Andrew X: Ge upp aktivismen II - Bortom aktivismen


Kategori: Aktivism

Skriv ut
Många av artiklarna som publicerades i Reflections on June 18th-häftet upprepade nästan till leda att kapitalismen är en social relation och inte bara handlar om stora banker, bolag och internationella finansinstitutioner. Det var en viktig poäng värd att markera, men "Ge upp aktivismen" hade ett annat syfte.

Därför var slutsatserna som nåddes i de andra artiklarna utgångspunkten för denna artikel - om det är sant att kapitalismen är en social relation med grunden i produktionen och i förhållandet mellan klasserna, vilka implikationer hade då detta för vår aktivitet och vårt sätt att attackera den? Den grundläggande kärnan i texten och den ursprungliga iden som gav inspirationen att skriva den var "form och innehåll"-uppdelningen. Många hade kommit på att det var lite konstigt med en "aktionsdag mot kapitalismen". Den ursprungliga inspirationen bakom artikeln var att försöka plita ner vad det var som gjorde att denna ide syntes lite udda, osammanhängande och motsägelsefull.

Det såg ut som det fanns ett samband mellan å ena sidan sättet vi fortsatte med agera likt liberala aktivister drivandes kampanjer mot kapitalismen som om det var ännu en enfråga, ännu en "sak", och å andra sidan Vaneigems kritik av vänstermilitanten, vars politik bestod av en uppsättning med plikter som utfördes för en utomstående "sak". Det stämmer att aktivisten och militanten delar detta som en gemensam faktor, men det är också allt de har gemensamt. Jag gjorde misstaget att föra över alla andra kännetecken som Vaneigem tillskrev "militanten" och påföra aktivisten även dem, fast de i stort inte passade. Som resultat blev stora delar av "Ge upp aktivismen" alldeles för grova och den blev en felaktig beskrivning av direktaktions-rörelsen. Situationisternas kännetecknande galla var kanske mer passande när de riktades mot partigängaren än en beskrivning på den sorts politik som bedrevs den 18 juni. Självuppoffrandet, martyrskapet och skulden som Vaneigem såg som central för "militantens" politik är mycket svagare som kännetecken i direktaktions-politik, vilken tvärtom oftast snarare kan kritiseras för det motsatta misslyckandet i livstilism. Som snyggt påvisades i den briljanta kritiken från den amerikanska tidningen "The bad days will end", så är den ursprungliga iden som gav upphov till artikeln och detta ihopkok av Vaneigem, ihopbundet på ett osammanhängande sätt med översättandet av kritiken mot vänstermilitanten till att gälla den liberala "aktivisten" för att göra en artikel som är en klumpig blandning av det objektiva (Vilken social situation befinner vi oss i? Vilka aktionsformer är de passande att använda?) och det subjektiva (Varför känner vi oss som aktivister? Varför har vi denna mentalitet? Kan vi förändra sättet vi ser på oss själva?). Det är inte det att den subjektiva aspekten är överbetonad gentemot den objektiva, utan snarare att de verkliga problem som följer av att agera som aktivister blir betraktade som bara produkter av denna "aktivistmentalitet". "Ge upp aktivismen" kan då läsas som att den verkar vända på orsak och effekt och antyda att om vi bara överger denna mentala roll så kommer de objektiva omständigheterna också förändras:
"[Ge upp aktivismens] största svaghet är den ensidiga betoning på den 'subjektiva' sidan av aktivismen som socialt fenomen. Betoningen pekar ut en självklar slutsats implicit genom hela argumentionen: om aktivism är en mental attityd eller en 'roll' kan den förändras, precis som man ändrar åsikt, eller kastas av, som en mask eller kostym... Implikationen är tydlig: sluta att klamra er fast vid, släpp rollen, 'ge upp aktivismen', och ett betydande hinder för den önskade förändringen kommer att tas bort."
Artikeln föreslog självklart aldrig att vi bara kunde tänka oss ur problemet. Den syftade bara till att föreslå att vi kanske har förmågan att ta bort ett hinder och en illusion om vår situation som ett steg framåt mot att utmana den situationen, och från den punkten att vi kanske kunde börja att upptäcka andra mer effektiva och mer passande sätt att agera. Det är nu klart att det slarviga knyckandet av Vaneigem för en rannsakning om vad det var som var osammanhängande och konstigt i att ha en endagsaktion mot kapitalismen var ett fel framkallat av en förhastad tillämpning av situationistiska ideer, utan att överväga hur mycket det fanns en koppling mellan dem och den ursprungliga iden bakom texten. Rollteorin är kanske den svagaste delen av Vaneigems ideer i hans "Kritik av den Situationistiska Internationalen". Gilles Dauve går till och med så långt att han säger "Vaneigem var SI:s svagaste sida, den som visade på alla dess svagheter". Detta är kanske lite väl grovt. Men trots det, den degenerering som situationistiska ideer gick igenom efter upplösningen av SI efter 1968 tog som sin utgångspunkt de sämsta elementen av Vaneigems "radikala subjektivitet". I sina mest urvattnade exempel degenererade detta till borgerlig individualism. Att det är dessa situationistiska tankar som har varit de som lättast gått att rekuperera borde ge oss en tankeställare innan de allt för lättviktigt tas ombord.

