Konceptet stadsgerilla

Kategori: Kärleken beväpnad

Dra en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva! Att bli angripen av fienden är inte dåligt utan bra!

"Vad oss beträffar, anser jag att det är illa om en person eller partiet inte blir angripen av fienden. För i så fall skulle detta utan tvekan betyda att vi sjunkit till fiendens nivå. Det är bra om vi blir angripna av fienden, eftersom detta bevisar att vi dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva. Det är ännu bättre om fienden angriper oss ursinnigt och utmålar oss som helsvarta och utan ett enda försonande drag. Detta visar att vi inte enbart har dragit en klar skiljelinje mellan fienden och oss själva utan också uppnått ganska mycket i vårt arbete."
Mao Tse Tung
26 maj 1939

I. Konkreta svar på konkreta frågor

"Jag står fast vid att den som inte undersökt saken inte heller har någon talan."
Mao

Några kamrater är redan färdiga med sin dom mot oss. För dem är det "den borgerliga pressens demagogi" som satt denna "anarkistiska grupp" i förbindelse med den socialistiska rörelsen. Genom att på ett felaktigt och förtalande sätt använda begreppet anarkism, får det samma innebörd som Springerpressen ger begreppet. Vi vill inte föra diskussionen på en sådan ynklig nivå.

Många kamrater vill veta var vi står någonstans. Brevet till 883 i maj 70, var alltför allmänt; den bandupptagning som Ray (1) hade, och som Spiegel publicerade utdrag ur, var hursomhelst inte autentisk. Den härstammade från en privatistisk diskussion. Ray ville använda bandupptagningen som stöd för minnet i ett självständigt arbete. Hon satte dit oss, eller så överskattade vi henne. Om vår praktik vore så överilad som vissa formuleringar i bandet, så skulle vi redan åkt fast. Spiegel betalade Ray ett honorar på 1000 dollar för det.

Det är helt klart att nästan allt som tidningarna skriver om oss, och som de skriver det: allt - är förljuget. Kidnappningsplaner mot Willy Brandt ska stämpla oss som politiska halvidioter, och genom kopplingen mellan oss och barnarov försöker man framställa oss som förbrytare, helt hänsynslösa i valet av medel. Detta går ända in i de "bevisade detaljerna" i Konkret, där man förstås bara rafsat ihop helt ovidkommande småsaker. Att det skulle finnas "officerare" och "soldater" hos oss, "att vissa står under andras lydnad", att någon någonsin skulle ha "likviderats", att kamrater som skilt sig från oss, skulle behöva vara rädda för något, att vi skulle ha tvingat oss in i lägenheter med höjda puffror eller skaffat oss pass, att vi skulle ha utövat "gruppterror" - allt det är bara skitsnack.

Den som föreställer sig att organiseringen av illegal väpnad kamp försiggår med frikårer och hemliga domstolar, den vill själv ställa till pogromer. Psykiska mekanismer som producerar sådana projektioner, har analyserats i Horkheimer/Adornos "Autoritäre persönlichkeit" och i Reichs "Massenpsychologie des faschismus", i samband med fascismen. Den revolutionära tvångskaraktären är en contradictio in adjecto - en motsättning som bara inte går ihop. En revolutionär politisk praktik förutsätter under rådande omständigheter - och förmodligen alltid - en permanent integration av individuell karaktär och politisk motivation, dvs politisk identitet. Marxistisk kritik och självkritik har ingenting med "självbefrielse" att göra, men däremot allt med revolutionär disciplin. Den som bara ville "bli en rubrikernas man" i detta sammanhang, var helt säkert inte ens någon "vänsterorganisation", som - anonymt - skulle stå som författare, utan Konkret själv, vars utgivare även annars bedriver image-vård som Eduard Zimmermanns vänstra hand, för att hävda denna smörjiga lilla skrift i en bestämd marknadslucka.

Även många kamrater sprider en mängd lögner om oss. De skor sig på att vi bott hos dem, att de skulle ha organiserat vår resa till Mellersta östern, att de vore informerade om kontakter, om bostäder, att de uträttat saker för oss, fastän det inte alls är på det sättet. En del vill bara visa att de är med i "innegänget". Det var vad som hände Günther Vogel som inför Dürrenmatt blåste upp sig som befriare av Andreas Baader, vilket han nog lär ha ångrat då snutarna dök upp. Sedan är det inte så enkelt att dementera, även om dementin skulle motsvara sanningen. En del andra vill bevisa att vi är dumma i huvudet, opålitliga, oförsiktiga och helt urblåsta. På det sättet skapar de antipatier hos andra mot oss. I själva verket dömer de oss bara efter sig själva. De konsumerar. Vi har ingenting att göra med dessa pratmakare som avgör den antiimperialistiska kampen över en kopp kaffe. - Men det finns många sådana som inte skvallrar, som har en föreställning om vad motstånd innebär, som sett tillräckligt mycket för att önska oss framgång, som stöder oss, för att de vet att deras prylar inte är värda integration och anpassning på livstid. Lägenheten på Knesebeckstrasse 89 (Mahler-arresteringen) avslöjades inte på grund av något slarv från vår sida, utan genom förräderi. Angivaren var en av oss. Mot förräderi finns det inte något skydd för sådana som gör vad vi gör, mot att snutarna tar kål på kamrater, att någon inte står ut med terrorn, som systemet utvecklar mot dem som verkligen bekämpar det. De skulle inte ha makten om de inte hade medlen, dessa svin.

En del råkar genom oss i ett läge där de känner ett outhärdligt tryck att rättfärdiga sig. För att undvika en politisk uppgörelse med oss, ifrågasättandet av deras egen praktik genom vår praktik, vänder man till och med upp och ner på enkla fakta. Sålunda påstår man ex v fortfarande att Baader bara satt tre eller nio eller tolv månader, fastän det är lätt att ta reda på de verkliga uppgifterna: tre är för mordbrand, sex månader villkorligt sedan tidigare, uppskattningsvis sex månader för urkundsförfalskning etc. - han hade fortfarande rättegången framför sig. Av dessa 48 månader hade Baader suttit av 14 i tio olika fängelser i Hessen - nio omplaceringar på grund av dåligt uppförande, dvs, organisering av myterier; motstånd. Kalkylerna som fuskade ner straffet till tre, nio och tolv månader hade till syfte att till och med ta ifrån fritagningen av fångarna den 14 maj det moraliska berättigandet. På detta sätt rationaliserar en del kamrater sin rädsla för de personliga konsekvenserna som den politiska uppgörelsen med oss skulle kunna leda till.

Frågan om fritagningen skulle ha genomförts även om vi känt till att man skulle ha skjutit mot Linke (2) - den har ställts oss tillräckligt ofta - kan man bara besvara med nej. Frågan: vad hade hänt om, är emellertid mångtydig - pacifistisk, platonsk, moralisk, opartisk. Om man på allvar tänker igenom frågan om fritagningen av fångarna, ställer man inte en sådan fråga, utan söker själv efter svaret. Men folk vill med denna fråga veta om vi har brutaliserats så mycket som Springerpressen framställer det. Det är ett katekesförhör. Ett försök att dribbla bort frågan, att sammanföra revolutionärt våld och borgerlig moral, vilket är en omöjlighet. Med hänsyn till alla möjligheter och omständigheter fanns det inget skäl att anta, att en civilperson kunde och skulle blanda sig i det hela. Vi var helt klara över att snutarna inte skulle ta hänsyn till några civilpersoner. Tanken att man skulle kunna genomföra en fritagning utan vapen är rena självmordet.

