Gnistan som startade präriebranden

Kategori: Toppmötesprotester och globaliseringsrörelsen

Även den största präriebranden börjar med en gnista. I globaliseringsrörelsens fall utlöste protesterna mot WTO-mötet i Seattle 1999 en brand som fortfarande rasar över hela världen.

På två år har situationen för vänstern förändrats. Under två år har protestvågen mot den ekonomiska globaliseringen rullat på. Tio år efter ideologierna deklarerades döda, så har vänstern fått tillbaka självförtroendet och börjat omformera sig som en politisk kraft i samhället. Antikapitalism har återigen börjat diskuteras och den "fria" marknaden framtstår inte längre som den enda vägen. Förväntningarna var stora på den här sommaren. På fyra orter, i Göteborg, Barcelona, Salzburg och Genua, planerades stora protester vid de ekonomiska institutionernas toppmöten. Protesterna blev enorma, men det blev även motreaktionen från staterna. Makthavarnas tal om samförstånd och dialog avslöjades som den bluff det var, och staten visade sitt nakna ansikte: att den var beredd att öppna eld mot protesterna och gå över lik för att kunna fortsätta med den nyliberala politiken. Och med en ökad repression så ökar osäkerheten inom vänstern om hur man ska gå vidare. Om vägen för globaliseringsprotesterna har varit rak fram till Genua, det var hela tiden självklart vad nästa steg skulle bli, så står rörelsen idag och tvekar. Det är tydligt att vi behöver förändra våra strategier, att vi behöver analysera det nya läget. Ett första steg i att göra det är att titta tillbaka på de här två åren och se vad det var som gjorde dessa protester möjliga.

Från lokalt till globalt

Nittiotalets kamper hade svårt att sprida sig över nationsgränserna. Upploppen i Los Angeles 1992, zapatisternas kamp i Chiapas som inleddes 1994, franska arbetslöshetsprotesterna 1995 och den asiatiska strejkvågen 1995 för att ta några exempel, kom i första hand att beskrivas som lokala frågor, även om frön såddes till en global kamp.

För att kampen skulle ta fart runt om i världen behövdes att kamperna samverkade, inspirerade och stärkte varandra. Ett viktigt steg var att identifiera en motståndare som är global och drabbar alla (som i till exempel form av nyliberalismen, den ekonomisk globaliseringen, nationsgränser och övervakning). Dessa frågor gick bortom 90-talets identitetspolitiska rörelser, som kretsade kring nischade enfrågor som snarare ställdes mot varandra än samverkade. De nya globala rörelserna bildade snarare regnbågsallianser och hittade gemensamma nämnare.

En rörelse av rörelser har globaliseringsmotståndet kommit att kallas. Rötterna till denna rörelse finns också på flera håll. Alla strömningarna har spelat en roll och ingen kan sägas representera hela rörelsen. Zapatisterna var tidiga i att försöka bilda allianser med organisationer som hade vitt skilda mål från dem, mot den gemensamma fienden nyliberalismen. Ur dessa kontakter växte Peoples Global Action against "free" trade fram - en av de mest radikala och konfrontativt inställda grupperna mot globala institutionerna av globaliseringsrörerelserna. En annan rörelse är Attac, som lade sig på en mer reformistisk linje för att stärka de statliga och överstatliga institutionerna för att kunna tygla valutaspekulationen. Ur de franska arbetslöshetsprotesterna växte Europamarscherna fram som ordnade massdemonstrationer vid EU:s toppmöten. Bland radikala kristna organisationer drevs skuldavskrivningskampanjer som Jubel2000. Alternativkonferenser, där vänstern, solidaritets- och miljörörelsen deltar, mot ekonomiska och politiska toppmöten har organiserats sedan sextiotalet.

