Sjunnesson: Från kommunikation till kommunism

Kategori: Autonomi och operaism

Den klassiska marxismen utvecklades från tre källor; tysk idealistisk filosofi, fransk radikal politik och engelsk nationalekonomi och industrialism . Idag utvecklas nya radikala analyser utifrån marxismen, men denna gång från fransk post-strukturalistisk subversiv filosofi, italiensk revolutionär praktik och teori, samt amerikansk ( och japansk) post-fordistisk produktion och ekonomisk teori[1]. Marx bortom Marx vid millenieskiftet.

Jag ska i detta föredrag teckna några utvecklingslinjer i denna tankegång. Det ska handla om autonom marxism, post-fordism och hoppet om ett nytt revolutionärt tjänsteproletariat. Mitt fokus är på förutsättningarna för en ny slags marxistisk vänster bortom industrisamhälle, tristess och modernitet, som förmår att möta det kapitalistiska informationssamhällets utmaningar och gå några steg längre - mot det immateriella arbetet, självständigt organiserat, kreativt, revolutionärt, glädjefullt. Bortom stat, kapital, socialism, representation. Till kommunismen direkt. Från kommunikation kommunism.

När produktionen utvecklas i samhällelig riktning omvandlas våra förutsättningar inte bara för arbete utan även samhälle och kunskapen om de båda, den "generella sociala kunskapen" blir produktivkraft under den reella underordningens samhälle (mer om det i det följande).

Marx' profetia i Grundrisse om ett Allgemeine Intellekt, ett "generellt intellekt", kanske redan realiserats av kapitalet. Återstår att upprätta arbetarnas allmänna intellekt:

"Utvecklingen av realkapital [maskiner etc] indikerar i vilken grad den generella sociala kunskapen har blivit en direkt produktionskraft och i vilken grad som det sociala livets villkor själva har kommit under kontroll av ett generellt intellekt och blivit omvandlat i enlighet därmed "[2]

Italiens autonom marxism

Till det röda Italien. Den italienska sk autonoma vänstern överlevde sina leninstiska proletärår på 60-talet och kom vidare under 1970-talet med allianser mellan hemmafruar, studenter, utslagna, invandrare, husockupanter och inte sällan i motsättning till det arbetarklassdomierade reformistiska kommunistpartiet, PCI.

Det är senare i denna explosiva grupp arbetare, tjänstemän, studenter, forskare, fria människor som tecknen på ett liv bortom industrisamhället, bortom både kapitalism och stat, partier och fackföreningar, utvecklas med stor intellektuell kraft under 1980-90-talen. De franska subversiva filosoferna Foucault, Deleuze/Guattari, Lyotard, Virilio, liksom tidigare fritänkande marxister, och maj 68:s alla provokatörer, inte minst situationister, bildar en vänsterradikal miljö på kontinenten utanför dogmatiskt partitänkande och parlament. Italien genomgår vidare under 1970-80-talen en omvandlingsprocess från fordistisk löpande-band produktion till post-fordistisk manufaktur, småföretagande, flexibilitet, etc. Någonstans på vägen möts alltså den italienska politiken, den franska filosofin och den från USA importerande post-fordistiska immateriella produktionen för att blandas till en ny revolutionär teori och praktik. Den franska teorin, italienska praktiken, amerikanska ekonomin - en farlig blandning som jag hoppas kan sprida sig.

Den italienska autonoma vänstern började med en klasskonsekvent "opera-ismo" ("arbetar -ism") och tidskrift Quaderini Rossi i början på 1960-talet. Fiat-arbetarnas egna uppror mot sina fackbossar i Piazza Statuto i Turin 1962 är en given startpunkt. Operaismo utgör startpunkten för denna italienska tradition av anti- auktoritär marxism utanför partipolitik och facktraditioner, ofta avhoppade trotskister. Liknande rörelser fanns i 1940-50-talens USA (Johnson-Forest tendensen) och Frankrike (Socialisme où Barbarie). Centralt för operaismo är arbetarklassens kamp mot kapitalet, för en egen "själv - värderad" sfär, en kommunism som finns inneboende i kampen mot kapitalet, inte som ett avlägset lyckotillstånd att vänta på efter en bolsjevikledd revolution. Inom men mot kapitalet. Arbetarnas egen kamp är vad som för kapitalets utveckling framåt genom att det tvingas rationalisera.

Paradoxalt nog bekämpar arbetarklassen därför sig själv, men såsom den konstruerats av kapitalet. Du ska hålla käft och arbeta. Kampen är större än bara mot kapitalets makt i relationen, en total kritik av hela förhållandet arbetare / arbetsköpare (som också kan vara kollektiv som i fd östblocket, i kooperativ eller i välfärdsstaten). Vi är mer än bara arbetare i våra liv. Att vägra arbeta blir ett centralt medel för arbetarklassen att visa sin makt, tvärtom mot vad officiella arbetarpartier lovat i form av duktiga motiverade arbetare under socialism /socialdemokrati. Arbetsvägran blev ett effektivt kampmedel i början av 70-talet, innan strejkande, arbetsvägrande arbetare avskedades och en ny post-fordistisk produktionsordning infördes.

Arbetarklassen definieras här, och som hos Marx, av de som kämpar mot arbetet, inte i sin produktiva funktion[3]. Uppdelningen i avlönade och oavlönade arbetare vidmakthåller kapitalets makt genom söndra och härska, än mer ju större löneskillnaderna är. Dessa löneskillnander bekämpades hårt av de tidiga operaisterna, men försvarades, förstås, av fackbossarna. 1972 sade en av de strejkande arbetarna vid Fiat-Mirafiori: "Denna ockupation är annan än den arbetare gjorde 1920. Då sade de, låt oss ockupera, men arbeta. Låt oss visa alla att vi kan klara av produktionen själva. Det är annorlunda idag. Vid vår ockupation idag är fabriken inte ett ställe att arbeta utan starten på en revolutionär organisation av arbetare"[4].