Revolution i ditt huvud

Överbetonandet av rollteorin och sakernas subjektiva sida i "Ge upp aktivismen" har lett till att vissa misslyckats att se den ursprungliga impulsen bakom texten. Denna utgångspunkt och grundantagande var kanske inte tydlig nog, eftersom vissa verkar ha antagit att syftet med artikeln var att göra någon poäng angående individuell psykologisk hälsa. "Ge upp aktivismen" var inte tänkt att bli en artikel om eller en ursäkt för radikal terapi. Huvudsyftet med artikeln var alltid att tänkta på vår kollektiva aktivitet - vad vi gör och hur vi kan göra det bättre. Hursomhelst fanns det en poäng med "subjektivismen" i större delen av artikeln. Anledningen till att "Ge upp aktivismen" ägnade sig så mycket åt våra ideer och vår mentala självbild är inte att jag trodde att om vi ändrar de ideerna så skulle allt bli bra, utan därför att jag inte hade någonting att säga om vår aktivitet. Detta var helt klart en kritik skriven inifrån och därför också en självkritik och jag är fortfarande till hög grad involverad i "aktivistpolitik". Som jag klargjorde, har jag inte nödvändigtvis klarare ideer än någon annan om hur vi ska utveckla nya aktionsformer som passar bättre ur ett "antikapitalistiskt" perspektiv. J18 var ett ädelt försök att göra just detta, och "Ge upp aktivismen" var inte en kritik av J18 som sådan. Jag kunde verkligen inte att ha kommit på något bättre själv. Även om texten kallas "Ge upp aktivismen", så vill jag inte föreslå att alla slutar förstöra genmanipulerade grödor, sabba innerstan och störa de rika och mäktigas möten, eller någon annan av den myriad med motståndsaktiviteter som "aktivister" engagerar sig i. Det handlade mer om det sättet vi gjorde dessa saker och vad vi tror att vi gör när vi gör dem som jag ville ifrågasätta.
Eftersom "Ge upp aktivismen" hade föga eller inget att rekommendera i form av objektiv praktisk aktivitet, fick betoningen på subjektivitet det att verka som om jag tänkte att detta problem bara finns i våra huvuden. Att tänka på oss själva som aktivister och att vi tillhör aktivistgemenskapen är självklart inte något annat än ett igenkännande av sanningen. Det är inget patologiskt i det. Problemet som jag försökte tydliggöra var identifikationen med aktivistrollen - att vara nöjd med att vara en radikal minoritet. Jag ville ifrågasätta rollen, göra folk missnöjda med rollen även om de fortsatte vara i den. Det är bara på detta sätt som vi har en chans att komma ifrån den.
Helt klart så är vi fångade i våra specifika omständigheter. Under en ebb i klasskampen, så är revolutionärer än mer i minoritet än i något annat fall. Vi har troligen inte något annat val än att framstå som en konstig subkultur. Men vi har ett val när det gäller vår attityd till denna situation, och om vi lyckas dumpa den mentala identifieringen med rollen så kommer vi att upptäcka att det faktiskt finns utrymme att manövrera inom aktivistrollen så att vi kan försöka och bryta med aktivistpraktiken så långt det är möjligt. Poängen är att utmana de 'subjektiva' element - vår aktivistsjälvbild - kommer åtminstone att vara ett steg mot att röra sig bortom rollen och även dess 'objektiva' element. Jag sade också i "Ge upp aktivismen", att bara med en generell stegring av klasskampen kommer aktivisten att helt lyckas att släppa sin roll, men under tiden "för att arbeta för att eskalera kampen så kommer det bli nödvändigt att bryta med aktivistrollen till den grad det är möjligt - att konstant försöka flytta dess gränser och våra gränser och begränsningar." Vilket precis var poängen med artikeln.
Om vi inte ens kan tänka oss bortom rollen nu, vilket hopp har vi då att komma bort från den? Vi borde åtminstone vara missnöjda med vår position som radikal minoritet och försöka att generalisera kampen och se till att den nödvändiga vändningen uppåt inträffar. Att göra sig av med aktivistmentaliteten är nödvändigt, men inte tillräckligt för att få bort rollen i praktiken.