Globala aktionsdagar

Att identifiera en gemensam motståndare var ett viktigt steg, men det räckte inte. Det behövs också gemensamma protestformer för att kampen skulle sprida sig. Något av det viktigaste för att skapa en global våg av protester är att det uppstår en känsla av samtidighet. Det är här den utomparlamentariska radikala vänstern kom med sitt bidrag till globaliseringsrörelsen. Rörelsen utvecklade tre sammanhängande former som uppmanade till aktivitet, samtidigt som de betonade en tolerans i kampsätt. Konceptet "diversity of tactics" (för att skapa en mångfald av konfrontativa aktionsformer), globala aktionsdagar (för att skapa samtidighet) samt självständiga nyhetsforum som Indymedia, IMC (för att skapa kanaler där grupper ocensurerat kunde förklara sina aktioner).

De globala aktionsdagarna är den första viktiga beståndsdelen. Inspirationen hämtades från miljöorganisationernas internationella trafikaktionsdagar till globala kampanjdagar mot kapitalet. Reclaim the Streets förde över formen till antikapitalistiska aktionsdagar. J18, karnevalen mot kapitalet, med sina massprotester i världens finanscentra i juni 1999 blev ett första exempel. Modellen togs över av Direct Action Network inför Seattle. Fördelen med de globala aktionsdagarna var att alla kunde bidra med någon form av protest, oavsett vad: allt från flygbladsutdelningar till demonstrationer, blockader och strejker. Aktionsdagarna gav stor flexibilitet och skapade en samtidighet. Peppen att göra något var att man visste att det samtidigt skedde aktioner på tusentals platser i världen, och avsett vad man gjorde så var det ett bidrag till denna protestvåg.

Massmilitans

Det andra viktiga momentet var experimenterandet med former för masskonfrontationer mot de globala ekonomiska institutionerna. Här tog den utomparlamentariska vänstern initiativet och uppmuntrade till en "mångfald av taktiker" som gick bortom de rent symboliska protesterna. Den radikala vänstern försökte stoppa möten, istället för att bara stå bredvid och protestera. Här blev blockaderna i Seattle utlösande. Ett viktigt steg var att gå bortom de små aktionsgrupperna och hitta en väg tillbaka för att utveckla en massmilitans. Därför har det varit en sådan fixering inom den utomparlamentariska vänstern vid taktiska former som "svarta blocket", "vita overallerna" och "gatufestkarnevaler". Det har gällt att hitta inkluderande massprotestformer som är konfrontativa.

Koncepetet med en "mångfald i taktiker" byggde på en uppdelning i kampformer och i rummet.

Detta formaliserades vid protesterna mot världsbankens möte i Prag hösten 2000, där stadsrummet delades upp i olika zoner. I vissa stadsdelar sker militanta konfrontationer, i vissa delar ickevåldslig civil olydnad och i andra karnevalska gatufester. Vid vissa protester gjordes även en uppdelning i tiden, en dag vigdes åt demonstrationer, en annan åt civil olydnad. Uppdelningen av former gavs olika färger: gula (civil olydnad - öppna och fredliga konfrontationer), blåa (kravall/materiell skadegörelse som attacker mot mötet), rosa (karneval, gatufest - kreativt övertagande av stadsutrymmet). Målet var att hitta en tolerans som gav alla en möjlighet att delta i konfrontationer. Det möjliggjorde en minsta möjlig koordinering för att dessa former inte skulle kollidera. Fördelen med taktikmångfalden var också att det skapade självaktivitet, det uppmanade till en bred uppsättning konfrontativa protester med olika grader av militans, öppenhet, symbolik och illegalitet. Styrkan låg i skapandet av många former av konfrontativ politik. Formerna speglade även till viss del den utomparlamentariska rörelsens sammansättning: den autonoma antifascistiska scenen (med främsta centrum i Tyskland och Norden), nyorienteringen bland de autonoma (främst kring de italienska sociala centrena) och den radikala miljörörelsen (som Reclaim the Streets i Storbritannien).