Själva arbets- och löneslaveriet måste bekämpas, dvs allt arbete och förberedelser inför arbete , dvs reproduktionen (hushållsarbete, uppfostran, vila inför/efter jobbet, resor, tv, kompetensutveckling etc). Därför drogs kvinnors och andras osynliga (hem)arbete tidigt in i operaismos analyser. Kvinnor strejkade 1965-77 tillsammans med männen - och krävde lön för hemarbete. Inte daghem för att tvingas ut och arbeta som i Sverige. Fortfarande existerar en internationell kampanj, Wages for House work , ledd av de "autonoma" feministerna Selma James och Mariarosa Dallacosta .

Arbetarklassen är det dynamiska elementet i produktionen och tvingar kapitalet att rationalisera och utveckla produktion. Det en huvudtanke i den autonoma marxismen. Genom "klasskamps- cykler" snarare än konjunkturcykler utvecklas kapitalismen. Den autonoma tänkaren Antonio Negri[5], revolutionär och akademiker, ser tre perioder; den professionelle arbetaren (1800-1920), massarbetaren (1930-1960) och den sociale arbetaren (1970- ), var och en med sin form av klasskamp och sina klasskompositioner, ett annat autonomt begrepp, till skillnad från breda allianser och tal om hegemoni. Klassernas ständigt föränderliga kompositioner möts av kapitalets restrukturering som i sin tur möts av nya klasskompositioner etc.

Under större delen av 1900- talet har tayloristisk arbetsfördelning, fordistisk löpande- band produktion och keynesiansk socialdemokrati/ social liberalism disciplinerat arbetarmassorna. Före börskraschen 1929 kunde arbetaren vara sin egen, en hantverkare och professionell yrkesman, men under depressionen och med Sovjetunionens som hotande alternativ degraderas han till "massarbetare" för ingå i statsplanerad ekonomi á la Roosewelt, socialdemokrater eller än värre Stalin.

Masskonsumtion och amerikansk livsstil höll honom på plats till 1960-talet då inte bara massarbetaren, utan även studenten, hippien, afrikanen, lodisen och kvinnan tog till orda och sade som gruvarbetarstrejken vid statsägda LKAB 1969 : Vi är inte maskiner !

Att reducera Livet till arbete - och dess reproduktiva för- och efterarbeten - kallade Mario Tronti (en tidig ledare inom operaismo 1962-69) för den "sociala fabriken". Aldrig tidigare har en epok varit så koncentrerat kring arbetslivet som kapitalismen. Allt ingår i den sociala fabriken. Det löpande bandets princip har gått över alla gränser. Enligt Marx och autonomisterna har vi därför gått från den tidiga industrisamhällets formella underordning under kapitalet till dagens reella underordning, där varje sfär är en plats för Makten - men också motmakten.

Marx identifierar tre stadier i kapitalismen; från individuellt arbete till samhälleligt arbete till samhälleligt kapital[6]. I det sista stadiet, i den reella underordningens era av samhälleliga kapital, verkar inte det produktiva arbetet, inte ens produktionen, vara det som upprätthåller det kapitalistiska samhället, utan produktionen ges en självständig objektiv egenskap, som om det kunde klara sig själv, utan arbete, en kapitalistisk automat befolkad av "sociala arbetare" vars fritid oupphörligen sammanblandas med deras arbete. Ett Allgemaine Intellekt utvecklas och det sociala blir produktivt i sig.

I den föregående epoken, den formella underordningen, visade klasskampen på arbetets betydelse, men i vår tid finns arbetet överallt - och arbetarna ingenstans ! Det främmande element som tidigare för-kapitalistiska hantverkare och sk icke-civiliserade folk utgjorde under den primitiva ackumulationens epok har försvunnit till förmån för arbetare som produceras, dvs föds in i, kapitalismen själv - och blir i många fall dess bärare, inte minst genom konsumism (Pasolinis hatobjekt framför allt) [7] Förtrycket går via samhället, inte produktionen. Kampen mot det kapitalistiska arbetets krav finns därför på alla platser, inte bara på fabriksgolvet, utan vid universiteten där studenter förbereds för yrkesliv åt kapitalet, i hemmen där barn tvingas undertrycka sin önskningar, framför teven där vi lär oss bli duktiga konsumenter, på AF lär vi oss vänta på skitjobb etc.

Kan vi inte disciplineras i fabriker, skolor, fängelser - de gamla institutioner som befinner sig i kris idag- måste vi kontrolleras, med hjälp av datachips, koder, och moral inte minst. En moralisk välfärdsstat har ersatt den materiella julklappsstaten med sina reformer. Amerikanen John Rawls är en politisk tänkare som gärna vill ha konsensus och få med alla på att inte röra vid grundfundamenten, respekt för lagen och ställa upp på ett "övelappande konsensus", när inte ett reellt konsensus kan upprättas[8]. Stabilitet, moral, gemenskap i senkapitalismen. Moralen måste upprättas av en inre polis, ett samvete, fasta dygdemönster, när inte fasta rutiner, tjänstebeskrivningar och förmän säger till en vad som ska produceras. Fransmännen Deleuze & Guattari, båda öppet aktiva i Autonomia, har mästerligt analyserat denna inre "oidipala" struktur, som förgäves styr kapitalismens schizofrena flöden. Hela samhället blir en fabrik men vi får inte instrumenten för att tala om det och agera därefter. "Arbetets reella underordnande under kapitalet utvecklas i alla de former som utvecklar det relativa mervärdet [arbetsintensiteten, subjektiviteten] till skillnad från det absoluta [arbetstidens längd]", visade Marx[9]. Eftersom arbete är det enda som kan skapa mervärde, blir situationen kritisk för en allt mindre arbetsintensiv produktion. Utsvettningen blir hårdare, vilket leder till mer protester, vilket leder till rationalisering och färre arbetare = mindre mervärde...

