Ett nej - många ja!

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

Att arbeta med radikal politik i en bredare rörelse kan vara problematiskt. Men lyckas vi förankra vår praktik bland andra organisationer öppnar det dörren för stora möjligheter.

Kyrkan i armkrok med vita overaller. Militanta antifascister diskuterar seminarieprogram tillsammans med Attac. Det är bredden och den brokiga sammansättningen som givit globaliseringsrörelsen dess styrka. Utan den radikala delen skulle rörelsen inte existera. De förde upp frågorna på dagordningen. Utan den "liberala" delen skulle den radikala vara isolerad och fängslad. Dessa flyglar står på samma gång både mot och med varandra.

Men självklart har olika organisationer olika målsättningar med att delta i de bredare folkrörelsesamarbeten som till stor del utgör globaliseringsrörelsen. Oftast är det en kamp om olika perspektiv mellan den "liberala" och den "radikala" flygeln som försöker att å ena sidan stärka tendensen till indefiniering och å andra sidan radikalisera hela rörelsen.

Bredden av rörelser ger en styrka. Den är också nödvändig för att vi ska få ett handlingsutrymme att agera i den utomparlamentariska vänstern. Men vi ska inte överbetona vårt beroende av den. Många organisationer som vi samarbetar med är i praktiken bara tomma skal. Vi behöver deras respektabla namn och de behöver våra aktivister för att det ska kunna bli någon form av verksamhet. De olika flyglarna av rörelsen har också olika behov och syften med samarbeten. I mångt och mycket handlar det om vem som har initiativet. När vi har initiativet så är det inte lika viktigt för oss att ha med de liberala organisationerna. Vi kan strunta i deras försök att ställa oss utanför så länge vi kan nå resultat och har framgång. Så skedde i Seattle och i Prag. Då vi är framgångsrika kommer de att söka sig till oss för att försöka surfa på och representera rörelsen. De ser oss som en rörelse som saknar röst, krav och program. Det är när vi är på defensiven och utsatta för repression som vi behöver dem, då är övriga rörelser livsviktiga för den radikala delen samtidigt som då har de mer etablerade rörelserna minst behov av att samarbeta med oss.

-Ingen del eller tendens av rörelsen kan på allvar räkna med att övertyga de andra i ett kortare perspektiv. Om de försöka utplåna de andra, så säkrar de segern för fienden. Som jag ser det, så är det att medvetet försöka förstöra eller påtvinga andra sina val, det enda som de facto ställer en grupp utanför rörelsen. Oavsett om de som gör detta anser sig själva vara anarkister, autonoma eller pacifister så uppför de sig som stalinister. Rörelsen måste vara som det samhälle den bygger: ett ställe för självständighet, mångfald och respekt, säger PGA-aktivsten El Viejo från Schweiz.

Representanterna tar över

Det finns ett politiskt tryck på globaliseringsrörelsen att klargöra vad den vill ha för alternativ till det här samhället, vad den själv vill lansera för politiska lösningar. Rörelsen ska kunna reduceras till några krav, skuldavskrivning och tobinskatt som gör vår politik förstålig. Det är här det är svårt att prata om globaliseringsrörelsen som en rörelse, eftersom den består av massor med olika analyser. Zapatisterna har använt den passande parollen "Ett nej, många ja". Ingen organisation har kunnat representera hela bredden.

