PGA och det globala motståndet

Kategori: PGA, NEAN, EuroMayDay

I september 2001 höll PGA sin tredje globala konferens Cochabamba, Bolivia. Fackföreningar, bondeorganisationer, ursprungsbefolkningsrörelser och aktivistgrupper från hela världen möttes för att utbyta erfarenheter och analyser och för att sätta en egen agenda som svar på den som sätts av storföretag, finansinstitutioner och den rika världens regeringar.

PGA,(Peoples Global Action) är ett nätverk som bildades efter ett initiativ som uppkom 1997 på en solidaritets- konferens för Chiapas upproret och zapatisterna, som hölls i Spanien och där representanter från en stor mängd länder var närvarande. Men innan jag går in djupare på PGA och dess uppbyggnad och verksamhet vill jag, som en bakgrund, ge en kort sammanfattning av min syn på den så kallade globaliserings rörelsen.

Globaliseringsrörelsen

De senaste årens toppmötesorganiseringar och globala aktionsdagar har uppvisat ett brett spektrum av sociala rörelser och aktivistgrupper i allianser på nationell och internationell nivå. Grupper världen över har inlett samarbeten, tillfälligt eller mer kontinuerligt, med det gemensamt att man är motståndare eller kritisk till "globaliseringen", det vill säga den nyliberala globalisering som huvudsakligen sker på de transnationella storföretagens villkor. Spännvidden har varit stor och inkluderat allt från revolutionära anarkister och kommunister till kyrkliga grupper med krav på skuldavskrivning för tredje världen och fackföreningar av socialdemokratisk typ som sett ett internationellt perspektiv på sina dagskrav.

Men rörelsen,(om man nu kan kalla det en rörelse), har inte bara inneburit protester vid och i samband med olika toppmöten, utan även en ökad samordning av de sociala rörelsernas konkreta vardagskamp. I de globala fora som bildats pågår nu en diskussion om vikten av lokal förankring och om en eventuell omorientering där inte alltför mycket fokus läggs på protester mot toppmöten, eftersom detta kanske riskerar att ta energi från det lokala arbetet med att bygga upp en stark och livskraftig rörelse.

Samarbetet har långtifrån varit problemfritt, stora slitningar finns mellan radikala och reformistiska grupper, mellan förespråkare för olika kampmetoder och mellan olika ideologiska strömningar. Makthavarna har försökt -och delvis lyckats- utnyttja dessa skillnader, för att splittra och oskadliggöra rörelsen genom en process av in och utdefiniering. Trots detta, och trots en ökad polisrepression och kriminalisering, har den utom- parlamentariska vänsterns och de sociala rörelsernas positioner utan tvivel flyttats fram. Protesterna har antagit en mer konfrontativ attityd och börjat höras även i världens maktcentra. Nya fantasifulla kampmetoder har utvecklats och gett rörelsen en oförutsägbarhet som jag tror varit viktig för dess framgångar. Nya frågor har kommit upp på dagordningen -frågor som makthavarna helst hade sluppit diskutera.

Nätverk

Den internationella koordination, som enligt många varit avgörande för rörelsens slagkraft, har möjliggjorts genom ett antal nätverk varav flera vuxit fram bara de senaste åren. Bland nätverken finns sådana som exempelvis Via Campesina, ett globalt nätverk av bondeorganisationer, och det finns ett antal kontinentala och globala fackförenings- internationaler, men det finns också de som utgör mötesplatser för olika typer av sociala rörelser. WSF,(World Social Forum) och PGA är de viktigaste bland dessa senare. Graden av radikalitet varierar inte bara inom utan också mellan nätverken. PGA är helt klart det radikalare av dessa två, men det är inte helt rättvisande att jämföra dem rakt av med tanke på skillnaderna i organisationssätt och omfattning. Medan WSF fungerar som en mässa i storformat där grupper och organisationer kan visa upp sig, och där socialt engagerade människor kan lyssna på föredrag och delta i diskussioner med framstående ideologer, är PGA mera ett operativt nätverk där representanter för olika organisationer kan träffas och konkret lägga upp gemensamma kampanjer. Men naturligtvis har PGA liksom WSF också funktionen av ett forum för kontaktskapande och utbyte av erfarenheter. PGA har också en ideologisk och politisk plattform medan WSF endast försökt enas kring ett antal krav. Till det andra mötet i Porto Allegre har WSFs kommitte skrivit ihop ett mer detaljerat principdokument, men det återstår att se om mötet kan enas om detta. WSF har mött kritik från radikala grupper bland annat för sin koppling till det lokala maktbärande partiet i Porto Allegre, arbetarpartiet PT, (utan vars medverkan mötet inte skulle vara möjligt att hålla i samma skala), och för att alltför lite utrymme getts åt radikalare röster. Det kan vara intressant att notera att några av de brasilianska anarkistgrupper och radikala vänstergrupper som framfört denna kritik och i vissa fall till och med bojkottat WSF istället valde att delta aktivt på PGA-mötet i Cochabamba. Däremot skulle jag inte vilja säga att det föreligger någon fientlighet mellan de båda nätverken. Den hårda kritik och de fördömanden som gjorts är något som enskilda grupper står för, det finns många organisationer som deltar aktivt i båda nätverken och många ser dem som kompletterande varandra.