Genom dessa former tog den radikala utomparlamentariska vänstern med Seattle initiativet från de sociala rörelser som tidigare organiserat motkonferenser vid toppmöten. Aktionerna i Seattle, Prag och Davos väckte samtidigt uppmärksamhet och förde upp globaliseringsfrågan på dagordningen.

Älskade hatade svarta block

En stor del av kritiken för att det gick som det gick i både Göteborg och Genua har riktats mot det så kallade svarta blocket, det vill säga de aktivister som valde att konfrontera polisen och ägna sig åt materiell skadegörelse. Men bilden av det svarta blocket är missvisande, det fanns inte ett organiserat block med en gemensam målsättning och planering. Den bilden polisen försöker skapa och påvisa, att svarta blocket är en organisation, finns bara i deras huvuden. Problemet var snarare att det inte fanns som block, att organiseringen var för låg. I Göteborg lades både vita overallernas och AFAs planer ner successivt i takt med polisens arresteringar och beslag. Kaoset var ett faktum. I Genua ledde detta till vad de andra organisationerna beskrev som en "parasitär taktik" från militanta aktivister. Att de gick på andras aktiviteter och försökte starta konfrontationer därifrån, för att sedan gömma sig i mängden. Samtidigt så deltog i både Göteborg och Genua långt fler i militanta konfrontationer än vad vi förväntade, på grund av att folk försvarade sig själva och radikaliteten steg när de såg alla brutala polisingripanden. Därför blir det en så missvisande term att tala om det "svarta blocket".

Militans (och svarta block) är alltid en fråga om taktik. Det måste utvärderas och vägas taktiskt när dessa former ska användas. Vi kan inte ha en mystifierat syn på militanta konfrontationer - där det blir den enda formen att uttrycka sig politiskt eller som ett sätt som alltid är passande. Diskussionen pågår för fullt inom den utomparlamentariska vänstern.

-Efter snutens agerande mot svarta blocket i Göteborg och Genua vore det korkat att inte utvärdera svarta blocket-taktiken. De har låtit svarta blocket hållas, säger Berra från Autonomt Motstånd.

Polisen har kunnat välja när det ska bli konfrontationer eftersom de vet att vi kommer att försvara oss.

-Även om vi har rätten på vår sida när det gäller kravaller, så måste vi diskutera när och om vi ska använda dem. Aktionsmässigt behöver vi något nytt i rörelsen, inte bara fortsätta i samma spår. Göteborg var också första steget mot att pröva nya former, men våra planer var för lätta att sätta ur spel, säger Preben från AFA Köpenhamn.

-Det är nödvändigt att omarbeta en taktik som så lätt kan infiltreras och styras om. Detta måste göras av de människor som har valt denna taktik, men det berör också de som drabbas av konsekvenserna, skriver den italienska gruppen Wu Ming från de vita overallerna i en kritik av det svarta blocket.

Polisen tog också repressionen till en ny nivå. De skapade ett militäriserat motstånd som går längre än vad vi är vana vid. När de börjar skjuta så har vi nått en gräns vi inte kan gå över. Det som tidigare bara skett vid protester i Syd sker nu även här.

-Där finns en gräns som militanta gatukonfrontationer nått några gånger tidigare, även då i Italien. Att träda över dessa gränser leder till en militär konfrontation. Idag, precis som 1977 i Italien (Autonomia-rörelsens beväpnade demonstrationer), så är konsekvensen klar: upptrappningen måste stoppas, annars kommer rörelsen att krossas. För styrkeprövningen i Europa idag drivs och vinns av staten och inte av den revolutionära rörelsen. Polisen började att trappa upp situationen redan i Seattle med en tydlig målsättning: att tvinga oss till en hårdare och hårdare kamp, som vi inte klarar av en längre tid eftersom vi inte på lång väg har en struktur som kan matcha deras, skriver den tyska autonoma aktivisten Sven Glückspliz som deltog i Genua.