Den 14 maj var det snutarna som sköt först - precis som i Frankfurt, då två av oss stack då de skulle arresteras, eftersom vi inte låter oss arresteras utan vidare. Snutarna avlossade hela tiden riktade skott. Delvis sköt vi inte alls, och då vi sköt var det inte för att träffa. I Berlin, Nürnberg, Frankfurt. Det kan man kontrollera, eftersom det är sant. Vi gör inte något "hänsynslöst bruk" av våra vapen. Den snut som befinner sig i motsättningen mellan sig själv som "Svensson" och kapitalistknekt, som låglöntagare och verkställande tjänsteman för monopolkapitalet, den snuten befinner sig inte i en nödvärnssituation. Vi skjuter då man skjuter på oss, och vi låter den snut löpa, som låter oss löpa.

Det är helt korrekt, då man påstår att det enorma spaningspådrag som satts igång mot oss riktar sig mot hela den socialistiska vänstern i Förbundsrepubliken och Västberlin.

De futtiga penningbelopp som vi snott, de enstaka bil- och dokumentstölder som vi gjort, och som vi efterspanas för, och det mordförsök som man försöker sätta dit oss för, räcker inte ensamma till för att rättfärdiga hela den här baletten.

De härskande som redan började inbilla sig att de hade denna stat och alla dess invånare och klasser och motsättningar i sitt grepp, har plötsligt blivit rädda. De trodde att de återigen reducerat de intellektuella till deras tidskrifter, slutit in vänstern i dess små kretsar, att de avväpnat marxism-leninismen och demoraliserat internationalismen. Men den maktstruktur som de representerar är förstås inte så sårbar som man skulle kunna tro, om man dömde efter deras fjompiga uppträdande. Man borde inte förledas av deras gnäll till att tro för mycket om sig själv.

Vi påstår att organiseringen av väpnade motståndsgrupper vid denna tidpunkt i Förbundsrepubliken och Västberlin, är riktig, möjlig och berättigad. Att det är riktigt, möjligt och berättigat att här och nu kämpa som stadsgerilla. Att den väpnade kampen som den "högsta formen av marxism-leninism" (Mao) nu kan och måste påbörjas, att det inte går att genomföra någon antiimperialistisk kamp i metropolerna utan stadsgerillan.

Vi säger inte att organiseringen av illegala väpnade motståndsgrupper kan ersätta legala proletära organisationer och inte heller att enstaka aktioner skulle kunna ersätta klasskampen, att den väpnade kampen skulle kunna ersätta det politiska arbetet i företagen och stadsdelarna. Vi påstår bara att den är en förutsättning för framgång och framsteg i den andra kampen. Vi är inga blanquister eller anarkister, fastän vi anser att Blanqui var en stor revolutionär, och inte alls ser ner på många anarkisters personliga heroism.

Vår praktik är ännu inte ett år gammal. Tiden är för kort, för att man redan nu ska kunna tala om resultat. Den stora publicitet som herrarna Genscher, Zimmermann & co (3) skaffat oss gör emellertid att vi redan nu anser tillfället lägligt ur propagandasynpunkt att komma med vissa betänkligheter.

"Men om ni vill veta vad kommunisterna tänker, så titta på deras händer och inte på deras mun", säger Lenin.

II. Metropolen Förbundsrepubliken

"Krisen uppstår inte så mycket genom ett stillestånd i utvecklingsmekanismerna, utan snarare genom utvecklingen själv. Eftersom dess enda mål är profitökning, livnär denna utveckling mer och mer parasitismen och slöseriet; den eftersätter hela sociala skikt, producerar växande behov, som den inte kan tillfredsställa och påskyndar sålunda sammanbrottet i det samhälleliga livet. Det krävs en monstruös apparat för att kontrollera de provocerade spänningarna och revolterna genom åsiktsmanipulation och öppen repression. Studentrevolten och de svartas rörelse i Amerika, krisen som det amerikanska samhällets politiska enhet har råkat in i, utvidgningen av studentstriderna i Europa, den häftiga pånyttfödelsen av och de nya innehållen i arbetar- och masskampen ända fram till explosionen i maj i Frankrike, den tumultartade samhällskrisen i Italien och det återuppväckta missnöjet i Tyskland, kännetecknar situationen."
Il Manifesto: Kommunismens nödvändighet. Ur tes 33

Il Manifesto-kamraterna (4) räknar upp Tyskland på sista plats i denna sammanställning, och kallar det som kännetecknar situationen här, lite vagt för "missnöje". Förbundsrepubliken, om vilken Barzel (5) för sex år sedan ännu sade, att den var en ekonomisk jätte, men en politisk dvärg, - dess ekonomiska styrka har inte avtagit sedan dess, men dess politiska styrka har däremot tilltagit, både inåt och utåt. Med bildandet av den stora koalitionen 1966 förekom man den politiska fara som spontant hade kunnat uppstå ur den recession som förestod vid den tiden. Med undantagslagarna har man skaffat sig instrumentet för att även i framtida krissituationer trygga ett enhetligt handlande från makthavarnas sida - enheten mellan den politiska reaktionen och alla dem som fortfarande skulle vara angelägna om legalitet. Den social-liberala koalitionen lyckades med att i stor utsträckning absorbera det "missnöje" som studentrörelsen och Den utomparlamentariska oppositionen hade kanaliserat. Det lyckades så till vida som det socialdemokratiska partiets reformism ännu inte kört fast i medvetandet hos dess anhängare, dess reformlöften även för stora delar av intelligentian skjuter upp det kommunistiska alternativets aktualitet och därmed tog udden av den antikapitalistiska protesten. Östpolitiken öppnar nya marknader för kapitalet, ombesörjer det tyska bidraget till utjämningen och alliansen mellan USA-imperialismen och Sovjetunionen - en allians som USA behöver för att få fria händer i sina aggressionskrig i tredje världen. Denna regering tycks också lyckas med att skilja den nya vänstern från de gamla antifascisterna och därmed än en gång isolera den nya vänstern från dess historia, arbetarrörelsens historia. DKP som har det nya kompanjonskapet mellan USA-imperialismen och Sovjetunionen att tacka för sin legalisering, organiserar demonstrationer för denna regerings östpolitik; Niemöller - en antifascistisk symbolfigur - värvar anhängare till SPD i de förestående valstriderna. - Under förevändning av "allmänt välstånd" tog den statliga dirigismen med löneriktlinjer och koncerterad aktion (6) fackföreningsbyråkratin i tyglarna. Septemberstrejkerna 69 (7) visade, att man hade spänt profitbågen alltför hårt. De visade i sitt förlopp som enbart ekonomiska strejker hur hårt man håller i tyglarna.

Det förhållandet, att Förbundsrepubliken med sina nästan två miljoner utländska arbetare kan använda en arbetslöshet på näst intill 10 procent i den recession som nu avtecknar sig, för att utveckla hela terrorapparaten, alla disciplineringsmekanismer, som innebär arbetslöshet för proletariatet, utan att behöva orka med en här av arbetslösa, utan att få massornas politiska radikalisering i baknacken, - det förhållandet visar ungefär hur starkt systemet är.

Förbundsrepubliken drar nytta av utsugningen av tredje världen, genom att vara delaktig i USA:s aggressionskrig genom utvecklings- och militärhjälp, utan att bära ansvaret för dessa krig, utan att behöva slåss med en inre opposition på grund av dessa krig. Utan att vara mindre aggressiv än USA-imperialismen, är den dock mindre lätt att angripa.