PGAs plattform

PGAs plattform är förvånansvärt radikal, med tanke på att det är ett globalt nätverk med ett brett spektrum av organistioner. Den har en tydlig frihetlig och antiauktoritär hållning. Dess viktigaste del är fem så kallade hallmarks:

1. Ett tydligt förkastande av alla former av kapitalism, imperialism och feodalism; alla handelsavtal, institutioner och regeringar som driver på en destruktiv globalisering.

2. Vi förkastar alla former och system för dominans och diskriminering inklusive, men inte begränsat till, patriarkat, rasism och religiös fundamentalism av alla läror.

Vi hyllar principen om alla människors fulla värdighet.

3. En konfrontativ attityd, eftersom vi inte tror att lobbying väsentligt kan påverka sådana partiska och odemokratiska organisationer där det transnationella kapitalet är den enda verkliga agendasättaren.

4. En maning till direkt aktion och civil olydnad, stöd till sociala rörelsers kamp och förordande kampformer som innebär maximal respekt för liv och förtryckta folks rättigheter.

Uppbyggnad av lokala alternativ till kapitalismen.

5. En organisationsfilosofi byggd på decentralisering och autonomi.

Det är dock viktigt att komma ihåg att PGA inte är en organisation utan endast ett nätverk. det står uttryckligen i stadgarna att PGA inte representerar någon och att ingen heller kan representera PGA. Det är endast ett forum för kommunikation och koordination i olika former. Plattformen är till för att sätta ramarna något så när för vilka rörelser som kan ingå i samarbetet, men i praktiken finns här en viss godtycklighet. Den är tänkt som en arbetsplattform som ska förändras med tiden. Det gäller väl i och för sig mer eller mindre för de flesta politiska plattformar, men denna har faktiskt också förändrats vid alla globala konferenser hittills, (det vill säga vid de två som varit sedan den första konstituerande). Förändringarna i plattformen har inneburit en stadig radikalisering. Från att från början mest ha varit inriktad mot ekonomiska institutioner, som IMF, WTO och så vidare, vänder sig plattformstexten idag, som synes i utdraget ovan, mot kapitalismen som helhet och mot alla andra system för dominans. I Cochabamba ledde diskussionerna också fram till en starkare feministisk prägel på texten, Jag tror inte att denna radikalisering kan tillskrivas en successiv begränsning av antalet eller typen av rörelser som ingår i samarbetet. Om någon sådan skett är svårt att bedöma, eftersom det (ännu?) inte finns något fastställt medlemskap i nätverket och varje organisation själv väljer nivån på sitt engagemang. Jag kan bara konstatera att konferensen i Cochabamba bjöd på ett rikt urval av rörelser. Snarare tror jag att radikaliseringen kommit ur en kontinuerlig diskussion som förts på regionala och globala konferenser, genom internet och inom de enskilda organisationerna. I takt med den globala proteströrelsens fortskridande har ett behov uppstått av en mer heltäckande analys.