Det tacksamma för makten är att de själva kan välja ut organisationer som representanter ur rörelsen och sedan säga att de har fört en dialog. Både skuldavskrivningskampanjen Jubel 2000 och Attac har uppvaktats flitigt av politikerna. Samtidigt pågår det en kamp inom globaliseringsrörelsen att representera den. Flera organisationer har kämpat för att kunna definiera vad rörelsen är, skapa sig hegemoni och ett problemformuleringsprivilegium. Attac har starkast lyfts fram, och av politiker, media och högern fått personifiera globalisieringsrörelsen. Men vare sig Göteborgsaktionen, Attac eller Rättvisepartiet kan representera helheten. Det är här problemet med makthavarnas försök till dialog blev uppenbart. I Genua och Göteborg slöts avtal med myndigheterna men många av demonstranterna stod utanför dessa organisationer och följde dem inte. När det deltar 30 000-40 000 personer i protester, så låter sig de inte representeras av organisationer. Att utge sig för att representera dem blir bara ett bedrägeri. När tusentals människor samlas måste det till någon form av dialog eller förhandling med myndigheterna. Men rörelsen har litat för mycket på att staten skulle respektera rörelsens agerande. Rörelsens representanter påstår att de kan förhandla för helheten, driver sina krav, hittar kompromisser utan stöd och kommer i praktiken att fungera disciplinerande på protesterna eftersom de hamnar i en medlarposition mellan demonstranterna och makten.

Efter Göteborg och Genua är det tydligt att de som försökte representera rörelsen flyttat fram positionerna inom samarbeten, trottar, vänsterpartiet och Attac, samtidigt som den utomparlamentariska vänstern har haft svårt och veta hur den ska gå vidare.

Dialog i kris

Samtidigt kan vi se att den politiska medlingen och dialogen hamnade i en kris i och med Göteborg och Genua. Detta blev också en kris för rörelsens representanter.

-I Genua såg vi slutet på den politiska medlingen mellan rörelser och institutioner. Jag tänker på den månad som Genua Social Forum satt i direkta förhandlingar med regeringen, under tiden som oppositionen, center-vänstermedlemmarna i riksdagen inte sade något av betydelse. I Genua dog den institutionaliserade vänstern. Försök att tänka dig skammen hos vänstern som hjälpte till att förbereda G8-mötet och sedan finner sig själv stå ansikte mot ansikte med bilderna från de brutala misshandlarna och Carlo liggandes död på asfalten. De stammar och har inget att säga. Och ändå, förberedelsen för G8 var deras verk, säger Luca Casarini, talesperson för de italienska vita overallerna.

Att föra in konfliktperspektiv

Demonstrationer i sig är inget hot mot makten, hur många de än samlar. I Göteborg försökte sossarna surfa på protesterna och säga att de förde samma politik som dem ute på gatorna fast inne i de globala maktforumen. Det är först när makten känner att en rörelse är på väg att radikaliseras och glida dem ur händerna som de ser den som ett politiskt hot och tvingas ta hänsyn till dess politik. Här har vår roll kommit in.

Ett av våra syftena med att delta i bredare samarbeten har varit att försöka radikalisera de andra organisationerna, både i teorin och praktiken. Teorin har alltid varit ett av våra svagare kort. Men vi har haft vissa grundläggande synsätt med oss som vi försökt föra in. Det bärande för oss är att folkrörelsesamarbetena ska försöka arbeta självständigt, autonomt, från stat och kapital. Nyorganiseringen av den globala ekonomin och de överstatliga organisationerna behöver social stabilitet. Därför har de ett intresse att knyta rörelser till sig, NGO:s har i många fall fått bli systemets förlängda arm. Uppknytandet av sociala rörelser är avgörande för staternas förmåga att disciplinera och ta udden av protester. Även om det finns mer eller mindre i alla politiska riktningar så finns det starkast inom socialdemokratin. De vill skapa "dialogforum" med rörelser och det är viktigt för dem att synas med radikala rörelser. Därför har uppgiften för de radikala rörelserna varit att föra in ett konfliktperspektiv: att samhället inte är en intressegemenskap, värna folkrörelsers självständighet och inte arbeta för att reformera institutioner. Vi har försökt att uppmuntra till att konkret hitta former för massmilitans och motstånd, politiska rörelser ska inte gå att reducera till enbart opinionsbildande krafter. Vi har gått in i samarbeten och försökt göra konflikten legitim och hitta konfrontativa former där andra organisationer kan delta eller ge ett indirekt stöd till. Vi vill hitta en form av konfrontation som ändå är öppen, som vädjar till kommunikation och som synliggör konflikterna i samhället, snarare än samförståndet.

