Det räcker inte att ha rätt, man måste få rätt också

Kategori: Strategi & taktik

Index: http://www.motkraft.net/index.php?view=t..

Inledning till praxeologin: DET RÄCKER INTE ATT HA RÄTT, MAN MÅSTE FÅ RÄTT OCKSÅ

De flesta av oss som har engagerat oss i politisk verksamhet har gjort det med en stark känsla av att arbeta för något som är rätt. Jorden förgiftas, stormakternas ledare hotar oss till livet, det internationella storkapitalet vill tvinga på oss sin produktions- och konsumtionsordning av heltigenom egoistiska skäl. Det är inte att undra på att man under stundom grips av rättfärdighetslidelse, av vrede och hat mot "dödens vänner" som Torkel Rasmusson kallar dom.

Sådant må kanske vara bra för viljan att kämpa politiskt. Men för klarsynen och för förmågan att fatta rationella beslut är det inte alltid så lyckat. Eftersom motståndarna är så genomusla är det lätt att kräva absoluta åtgärder mot dom; bara den skoningslösa kampen duger. Men skoningslös kamp blir lätt lite patetisk när man vet hur små resurser man själv har och hur stora motståndarna kan mobilisera. Vilket i sin tur lätt leder till resignation och passivitet.

Det här kapitlet handlar om ett lite kyligare sätt att se på politiska motsättningar. Ett synsätt där resultatet är det viktiga och där moralen inte spelar någon roll. Eller om man så vill, där moralen bara går ut på att skaffa mer makt åt sig själv, den egna gruppen, klassen eller nationen.

Militärer och företagsledare brukar studera något som kallas praxeologi. Praxeologi betyder "läran om mänskliga handlingar i konfliktsituationer" och skulle kunna beskrivas som kunskapen om vilka principer strategier måste tillgodose för att vara bra strategier.

Praxeologin handlar om villkoren för att förverkliga ett mål under yttre motstånd, antingen det nu rör sig om ett krig, om affärsmässig konkurrens eller om dom politiska motsättningar vi är vana vid.

Eftersom det finns ett motstånd är alla företag svåra. De rymmer strategiska problem, risker och faror som begränsar handlings- och tankemöjligheterna. Det är inte bara att rusa rakt på. Det räcker inte heller med taktik, dvs att försöka lura motståndaren. Inte heller är det en fråga om att undvika konflikter. Däremot är det nödvändigt att man neutraliserar motståndet, splittrar upp det och gör det lättare att tas med.

Praxeologin arbetar med enkla grundprinciper - enkla när man väl har förstått dom. Att dom därför inte är helt självklara visas bäst av att så många bryter mot dom, till sitt eget fördärv.

För att börja med grunderna så utgörs motståndet av motståndare och omständigheter. Motståndarna gör motstånd för att deras mål är annorlunda än våra egna, och i värsta fall oförenliga med dem. Omständigheterna är sådant som tid, avstånd och kort uttryckt alltings naturliga jävlighet. Båda måste bekämpas.

Eftersom alla företag är svåra måste man ha resurser för att ge sig in på dom. Intellektuella, dvs kunskaper och fantasi; fysiska, dvs pengar och "dom rätta prylarna"; psykiska och moraliska, dvs mod och uthållighet. Dessutom behöver man spelrum, eftersom man inte kan handla om man är i omgivningens eller motpartens våld.

Resurserna förbrukas under kampens gång. Konflikterna har ett pris. För att uppnå något måste man offra något. För att få Södertörnsbussarna in till stan måste man vara beredd att lägga ner resurser i tid, pengar och initiativ. Kampen är inte ett självändamål. Den är bara ett medel för att förverkliga ett syfte. Och då måste syftet vara värt priset. Tycker man inte att det är värt kampens pris att få åka buss ända in till stan engagerar man sig inte heller. Det får inte kosta mer än det smakar. Syftet i en konflikt är att fälla motståndaren. Men inte ens det är ett självändamål. För syftet med att fälla motståndaren äratt få honom att acceptera vissa villkor.

Att få motståndaren att acceptera villkoren är målet för alla konflikter. Det är inte att "avslöja" motståndaren, eller förödmjuka honom, eller döda honom. Sådant kan emellanåt vara medel, men det är tveksamt om de är vidare bra.

Det finns en skillnad mellan att driva igenom sina syften och att dessutom trampa motståndaren i ansiktet. För om det framgår att det är det senare man är ute efter driver man motståndaren att försvara sig med alla medel; det blir helt enkelt för kostsamt för honom att ge efter ens i de minsta frågor, eftersom han vet att man inte är intresserad av småfrågorna i sig. Det fick inte minst tyskarna erfara i de länder de ockuperade under andra världskriget. "Vi vill inte leva om tyskarna ska vinna detta krig", formulerade Sandemose norrmännens reaktion.

Samma logik gäller för båda parter i en konflikt. För båda parter gäller att konflikten inte får kosta mer än den smakar. För båda parter gäller det att framställa villkoren för motståndaren så att det blir billigare att acceptera dem än att fortsätta striden.