Blockadernas begränsning

Men det handlar inte bara om problemen med det "svarta blocket"-taktiken, utan hela blockadformen. Den här sommaren visade på taktiken med en mångfald av kampmetoders begränsning. Ett av problemen var att metoden med en uppdelning i rummet inte fungerade längre. Den var effektiv när den utomparlamentariska vänstern hade initiativet, som exempelvis vid J18 i London, i Seattle, Prag och Quebec. Men med ett bredare spektrum, när övriga sociala rörelser och vänstern mobiliserar, så krockar initiativen. Plattformen i samarbetena blir snävare och mindre toleranta. I Genua stängdes de militanta ute alternativt valde att stå utanför koordingeringen av sociala rörelser, med ett katastrofalt resultat. I både Göteborg och Genua krockade de olika initiativen, fredliga som militanta.

-Ett problem är att globaliseringsrörelsen idag ställer andra krav. Antifascismen och husockupationerna var våra rörelser från starten, men i globaliseringsrörelsen är hela vänstern på benen. Vi har inte gjort det med vilje, men vår praxis har begränsat andras arbete, säger Preben från AFA Köpenhamn.

Hela taktiken med att dela in staden i olika zoner efter aktionsformer bygger på att både staten ska acceptera dessa spelregler och att demonstranterna ska hålla sig till dem. Inget av detta fungerade under sommaren. Polisen har lärt sig bemöta och utnyttja denna strategi efter Seattle och Prag, och har försökt ta initiativet. Därför slog de mot alla gatuprotester, såväl fredliga som militanta. Polisbatongerna, containermurarna och tårgasen gjorde ingen åtskillnad utan drabbade alla. Svarta blocket fick legitimera repression mot alla demonstranter. Alla protester behandlades lika, oavsett om det var fredliga eller våldsamma. Ickevåldare har dömts till lika långa straff som de militanta för händelserna i Göteborg. Många aktivister invaggades dessutom i en falsk känsla av säkerhet genom uppdelandet av rummet. "Om du bara håller dig borta från de här platserna vid de här tiderna så kommer du inte drabbas av något våld". Dialogen med polisen och myndigheterna bidrog även till att skapa denna känsla. Det fick oss att inte se hur gränser stängdes, gator rensades på folk och stadsdelar hägnades in.

Motreaktionen har under sommaren riktat in sig på att spräcka globaliseringsrörelsens brokiga allians. På tidningarnas ledarsidor och från vänsterns opinionsbildare har det kommit krav på att de etablerade och "seriösa" organisationerna måste ta avstånd och isolera de militanta. Detta ökar givetvis kravet på de militanta grupperna och basen för våra aktioner har minskat. För att kunna delta i samarbeten måste vi idag vara tydligare med vad vi tänker göra och verkligen hålla de avtal vi sluter med andra. Samtidigt har de organisationer inom den liberala vänstern som valt att fortsätta samarbeta med oss i allt högre grad börjat avkräva oss ansvar för den utomparlamentariska vänsterns aktiviteter. Inför TABD-mötet i Stockholm ställdes kravet att alla organisationer skulle se till att deras aktiviteter var ickevåldsliga under hela toppmötestiden, inte bara under de gemensamma aktiviteterna. Frågan är hur långt vi kan gå med på sådana krav och vilken handlingsfrihet vi ges inom dessa allianser. Så där sätts ramarna för rörelsen idag: å ena sidan gäller det att värna tolerans och försöka hålla samman rörelsen och involvera fler människor i demonstrationerna, å andra sidan är det omöjligt att ignorera att delar av rörelsen vägrar att begränsa sig till ickevåldsaktioner.