Fram för arbetarna!

Även om "Ge upp aktivismen" försummade att rekommendera någon förändring i uppträdande utöver att säga att vi behöver en, så är det kanske nu passande att säga något om det. Hur kan vi lyfta ut "politiken" ur sitt separata fack, som en utomstående kamp som vi hänger oss till?
En stor del av kritiken mot direktaktions-rörelsen kretsar kring liknande poänger. Kapitalismen baseras på arbete, vår kamp mot den är inte baserad på arbete utan snarare motsatsen, det är något vi gör utanför de jobb vi kan ha. Vår kamp baserar sig inte på våra direkta behov (som till exempel, att gå ut i strejk för att få en högre lön), de är oförankrade och godtyckliga. Vår "aktionsdag" och så vidare har ingen koppling till någon vidare pågående kamp i samhället. Vi behandlar kapitalismen som om det var något utanför oss, och ignorerar vår egen relation till den. Dessa synpunkter återupprepas gång på gång i kritiken mot direktaktions-rörelsen (i "Ge upp aktivismen" men även på många andra stället). Problemet är inte nödvändigtvis att folk inte förstår att kapitalet är en social relation och att det handlar om produktion så väl som bara banker och aktiehandel, här såväl som i tredje världen eller att kapitalet är en relation mellan klasser. Poängen är att även när allt detta har förståts så förhåller vi oss fortfarande till detta som utomstående som tittar in, funderande på vilken punkt vi ska attackera detta system. Vår kamp mot kapitalismen är inte baserad på vår relation till värdeskapandet, till arbetet. Som helhet så sitter de människor som utgör direktaktions-rörelsen på marginella positioner inom samhället som arbetslösa, studenter, eller arbetar inom olika tillfälliga eller visstidsarbeten. Vi finns inte riktigt i produktionens värld, utan existerar mer i konsumtionen och cirkulationens sfär. Den enhet som direktations-rörelsen har bygger inte på att alla arbetar på samma ställe eller att vi bor i samma område. Det är en enhet som bygger på en intellektuell hängivenhet till en uppsättning ideer.

Till en viss grad var "Ge upp aktivismen" inte uppriktig (så som många andra former av kritik med liknande poänger) genom alla dessa antydningar och aldrig säga klart exakt vart de pekade, vilket lämnade dörren öppen för att de skulle missförstås. Författaren till kritiken i The Bad Days will End gjorde rätt i att påpeka att artikeln försökte indikera, men inte vågade säga direkt ut: den huvudsakliga saken som är fel med aktivism är att den inte är en kollektiv masskamp från arbetarklassen inom produktionen, vilket är det sätt som revolutionen förutsätts att inträffa. Den sorts aktivitet som uppfyller kriterierna i denna text - som alltså baseras på omedelbara behov, i en pågående masskamp, i direkt koppling till våra vardagsliv och som inte ser på kapitalet som något utanför oss, är denna arbetarklasskamp. Det känns lite orättvist att kritisera direktaktions-rörelsen för att vara något den inte kan vara och inte har utgivit sig för att vara, men trots det, om vi ska kunna röra oss vidare måste vi veta vad vi saknar.
Anledningen till att denna form av arbetarklasskamp är det självklara svaret på vad vi saknar är att detta är den model av revolutionen som har överlämnats till oss de senaste hundra åren och som vi har fått utgå ifrån. Hur som helst, så hänger skuggan av arbetarrörelsens misslyckande över oss. Om detta inte är modellen för hur en revolution kan ske, vad är det då? Och ingen har något övertygande svar på den frågan.