Nätverkets uppbyggnad

Hur är då detta nätverk uppbyggt? Man kan säga att PGA är sammansatt av flera kontinentala nätverk. På varje kontinent finns en eller flera organisationer som är utsedda till så kallade conveners, sammankallande. Deras uppgift är att praktiskt arrangera och sammankalla till kontinentala konferenser och slutligen till den globala. Deras uppdrag löper under den tvåårsperiod som går mellan två globala konferenser. Där byts de sedan ut. Utöver detta finns en så kallade supportgroup, en stödgrupp, bestående av ett antal individer från olika organisationer som ska se till att på olika sätt underlätta kommunikationen. Slutligen finns också ett sekretariat, som sköter vissa administrativa uppgifter, till exempel hemsidan. Varken sammankallandegrupperna, stödgruppen eller sekretariatet har några beslutsmandat; deras uppgifter är endast att sköta det praktiska arrangemanget kring konferenserna och att se till att kommunikationen fungerar. Alla beslut som rör plattformen, organisationsprinciperna eller gemensamma kampanjer fattas på den globala konferensen, även om diskussionerna givetvis också förs regionalt och lokalt.

Kommunikationen inom nätverket sker på flera olika sätt. En stor del sker genom mailinglistor på internet, men det finns problem med att vara helt uppbyggd kring internet. Framförallt därför att många, framförallt i tredje världen, inte har tillgång till datorer, det finns stora massrörelser som inte ens har en dator på sitt huvudkontor. Detta är man mycket medveten om inom PGA och därför görs olika försök med andra sorters kommunikation. Bland annat genom en sorts busskaravaner med represantanter från flera kontinenter som reser omkring på en kontinent och träffar olika sociala rörelser. Då och då ges också en nyhetsbulletin ut i pappersform på så många språk som möjligt dit grupper kan skicka in nyheter om sin verksamhet och om läget i sina respektive länder. Men själva konferenserna, regionalt och globalt, där man möts ansikte mot ansikte, är naturligtvis väsentliga för informationsutbytet.

Globala aktionsdagar och och kontinuerliga kampanjer

PGA har varit drivande i och tagit initiativ till flera av de senaste årens toppmötesorganiseringar och globala aktionsdagar.PGA bildades formellt på ett planeringsmöte för samordning av protester inför WTO-mötet i Geneve och G8-mötet i Birmingham som skulle äga rum i maj 1998. Cirka 300 representanter från 71 länder och samtliga kontinenter deltog i bildandet, man kände ett behov någon form av mer permanent samarbete. Den (de) globala aktionsdagen 16-20 maj blev en stor framgång, utöver demonstrationen i Geneve som samlade cirka 10 000 personer hölls ytterligare 65 demonstrationer runt om i världen, inklusive en med flera hundra tusen deltagare i Indien.

Nästa stora globala aktionsdag var J18, 18 juni 1999, som riktade sig mot världens finanscentra. I London lyckades cirka 10 000 människor ta över och paralysera finansdistriktet under hela dagen, i Mexico City skedde en liknande blockad av börsen, i Nigeria blockerades ett viktigt Shellkontor av en "Carnival of the Opressed" och så vidare.

De globala aktionsdagarna har fortsatt. Seattle, Prag och Genua har blivit begrepp, alla känner till vad som hände där, men samtidigt med dessa händelser demonstrerades det också runt om i världen, utanför mediafokus. I samband med Prag exempelvis, genomfördes demonstrationer i 110 städer. I november 2001 var det dags igen, WTO hade flytt undan till det lilla kungariket Qatar vid Persiska viken för att slippa höra protesterna, men runt om i världen genomfördes demonstrationer, vägblockader, motmöten och mycket annat. Det samlande initiativet kom från PGA.