Imperialismens politiska möjligheter här är inte uttömda vare sig i sin reformistiska eller fascistiska variant. Dess möjligheter att integrera eller förtrycka de motsättningar som den själv framskapat är ännu inte utspelade.

Röda Armé Fraktionens koncept stadsgerilla grundar sig inte på en optimistisk uppskattning av situationen i Förbundsrepubliken och Västberlin.

III. Studentrevolten

"Ur insikten om det kapitalistiska maktsystemets enhetliga karaktär ger sig att det är omöjligt att skilja på revolutionen i "högborgen" från revolutionen i de "efterblivna områdena". Utan ett återupplevande av revolutionen i väst, kan det inte med säkerhet förhindras, att imperialismen genom sin egen våldslogik kan förledas att söka efter en utväg i ett katastrofalt krig, eller att supermakterna tvingar på världen ett förkrossande ok."
Il Manifesto. Ur tes 52

Att avfärda studentrörelsen som en småborgerlig revolt, innebär att reducera den till de självöverskattningar som ledsagade den. Det innebär att förneka dess ursprung i den konkreta motsättningen mellan borgerlig ideologi och borgerligt samhälle. Och det innebär slutligen att med insikten om dess med nödvändighet begränsade karaktär förneka den teoretiska nivå som den antikapitalistiska protesten redan nått.

Visst var det patos överdrivet med vilket studenterna som blivit medvetna om det psykiska eländet i vetenskapsfabrikerna, identifierade sig med de utsugna folken i Latinamerika, Afrika och Asien. Det är sant att jämförelsen mellan Bild-Zeitungs massupplaga här och massbombardemanget i Vietnam var en grov förenkling, och jämförelsen mellan ideologisk systemkritik här och väpnad kamp där var övermodig. Själva tron att man själv var det revolutionära subjektet - i den mån denna tro under åberopande av Marcuse (8), hade vunnit spridning - var dumdristig inför det borgerliga samhällets form och de produktionsförhållanden som grundlade det.

Det är den västtyska och västberlinska studentrörelsens förtjänst - i deras gatustrider, anlagda bränder, bruk av motvåld, alltså även i deras patos, överdrifter och okunskap, kort sagt: i studentrörelsens praktik, att ha rekonstruerat marxism-leninismen i medvetandet hos åtminstone intelligentian, som den politiska teori, utan vilken de politiska, ekonomiska och ideologiska fakta och deras uppenbarelseformer inte kan sammanjämkas, och det inte går att beskriva deras inre och yttre sammanhang.

Just därför att studentrörelsen utgick från den konkreta erfarenheten av motsägelsen mellan ideologin om vetenskapens frihet och den verklighet där universitetet utsattes för monopolkapitalets ingripande för att den inte var ideologiskt initierad, tappade den inte luften förrän den åtminstone teoretiskt hade gått till botten med sambandet mellan universitetets kris och kapitalismens kris. Tills de och deras offentlighet var klara över att det inte är "frihet, jämlikhet och broderskap", de mänskliga rättigheterna eller FN-stadgarna som utgör innehållet i denna demokrati; att det som gäller här är samma sak som alltid gällt för den kolonialistiska och imperialistiska utsugningen av Latinamerika, Afrika och Asien: underordning, disciplin och brutalitet för de förtryckta, för dem som ställer sig på deras sida, protesterar, bjuder motstånd och leder den antiimperialistiska kampen.

Studentrörelsen omfattade ideologikritiskt nästan alla områden av statlig repression som uttryck för imperialistisk utsugning: i Springerkampanjen, i demonstrationerna mot den amerikanska aggressionen i Vietnam, i kampanjen mot klasslagarna, i försvarskampanjen, mot undantagslagarna, i elevrörelsen. Expropriera Springer! Krossa NATO! Kamp mot konsumtionsterrorn! Kamp mot hyresterrorn! Kamp mot uppfostringsterrorn! var riktiga politiska paroller. De inriktade sig på aktualiseringen av de motsättningar som senkapitalismen själv framskapat i alla förtryckta människors medvetande, mellan nya behov och de nya möjligheterna till behovstillfredsställelse genom produktivkrafternas utveckling å ena sidan, och trycket från den irrationella underkastelsen å den andra.

Det som gav rörelsen dess självmedvetande var inte de utvecklade klasstriderna här, utan medvetandet om att vara en del av en internationell rörelse, att ha att göra med samma klassfiende som Vietcong, med samma papperstigrar, med samma pigs.

Studentrörelsens andra förtjänst är att ha brutit genom den gamla vänsterns provinsialistiska avskärmning: den gamla vänsterns folkfrontsstrategi som påskmarsch, Tyska fredsunionen, Tyska folkbladet, som irrationell förhoppning om det "stora jordskredet" vid valen, den parlamentariska fixeringen på Strauss här, Heinemann där, den pro- och antikommunistiska fixeringen på DDR, isoleringen, resignationen, den moraliska kluvenheten: beredd till varje offer, oförmögen till någon som helst praktik. Den socialistiska delen av studentrörelsen tog, trots teoretiska oklarheter - sitt självmedvetande ur den korrekta insikten att "det revolutionära initiativet i väst kan förlita sig på krisen i den globala jämvikten och framväxandet av nya krafter i alla länder" (tes 55, Il Manifesto).

Innehållet i vänsterns agitation och propaganda utgjordes av det som den huvudsakligen kunde åberopa sig på vad gällde tyska förhållanden: att de nationella stridernas perspektiv måste vara internationalistiskt inför imperialismens globalstrategi, att det först är kopplingen av nationella innehåll med internationella, traditionella kampformer som kan stabilisera ett revolutionärt initiativ. Den gjorde sin svaghet till sin styrka, eftersom den insett att detta var den enda möjligheten att förhindra förnyad resignation, provinsialistisk avskärmning, reformism, folkfrontsstrategi, integration - den socialistiska politikens återvändsgränder under post- och prefascistiska betingelser sådana som de existerar i Förbundsrepubliken och Västberlin.

Vänstern visste den gången att det skulle vara riktigt att förena socialistisk propaganda i företagen med det faktiska förhindrandet av leveranserna av Bild-Zeitung. Att det skulle vara riktigt att förena propagandan hos de amerikanska soldaterna att inte låta sig skickas till Vietnam med verkliga angrepp på militärflygplan till Vietnam, försvarskampanjen med faktiska angrepp på NATO-flygplatser. Att det skulle vara riktigt att förena kritiken av klasslagarna med sprängningen av fängelsemurar, kritiken av Springerkoncernen med avväpnandet av företagsskyddsvakterna, riktigt att sätta igång en egen sändare för att demoralisera polisen, att ha illegala bostäder till desertörerna från krigsmakten, att kunna förfalska legitimationshandlingar vid agitationen hos utländska arbetare, att förhindra napalmproduktionen genom industrispionage.

Och felaktigt att göra sin egen propaganda beroende av tillgång och efterfrågan, ingen tidning om inte redan arbetarna börjat finansiera den, ingen bil, då "rörelsen" ännu inte kan köpa den, inga sändare, eftersom man inte får licenser för sändare, inget sabotage för att kapitalismen inte bryter samman på en gång för det.

Studentrörelsen rasade ihop då dess specifika student-småborgerliga organisationsform, det "antiauktoritära lägret" visade sig olämpligt för att utveckla en praktik som var ändamålsenlig för dess mål. Dess spontanitet kunde inte heller utan vidare förlängas in i företagen, till en funktionsduglig stadsgerilla eller socialistisk massorganisation. Den brakade ihop eftersom studentrörelsens gnista - till skillnad från Italien och Frankrike - inte hade utvecklats till klasstridernas stäppbrand. Den kunde namnge målen och innehållen i den antiimperialistiska kampen - men då den själv inte var det revolutionära subjektet kunde den inte heller förmedla kampens organisatoriska former.