Operaismo blev vidare ett sätt att systematiskt anlysera de usla arbetsförhållanden bl a vid de stora Fiat- fabrikerna i Turin och norra Italien. Radikala sociologer och arbetare dokumenterade hur de unga männen från södra Italien, vildsinta napolitanare, saboterade bandet, och strejkade vilt utan lov från de kommunist- eller kristdemokratiskt dominerade fackledarna. Under den "heta hösten" 1969 exploderar Italien i en våg av strejker, fabriksockupationer, fantasifulla upptåg. I denna tid minskar kapitalets profit och dess allians med staten bryts.

Alla beräkningar visar att Västeuropa runt 1968-73 genomgår en förvandling från stabil socialdemokratisk - eller liberal hegemoni till en krisfylld ekonomi i stagflation, utan stöd i dollarn som lättat ankar från guldmyntfoten i valutasamarbetet Bretton Woods 1971. Oljekrisen 1973 gav dödsstöten åt välfärdsstaten, den (fordistiska) industrin och inledde den postmoderna kapitalismen, med dess nya möjligheter för klasskamp. På samma sätt som oktoberrevolutionen 1917 hade lett till upprättandet av välfärdstaten under 30-talet hade upproren världen över 1968-69, inte minst av krav på stora inflationsdrivande lönehöjningar, lett till en ny strategi från kapitalets sida, ett övergivande av statens roll i fördelningspolitik och inget nytt samhällskontrakt för att med inflation, krismedvetande och monetära medel återupprätta kontroll via destabilisering, slimmad utbudspolitik och monetarism. Där befinner vi oss nu. Krisen är permenent, en förvandling från "welfare state" till "warfare state", mot den 1/3 som inte ingår i den sociala fabrikens 2/3-dels samhälle med hjälp av rasism, utslagning, nedskärningar.

Vid denna tid förvandlas den arbetarklassinriktade operaismo till flera självständiga mer eller mindre militanta rörelser; från avantgardena Prima Linea, Potere Operia, Autonomia Operia, till den löst organiserade mångfalden av fria radikala grupper, Autonomia, ca 1974- 75. Marginaliserade grupper, avhoppade studenter, kvinnogrupper, invandrare, utslagna, arbetslösa, kort sagt gli emarginati, finner varann utanför arbetarklassshegemonin i kampen för livet mot arbetet. Hela kvarter i Rom m fl städer ockuperas, man har gatustrider med snutar och fascistsvin, åker gratis på bussarna, betalar egen- reducerade priser i butiker och till elverket (verkligheten bakom Dario Fo - farsen "Vi betalar inte, vi betalar inte !"). Den "heta våren" 1977 kulminerar med undantagstillstånd i de större städerna. Italien knäar under de 100 000-tals aktivisterna och sympatisörerna.

Vad som varit en liten studentrörelse med visst arbetarinslag hade vuxit till ett hot mot ordningen. Två års strider med domstolar och polis, högerguerilla och maffia slutar i april 1979 med 100-tals ospecifierade åtal, fängsladen av bl a Negri och fullständig marginalisering från det stora kommunistpartiet PCI vars koalition ("den historiska kompromissen") med kristdemokraterna måste respekteras till varje pris från vänster.

Post-fordism och immateriellt arbete

Om vi stannar upp här och ser till produktionsordning och statsformer, så betydde 1970-talskrisen slutet för den statskontrollerade ekonomin ("Stato-piano"), den planerande välfärdsstaten á la Keynes och en permanent krisekonomi ("Stato-crisi") den krisfyllda staten inleds med nyliberalism och utslagning tack vare en ny informationsrik och social produktionsordning, post-fordistisk ekonomi med en postmodern ideologi. Massarbetaren från 1950-60-talen ersattes som vi såg i Negris analys av en "social arbetare" (Lazzaratos "immateriella arbetare" i den senare delen av denna text), vars egenskaper tas bäst tas tillvara av kapitalet i en utspridd informationsrik manufaktur, inte i stora fabrikslokaler där fackliga krav kan resas kollektivt. Massarbetarna varken vill eller kan fortsätta sina fabriksarbeten. Omvandlingen till japaniserad "just-in-rime, lean production" vill ha andra kvalifikationer.

Han/hon är den "socialiserade individ" Marx skrev om i Grundrisse, vars vars alltmer mångsidiga och rika indivudualitet i både konsumtion och produktion kommer i motsättning till kapitalets snäva krav och exploatering[10].