En annan viktig del av PGA:s verksamhet är vad som kallas "global sustained campaigns", gemensamma kontinuerliga kampanjer i en specifik fråga. De frågor som som drivs främst just nu är jord- och vattenrättigheter samt motstånd mot "Plan Colombia", eller "Andean Regional Initiative", som det numera utvidgats till. De senaste åren har ett antal planer för "narkotikabekämpning" utvecklats av USA:s regering i samarbete med regeringarna i den andinska regionen och i delar av Mellanamerika. Här ingår Plan Colombia, Plan Dignidad, som berör Bolivia och Plan Puebla Panama, som berör Panama och södra Mexico. De sociala rörelserna i regionen är mycket oroade över dessa planer och många har redan fått känna av en del av deras svåra konsekvenser. Det verkliga syftet är knappast narkotikabekämpning, i det avseendet har planerna inte haft någon som helst effekt och lär inte få det heller. I själva verket tycks det handla om att fördriva människor från vissa områden och skapa förutsättningar för oljeprojektering och industrialisering av den synnerligen obehagliga "maquiladora"-typ som redan är utbredd i exempelvis norra Mexico.

Jag ska inte gå in djupare på dessa planer här, utan istället något om PGA-kampanjernas konkreta utformning. De har skett bl a genom bildande av undernätverk för utbyte och spridning av information om en viss fråga och upprättande av starkare band mellan grupper i olika delar av världen som konfronteras med liknande problem. Det har även bildats solidaritetsgrupper som ägnat sig åt opinionsbildning och arrangerat manifestationer vid ambassader och liknande till stöd för en viss rörelse eller kamp. Kampanjen mot Plan Colombia har även innefattat att en delegation med representanter för olika sociala rörelser i Colombia rest runt i Europa och hållit möten och diskussioner i samarbete med solidaritetsgrupper och andra intresserade organisationer.

Cochabamba-konferensen

PGAs tredje globala konferens ägde rum i Cochabamba, Bolivia. Värdar var lokala ursprungsbefolkningsrörelser, fackföreningar och federationer för cocaodlande bönder, samma rörelser som året innan var drivande i striden mot privatiseringen av vattnet, då befolkningen i Cochabamba med gemensamma ansträngningar lyckades driva ut det transnationella storföretag som tagit över vattenförsörjningen och chockhöjt priserna.

Konferensen inleddes bara några dagar efter den 11 september. Detta satte självklart sin prägel på sammankomsten. Många uttryckte oro för att dessa händelser skulle utnyttjas för att öka repressionen mot vår rörelse och de flesta av de nordamerikanska aktivister som tänkt komma fick ställa in sin resa på grund av flygkaoset och det allmänna läget på hemmaplan. Nordamerikanerna var inte de enda som hade problem att ta sig dit, hela den asiatiska delegationen blev fast med visumproblem på flygplatsen i Geneve och en buss som utgått från Colombia och hämtat upp aktivister på vägen stoppades vid gränsen mellan Bolivia och Peru. Asiaterna kom loss tillsist, men de flesta av dem kom fram först när en stor del av konferensen var över. Några personer från bussen lyckades också ta sig fram, men de flesta blev kvar vid gränsen under hela tiden. Det var faktiskt nära att hela konferensen hade fått ställas in, men i sista stund beslöt man att köra igång som planerat och trots alla problem upplevdes den av de flesta som mycket lyckad.

De första dagarna ägnades åt allmänna diskussionsrundor om kvinnofrågor, vatten och jordfrågor och om de "narkotikabekämpnings"-planer jag nämnde tidigare. När sedan fler deltagare anlänt hölls en storsamling där var och en presenterade sig och sin organisation. Intresset för konferensen var stort och en mängd bolivianska media dök upp vid denna presentation. Därefter gick diskussionerna in på mer specifika frågor som upplägg för de gemensamma kampanjerna, ett upprop inför den globala aktionsdagen mot WTO i november och sådant som rörde plattformen och nätverkets uppbyggnad.

Plattformsdiskussionerna ledde fram till beslutet att kvinnofrågorna skulle ges en tydligare plats i alla delar av texten och att ett tydligt avståndstagande från kapitalism och imperialism fördes in även i en av de fem huvudpunkterna. Införlivandet av ordet feodalism kan tyckas märkligt för oss västerlänningar, men det tillkom efter att ha tagits upp av representanterna från Indien och Nepal där sådana strukturer finns i vissa regioner. En annan förändring, som kan verka kontroversiell i dagens läge, är omformuleringen av den fjärde hallmark-punkten. Den nya formuleringen, (som presenterats ovan), fick ersätta en som löd: "En maning till ickevåldslig civil olydnad".