Röda Armé Fraktionen förnekar inte, till skillnad från den nya vänsterns proletära organisationer, sin förhistoria som studentrörelsens historia, där marxism-leninismen rekonstruerades som vapen i klasskampen och där den internationella kontexten för den revolutionära kampen i metropolerna upprättades.

IV. Praktikens primat

"Om ni vill ha direkt kännedom om ett visst ting eller en viss klass av ting, måste ni personligen deltaga i den praktiska kampen för att förändra verkligheten, för att förändra detta ting eller denna klass av ting, ty endast på detta sätt kan ni komma i kontakt med dem som företeelser; endast genom personligt deltagande i den praktiska kampen för att förändra verkligheten kan ni blottlägga detta tings eller denna klass av tings väsen och förstå dem.

Men marxismen framhåller teorins betydelse endast och just därför att den är vägledning till handling. Om vi har en riktig teori, men endast pratar om den, stoppar in den i ett fack men inte omsätter den i praktiken, då har denna teori, hur bra den än må vara, alls ingen betydelse."
Mao Tse Tung: Om praktiken

Den inriktning på studiet av den vetenskapliga socialismen som initierades av vänstern, socialisterna, som samtidigt var studentrörelsens auktoriteter, aktualiseringen av kritiken av den politiska ekonomin som deras självkritik av studentrörelsen, innebär samtidigt återvändon till skrivborden. Av deras paper-produktion, deras organisationsmodeller, den omständlighet som de genomförde sina förklaringar med att döma, skulle man kunna tro att det här var fråga om revolutionärer som gjorde anspråk på ledningen av våldsamma klasstrider, som om året 1967/68 var socialismens 1905 i Tyskland. Om Lenin 1903 i Vad bör göras? framhävde de ryska arbetarnas behov av teori och gentemot anarkister och socialrevolutionärer postulerade nödvändigheten av klassanalys och organisation och avslöjande propaganda, så var det för att det ägde rum klasstrider på massnivå. "det är just det, att arbetarmassorna är mycket uppskakade av det ryska livets eländighet, men vi inte förstår att samla upp och - om man så får säga - koncentrera alla dessa droppar och rännilar av folklig uppståndelse som väller fram ur det ryska livet i oändligt mycket större mängder än vi kan föreställa oss och tro, men som måste förenas till en mäktig ström." (Lenin: Vad bör göras?)

Vi betvivlar att det är möjligt att utveckla en strategi som förenar arbetarklassen i Förbundsrepubliken och Västberlin redan nu under de rådande betingelserna. Vi tror också att det är tveksamt om det går att skapa en organisation som kan vara uttryck och initiator för den nödvändiga föreningsprocessen på samma gång. Vi betvivlar att man kan "svetsa" ihop en allians mellan den socialistiska intelligentian och proletariatet genom programmatiska deklarationer eller anspråken på proletära organisationer. Dropparna och rännilarna av det tyska livets eländighet har hittills bara samlats upp av Springerpressen som kanaliserar dem till nya eländen. Vi påstår, att det inte kan ske någon föreningsprocess utan de socialistiska arbetarnas och de intellektuellas revolutionära initiativ, utan avantgardets praktiska revolutionära intervention, utan den konkreta antiimperialistiska kampen. Att alliansen kan upprättas endast i gemensamma strider, där den medvetna delen av arbetarna och de intellektuella inte ska ta över regin, utan gå i spetsen.

I organisationernas produktion av tidningar känner vi igen deras praktik som en, i allt väsentligt, konkurrenskamp mellan intellektuella där de tävlar om den bästa Marx-receptionen inför en imaginär jury som inte kan vara arbetarklassen, eftersom redan språket utesluter dess deltagande. Det är för dem mer genant att ertappas med ett felaktigt Marx-citat än med en lögn, då man talar om deras praktik. Sidhänvisningarna som anges i deras fotnoter stämmer nästan alltid, de medlemssiffror som de uppger i sina organisationer stämmer nästan aldrig.

De tycker att det är värre att förebrås för revolutionär otålighet än att korrumperas i sina borgerliga yrken; det är viktigt för dem att på lång sikt göra en avhandling på Lukács, men att på kort sikt låta Blanqui agitera förefaller dem suspekt. För sin internationalism ger de uttryck i betygssättningen av den ena eller andra palestinska kommandoorganisationen före alla andra - vita herrar som spelar upp sig som marxismens sanna förvaltare. De uttrycker internationalismen i mecenatskapets umgängesformer, genom att tigga hos rika vänner i Black Panthers (9) namn, och sedan hos fader vår få tillgodoräknat för egen del vad de är beredda att ge för sin avlat. Det är inte "segern i folkkriget" som de tänker på, utan det verkliga bekymret är för dem att ha gott samvete. Detta är inte en revolutionär interventionsmetod.

I sin "Analys av klasserna i det kinesiska samhället" (1926) ställde Mao revolutionens kamp i motsatsställning till kontrarevolutionens, som "revolutionens röda banér som lyfts i höjden av III Internationalen, som uppmanar alla förtryckta klasser i världen att samlas kring dess banér; det andra är kontrarevolutionens vita banér som lyfts i höjden av Nationernas Förbund som uppmanar alla kontrarevolutionärer att samlas kring dess banér".

Mao skilde på klasserna i det kinesiska samhället, allt efter hur de skulle välja mellan det röda och det vita banéret vid den kinesiska revolutionens fortskridande. Det var inte tillräckligt för honom att analysera de olika klassernas ekonomiska läge i kina. Även de olika klassernas inställning till revolutionen var beståndsdel i hans klassanalys.

Det kommer inte att finnas någon ledningsroll för marxist-leninisterna i framtida klasstrider, om inte avantgardet självt höjer den proletära internationalismens röda banér och självt svarar på frågan hur proletariatets diktatur ska upprättas, hur proletariatet ska uppnå en politisk maktställning, hur bourgeoisiens makt ska brytas och om det inte är förberett genom någon som helst praktik att besvara dem. Den klassanalys som vi behöver kan inte göras utan en revolutionär praktik, utan ett revolutionärt initiativ. De "revolutionära övergångskraven", som de proletära organisationerna ställt land och rike runt, som kamp mot intensifieringen av utsugningen, förkortning av arbetstiden, mot slöseriet av den samhälleliga rikedomen, lika lön för män och kvinnor och utländska arbetare, mot ackordshets etc - dessa övergångskrav är inget annat än facklig ekonomism, så länge man inte samtidigt svarar på frågan hur man ska bryta det politiska, militära och propagandistiska tryck som aggressivt ställer sig i vägen för dessa krav, om de ställs i klasstrider på massnivå. Men då kommer de - om det stannar vid dessa krav - inte att vara något annat än ekonomisk skit, eftersom det inte lönar sig att ta upp en revolutionär kamp och leda den till seger för sådana krav, om "segern innebär att principiellt acceptera att livet inte är revolutionärens högsta egendom" (Debray) (10). Med dessa krav kan man intervenera fackligt - "men arbetarklassens tradeunionistiska politik är just arbetarklassens borgerliga politik" (Lenin). Detta är inte en revolutionär interventionsmetod.