Redan Harry Braverman, som karakteriserat den professionelle arbetarens bortdöende till förmån för massarbetaren, skymtar en efterföljare när han skriver att "arbetarna kan återvinna herraväldet över produktionen endast genom att göra sig delaktiga av de kunskaper som modern ingenjörsteknisk produktion förutsätter "[11].. Men för honom är fabriken fortfarande en plats att arbeta hårt på, vara präktig socialist och inte ockupera och dansa av glädje och ropa "Vogliamo Tutti", Vi vill ha allt !"[12]

En ny produktionsstruktur växer fram, den "diffusa fabriken" (Negris term). Post-fordismens datorer ersätter fordismens löpande band. Gramsci var den som myntade fordismen, det löpande bandets produktion som kompletterades med en tayloristisk arbetsdelning, där var och en bara gör sin lilla del. Henry Ford fick ju resultat - en T- ford modeterades på 1,5 timme istället för 10 ! På samma sätt effektiviserar datorer särskilt i processindustrin mycket manuellt arbete.

Fordism och taylorism bygger på massproduktion för masskomsumtion. Men våra senaste årtionden har snarare sett framväxten av nischer, marknader för specialintressen, särskilda behov. Den post- fordistiska produktionen flexibilitet passar den nya konsumtionskulturen, där var och en (tror sig vara) är unik. Post- modernismen i sin reaktionära skepnad har utvecklas till en kulturell logik för den post-fordistiska senkapitalistiska småschabbiga nyliberala staten[13]. Den flexibilitet som postmodernismen visar är samma flexibilitet som post- fordistiska företagsformer villa ha: små lydiga underleverantörer, egenföretagare utan fackliga krav, kreativitet och en formbar subjektivitet.

Norra Italiens (inte sällan kommuniststyrda) småföretagardistrikt med nät av underleverantörer, som t ex Benetton och nya underleverantörer till Fiat, uppstår raskt under 1980-talet. La Terza Italia. Cirkulation, mode, datorer, bioteknik, sociala tjänster och urvattnad medelklassocialitet betyder allt mer, men kan också användas emot kapitalet, som vi strax ska se.

Nytt tjänsteproletariat i cyberspace?

Den "sociale arbetaren" är mer än tidigare insatt i den immateriella high-tech produktionen och kämpar kanske hellre utifrån nya oväntade allianser, autonomt, än i partier eller homogena grupper. Bortom socialistiskt/liberalt parti- och enhetstänkande under modernismen skymtar en ny autonom mångfald av uppror, baserade på immaterialitet snarare än materia, intellekt snarare än händer, abstrakt istället för konkret. Ett post- materiellt proletariat är i vardande, i väntan på sin rätt[14]

"Vi har några möjliga element av en ny definition av proletariatet /.../ som i alla sina delar består av massintellektualitet. Plus - och detta är avgörande - vi har ett annat element: i den vetenskapliga ordningen av produktivt arbete, i den ökande abstraktionen och socialiseringen av produktionen, blir den post- fordistiska alltmer kooperativ, oberoende och autonom /.../Frågan är, betyder [detta entrepenörskap] också ett politiskt entrepenörskap, som politisk autonomi"? menar Antonio Negri. Många fd autonoma intellektuella blev enbart småföretagare i informationssektorn under 1980-talet. Deras självständighet uppskattades, men de kan utveckla denna självständighet tillsammans med en ny slags autonom anti-kapitalism till fria producenter i förening som Marx ville.

Italienaren Maurizio Lazzarato, forskare i exil vid Paris universitetet VIII[15] liksom Negri och andra delar av den italienska autonoma vänstern, menar dock att det immateriella arbetet, dvs det arbete som producerar informationsrika och kulturella aspekterna på produkter, är en väg framåt, mot kommunism förstådd som en oavsiktlig sida av de processer senkapitalismen sätter igång. Framför allt inom alla slag av kommunikation, dock inte i Habermas mening. Det immateriella arbetet, som kan liknas vid en upplösning av fritid och arbete, utförs av tjänstearbetare, ofta datoriserade designföretagare, projektanställda "utbildare" (AMUs anställda, hette tidigare lärare), skribenter av alla slag, mediefolk, marknadsförare, opinionsbildare/undersökare m fl i nya kollektiva nätverk och flöden istället för fasta fabriksrutiner . Teknovärlden blir en andra natur, en ekologisk maskin, som inte längre uppfattas som enbart dominans utan något självklart. Men den vilar på samma gamla sketna kapitallogik, men nu gäller det att producera nya behov, skapa nya uttrycksformer, att "ge form och materialisera behov, föreställningar, konsumtionsval och dessa [immateriella] produkter i sin tur blir kraftfulla producenter av behov, smaker och bilder " [16]. Kort sagt, att reproducera kapitalets sociala relation i en raffinerad form via nya immateriella produkter och tjänster.

Det nya, och eventuellt revolutionära, är att företagarna är beroende av de anställdas subjektivitet och gör allt för att fånga den, normalisera den, uttrycka den. Alla kan bli någon, alla är subjekt, alla måste uttrycka sig, tala, kommunicera, samverka osv. "Om fordism integrerade konsumtionen i kapitalets reproduktionscykel, så integrerar post-fordismen kommunikationen i den"[17]. Konsumtion är i första hand konsumtion av information. Produktionen är i lika hög grad inriktad på kommunikation, med kunder, marknader, försäljningsställen. Cirkulation istället för produktion. I den reella underordningens kapitalistiska automat verkar allt cirkulera fritt, utan störande moment från klasskampen. Marknaden, Moloch, Mammon, härskar.

Bilar produceras först när försäljningsavdelningen ger en order utifrån sin information. Den specifikt italienska erfarenheten av arbetsvägran under 1960- och 70-talen med sina krav på en "politisk lön", en medborgarlön för alla, och upprättandet av fria autonoma zoner i städerna, sabotage och vilda strejker, ger diskussionerna om immateriellt arbete en mer subversiv prägel än man kanske vid första hand ser. Självständighet gentemot arbetsgivare, kreativa yrken, upprorslusta, bildar tillsammans en förutsättning för att de nya produktionsformerna inte gör att man bara går till arbetet med ett leende, för man får göra något kreativt och självständigt, utan visar på hela ens kreativa potential, som medborgare, ansvarsfull, men proletär. En visstidsanställd/egenföretagande immateriell manschettproletär, en mikroslav utan övertidsersättning...