En högljudd minoritet

Så vi har vi fastnat med frågan - vad gör vi som en radikal minoritet som vill skapa revolutionen i en ickerevolutionär tid? Som jag ser det för stunden, så har vi i huvudsak två valmöjligheter. Det första vore att erkänna att som en liten scen av radikaler så har vi relativt liten inflytande på helhetsbilden, och om och när ett uppsving i klasskampen kommer så har det troligen inte mycket med oss att göra. Därför, fram till den mytologiska dagen kommer så är det bästa vi kan göra att fortsätta med radikala aktioner, att driva en politik som skjuter saker i rätt riktning och försöka att dra med oss så mycket folk som möjligt, men i huvudsak att nöja oss med att vara en minoritet. Så tills den tidpunkten då någon form av uppsving sker i klasskampen så är det i huvudsak en defensiv brandkårspolitik. Vi kan försöka hindra att saker blir sämre, försöka att strategiskt ge oss på systemets svaga punkter där vi tror att vi kan slå till och nå någon effekt, utveckla vår teori, leva våra liv så radikalt vi kan, skapa en hållbar motkultur som kan fortsätta att göra dessa saker i det långa loppet... och förhoppningsvis en dag, så kommer händelser utanför vår kontroll leda till en allmän radikalisering av samhället och ett uppsving i klasskampen så kommer vi att vara där redo att spela någon viss roll och bidra med de saker vi lärt oss och de förmågor som vi har utvecklat som en radikal subkultur. Svagheten med detta angreppssätt är att det nästan framstår som ännu en form av "automatisk marxism" - ett begrepp som myntades för att driva med de marxister som trodde att revolutionen skulle ske när motsättningen mellan krafterna och produktionsförhållandena hade mognat tillräckligt, när de objektiva tillståndet var rätt, så att revolutionen nästan verkade vara en process som ägde rum utan någon mänsklig inblandning och att man bara kunde luta sig tillbaka och vänta på att den skulle inträffa. Denna tanke är en svag punkt som överförts till ultravänstertänkandet. Som det förklaras i The Bad days will end, så har många ultravänstergrupper erkänt att i perioder av nedåtgående så kommer de nödvändigtvis att vara minoriteter, och de har då argumenterat för att kompensera detta med någon form av partibyggande eller försök att låta den egna gruppen vara ställföreträdande för hela proletariatets kamp. En del ultravänstergrupper har dragit denna tankegång till sin logiska slutsats och har i slutändan hamnat i att som en politisk princip inte göra någonting. Självklart kan inte vårt svar vara att inte göra någonting, men trots det kvarstår poängen att om alla samtidigt bara väntade på ett uppsving skulle det aldrig ske. Om vi bara väntar på att det ska hända så antar vi i praktiken att någon annan ska göra det åt oss och upprätthåller en uppdelning mellan oss och vanliga arbetare som ska få detta att ske. Alternativet till detta scenario är att sluta tänka på klasskampens ebb och flod som någon form av naturkraft, som bara händer, och som sker utan att vi har någon möjlighet att påverka det, och istället börja tänka på hur vi kan bygga en klassbaserad samhällskraft och få ett slut på den nuvarande oorganiserade och atomiserade tillståndet som arbetarna befinner sig i i det här landet. Problemet är att de senaste tjugo åren har det sociala landskapet i landet förändrats så snabbt och hastigt att det har tagit oss helt på sängen. Omstruktureringar och omlokaliseringar har splittrat och delat folket. Vi kunde försöka att hjälpa till att återskapa en ny enhet, istället för att bara vara nöjda med att göra vår bit och vänta på uppsvinget, att försöka få detta uppsving att ske. Vi kommer troligen fortfarande att agera som aktivister, men i mindre utsträckning, och i alla fall gör vi det mer möjligt för oss att släppa aktivismen helt och hållet i framtiden. Ett sätt att göra detta föreslås i kritiken i The bad days will end:
"Kanske skulle då det första steget mot en genuin antiaktivism vända sig till dessa specifika, vardagliga, pågående kamperna. Hur motsätter sig de så kallade 'vanliga' arbetarna kapitalismen hela tiden? Vilka möjligheter finns redan där i deras pågående kamp? Vilka nätverk har redan skapats genom deras ansträngningar?"
Ett nuvarande exempel på exakt denna sak är den undersökning av callcenters som den tyska gruppen Kolinko har startat, som nämns i The bad days will end. Tanken bakom detta projekt är att callcenters representerar informationsekonomins "nya sweatshops" och att om en ny cykel av arbetarmotstånd uppstår så kan detta vara just den platsen. Det är kanske också värt att tänka på att förändrade omständigheter kan fungera till vår fördel - omstrukturerandet av välfärdsstaten tvingar fler och fler aktivister ut i arbetslivet. Till exempel kan ett sådant callcenter-undersökningsprojekt vara ett bra tillfälle för oss, eftersom ett callcenter är precis en sådan plats där socialbidragstagare sätts i arbete, och exakt den sorts temporärt och övergående arbete som de som är involverade i direktaktions-rörelser också hamnar i. Detta skulle säkerligen kunna hjälpa till att skapa kopplingen mellan kapitalismen och våra omedelbara behov, och kanske kan få oss att ta bättre del i att utveckla nya fronter i klasskampen. Eller så kan det ökade påtvingandet av arbete få oss att bli mer knäckta över vad vi är idag, vilket är precis det regeringen hoppas. De försöker både att ha sin kaka och äta den - att vrida tillbaka tiden och återvända till torftighetens och försakelsens dagar medan den chansar på att arbetarklassen är så atomiserad och delad av tjugo års attacker att detta inte kommer att framprovocera en återkomst av den kamp som ursprungligen ledde till införandet av dessa förbättrande åtgärder från första början. Tiden kommer att visa om de är framgångsrika i sin strävan eller om vi är framgångsrika i vår.
Som slutsats kanske det bästa vore att försöka att ta över båda metoderna. Vi behöver hålla kvar vår radikalism och hängivenhet till direkta aktionen, utan att vara rädda för att gå till handling som en minoritet. Men lika mycket, vi kan inte bara nöja oss med att fortsätta vara en liten radikal subkultur och trampa vatten medan vi väntar på att alla andra ska starta den revolutionära vågen åt oss. Vi borde också kanske se på potentialen att få våra direkta aktioner att komplettera de bidrag till de nuvarande arbetarkamperna vi känner oss kapabla att göra. I båda de möjliga scenarierna som skisserats ovan så kan vi fortsätta att agera mer eller mindre inom aktivistrollen. Men förhoppningsvis kommer vi i båda dessa olika scenarier ha möjligheten att förkasta den mentala identifikation med aktivistrollen och aktivt försöka ta oss bortom vår roll som aktivister till den grad det är möjligt.