De så kallade proletära organisationerna skiljer sig - då de inte tar upp, utan opportunistiskt förtiger frågan om beväpningen som svar på undantagslagarna, försvaret, polisen, gränspolisen, Springerpressen - från DKP bara så till vida som de har ännu mindre förankring i massorna, är mer radikala i orden och mer på bettet teoretiskt.

I praktiken sänker de sig till medborgarrättskämparnas nivå, vilka vill nå så stor popularitet som möjligt. De understöder borgarnas lögner om att man ännu kan uträtta något i denna stat med den parlamentariska demokratins metoder. De uppmuntrar proletariatet att kämpa i strider som inför den statliga våldspotentialen bara kan förloras - på ett barbariskt sätt. "dessa marxistisk-leninistiska fraktioner eller partier" - skriver Debray med avseende på kommunisterna i Latinamerika - "rör sig inom samma politiska frågeställningar som bourgeoisien behärskar. I stället för att förändra dem har de bidragit till att förankra dem ännu hårdare..."

Dessa organisationer bjuder inte något politiskt perspektiv åt de tusentals lärlingar och ungdomar som av sin politisering under studentrörelsen drog slutsatsen att de skulle undandra sig utsugningen i företagen. De föreslår dem i stället att återigen anpassa sig till den kapitalistiska utsugningen. Gentemot ungdomskriminaliteten intar de i praktiken samma ståndpunkt som fängelsedirektörerna, gentemot kamraterna på kåken samma ståndpunkt som deras domare, gentemot underground samma ståndpunkt som socialarbetarna.

Utan praktik är läsningen av kapitalet bara borgerliga studier. Utan praktik är programmatiska deklarationer bara struntprat. Utan praktik är den proletära internationalismen bara skrävel. Att ta ställning för proletariatet i teorin innebär att ta ställning för det även i praktiken.

Röda Armé Fraktionen talar om praktikens primat. Om det är riktigt att nu organisera det väpnade motståndet är avhängigt av om det är möjligt, och det kan man bara nå insikt om i praktiken.

V. Stadsgerilla

"Man måste sålunda på lång sikt i strategiskt avseende betrakta imperialismen och alla reaktionärer till sitt väsen som det som de i verkligheten är, som papperstigrar. Det måste vi grunda vårt strategiska tänkande på. Å andra sidan är de emellertid återigen levande järnhårda verkliga tigrar, som äter människor. Det måste vi grunda vårt taktiska tänkande på."
Mao Tse Tung 1 12 58

Om det stämmer att den amerikanska imperialismen är en papperstiger, dvs att den slutligen kan besegras; och om de kinesiska kommunisternas tes är riktig, att segern över den amerikanska imperialismen blir möjlig, genom att man för kampen mot den i alla världens hörn, så att imperialismens krafter på så sätt splittras och genom sin splittring blir övervinnliga - om detta är riktigt, då finns det inget skäl att utesluta eller utelämna något land eller någon region ur den antiimperialistiska kampen för att revolutionens krafter är särskilt svaga just där och reaktionens krafter särskilt starka. På samma sätt som det är felaktigt att nedslå revolutionens krafter, genom att man underskattar dem, är det felaktigt att föreslå dessa krafter att kämpa i strider där de bara kan förbrännas och krossas. Motsättningen mellan de ärliga kamraterna i organisationerna - låt oss för en gång skull bortse från dem som bara låter munnen gå - och Röda Armé Fraktionen är den, att vi förebrår dem att nedslå revolutionens krafter och de misstänkliggör oss för att förbränna dem. Att vi därmed angivit den riktning i vilken fraktionen av kamrater som arbetar i företag och stadsdelar och Röda Armé Fraktionen spänner bågen för högt, om de alls gör det, svarar mot sanningen. Dogmatism och äventyrspolitik har ju alltid varit de karakteristiska avvikelserna i perioder av revolutionär svaghet i ett land. Eftersom anarkisterna i alla tider varit de häftigaste kritikerna av opportunismen, utsätter sig var och en som kritiserar opportunismen för förebråelsen att vara anarkist. Det är på sätt och vis ganska uttjatat.

Konceptet stadsgerilla härstammar från Latinamerika. Stadsgerillan är där vad den också bara kan vara här: en revolutionär interventionsmetod av totalt sett svaga revolutionära krafter.

Stadsgerillan utgår från att det inte kommer att finnas någon preussisk marschordning, där många så kallade revolutionärer vill leda folket i den revolutionära kampen. Den utgår från att det kommer att vara försent att förbereda den väpnade kampen, då situationen är mogen för en sådan. Att det inte kommer att finna någon revolutionär orientering utan ett revolutionärt initiativ, i ett land vars våldspotential är så stor, vars revolutionära traditioner är så svaga och söndertrasade som i Förbundsrepubliken, även om betingelserna för revolutionär kamp kommer att bli mer gynnsamma än de redan är - på grund av själva den politiska och ekonomiska utvecklingen i senkapitalismen.

Stadsgerillan är i så måtto konsekvensen av den parlamentariska demokratins negation genom dess egna representanter, liksom den är ett svar på undantagslagar och handgranatlag, och en beredskap att kämpa med de medel som systemet självt har förberett för att eliminera sina motståndare. Stadsgerillan grundar sig på erkännandet istället för apologin av fakta.

Studentrörelsen visste redan till en del vad stadsgerillan kunde uträtta. Den kan konkretisera den agitation och propaganda som vänsterarbetet ännu är reducerat till. Det kan man föreställa sig för Springerkampanjen den gången och för Cabora Bassa-kampanjen (11) som initierades av Heidelberg-studenterna, för husockupationerna i Frankfurt. Men också med tanke på den militärhjälp som Förbundsrepubliken ger till comprador-regimer i Afrika, med tanke på kritiken av straffverkställigheten och klasslagstiftningen, företagsskyddsstyrkorna och lagstiftningen inom företagen. Den kan konkretisera den verbala internationalismen som anskaffandet av vapen och pengar. Den kan avtrubba systemets vapen, illegaliseringen av kommunister, genom att organisera underjordiskt arbete som inte kan kommas åt av polisen. Stadsgerillan är ett vapen i klasskampen.

Stadsgerilla är väpnad kamp, i så måtto som det är polisen som hänsynslöst gör bruk av sina skjutvapen och klasslagstiftningen som frikänner Kurras (12) och levande begraver kamrater om vi inte hindrar dem från det. Stadsgerilla innebär att inte låta sig demoraliseras av systemets våld.

Stadsgerillan inriktar sig på att förstöra den statliga maktapparaten på enstaka punkter, att på vissa ställen sätta den ur spel, att förstöra myten om statens allestädes närvaro och osårbarhet.

Stadsgerilla förutsätter organiseringen av en illegal apparat, lägenheter, vapen, ammunition, bilar, papper. Vad man särskilt måste beakta i detta avseende har beskrivits av Marighela i boken "Minihandbok för stadsgerilla". Vad man dessutom måste beakta är vi beredda att tala om när som helst för vem som helst som måste veta det för att kunna sätta det i verket. Vi vet inte mycket än, men vi vet en del.

Det är viktigt att man har gjort legala politiska erfarenheter redan innan man beslutar sig för att kämpa med vapen. I de fall där man går med i den revolutionära vänstern utifrån ett alamodiskt behov, så gör man klokt i att bara delta i sådant, som tillåter att man drar sig tillbaka igen. Röda Armé Fraktionen och stadsgerillan är den fraktion och den praktik, som bekämpas hårdast, eftersom de drar en klar skiljelinje mellan sig och fienden. Det förutsätter en politisk identitet, det förutsätter att man redan gått igenom vissa läroprocesser.