Dessa kreativa praktiker som kan finnas i materiell produktion, immateriell, begärsproduktion, nya subjektiviteter, är vad som på nya vägar - tom via exodus, uttåg - kan bilda ett icke- kapitalistiskt samhälle, inte som monolitiskt block utan som begärsmaskin. "Nyckeln till politisk handling (eller snarare den enda möjligheten att få ur den ur sitt nutida förlamningstillstånd) är att utveckla Intellektets offentlighet utanför arbetet och i opposition till det /.../ jag använder ordet Exodus här för att definiera massavhoppet från Staten, alliansen mellan det generella intellektet och politisk handling och en rörelse mot en Intellektets offentlighet"[18] skriver Paulo Virno, fd politisk fånge och kulturredaktör på Il Manifesto.

Inte en som en försvarsstrategi (enbart ockupera hus och bygga upp alternativa samhällen mitt i städerna) utan som en total omvandling av vad politisk handling är, ett engagerat bortdragande i offentligheten, som skapas och vidmakthålls av just de immateriella arbetarnas bakom tv-kameror, studior, redaktioner. I medier såväl som i frågor om den mänskliga kroppen (reproduktionens väsen), i datanät och (virtuella) undervisningsmiljöer, i miljöaktioner, uppstår klasskamp på hich-tech nivå; är surrogatmödraskap svaret på de problem fattiga amerikanskor möter ? Vad hindrar medicinen från att satsa helhjärtat på AIDS-forskning? Måste alla anställda medicintestas? När hela samhället blir till en uppkopplad produktionsmiljö uppstår motstånd, frågan är ska detta kollektiva intellekt, och intelligens förhoppningsvis, fortsätta stödja kapitalet eller ska det våga sig på nya vägar ?[19] Om den immateriella produktionen inriktar sig på att forma ideologier och skapa mening, finns det alltid utrymme för att kritik och omtolkning. Vems legitimitet gäller ? Mottagandet av en publik t ex är en kreativ handling och en del av produkten. "Förvandlingen av [den immateriella] produkten till vara kan inte ta bort denna dubbla process av `kreativitet'; den måste snarare förutsätta den som den är och försöka kontrollera och underordna den sina egna värden. Vad denna förvandling från produkt till vara inte kan bortse från vidare är tecknet på händelse, den öppna skapandeprocessen som etableras mellan immateriella arbete och publiken och organiseras med kommunikation"[20].

Låter det märkligt kan vi ta Lazzaratos landsman Dario Fo med sina klart öppna kreativa och revolutionära processer i de borgerliga teatersalongerna. Kapitalisten kan varken producera form eller innehåll i den immateriella produktionen, allra minst något innovativt, och är utlämnad till de specialister han betalar, för tillfälliga uppdrag.

Den öppna kommunikationsprocessens subversiva logik märktes också tydligt när miljontals Los Angeles- bor såg i direktsändning av en privatvideo hur två vita poliser spöade upp den svarte bilisten Rodney King. Kommunikation blev revolutionär kommunism och den svarta underklassen exproprierade 1993 liksom 1965 vad de kom åt.

I Italien finns fn många autonoma centra, "centri sociali", som organiserar unga i ockuperade hus, sänder radio själva, använder internet på ett kreativt sätt, stödjer illegala invandrare, ordnar konserter och - det är i Italien - propagerar för fri marijuana. Fria själv-förvaltande råd (sovjeter på ryska), något av Negri talar om i sitt begrepp om "The soviets of mass intellectuality"[21]. Att överta administrationen från välfärdsstaten och sköta bidrag, utbildning och arbete själva . Där finns ingen kompromiss med staten. De fria fackliga baskommittéerna, CoBas, är en annan ny italiensk radikal rörelse, med stöd bland lärare, metallarbetare, järnvägare. Studentrörelsen "Pantrarna" (efter en svart panter som rymde samma dag som studenterna revolterade mot den systembevarande kunskapsproduktionen vid univesiteten) är en annan som nämns i denna "andra" autonoma generation.

Sverige

Vad kan vi se omkring oss som tyder på en förändring i denna riktning ? Tja. Även våra motståndare inser situationens allvar. Härom månaden sade Håkan Lindgren, professor i ekonomisk historia vid Handelshögskolan i en DN- intervju:

"Om världen inte återinför slaveriet", så tror jag att arbetet på lång sikt vinner mark på kapitalets bekostnad. Etablerade branscher omvandlas och kunskapsinnehållet växer kraftigt. Det vill säga om varje medarbetares hjärna får en allt större betydelse för företaget betyder det att förhandlingssitsen är ganska god för den anställde"[22]

I vänsterpartiets näringspolitiska program, se appendix, finns många post-fordistiska formuleringar. Det räcker att ögna igenom citaten nedan snabbt för att känna igen nästan samma logik som ekonomisidorna i pressen. Det är inget konstigt med det, snarare ett gott betyg åt partiets verklighetsinsikt. Vad som saknas däremot är en stark och öppen vision om att de nya arbetsvillkoren kan utvecklas bortom kapitalismen. Kanske saknas erfarenheter av experiment, lusta, kreativitet, som kan inspirera till ett vidare tänkande, byggt på nya klasskompositioner, nya sätt att leva, tänka, jobba på. Det räcker inte med datorer, befolkade av humanistiskt utbildade människor utifrån kapitalets krav på flexibilitet - en otroligt instrumentell syn på humaniora ! - utan vi nya arbetare och tjänstemän måste våga skriva egna program, rita nya digitala mönster, räkna fram andra kalkyler än kapitalet. Ingen annan gör det åt oss.