Den diskussion som ledde fram till detta kom upp efter att många av de latinamerikanska representanterna framfört synpunkten att en sådan formulering kunde tolkas som en utdefiniering av rörelser som lever under sådana förhållanden att de tvingas till självförsvar. Det blev också tydligt att begreppet ickevåld tolkas olika i olika delar av världen.

De organisatoriska frågorna väckte också stor diskussion. Systemet med sammankallandegrupper utvärderades och olika sätt att stärka de regionala nätverken föreslogs - detta för att fler människor världen över ska kunna delta i PGA-processen. På många håll i världen är det ju mycket få som behärskar ett främmande språk och många har förstås även av andra skäl ingen möjlighet att ge sig ut på en långresa, (även om resan för representanter från fattiga länder finansieras av nätverket bland annat genom ett progressivt avgiftssystem för konferensdeltagarna). Det framkom att vissa av de regionala nätverken har haft stora organisatoriska problem. I Asien, exempelvis, har hela ansvaret legat på en organisation, vilket i praktiken inneburit en person eftersom ingen annan än generalsekreteraren i denna massorganisation talar engelska. I Latinamerika hade man haft fyra sammankallandegrupper, men två av grupperna hade inte hörts av på nästan två år. Det beslöts att det ska vara upp till varje regionalt nätverk om man vill använda samma modell som de övriga eller inte, att helt enkelt anpassa strukturen efter förhållandena på sin kontinent. Det höjdes även röster för upprättande av ett bestämt medlemskap för organisationer, men även detta blir nog upp till de regionala nätverken.

Framtidsutsikter

Man kan se PGA som en dynamisk process till vilken de enskilda delarna bidrar på det sätt och i den grad de vill. Hittills har processen frambringat massmobiliseringar, undernätverk, busskaravaner, nya solidaritetsband och mycket annat. De långsiktiga effekterna av allt detta är givetvis omöjliga att beräkna, men man kan ändå säga något om riktningen.

PGA har som synes varit mycket kreativt under de få år det funnits. Dess resultat syns, (än så länge?), inte så mycket i att världen förändrats i den riktning som eftersträvas, men de syns i framväxten av nya former och strukturer för motståndet. Processen är i ständig förändring och samtidigt som fler toppmötesorganiseringar planeras växer också medvetenheten om behovet av ökad lokal förankring och en starkare social bas för rörelsen.

En intressant ny idé är vad som kallas "social consultations", något som framförallt den europeiska delen av nätverket arbetar med. Det går ut på att bilda en sorts lokala fora där olika delar av det civila samhället, som hyresgästföreningar, invandrarföreningar, fackklubbar osv. kan mötas och diskutera gemensamma strategier mot lokala problem. Här är det också tänkt att globala frågor och de de lokala frågornas koppling till dessa ska diskuteras. Möten ska även hållas på europeisk nivå där representanter från olika länder och regioner kan utbyta erfarenheter. Idén är inspirerad av de senaste årens breda protestkoalitioner som byggts upp i samband med toppmöten, men här är det tänkt att strukturen ska ha en mer permanent karaktär och arbeta framförallt på en mer lokal nivå. Samtidigt är en liknande idé, fast i större skala, på väg att förverkligas i Ecuadors huvudstad Quito. Den 16-20 mars i år planeras en massmobilisering dit från hela Latinamerika i samband med det andra toppmötet om FTAA-avtalet (Free Trade Agreement of the Americas). Detta är tänkt att resultera i ett permanent forum för motståndet mot FTAA och Plan Colombia och mot den nyliberala världsordningen i allmänhet.

Mycket kan sägas om strategier och taktiker men i vilket fall som helst kan man nog konstatera ett allmänt behov av den här typen av globala mötesplatser och egna mediekanaler - en egen infrastruktur helt enkelt. Särskilt med tanke på den hårdnande attityden från makthavare världen över. PGA motsvarar, åtminstone till en del, detta behov och i kombination med WSF och en mängd mindre nätverk, samarbeten och motståndsprojekt tror jag att vi har fröet till en global rörelse som kan som kan få ett starkt och långtgående inflytande på världsutvecklingen.

Henrik Ohlsson

Från tidningen Syre, nummer 2