Vårt ursprungliga organisationskoncept innehöll förbindelsen mellan stadsgerilla och basarbete. Vi ville, att var och en av oss arbetade i stadsdelen eller företaget med de socialistiska grupperna som fanns där. Och på samma gång påverkade diskussionsprocessen, gjorde erfarenheter och lärde sig. Det har visat sig att det inte går. Att kontrollen som den politiska polisen har över dessa grupper, deras möten, planer, diskussionsinnehåll redan nu sträcker sig så långt att man inte kan vara med i dessa arbeten om man dessutom vill vara okontrollerad. Att den enskilde inte kunde förena det legala arbetet med det illegala.

Stadsgerilla förutsätter att man är klar över sin egen motivation, att man är säker på att Bild-Zeitungs-metoderna inte längre biter på en. Att antisemitism-kriminella-undermänniskor-mord och brandsyndromet, som de använder på revolutionärer, hela den där skiten som bara de kan utsöndra och artikulera och som ännu påverkar många kamrater i deras omdöme om oss - att allt detta inte längre träffar en.

För självfallet kommer inte systemet att överlämna terräng åt oss, och det finns inga medel - inte ens förtal - som det inte skulle vara fast beslutet att använda mot oss.

Och det finns ingen offentlighet som har något annat mål än att tillvarata kapitalets intressen på det ena eller andra sättet. Det finns ännu inte någon socialistisk offentlighet som når utöver sig själv, sina kretsar, sin manuella distribution, sina prenumeranter, som inte huvudsakligen utspelar sig i tillfälliga, personliga, borgerliga umgängesformer. Det finns inga publikationsmedel som inte kontrolleras av kapitalet, genom annonsering, skribenternas äregirighet att skriva in sig i det stora etablissemanget, genom radionämnderna, genom koncentration på pressmarknaden. Den härskande offentligheten är de härskandes offentlighet, som uppdelats i marknadsluckor och utvecklar skiktspecifika ideologier som sprids på marknaden för deras självhävdelse. Den journalistiska kategorin är: försäljning. Nyheten som vara, informationen som konsumtion. Det som inte kan konsumeras, måste äckla dem. Insändarspalter i de annonsintensiva publikationsmedlen, publikundersökningar vid TV - allt detta kan inte låta några motsättningar uppstå mellan sig och systemet, inga antagonistiska, med följder. Den som vill hålla kvar sig på marknaden, måste hålla sig till marknadens mäktigaste opinionsbildare, dvs beroendet av Springerkoncernen växer i samma takt som Springerkoncernen, som börjat köpa in lokalpressen också. Stadsgerillan har inget annat att vänta sig från denna offentlighet än förbittrad fientlighet. Den måste orientera sig efter marxistisk kritik och självkritik, och inget annat. "den som inte är rädd för att slitas i fyra delar, vågar dra ner kejsaren från hästen", säger Mao i detta sammanhang.

Långsiktighet och vardagsslit är postulat som gäller för stadsgerillan, särskilt som vi inte bara pratar utan skrider till handling. Utan att hålla reträtten till borgerliga yrken öppen, utan att än en gång kunna lägga revolutionen på hyllan i radhuset, utan att heller med patos vilja något annat än det som Blanqui uttryckte: "det är revolutionärernas plikt att alltid kämpa, trots allt kämpa, till döden kämpa ".

Det existerar inte någon revolutionär kamp och kommer heller inte att existera någon utan denna moral: Ryssland, Kina, Kuba, Algeriet, Palestina, Vietnam. Somliga säger att de politiska möjligheterna till organisering, agitation, propaganda inte på långt när är uttömda, men först då de verkligen är det, kan man ta upp frågan om beväpningen. Vi säger: de politiska möjligheterna kommer inte att kunna verkligt utnyttjas tills man inser att målet, den väpnade kampen är politiseringens mål, tills den strategiska bestämningen att alla reaktionärer är papperstigrar kan skönjas bakom den taktiska bestämningen att de är förbrytare, mördare, utsugare.

Vi ska inte tala om "väpnad propaganda" utan verkställa den. Fritagningen av fångarna gjordes inte av propagandistiska skäl, utan för att plocka ut folk. Bankrån som man försöker tillskriva oss, skulle även vi bara göra för att få tag i pengar. De "strålande framgångar" som Mao säger att vi måste ha uppnått, "om fienden utmålar oss som helsvarta", är bara på ett begränsat sätt våra egna framgångar. Det ramaskri som stämdes upp mot oss, har vi mer våra latinamerikanska kamrater att tacka för, på grundval av den klara skiljelinje som de drog upp mellan sig och fienden, så att de härskande här så "ursinnigt angrep" oss, för att vi misstänktes för några bankrån, som om det som vi börjat bygga upp genom Röda Armé Fraktionens stadsgerilla, redan hade funnits till.

VI. Legalitet och illegalitet

"Revolutionen i väst, utmaningen av den kapitalistiska makten i högborgarna är stundens bud. Den är av avgörande betydelse. Den nuvarande världssituationen känner ingen plats och inga krafter som är i stånd att garantera en fredlig utveckling och en demokratisk stabilisering. Krisen tillspetsas tendentiellt. Att nu provinsialistiskt avskärma sig eller skjuta upp kampen till senare, innebär att man själv kommer att dras med i den omfattande undergångens strömvirvel."
Il Manifesto. Ur tes 55

Anarkistemas paroll "förstör det som förstör er", inriktar sig på direkt mobilisering av basen, av ungdomarna i fängelserna och hemmen, i skolorna och i utbildningen. Den riktar sig till dem som har det sämst; dess målsättning är spontan förståelse och uppmaning till direkt motstånd. Stokeley Carmichaels (13) Black Power paroll "trust your own experience", hade samma inriktning. Parollen utgår just från insikten om att det inte finns något i kapitalismen som trycker en, plågar, hindrar, belastar en, som inte har sitt ursprung i de kapitalistiska produktionsförhållandena. Att varje förtryckare, i vilken skepnad han än uppträder, är en representant för kapitalets intressen, det vill säga: klassfiende.

I så måtto är anarkisternas paroll riktig, proletär, klasskampsinriktad. Den är däremot felaktig i den mån den förmedlar falskt medvetande om att man bara behöver slå till, slå dom på käften, och att organisering inte är lika viktigt, disciplin något borgerligt, och klassanalysen överflödig. Utsatta för den skärpta repression som följer på deras aktioner och helt oskyddade, utan att ha beaktat dialektiken mellan legalitet och illegalitet organisatoriskt, arresteras de legalt. Den fras som myntats av vissa organisationer att "kommunister inte är så dumma att de gör sig själva olagliga" är det bara klasslagstiftningen som kan gå med på, ingen annan. I den utsträckning som frasen utsäger att de legala möjligheterna till kommunistisk agitation och propaganda, till organisering av politisk och ekonomisk kamp, absolut måste utnyttjas och inte lättvindigt får sättas på spel, är den korrekt - men det är ju inte alls vad den innefattar. Den innefattar att de gränser som klasstaten och dess lagar sätter för det socialistiska arbetet, räcker till för att utnyttja alla möjligheter, att man får hålla sig till begränsningarna, att man obetingat måste vika undan för illegala övergrepp från denna stat, eftersom de alla gånger kommer att legaliseras - legalitet till varje pris. Illegala arresteringar, terrordomar, övergrepp från polisen, utpressning och tvång från åklagarens sida - går det inte med det ena, så går det med det andra. Kommunister är inte så dumma att...