/Andrew X

Stöd sjuksköterskornas uppror - Insamling till stöd för syrrornas utomfackliga kamp
51%

NYHETER  

Stockholm: Demonstrera mot Israels ockupation - 60 år av förtryck av palestinerna (08 maj)

Malmö: Vårdstrejken går ut på gatan (08 maj)

Lund: Kulturpolitiska veckan på Smålands Nation 12-18 maj (08 maj)

Förenade Vårdare: Flygbladsutdelning till strejkande sjuksköterskor i Malmö (07 maj)

SUF Stockholm: Första maj med syndikalisterna i Stockholm (07 maj)

Umeås husockupanter: Endagsockupation med konserter för socialt center (06 maj)

Hamburg: Kravaller mot nazistmarsch på första maj (05 maj)

Umeå: "Invigning av Umeås nya aktivitetshus" (05 maj)

Istanbul: Våldsam repression och blodiga demonstranter (04 maj)

Stockholm: 50 år av kvinnokamp och feminism (03 maj)

Motkraft fashion

Info

10373 besökare det senaste dygnet
ISSN: 1653-8927
På mobilen: motkraft.net/wap/
Telefonsvarare: 08-559 25 161
Skicka SMS/MMS: 073-557 18 28
IRC: #motkraft@irc.indymedia.org
last.fm: Motkraft
Creeper