Inför Göteborg arbetade vi utifrån detta synsätt. AFA och Globalisering Underifrån planerade sina blockader och inträngningar för att störa toppmötets öppnande. Genom en vadderad mur av människor skulle de vita overallerna skydda mot polisbatonger och skapa ett område bakom där folk kunde delta utan att riskera att drabbas av våld. Reclaim the Citys gatufest planerades konfrontativt att läggas bredvid EU-delegaternas middag.

Vita overaller

I Italien föddes konceptet med de vita overallerna ur en liknande diskussion inom den autonoma vänstern. Luca Casarini, talesperson för de vita overallerna, har försökt klargöra deras idéer i flera artiklar i tidningen Il Manifesto.

- Fred kan påtvingas oss, och det är en fälla vi måste undvika. Vi får inte bli omedvetna instrument som utlöser påförandet av en social fred. Vårt problem är hur vi ska bryta upp den satta mediascenen. För två, tre år sedan hade vi en lång diskussion om hur vi skulle agera i en konflikt utan att det blev destruktivt. Vår teknik var annorlunda: vi gick öppet ut med vad vi skulle göra, lät det bli offentligt känt att om polisen skulle attackera oss, så skulle vi försvara oss med sköldar och kroppsskydd. Detta var vår regel eftersom det var avgörande att vi skapade konflikter och konsensus kring de mål vi satte upp för oss själva, säger Luca Casarini.

AFA tänker om

Diskussionen bland de autonoma i Köpenhamn går i liknande banor inför det kommande EU-toppmötet hösten 2002. Redan inför Göteborg försökte de få igenom en linje inspirerade av massaktionerna i Seattle och de vita overallerna.

-Vi är mer det vita blocket än det svarta blocket i Danmark just nu, säger Preben från AFA Köpenhamn.

Diskussionerna inom danska vänstern har på ett tidigt stadium börjat kretsa kring våld. Flera röster har höjts för att AFA ska stängas ute från folkrörelsesamarbeten.

-Vänstern i Danmark satte sig i en defensiv position efter Göteborg. De började diskutera om de skulle hålla sina demonstrationer på någon annan plats i staden, eller i någon annan stad vid EU-toppmötet här. Helt far out, säger Preben.

Detta har lett till att AFA fått omformulera sina strategier och inte kommer att ställa upp som organisation. Istället för gatukonfrontationer, blockader och inträngningar kommer de att satsa på civil olydnad.

-Detta är inte ett politiskt val, utan ett taktiskt. Det gäller att få vänstern att gå med på att det är realistiskt med civil olydnad utan att det utvecklas till kravaller. Vi måste fortsätta föra fram aktioner, som är direkta och radikala. Men vi kan inte göra dem så att de leder till utdefiniering. Vid ena sidan finns demoniseringen, vi utmålas som huliganer och terrorister, för andra sidan finns omfamningen. Syftet är att splittra rörelsen i två, vi måste hitta en mellanväg, säger Preben.

Det är där poängen med de vita overallernas koncept kommer in. Genom att kalla det ickevåld vill Preben försöka göra konfrontationen legitim igen. Ickevåld är inte detsamma som fredlig, kravall och konfrontation behöver inte vara samma sak, menar han.

-Det är sådana former av civil massolydnad som vi tittar på, som i Seattle, protesterna mot Castor-transporterna i Tyskland och de vita overallerna. I Quebec höll de en stor karneval som rev ner staketen. De är radikala nog för att inte omfamnas. Det behöver inte vara en aktion utan flera aktioner samtidigt, säger Preben.

Globaliseringsrörelsen har en helt ny dynamik, medan de autonoma kört fast i gamla hjulspår menar Preben.