Den är opportunistisk. Den är osolidarisk. Den avskriver kamraterna som sitter inne, den utesluter organiseringen och politiseringen av alla dem som på grund av socialt ursprung och läge, inte kan överleva annat än som kriminella: undergroundfolket, subproletariatet, otaliga proletära ungdomsgästarbetare. Frasen tjänar den teoretiska kriminaliseringen av alla dem som inte går med i organisationer. Den utgör deras allians med klasslagstiftningen. Den är dum.

Legalitet är en maktfråga. Förhållandet mellan legalitet och illegalitet måste bestämmas genom motsättningen mellan reformistisk och fascistisk maktutövning. Representanterna för denna motsättning i Bonn är å ena sidan den social-liberala koalitionen, och Barzel/Strauss å den andra. De publicistiska representanterna är å den ena sidan ex v Süddeutsche Zeitung, Stern, tredje programmet i WDR och SFB, Frankfurter Rundschau; å den andra Springerkoncernen, Sender Freies Berlin, Zweites Deutsches Fernsehen, Bayernkurier. Hos polisen finns det München- och Berlinlinjen; i lagen löper motsättningen mellan Förvaltningsdomstolen och HD.

Den reformistiska linjen vill undvika konflikter. Detta ska ske genom institutionalisering (medbestämmande), genom reformlöften (ex v i straffverkställigheten), genom att röja upp bland överårigt konfliktmaterial (kanslerns knäfall i Polen t ex) genom att undvika provokationer (München-polisens och Förvaltningsdomstolens i Berlin mjuka linje t ex) genom det verbala erkännandet av missförhållanden (i den offentliga fostran i Hessen och Berlin t ex). Det hör till reformismens konfliktundvikande taktik att röra sig något innanför och något mindre utanför legaliteten. Det ger den ett sken av legitimering, med grundlagen under armen, inriktad på integration av motsättningar. Vänsterkritiken får rinna ut i sanden och ungsocialisterna får gärna stanna kvar i SPD. Det behöver inte råda något tvivel om att den reformistiska linjen är den effektivare linjen med avseende på långsiktig stabilisering av det kapitalistiska herraväldet. Men den är bunden till bestämda förutsättningar. Den förutsätter ekonomiskt välstånd, eftersom ex v München-polisens mjuka linje är mycket mer kostsam än Berlin-polisens tour de force - som polischefen i München också mycket träffande sade: "två polistjänstemän med maskingevär kan hålla tusen människor i schack, 100 poliser med batonger kan hålla l 000 människor i schack. Utan sådana instrument behövs det 300 till 400 poliser". Den reformistiska linjen förutsätter en föga eller inte alls organiserad antikapitalistisk opposition - vilket man också känner till från exemplet München.

Under täckmantel av politisk reformism, tilltar för övrigt monopoliseringen av statlig och ekonomisk makt - det som Schiller använder sin ekonomiska politik till, och Strauss (14) har genomfört med sin ekonomiska reform - en skärpning av utsugningen genom arbetsintensifiering och arbetsdelning inom produktionssfären, genom långsiktiga rationaliseringsåtgärder inom förvaltningen och servicesektorn.

Man har lärt sig från studentrörelsen och maj i Paris, att våldsackumulationen till några få händer kan åstadkommas mer motståndslöst om man undviker onödiga provokationer, som skulle kunna resultera i okontrollerbara solidariseringsprocesser. Därför har man ännu inte förbjudit de röda cellerna, därför tillät man KP som DKP - utan att ha upphävt KP-förbudet. Därför finns det fortfarande liberala TV-stationer och därför har vissa organisationer fortfarande råd att inte känna sig så enfaldiga som de faktiskt är.

Det legalitetsspelrum som reformismen erbjuder är kapitalets svar på studentrörelsens och den utomparlamentariska oppositionens attacker. Så länge man har tid att ge ett reformistiskt svar, är detta också det mest effektiva. Att satsa på denna legalitet, att lita på den, förlänga den metafysiskt, beräkna den statistiskt och bara vilja försvara den, innebär att man upprepar de misstag som gjordes i strategin för självförsvarszoner i Latinamerika, att inte ha lärt sig något, att ge reaktionen tid att formera sig, reorganisera sig, tills den inte illegaliserar vänstern, utan i stället krossar den.

Willy Weyer (15) är ju inte angelägen om att framtona som tolerant, utan håller manöver och det enda svar han ger den liberala pressen på dess kritik att han med sina alkoholkontroller gör alla bilister till potentiella kriminella, är ett fräckt: "vi fortsätter!" därmed påvisar han bara den liberala offentlighetens betydelselöshet. Eduard Zimmermann gör ett helt folk till poliser, Springerkoncernen ställer upp som Berlins polisledning, BZ-kolumnisten Reer skriver arresteringsorder åt Berlins häktningsdomare. Vad vi nu bevittnar är en fascistisk massmobilisering, kraftåtgärder, dödsstraff, slagkraft, massiva insatser. Den new look som Brandt/Heinemann/Scheel-administrationen gett politiken i Bonn är fasaden för denna mobilisering.

De kamrater som så ytligt umgås med frågorna om legalitet och illegalitet, har uppenbarligen satt det där med amnestin som man nu i efterhand desarmerar studentrörelsen med, i halsen. (16) Genom att upphäva kriminaliseringen av hundratals studenter, klarade dessa sig undan med blotta förskräckelsen, och samtidigt förebyggde man ytterligare radikalisering. Studenterna fick en energisk påminnelse om vad det borgerliga studentlivets privilegier och den sociala karriären är värda, trots att universiteten är vetenskapsfabriker. Sålunda upprättades återigen klassbarriärerna mellan dem och proletariatet, mellan deras privilegierade vardag som studier och ackordsarbetarens och ackordsarbeterskans vardag. Dessa fick ju inte amnesti av samma klassfiende. Sålunda förblir än en gång teorin skild från praktiken. Ekvationen: amnestin är lika med pacificering gick ihop.

Det socialdemokratiska väljarinitiativet som utgick från några ärevördiga författare - inte bara den där taskiga typen Grass - som ett försök till positiv demokratisk mobilisering, som försvar mot fascismen alltså, och därför beaktansvärd, förväxlar verkligheten på några förlag och redaktioner för radio- och TV-stationer, som ännu inte är underkastade monopolets rationalitet, som fortfarande släpar efter som överbyggnad, med hela den politiska verkligheten. De områden där repressionen skärpts är inte de som en författare i första hand har att göra med: fängelser, klasslagstiftning, ackordshets, olycksfall i arbetet, konsumtion på avbetalning, skola, bild och BZ, förstädernas bostadskaserner, utlänningsgetton - allt detta kommer författaren på sin höjd i estetisk beröring med, men knappast i politisk.

Legaliteten är parlamentarismens, socialsamarbetets, det pluralistiska samhällets ideologi. Den blir till fetisch då de som pockar på legalitet, ignorerar att man legalt kan avlyssna telefoner, legalt kontrollera post, att grannar utfrågas legalt, angivare betalas legalt, att man observerar människor legalt - att organiseringen av politiskt arbete, måste vara legal och illegal på samma gång, om man inte vill vara permanent utsatt för risken att hamna i den politiska polisens klor.

