi ge våra segrar nya namn och sätta ännu mer långtgående högre målsättningar. Framför allt måste vi vara medvetna om att vi har en stor potential, det är många fler människor som lyssnar på oss än bara de vi ser gå ut på gatan.

Vad vill myllret? Och vilka vill de ha det ifrån? Vi tror att detta myller behöver nya grundläggande myter, myter som är radikalt nya. Betoningen måste ligga på båda dessa begrepp: de måste både vara radikala (dvs börja om från rötterna) och nya (dvs gå bortom 1900-talet). För att kunna göra "en annan värld är möjlig", måste det vara möjligt att tänka sig den och göra detta tänkbart för ett stort antal människor. Om det inte finns en gemensam referens till en gemensam tankebild, om där inte finns något "öppet" berättande att använda och återmanipulera i evighet, då kommer rörelsen att få det väldigt svårt att lära från erfarenheter, just därför att det är en ny form av erfarenheter, eller snarare är de ett experiment. Det handlar inte om att "kristallisera" rörelsens historier. Snarare tvärtom. Vi måste dela historierna, göra historierna tillgängliga för offentligheten. Vi måste göra historierna till vårt mest effektiva kulturella vapen, med en "hegemonisk" potential, bortom bekännelserna, för att kunna vinna och inte bara delta.

- 3 -

I ett berömt tal skiljde Malcolm X på två sorters slavar: "husnegern" och "fältnegern" (idag låter det mer inkorrekt än det gjorde då). Husnegern bodde i sin herres hus och hade slaveriet djupt rotat i sitt huvud. Han talade om "vårt plantage", "vårt hus". Han blev orolig då hans herre blev sjuk. Han slet hårt för att släcka flammorna om huset tog eld. Fältneger däremot exploaterades på fältet och hatade sin herre. Om herren blev sjuk hoppades han att han skulle dö, om farmen tog eld bad han att vinden skulle blåsa hårdare. Genom att tillämpa den skillnaden på 60-talets USA, kritiserade Malcolm X de svarta som sade "vår regering" istället för "regeringen". "Jag hörde till och med en säga 'våra astronauter'. Det är en neger som helt tappat förståndet!"

- 4 -

Jag fortsätter med mina självkritiska reflektioner kring tron på den egna retoriken och de lingvistiska "tics" som i slutändan blir till koncept. Jag skulle vilja påpeka att jag inte talar om "abstrakta" föremål med de begrepp jag kommer att gå igenom: språk är produktion, ett nätverk av relationer, det är ett vardande-i-världen. Begreppen är "civil olydnad", "Imperiet", "social olydnad", "olydnad tout court" och "myller" ("multitudo").

När ordet "olydnad" förknippades med "civil" syftade det på idén om ett medborgarskap (de "civilas" olydnad). Det visade på den väg, som var välkänd för de flesta av oss, till det exakta ögonblicket när man bestämde sig att gå över legalitetens gräns. I vår speciella tolkning fick det också det hela en "biopolitisk" vridning, som fungerade bra med uttrycket "imperiet". Imperiet är inget annat än en bra metafor för det sätt som världsmakterna har omdefinierats. Negri och Hardt använder det också på detta sätt.

Begreppet "social olydnad" började växa fram och få betydelse efter Genua. Det var att placera ut en milstolpe, markerandes en diskontinuitet, även om vi inte hade den minsta idé om vad som väntade oss därefter. Jag tycker att det går att ifrågasätta om detta begrepp verkligen håller. Det kom stegvis att ersättas av bara ordet "olydnad" utan något attribut och bli namnvalet på ett politiskt subjekt som fortfarande är helt virtuellt ("miljön av olydiga").

Allt detta har skett parallellt med deterritorialiseringen av uttrycket "imperiet". Imperiet används alltid (helt felaktigt) av alla kommentatorer som en synonym till "imperialism", en metafor för USA eller ett övergripande samlingsnamn för västvärlden. Det värdefulla i begreppet begravdes under en hög med skräp. Kanske är det inte användbart längre som en myt eller metafor att ställa emot "det olydiga myllret". I alla fall inte på det zapatistsätt som vi är vana. Speciellt eftersom det inte finns någon dikotomi mellan imperiet och myllret. De senare är en del av det första. "Vi" är också imperiet. Imperiet är "också" arvtagaren till århundraden av utvidgning av rätten till ett medborgarskap. Från en retorisk utgångspunkt är begreppet "olydnad" berövat av en effektiv negativ polaritet.

Det är dessutom en risk att vi lägger ned en massa tid på att lansera en föråldrad bild, precis som när CGIL (italienska LO) gjorde när de försökte lansera den klassiska "fackföreningsmodellen" för den "autonoma andra generationen arbetare". Man är olydig mot fadern-herren, mot staten-herren. Uttrycket olydnad syftar tillbaka på det gamla disciplinära samhället. Men detta samhälle har faktiskt utvecklats till något annat, något mer subtilt och integrerat: till kontrollsamhället med tätt sammanvävda nätverk av klassifikationer, kontroll, självcensur, kriterier för inkluderande och övervakningsmaskiner. Det är ett samhälle i huvudsak baserat på biopolitik, alltså på "preventionen" och ett styre från distans av kroppar. Det är en dimension som införlivar och omsätter repressionen. Maktutövningen är ofta mycket mer bedräglig och flytande. Ofta sker den utanför lagen, eller bortom den (de nya maffiorna är dess mest avancerade uttryck). Även här slåss begreppet "olydnad" mot skuggor.

Och vilka är de olydiga? Svaret blir myllret. Även i detta fall har ordet fått en mättad betydelse. Det har dragits ut i alla riktningar för att passa på varje sorts sammanslutning, folkhop, gemenskap och - usch - "massa" (som i teorin borde vara dess motsats). Jag kan personligen inte uttala ordet längre utan att börja skratta. Eftersom det riktiga myllret utgörs inte av tusen människor som frammanas vid varje tillfällen, utan av "miljoner" av människor som vi bara av slump kommer i kontakt med, som på den 10 november (nationell olydnadsaktionsdag i Italien). Myllret var kort sagt inte de i Carlinilaboratoriet (de vita overallernas samlingsplats i Genua). Det var allt annat än ett laboratorium, eftersom vi mitt bland nödsituationen, regnstormarna, trängseln, repressionen och i slutändan viljan att fly inte lyckades utarbeta någonting alls.

På franska finns uttrycket "langue du bois", träspråk. Det är det officiella språket talat av stalinisterna i franska kommunistpartiet (men även i det italienska), med dess allt mer vaga koncept, uppbygd av ritualiserade upprop för en "socialism" utan form och för en "arbetarklass" vars fysionomi ingen känner igen. Språket skapade hela tiden förbannelser och smädande epiteter ("opportunister", "äventyrare", "extremister" och så vidare). Även de gamla autonoma hade sina 'langue du bois', med begreppen "antagonistiska subjekt", "stadsproletariatets sammansättning", "reella underordning" och de besatta upprepningarna av slagord och symboler. De senaste tiotals åren (med början i panter-studentrörelsen och ända fram till Genua) har vi försökt sätta eld på det språk som skapar en distans till erfarenheten. Det vore absurd att ersätta det med ett som är lika alienerande.

Utdrag ur Wu Ming 1 (Roberto Bui) från Wu Ming-stiftelsens texter "Varför inte skryta om de bästa sakerna", "Vems astronauter" och "Trätungor".