Fem teser om arbetarklassens kamp mot kapitalismen

Kategori: Vänster-, ultra- & rådskommunism

Följande text skrevs av Anton Pannekoek i mitten av 1940-talet och publicerades i tidskriften Southern Advocate for Workers Councils 1946. Teserna är till viss del bundna till sin tid men det är ändå förvånansvärt hur aktuella för arbetarklassens kamp de fortfarande är.

Fem teser om arbetarklassens kamp mot kapitalismen

I
Kapitalismen har under ett århundrades tillväxt ökat sin makt enormt, inte bara genom expandera över hela jorden utan också genom att utveckla nya former Med den har arbetarklassen ökat i makt, antal, koncentration och organisation. Dess kamp mot kapitalistisk utsugning och för makten över produktionsmedlen utvecklas också ständigt och måste anta nya former. Kapitalismens utveckling ledde till att makten över de viktigaste produktionsområdena koncentrerades i händerna på stora monopolistiska koncerner. De är intimt sammankopplade med statsmakten och dominerar den, de kontrollerar huvuddelen av pressen, de styr den allmänna opinionen. Den borgerliga demokratin har visat sig vara det bästa kamouflaget för storkapitalets politiska herravälde. Samtidigt finns i alla länder en allt tydligare tendens att använda statens organiserade makt för att koncentrera förvaltningen av nyckelindustrierna i dess händer, som en början till planekonomi. I tyskland förenade en statligt styrd ekonomi det politiska ledarskapet och kapitalisterna till en enad utsugande klass. I den ryska statskapitalismen är byråkratin kollektiv härskare över produktionsmedlen och håller genom en diktatorisk regering de utsugna massorna under sig.

II
Socialismen, som mål för arbetarnas kamp, är regeringens organisering av produktionen. Det innebär statssocialism, statstjänstemännens befäl över produktionen och direktörernas, teknikernas och tjänstemännens herravälde i fabrikerna. I den socialistiska ekonomin är denna apparat, som formar en välorganiserad byråkrati, den direkta härskaren över produktionsprocessen. Den förfogar över det totala produktionsresultatet, bestämmer hur stor del arbetarna ska erhålla i lön och använder resten till allmänna behov och sina egna. Under demokratin kan arbetarna välja herrar, men de är inte själva herrar över sitt arbete. De får bara en del av produktionsresultatet, som tilldelas dem av andra. De är fortfarande utsugna och har att lyda den nya härskarklassen. De demokratiska former, som antas eller avses följa med det, förändrar inte detta ekonomiska systems grundläggande struktur. Socialismen proklamerades som arbetarklassens mål, när den under sin framväxt kände sig maktlös, oförmögen att på egen hand gripa makten över fabrikerna och då vände sig till staten för att med hjälp av sociala reformer söka skydd från kapitalistklassen. De stora politiska partierna omfattade dessa mål. De socialdemokratiska och arbetarpartierna förvandlades till instrument för att ställa hela arbetarklassen i kapitalismens tjänst, i dess krig för världsherravälde liksom i fredstidernas inrikespolitik. Den engelska labour regeringen kan inte ens sägas vara socialistisk, den befriar inte arbetarna utan den moderniserar kapitalismen. Genom att avskaffa dess förnedrande och efterblivna drag, genom att införa statlig styrning och låta staten garantera fortsatta profiter, så stärker den kapitalets herravälde och förevigar utsugningen av arbetarna.

III
Arbetarklassens mål är befrielse från utsugning. Detta mål har inte uppnåtts och kan inte uppnås genom att en ny härskande och regerande klass ersätter bourgeoisien. Det kan bara förverkligas genom att arbetarna själva blir produktionens herrar.

Arbetarnas herravälde över produktionen innebär, för det första, att de anställda organiserar arbetet i varje fabrik och företag. Alla regler utformas genom beslut av arbetarkollektivet i stället för på order av företagsledaren och hans underhuggare. Detta kollektiv, som omfattar alla slags arbetare, specialister och tekniker som deltar i produktionen, beslutar i sina församlingar om allt det som rör det gemensamma arbetet. Regeln att de som har att utföra arbetet också - med hänsyn till helheten - ska bestämma över och ta ansvaret för det, kan användas på alla produktionsområden. Det innebär, för det andra, att arbetarna skapar sina organ för att förena de olika företagen till en organiserad helhet, som planerar ekonomin. Dessa organ är arbetarråden.