Vi satsar inte på spontan antifascistisk mobilisering genom terror och fascism och vi anser inte att legalitet bara är korruption. Vi vet också att vårt arbete ger förevändningar på samma sätt som alkoholen för Willy Weyer och den ökande kriminaliteten för Strauss och östpolitiken för Harzel. På samma sätt som det röda ljuset som jugoslaven körde förbi, ger förevändningar för taxiförarna i Frankfurt och handen i fickan gjorde det för den som mördade biltjuven i Berlin. Vi ger ytterligare förevändningar eftersom vi är kommunister, och det kommer an på om kommunisterna organiserar sig och börjar kämpa, ifall terror och repression bara leder till rädsla och resignation eller provocerar motstånd och klasshat och solidaritet, ifall allting kommer att gå så planenligt för imperialismen eller ej.

Eftersom det kommer an på om kommunisterna är så enfaldiga, att de låter vad som helst göras med sig eller bl a utnyttjar legaliteten för att organisera illegaliteten, i stället för att fetischisera det ena före det andra. Black Panther partiets och Gauche prolétariennes (17) öden grundar sig förmodligen på den feluppskattning som inte förstår den faktiska motsättningen mellan författning och författningsverklighet - en motsättning som skärps allteftersom motstånd organiseras. De förstod inte att legalitetens betingelser med nödvändighet förändras genom aktivt motstånd, och att det därför är nödvändigt att utnyttja legaliteten för politisk kamp och organisering av illegaliteten på samma gång, och att det är felaktigt att vänta på illegaliseringen som ett ödets slag från systemets sida. Illegaliseringen är då nämligen liktydig med ett krossande och då går ekvationen ihop.

Röda Armé Fraktionen organiserar illegaliteten som en offensiv position för den revolutionära interventionen. Att vara stadsgerilla innebär att föra den antiimperialistiska kampen offensivt. Röda Armé Fraktionen upprättar förbindelsen mellan legal och illegal kamp, mellan nationell och internationell kamp, mellan politisk och väpnad kamp, mellan strategisk och taktisk bestämning av den internationella kommunistiska rörelsen. Att vara stadsgerilla innebär att intervenera revolutionärt här och nu, trots de revolutionära krafternas svaghet i Förbundsrepubliken och Västberlin!

"Antingen är de en del av problemet, eller de är en del av lösningen. Däremellan finns ingenting. Hela skiten har undersökts och fastställts från alla sidor för årtionden och generationer sedan. Jag är bara av den uppfattningen att det mesta som händer i detta land inte längre behöver analyseras", säger Cleaver. (18)

Stöd den väpnade kampen!
Seger i folkkriget!
RAF

Text utgiven av Rote Armee Fraktion under titeln "Das Konzept Stadtguerilla" april 1971.
Tidigare publicerad i RAF: texter, Bo Cavefors Bokförlag, 1977.
Fotnoterna är skrivna av redaktionen för boken "Ausgewählte Dokumente der Zeitgeschichte: Bundesrepublik Deutschland (BRD) - Rote Armee Fraktion (RAF)", 1987. Översatta av Global Intifada.

Fotnoter:
(1) Michele Ray: fransk journalist.
(2) Georg Linke: bibliotekstjänsteman på Institutet för sociala frågor.
(3) Genscher var mellan 1969 och 1974 Västtysklands inrikesminister under den socialliberala koalitionen, därefter utrikesminister.
(4) Il Manifesto: betydande grupp i den italienska nya vänstern. 1969 uteslöts de ur det italienska kommunistpartiet (PCI); offentliggjorde i september 1970 tvåhundra teser: "Kommunismens nödvändighet. Il Manifestos plattform".
(5) Barzel: Från 1960 i riksstyrelsen för CDU. 62/63 minister för "Alltyska frågor i Adenauer-kabinettet", 1964 parlamentsordförande för CDU/CSU, 1971 partiordförande för CDU. Avgick från båda dessa poster 1973. 1982 förbundsminister för inomtyska förhållanden, 1983 talman i förbundsdagen, avgick 1984.
(6) Löneriktlinjer: av regeringen på förhand satta ramar för löneavtal; Koncerterad aktion: regelbundna överläggningar mellan regeringen, kapitalistsammanslutningar och fackföreningstoppen.
(7) Septemberstrejken 1969: en "vild" strejk, det vill säga en strejk som genomförs mot fackföreningsledningens vilja och under fredsplikt, i denna deltog ca 150 000 lönearbetare, främst inom stål- och gruvindustri.
(8) Herbert Marcuse: Förfäktare av den kritiska teorin som haft stort inflytande på APO (Den utomparlamentariska oppositionen). Har bl a skrivit: "Kritik av det rena förnuftet" (1966), "Den endimensionella människan" (1967) och "Människans befrielse" (1969).
(9) Black Panther Party: svart revolutionärt parti i USA, som betraktade storstadsghettona som USA:s inre kolonier, och som beväpnade dess invånare för att skydda dem mot övergrepp från statsapparaten; grundades 1966 av bl a Huey Newton och Bobby Seale. Efter en av de största polis- och rättskampanjerna i USA:s historia - under 18 månaders tid 1968/69 sköts 28 Black Panther-medlemmar av polisen - var partiet i upplösningstillstånd 1971.
(10) R. Debray: ledande propagandist för "foco"-teorin i Latinamerika. "Focoismen" säger att insatser av en liten kärna ("foco") revolutionära kämpar på landsbygden kan verka som den tändande gnistan för böndernas massuppror. Erfarenheten av kamperna leder till en proletarisering av bondebefolkningen, därigenom handlar gerillan som en ersättning för det leninistiska partiet. Debray "etablerade" sig senare och verkade som rådgivare för Frankrikes president Mitterand.
(11) Cabora-Bassa-dammen i Moçambique, den f d portugisiska kolonin, var det största dammprojektet i Afrika; 1969 var fem västtyska koncerner inblandade i byggprojektet, som skulle stärka Portugal ekonomiskt och politiskt; på uppförandet profiterade framför allt regimerna Sydafrika (Azania) och det dåvarande Rhodesia (idag Zimbabwe). Portugal ville bosätta en miljon européer där. Många afrikanska stater, även Afrikanska enhetsorganisationen (OAU) och befrielserörelsen FRELIMO (Moçambiques befrielserörelse) protesterade. FRELIMO skrev ett öppet brev till dåvarande förbundskanslern Brandt (SPD).
(12) Kurras: Polisen som den 2 juni 1967 sköt ihjäl studenten Benno Ohnesorg vid en demonstration mot shahen av Irans statsbesök i Västberlin.
(13) Stokeley Carmichael: ledande medlem i Black Power-rörelsen, som kämpade väpnat i USA.
(14) Strauss (CSU) var från 1953 till 1966 förbundsminister för "särskilda frågor", "atomfrågan", "försvar", samt var finansminister i den stora koalitionen (CDU/CSU/SPD-regeringen) till 1969, när Karl Schiller (SPD) var näringslivsminister.
(15) Weyer: på den tiden NRW-inrikesminister (FDP), bestämd förespråkare av upprustning och militarisering av polisen.
(16) Den dåvarande SPD/FDP-regeringen med Willy Brandt som kansler genomförde i maj 1970 en liberalisering av demonstrationsrätten: den dåvarande förbundspresidenten Gustav Heinemann (SPD) utropade en begränsad amnesti (straffrihet) för demonstrationsbrott från studentrörelsens dagar, för straffsatser som inte överskred åtta månader.
(17) Gauche prolétarienne: maoistisk organisation i den franska nya vänstern, som förbjöds i maj 1970. Som protest mot detta förbud gav Jean-Paul Sartre ut skriften "La Cause du People".
(18) Eldrige Cleaver: en av ledarna i Black Panther Party.