Källor:

Post- fordism. A reader, ed A. Amin 1994

Revolten i Torino, N. Ballestrini 1973

"Class composition and the theory of the party", av S. Bologna i Telos nr 13, 1972

Fordism and Post- fordism, ed W. Bonefeld m fl 1990

Reading Capital politically, H. Cleaver (Austin ,1979)

Intervju med Harry Cleaver 1993 om autonom marxism, på internet - http://www.eco.utexas.edu:80/Homepages/F..

"Kapitalet leder stort efter 80 års kamp . . ", av T. Pettersson, Dagens Nyheter, 14 okt 1997

Capitalism and schizophrenia, vol 1- 2, G. Deleuze and F. Guattari, 1977, 1987

Futur antérieur, L'Harmattan 1990 -, fransk tidskrift om post-fordism/marxism/modernism

"Flexibilisation of labour" , A. Gray i Common Sense nr 18 ,1995

Molecular revolution, F. Guattari 1984

Communists like us, F. Guattari & A. Negri , 1992

"Det civila samhällets bortvitting", av M. Hardt i Socialistisk Debatt 2/1995

The art of organization, diss. M. Hardt 1990

Labour of Dionysus. A Critique of the State- Form, M. Hardt & A. Negri 1994

Radical thought in Italy. A Potential politics, red M. Hardt & P. Virno 1996

"Postmodernismen som senkapitalismens kulturella logik" i Postmoderna tider ? red M. Löfgren & A. Molander 1986

From post- industrial to post- modern society, K. Kumar 1995

Ekonomiska skrfter, Marx & Engels 1975

Grundrisse, Marx, 1973

"Introduction to zerowork", i Midnight Oil: Work, energy, crisis 1973- 92, Midnight Notes collective 1992

Revolution retrieved A. Negri, 1988

Politics of subversion A. Negri , 1989

Marx after Marx. Lessons on the Grundrisse, A. Negri 1991 (org 1978)

"Potere operio: Italy 1973, workers' struggle in the capitalist crisis" i Radical America nr 2, 1973

Immaterial labour, Mass Intellectuality, Post-Fordism and all that . . . Red Notes 1994

Working class autonomy and the crisis, Red Notes/CSE 1979

Italy: Autonomia- postpolitical politics, Semiotext(e), vol III, nr 3 1980

"Pragmatisk politik som liberalismens legitimitet", av Jan Sjunnesson, i Zenit nr 3 1991

"Workers and capital", av M. Tronti, i Telos nr 14, 1972

"The struggle against labour", M. Tronti i Radical America nr 6, 1972 "Social capital", av M. Tronti i Telos nr 17, 1973

"Autonomist Marxism and the information society", av Nick Witheford, i Capital & Class, nr 52 1994

"Cycles & circuits of struggle in high- technology capitalism", av Nick Witheford, i Common Sense nr 18 ,1995

Forcing the lock ? The problem of class composition in Italian workerism. Steve Wright. Avhandling vid Monash universitet, Australien 1988.

"Confronting the crisis of 'fordism': Italian debates around social transition", av Steve Wright i Reconstruction, nr 6 1995/96

"The limits of Negri's class analysis", av S. Wright, i Reconstruction nr 8, vintern 1996,

www.ecn.org, direkt till autonoma " centri sociali" i Italien idag (engelsk version finns)

Appendix:

Ett urval "post- fordistiska" formuleringar ur Vänsterpartiets Näringspolitiska program, antaget av partistyrelsen 1997

"Stora förändringar har skett i arbetslive under senare år. Ny teknik skapar stora möjligheter att förändra arbetsorganisation och produktionsprocesser."

"Industrialismens gamla hierarkiska uppbyggnad med dess auktoritära ledningsmetoder blir alltmer otidsenliga. Kvantitativa ackordslönesystem får ge vika för mer kompetens- och kvalitetsinriktade löneformer. De anställda tar alltmer del i verksamhetens planering. Arbetsinnehållet breddas och den uppsplittrade arbetsorganisationen försvinner. Den växande tjänsteandelen inom näringslivet förstärker denna tendens. Företagen blir mer och mer beroende av de anställdas kompetens och kreativitet. Produktivitetsutvecklingen stimuleras av en förbättrad arbetsmiljö. Lönsamhet och de anställdas krav på inflytande och bättre arbetsvillkor står inte i motsättning mot varandra och det finns förutsättningar för utvidgade demokratiska anspråk."

"För att svenskt näringsliv ska utvecklas behövs en kraftig utbyggnad av antalet högskoleplatser, och då särskilt inom högteknologi och naturvetenskap. För att anpassas till kraven på flexibilitet i arbetslivet är det viktigt att dessa utbildningar ges ett bredare innehåll med ökade humanistiska inslag och att utbildningen blir mer probleminriktad där föråldrade ämnesgränser ändras. Teknikfrågor behöver ses i sitt användarsamanhang där miljöaspekter och sociala villkor är viktiga"

"Ökat ansvar för planering, arbetsorganisation och arbetets utförande måste delegeras till löntagarna och därmed bryta den hierarkiska arbetsledningen. Den anställde måste själv kunna påverka arbetets utförande och arbetet ska vara lärande och utvecklande. All personal måste ges möjlighet till kompetensutveckling och vidareutbildning, för att kunna vara delaktig i denna utveckling. I dag är fördelningen mycket ojämn. Kortutbildade får ingen eller ringa kompetensutveckling. Detta måste förändras genom en medveten strategi. Det goda arbetet ger möjlighet att skapa det tryck från "golvet" som är nödvändigt för att utveckla svenskt näringsliv. Genomförande av det goda arbetet är avgörande för att öka löntagarnas makt och inflytande och medför även en ökad delaktighet och engagemang i vad som ska produceras. På så sätt kan konsument- och producentintressen mötas och förstärka varandra. Arbete i grupporganisation bör uppmuntras."