Arbetarråden är församlingar av delegater, representanter för personalen i olika fabriker eller delar av storföretag, som för fram de anställdas intentioner och åsikter och på grundval av dem diskuterar och beslutar i gemensamma spörsmål och som för tillbaka resultaten till sina uppdragsgivare. De formulerar och slår fast de nödvändiga reglerna och genom att förena olika åsikter till ett gemensamt resultat, så förbinder de delarna till en välorganiserad helhet. De är inte en permanent ledargrupp utan kan återkallas och bytas ut vid varje tidpunkt. De första embryona uppstod under inledningsskeendena i de ryska och tyska revolutionerna (sovjeter och arbeiterräte). De kommer att spela en allt viktigare roll i arbetarklassens utveckling.

IV
Politiska partier har hittills haft två funktioner. Först och främst åstundar de politisk makt, att dominera staten, gripa regeringsmakten och använda sin makt för att genomföra sitt program. För att uppnå sitt mål måste, för det andra, vinna de arbetande massorna för sitt program; med hjälp av sina läror klargöra och öka insikten eller genom sin propaganda helt enkelt göra dem till en hjord av anhängare.

Arbetarpartier har satt upp erövrandet av den politiska makten som sitt mål för att därigenom regera i arbetarnas intresse. De framställer sig själva som arbetarklassens förtrupp, dess mest klarsynta del. Kapabel att leda dess okunniga majoritet och handla i dess namn som dess representant. De låtsas som de kan befria arbetarna från utsugning. Emellertid kan en utsugen klass inte befrias genom enbart genom röstning eller genom att föra en ny grupp regerande till makten. Ett politiskt parti kan inte skapa frihet utan när de vinner, bara nya former av förtryck. Arbetarmassorna kan bara vinna frihet genom sin egen organiserade aktion, genom att ta sitt öde i egna händer, igenom att hängivet utnyttja alla sina tillgångar, genom att själva styra och organisera sin kamp och sitt arbete med hjälp av arbetarråden.

För partierna återstår de deras andra funktion; att sprida insikt och kunskap, att studera, diskutera och formulera sociala idéer och genom propaganda upplysa arbetarnas medvetande. Arbetarråden är arbetarklassens organ för praktisk handling och kamp; på partierna faller uppgiften att bygga upp dess andliga styrka. Deras arbete utgör en ofrånkomlig del av arbetarklassens befrielse.

V
Strejken är den mäktigaste kampformen mot kapitalistklassen. Strejker är nödvändiga, om och om igen, mot kapitalisternas tendens att öka sina profiter genom lönesänkningar, ökad arbetstid eller arbetsintensitet. Fackföreningarna har skapats som instrument för organiserat motstånd baserat på stark solidaritet och inbördes hjälp. I och med storföretagen tillväxt har kapitalets makt ökat så enormt att arbetarna bara i undantagsfall kan motverka försämringar av sina förhållanden. Fackföreningarna utvecklades till instrument för medling mellan kapitalister och arbetare; de upprättar avtal med företagen som de försöker påtvinga de ofta ovilliga arbetarna. Ledarna vill bli en erkänd del av kapitalets och statens maktapparat, som förtrycker arbetarna. Arbetarklassens rätt tar sig, under dessa omständigheter, formen av vilda strejker. De är spontana utbrott av massorna under lång tid av undertryckt motståndsanda. De är direkta aktioner där arbetarna tar sin kamp helt i egna händer och lämnar fackföreningarna och ledarna utanför.

Kampen organiseras av strejkkommitteer, de strejkandes delegater, valda och utsända arbetare. Genom diskussioner i dessa kommitteer skapar arbetarna sin enhet i handling. Utvidgandet av strejker till än större massor, den enda användbara taktiken för att tvinga fram eftergifter från kapitalet, är helt och hållet motsatt fackföreningarnas taktik att begränsa kampen och avsluta den så fort som möjligt. Sådana vilda strejker är förnärvarande arbetarnas enda verkliga klasskamp mot kapitalet. Här uppnår de frihet genom att själva välja och styra sina handlingar och utan att vara styrda av andra makter för andra intressen. Detta visar sådana klassprotersters betydelse för framtiden. När de vilda strejkerna blir alltmer utbredda så ställs de mot statens hela fysiska makt. De antar en revolutionär karaktär. När kapitalismen utvecklas till en organiserad världsregering - ännu blott i form av två tävlande makter som hotar att utrota hela mänskligheten - så antar arbetarklassens frihetskamp formen av en kamp mot statsmakten. Dess strejker antar karaktär av stora politiska strejker. Ibland världsomfattande strejker. Då måste strejkkommitteerna utveckla allmänna sociala och politiska funktioner och anta karaktär av arbetarråd. Revolutionär kamp om makten i samhället är på samma gäng kamp om makten över och i fabrikerna. Då utvecklas arbetarråden, kampens organ, samtidigt till produktionsorgan.

Anton Pannekoek
Texten är översatt av Leif Zetterberg.