Olle Meurling

Koordinering

Koordinerandet av rummet och aktionsformerna har sett olika ut vid olika toppmöten. Det var vid Världsbankens möte i Prag hösten 2000 som konceptet med "diversity of tactics" började användas på allvar. Den övergripande planeringen inför protesterna gjordes av paraplyorganisationen Inpeg, där anarkisterna dominerade. De gjorde en tydlig uppdelning i tre demonstrationer, som alla på olika sätt skulle blockera eller angripa toppmötet från tre håll. De tre graderna av konfrontation var det rosa blockets karneval, det gula blockets ickevåldsliga inträngningsförsök i vita overaller och det blåa (svarta) blockets direkta konfrontationer. Polisen svarade med att slå till mot alla. De fredliga fick mest stryk medan de vita overallerna och det svarta blocket klarade sig lindrigt undan.

I Göteborg juni 2001 deltog Globalisering Underifrån och Antifascistisk Aktion i det samordnande nätverket Göteborgsaktionen 2001, som i första hand organiserade den stora demonstrationen på lördagen vid EU-toppmötets avslutande. Den utomparlamentariska vänstern började redan i början av året planera att göra fredagen till en motståndsdag, för att inte störa de fredliga protesterna på lördagen. Blockader, inträngningsaktioner och gatufest lades till fredagen, men vi deklarerade inte tillräckligt tydligt att vi tänkte göra det till vår dag. Göteborgsaktionens protestmöte på fredagsmorgonen kom senare till stånd för att ge en samlingspunkt för de som planerade aktioner mot mötet. Men det skedde underförstått och borde ha stoppats. Mötet satte Göteborgsaktionen i en jobbig sits och tvingade dem att ta ställning till våra aktioner. Dessutom vaknade trottarna till liv några veckor innan mötet och såg en möjlighet att utnyttja Göteborgsaktions samling för att själva göra en symbolisk protest vid avspärrningarna. Det var uppenbart att det skulle bli en totalkrock av protestformer på samma plats. Den sista veckan innan toppmötet gjordes det försök att koordinera och fördela rummet, men då var det redan för sent. Ännu mer givet att det skulle bli kaos var det när både AFA och GU beslöt att ställa in sina aktioner efter att ha drabbats av flera dagars polistillslag, massgripanden och fått sina skyddsdräkter beslagtagna.

-Vi kom fram till det redan på fredagsmorgonen. Alla planer hade gått i stöpet, därför kommer det att bli en traditionell kravall om polisen ingriper, sade Preben från AFA Köpenhamn.

I Genua koordinerades folkrörelserna i Genua Social Forum. Men många av de radikala autonoma och anarkistiska organisationerna valde att stå utanför GSF.

-Vi valde att inte vara med i GSF, eftersom vi inte höll med om plattformen. GSF var dessutom uppbyggd som en vertikal hierarkisk organisation. De satt i dialogmöten med inrikesministern och Berlusconiregeringen, vilket vi vägrade delta i, säger Ahab från den italienska anarkistfederationen, FAI.

FAI planerade istället, tillsammans med gräsrotsfacken CUB och Cobas, en demonstration och inträngningsaktion på fredagen. Mellan dem och de "militanta" aktivisterna skedde ett försök att göra en viss koordinering. Men eftersom dessa organisationer stod utanför GSF fick de inte något inflytande över det övergripande planerandet. De enda som valde att gå in i GSF och förankra sin aktion var de vita overallerna. GSF delade upp dagarna i en fredlig demonstration för öppna gränser på torsdagen, en civil olydnadsdag på fredagen och den breda protestdemonstrationen på lördagen. Öppna gränser-demon gick lugnt till, alla visste att det deltog flera illegala invandrare som löpte stora risker om det blev polisingripanden. Det var på fredagen problemen uppstod, eftersom de militanta aktivisterna stått utanför planerandet kolliderade deras aktioner i både rum och tid med de fredliga organisationernas. De militanta fanns inte heller i ett svart block, det fanns ingen organiserad massmilitans, utan de militanta aktivisterna splittrade i smågrupper. Polisen svarade att gå på alla, oavsett aktionsform.