Liksom revolutionära lustfyllda handlingar!

Noter

[1] S. 1, Hardt & Virno 1996 för nytolkningen av Lenins gamla tes om marxismens tre källor. Post-fordism betyder det flexibla datastödda produktionssätt som utvecklats under 1970-talet , främst i Japan och Usa. Se Post- fordism: a reader och Bonefeld 1990. Autonom marxism med sin betoning på arbetarklassens egen kamp som kapitalismens motor är mer optimistisk än traditionella post- fordistiska analyser. En direkt vänstervriden post- fordism lanserades 1989 av det fd brittiska kommunistpartiet under banéret "New Times". Se Kumar, s. 50- 4. Den politiska frågan gäller om flexibilitet är en specifikt "högerterm" eller om vänstern kan vrida den ur händerna på kapitalet och dess teknologi.

[2] S. 706 (London 1973, org 1857-59), [MEW 42:602 "Die Entwicklung des capital fixe zeigt an, bis zu welchem Grade das allgemeine gesellschaftliche Wissen, knowledge, zur unmittelbaren Produktivkraft geworden ist und daher die Bedingungen des gesellschaftlichen Lebensprozesses selbst unter die Kontrolle des general intellect gekommen und ihm gemäß umgeschaffen sind." -Marxistiskt Forums tillägg]

"As the basis on which large industry rests, the appropriation of alien labour time ceases, with its development, to make up or to create wealth; so does direct labour as such cease to be the basis of production, since , in one respect, it is transformed more into a supervisory and regulatory activity; but then also because the product ceases to be the product of isolated direct labour, and the combination of social activity appears, rather, as the producer", (s. 709).

[MEW 42:605-6 "Wie mit der Entwicklung der großen Industrie die Basis, auf der sie ruht, Aneignung fremder Arbeitszeit, so hört mit ihr die unmittelbare Arbeit auf, als solche Basis der Produktion zu sein, indem sich nach der einen Seite hin in mehr überwachende und regulierende Tätigkeit verwandelt wird; dann aber auch, weil das Produkt aufhört, Produkt der vereinzelten unmittelbaren Arbeit zu sein, under vielmehr die Kombination der gesellschaftlichen Tätigkeit als der Produzent erscheint."- Marxistiskt Forums tillägg]

Grundrisse är central för den autonoma marxismen som analys av en politisk subjektivitet, revolutionären Marx snarare än kapitallogikern, se Negris Marx after Marx. Lessons on the Grundrisse.

[3] S. 111- 2 "Introduction to Zerowork "

[4] S. 31, "Potere operio: Italy 1973, workers' struggle in the capitalist crisis"

[5] S. 216 i Hardt & Virno. Negri var en av Autonomias inofficiella ledare, fd professorn i statsrätt i Padua, numera (971020) i Rebbibia Penale, Rom, fängelset han rymde från 1983 efter att ha valts in som kandidat i det Radikala Partiet under sin fängelsetid sedan 1979, då han och 100tals andra fängslades undeer falska anklagelser om samröre med Röda Brigaderna. Negri återvände i juli 1997 efter 14 års exil, och officiell position vid Paris 8:e universitet, och fängslades omedelbart. En internationell amnestikampanj har utlysts. Kontakta den australiensiske autonome marxisten Steve Wright på sjwright@vaxc.cc.monash.edu.au för vidare info. Han är webmaster för diskussionsgruppen "Aut-op-sy", en autonom marxistisk internetgrupp.

[6] Se Trontis essä "Social Capital"

[7] S. 57 i Hardts artikel "Det civila samhällets bortvittrande". För detaljerade analyser av reell och formell underordning, se Hardt & Negri, Negri 1991 och Negri 1989, bl a om franska situationisternas bild av denna "samhällsautomats" skenbild i varusamhällets skådespel.

[8] "På 1980-talet träder Rawls fram som en slags resignerad ideolog för en "modern konstitutionell demokrati" baserat på vissa "fundamentala men latenta intuitiva idéeer i den offentliga politiska kulturen i ett demokratiskt samhälle". Han påstår också öppet att "den politiska filosofins mål beror på det samhälle den riktar sig till" . Ett "överlappande konsensus" ska hålla samman divergerande filosofiska och religiösa åskådningar, då ett reellt konsensus ter sig omöjligt att uppnå. Hoppet om en politisk gemenskap måste överges om vi med detta menar ett politiskt samhälle enat genom en allmän och övergripande doktrin menar han./ . . ./ Vart Rawls vill få de divergerande amerikanerna (inom eliten dvs) till är inget mer, eller mindre, än att ställa upp på är den amerikanska konstitutionen, utan att ge dem några teoretiska argument eller tillåta några från dem själva./. . . / Bakom tilltron till de politiska institutionerna borde vila enligt Rawls uppfattning en "vettig" moralisk psykologi. Den antar att medborgare har egna uppfattningar om det goda, det rätta och det rimliga samt kan handla efter dem, visar samarbetsförmåga om andra gör likadant, tilltro till institutionerna över längre tid om dessa kan skydda våra rättigheter osv." , ur min artikel "Pragmatisk politik som liberalismens legitimitet". Kap III i Hardt & Negri har en nästan identisk läsning av de postmoderna liberalerna R. Roty och J. Rawls, och "kommunitarianerna".