-Moraliskt och politiskt var det som hände i Göteborg rätt. Aktionerna i Prag och Göteborg riktades mot institutioner som är illegitima. Men taktiskt var det diskutabelt, eftersom det nu börjar ske ett vänsteruppsving.

Diskussionen är inte färdig i Köpenhamn. De autonoma kommer att arbeta för en pluralistisk EU-demonstration och ge ett mer festligt uttryck för det vänsterradikala blocket.

-Det har vi redan gjort under flera års tid med våra första maj-demonstrationer. Se på lördagsdemonstrationen i Göteborg, feministblocket hade mer styrka och energi än oss. Men vi vet att många av de organisationer vi samarbetar med tycker att det svarta blocket är en viktig politisk signal för att visa på en militant vänster, säger Preben.

Form eller innehåll?

Som så ofta när det gäller autonom politik, så riskerar ofta formen att ta överhanden och politiken att komma i andra rummet. Det är både det svarta blocket och de vita overallernas problem i ett nötskal.

-Det är en fara när politiken knyts allt för hårt till en praktik, säger Preben. Kravallerna görs till en splittring mellan de radikala antikapitalisterna som blir lika med stenkastarna och de systembevarande som blir de fredliga. Detta har till exempel drabbat Attac där den politiska skiljelinjen löper mitt i. Om radikal antikapitalism blir synonymt med stenkastning går de radikala i Attac som inte använder sådana metoder över till de systembevarande.

De vita overallerna har dragit liknande slutsatser i Italien.

-De vita overallerna var ett experiment som försökte göra idén om konflikt legitim igen. Försök att föreställa dig Genua Social Forum. Där fanns katolikerna och vi, Arci, Cobas (gräsrotsfackförening), Lilliput-nätverket (rättvis handel-nätverk), skuldavskrivningskampanjer och Fiom. En kraftfull blandning. Vi agerade som de drivande kraften utan att försöka skaffa oss hegemoni. Som de vita overallerna har vi nått långt och ifrågasatt vad vi själva håller på med, säger Luca Casarini.

I Genua valde de att hänga av sig sina vita overaller. Konceptet hade nått sin gräns.

-Vi måste verkligen göra en ansträngning att försöka föra ut innehållet i vår radikalism, mer än som en form av kamp, även om de hänger väldigt mycket ihop med varandra... kanske för mycket. Men samtidigt, vi får inte gå tillbaka till att tala om våld och ickevåld som vi har gjort igenom hela Genua. Vi skulle inte ens känna till Susan George, om inte folk i Seattle hade bestämt sig för att stoppa det toppmötet, säger Luca Casarini till tidningen Il Manifesto.

En väg framåt

Vägen fram till Genua var klar, alla visste vad som gällde. Sommaren 2001 förändrade detta. Sedan kom terroraktionerna mot New York och USA deklarerade sitt krig mot terrorismen. Hela världsläget skakades om och globaliseringsrörelsen hamnade i en kris.

Alla är rörande överens om att globaliseringsrörelsen måste förankras mer i vår vardag. Peoples Global Action har valt att i allt högre grad satsa på arbetet mot privatiseringar för att få ner kampen på en lokal nivå, som exempelvis på den globala aktionsdagen vid WTO:s möte i Qatar i november. Arbetet mot toppmötena har varit viktigt och det kommer att fortsätta. Det har försatt dessa institutioner i en legitimitetskris. Nu måste vi fokusera på innehållet i kapitalismen snarare än dess representation.

Mobiliseringen till kapitalets toppmöten är omdiskuterad även i den utomparlamentariska vänstern.

-Toppmötesmotståndet är inte så viktigt, det tar energi från det lokala arbetet. Den mån vi deltar i den rörelsen måste det baseras på lokala mobiliseringar. Istället för att åka till Genua så mobilisera lokalt. I första hand måste frågor vi tar itu med vara frågor som berör en själv och arbetarklassen på ett direkt sätt. Utan lokal förankring blir toppmötesmotståndet en kravallcirkus. Men det positiva är att man känner att man är en del av en global rörelse, säger Berra från Autonomt Motstånd.