[9] S. 629, Marx' och Engels Ekonomiska skrifter, kap "Den omedelbara produktionsprocessens resultat", 1975.

[10] Citat från Whiteford 1994, s. 110

[11] S. 375, Arbete och monopolkapital, 1977. Men han hyser inget större hopp om detta och boken i övrigt visar på den totala degraderingen av den professionelle arbetaren.

[12] Titlen och ett verkligt slagord, på Nanni Ballestrinis fiktiva biografi av en arbetares uppror vid Fiat- Mirafiori 1969. Sv övers revolten i Turin.

[13] Fred Jamesons essä, "Postmodernismen eller senkapitalismens kulturella logik" är central. Hans ekonomiska analys bygger på Ernst Mandels verk om senkapitalismen från 1970talet. I samma anda som Trontis begrepp "sociala fabriken", skriver Jameson: "Denna vår tids renare kapitalism utgör en häpnadsväckande expansion av kapitalet till hittills icke- kapitalistiska områden, och de enklaver av förkapitalistisk produktion som tidigare tolererats och exploateras som ett slags lydstater har därmed elimininerats".

[14] Den italienska revolutionära synen på ett nytt tjänsteproletariat är inte samma som den franska reformistiska tekno-optimisnen hos André Gorz.

[15] Fd Universitetet i Vincennes, experimentuniversitetet som tillkom 1969 för att driva ut de radikala studenterna i Vincenns-skogen utanför Paris centrum, numera flyttat till arbetarförorten St Denis. Filosofiprofessorerna Gilles Deleuze, JF Lyotard, Francois Chatelet, Alain Badiou och Jacques Rancière var alla aktiva under upproret i maj 1968, som maoister, anarkister, kommunister, frihetliga socialister.

[16] S. 138 i Hardt & Virno. Mycket av det följande resonmanget vilar på Lazzaratos artikel "Immaterial labour".

[17] Op cit, s. 140

[18] S. 196- 7 i Hardt & Virno

[19] Whitheford 1994 och 1995 tar upp nya områden för motstånd i högteknologiska samhällen och ser ett nytt tänkande, mer positivt än "neo-ludditerna" som slår sönder datorer, växa fram; allianser mellan hackers och barnmorskor. . .

[20] Op cit. 144. Två tidiga tänkare som sett denna öppna händelses potentiella kreativitet enligt Lazzarato är Walter Benjamin och Michail Bachtin, den senares karnevalism är mest tydlig, särskilt under 1970talets folkfester, karnevaler, ockupationer och anarkistiska upptåg.

[21] Men det finns intern kritik av Negris tilltro till de "sociala centra" och informationsteknikens välsignelser på bekostnad av manuella arbetare. I "Confronting the crisis of 'fordism':

Italian debates around social transition" skriver Steve Wright: "Perhaps the strongest call for 'the creation of economic circuits protected from the logic of profit' has come from the Roman social centre Brancaleone. Even they concede, however, that their proposal runs the constant risk of collapsing into 'self-exploitation': to their mind, this must be weighed up against the wealth of experience which comes from participation in a self-managed enterprise (CSA Brancaleone 1994: 105). An anonymous writer in Nessuna Dipendenza, the journal of Rome's most famous social centre, is more prudent in their reflections. Reasoning that, 'if the true antithesis of labour time is the time of free creative activity', there may well be space for self-managed experiments in the here and now, they also recognise the dangers inherent within projects which, whilst perhaps improving the 'quality of life' of those taking part, fail 'to contaminate civil society' as a whole

_ _ _

Then there is the question of class composition itself. However intriguing the notion might appear, talk of a 'mass intellectuality' remains contentious, to say the least. If the term has a certain suggestive ring to it, similar to that played by operaio sociale (social worker) within the autonomist debates of the late seventies, it continues to be more schematic than substantive in its explanatory power. At best it may offer some insight into the forms that class struggle has assumed in newer labour processes such as software design (Cleaver 1995b: 167); at worst, it stands as yet another instance where the (supposed) reality of one layer becomes confused with the politically and culturally diverse experiences which characterise contemporary class composition as a whole.

Finally, there is the matter of the 'exodus'. This, as we have seen, has been presented in two forms: self-employment, and a more explicitly collective project of an alternative economy based upon self-production. But can individuals really escape subordination to capital through self-employment? As the fieldwork of Sergio Bologna and others have indicated, the burgeoning phenomenon of self-employment is a complex one in Italy today, and the relevant data partial by nature. At the same time, it does seem a touch implausible, judging by what is known, to suggest that the degree of autonomy heralded by Lazzarato is in any way typical. Indeed, given the structural dependence of so many self-employed upon a single client - often, a large firm to whose production rhythms they are beholden - it is somewhat forced to suggest that such workers have loosed the bonds of the capital relation. If anything, their circumstances evoke those of earlier workers who, whilst retaining control of their tools, were nonetheless formally subordinate to capital. As a consequence, it may prove more useful to characterise many of today's self-employed as 'de-waged labour power', if not perhaps, as Bologna [en arbetarhistoriker, aktiv i operaismo, men skeptisk till Negris projekt, JS] would equally insist, 'the new mass worker of the network-firm'

[22] DN 971014