Frågan är bara hur vi satsar på en lokal kamp och samtidigt får med oss samtidigheten från den globala kampen. Risken är att vi skapar ett lokalt motstånd utan förmåga att sprida sig. Trots allt har "toppmötesresorna" betytt mycket för vår rörelse. Vid varje resa för aktivister med sig influenser, idéer, kampmetoder och framför allt energi med hem. Vår rörelse har berikats av att delta i protesterna i Amsterdam, Köln, Prag, Genua och de otaliga tyska antifa-demosar som folk har rest till. Mötena med andra aktivister skapar allianser, organisationsnamn i andra länder blir personer och ansikten. Där växer en starkare solidaritet fram.

Det gäller också att utvärdera och fortsätta att utveckla former för masskonfrontationer och mångfald, men som gör att vi undviker de fällor som gillrats och nya polisstrategier som utarbetats för att vända dessa former emot oss. Men att lämna konfrontationerna som arbetsform i de sociala protesterna vore döden för rörelsen. Bara en rörelse som kan nå effekt och visa på resultat kan fortsätta mobilisera folk.

-Framgångsrika rörelser är de som kan anpassa sig efter omständigheterna, använda våld när det verkligen är nödvändigt, men också humor, musik, förnuft och tålamod. Som kan vara envis i en situation och förhandla i en annan. Flexibilitet är nyckeln till överlevnad för allt levande, säger PGA-aktivisten El Viejo från Schweiz.

Viva zapata!

Återigen blickar globaliseringsrörelsen mot zapatisterna för att hämta inspiration. Zapatisterna har alltid försökt förankra kampen lokalt. Ett sätt har varit att hålla lokala rådslag, consultas. Inom PGA i Europa är detta en väg framåt som diskuteras, inte som ersättning utan som komplement och för att förankra det arbete som redan bedrivs idag. Planerna är att hålla consulats i de olika europeiska länderna som sedan ska koordineras på ett europeiskt plan samtidigt som EU-valet, som ett forum för att organisera en dubbelmaktstruktur i Europa och samtidigt visa på det odemokratiska i EU-parlamentet. Här öppnar sig dörren för den lokala förankringen och möjligheten att skapa en global rörelse av rörelser som inte bara arbetar med globaliseringsfrågor, utan tar sig an alla frågor i vårt liv.

I Italien försöker man bygga vidare på erfarenheten från Genua Social Forum och i varje italiensk stad växer det nu fram ett samhällsforum för att koordinera de sociala protesterna.

-Många människor har förutsett att denna höst kommer vi att gå in i en ny fantastisk fas av social kamp. När skolorna har blivit företag och sjukhusen behandlar hälsa som varor... Det är dessa faktorer som får mig att säga att fasen av civil olydnad har utmattats. Nu behöver vi gå vidare till civilt motstånd. Man måste se att alla aspekter av Genua Social Forum är i ett kristillstånd. Men detta behöver inte betyda paralysering utan ett erkännande av dess gränser för analyser, perspektiv och politisk agenda. De sociala forum som har skapats i varje stad är positiva, de bygger avgörande grundläggande allianser. Även om jag föredrar att inte se det som allianser utan som en social process i vilken rörelsen blir en magnet som utövar sitt inflytande på samhällsformer och verkligheter från ett avstånd. Det så kallade "svarta blocket" ska inte kriminaliseras. De är människor som tror att för att attackera kapitalismen så räcker det att krossa fönster. Det är deras "Krossa kapitalismen". Vi tänker på ett annat sätt. Vi ser det i termer av en process av social förändring där "nätverket av flera nätverk" blir en magnet som växer i styrka och stöder födelsen av andra sociala nätverk, säger Luca Casarini från de vita overallerna till Il Manifesto.

Olle Meurling