Detta är praxeologins kärnpunkt. I en strid gäller det att väga motståndarens kostnad för att ge upp, i förhållande till hans kostnad för att fortsätta slåss, mot sin egen kostnad för att ge upp, i förhållande till att fortsätta slåss. Varvid det förstås gäller att man själv ska ha mer att vinna på att välja fortsatt strid än vad motståndaren har.

Det är alltså bra om man kan göra det billigt för motståndaren att ge upp. Ett sådant förhållande rådde under Almstriden 1971 - se vidare kapitlet om schizofren strategi. Stockholms myndigheter riskerade bara lite prestigeförlust på att ge upp - deras materiella intresse av att bygga en T-baneuppgång i Kungsan var litet. A andra sidan riskerade de sin legitimitet som folkets representanter på att fortsätta bråka. Det billigaste alternativet för dem var att så snabbt som möjligt få slut på konflikten, även om det innebar att ge upp helt.

Ett annat exempel - i storpolitisk skala - var Vietnamkriget. USAs regering hade inte mycket att vinna på att fortsätta slåss; däremot hade de lite att förlora på att ge upp det fanns t.o.m. statsfinansiella vinster att göra på det. Det blev omöjligt att motivera väljarna för fortsatta krigsansträngningar och det blev billigare att sluta fred.

Ett sätt att göra det billigt för motståndaren att ge upp kan t.ex. vara att åta sig att rädda hans ansikte.

Konsten att få motståndaren att gå med på villkoren utan att behöva ta till våld betraktas annars som det yppersta inom krigskonsten. Den smartaste generalen, enligt en gammal kinesisk filosof, är den som kan vinna utan strid. Knepet ligger i att påverka motståndarens vilja med psykologiska medel istället för med våld.

Ty varje strid är en strid mellan viljor, ytterst sett. Det tjänar inget till att man vet hur man använder ett vapen om man inte vill använda det; så sa redan Clausewitz, militärteorins klassiker framför alla andra.

Viljan, eller stridsmoralen, beror av många saker. Av motivationen, dvs av värdet på det man slåss för; av svårigheten, dvs av vad man offrar; av vanan, dvs av förtrogenheten med miljön (det är de "gamla rävarna", dom som har varit med länge, som sist ger upp); och av framgången.

Om man bara vinner hela tiden är det väldigt bra för stridsmoralen. Om man bara förlorar är det förödande. Det är inte minst ett ytterligare argument för att den skoningslösa kampen inte alltid är så bra.

Därför bör man välja lagom överkomliga mål. Om man vill klara av allt på en gång är det risk för att man inte får någonting gjort. Visserligen är det inte säkert att det är väggen som håller när man kör huvudet i den, men å andra sidan är det inte säkert att man har råd att ta den risken. De senaste rapporterna från BZ-fronten i Köpenhamn visar just detta: att ständigt ta stryk har blivit för mycket för många husockupanter, som helt enkelt har flyttat från stan. Deras vilja har knäckts.

Att välja delmål som är lagom lätta, men ändå leder framåt och därför värda att slåss för - det är konsten!

Jag tänker sluta här. Man skulle också kunna gå in på strategi, d.v.s. konsten att välja slagfält så det gynnar en själv och missgynnar motståndaren. Men det är så att säga nästa kapitel.

JW

BAKGRUNDEN TILL DET PRAXEOLOGISKA TÄNKANDET

Det praxeologiska tänkandet har utvecklats ur andra traditioner än dem vi är vana vid.

Det har uppstått i vissa miljöer: under tider av hårda konflikter, där problemen ställts på sin spets; bland militärer och politiker som har stått mitt i striden och varit tvungna att handla för att inte gå under.

Dessutom kännetecknas det praxeologiska tänkandet av att det har uppstått i miljöer som har stått makten nära. Konflikterna har inte bara varit konflikter med "dom där nere", konflikter om fördelning av ett givet resultat. De har också varit konflikter där samhällets fortlevnad har stått på spel.

Därför har man varit tvungen att se problemen "uppifrån"; varit tvungen att ha en lösning som står sig och att skapa "fred" - dvs ett tillstånd där konflikterna i alla fall inte är så stora att de omöjliggör fortsatt existens. Den som först formulerade tanken att eftersom krig går ut på att få motståndaren att sluta slåss så är det bästa som kan hända att han aldrig börjar, var en kines som hette Sun Tsu Han levde för 2500 år sen, en period i Kinas historia som var mycket stormig.

En som vidareutvecklade teorierna var en preussisk general som levde under napoleonkrigen och hette Clausewitz. Hans teorier studeras än idag, trots att vapenutvecklingen borde ha gjort dem omoderna för länge sen. Men eftersom hans teorier handlar om kampens innersta natur och om den militära kampens politiska syften spelar det ingen roll.

Några av de största revolutionärerna har insett praxeologins betydelse. Sun Tsu inspirerade Mao. Lenin studerade Clausewitz. Och eurokommunismens grundare Gramsci lät sig inspireras av en tredje av de "stora" inom traditionen, Machiavelli, som beskrev vad politik egentligen går ut på, i början av 1500-talet.

För de största revolutionärerna - dom som lyckades - insåg att om man ska ta jobbet från "dom där uppe" räcker det inte med att bara opponera mot dom. Man måste hi en plan för hur man ska styra samhällsskutan vidare, som är minst lika "bra" som deras.

Det finns emellertid andra strategiska traditioner som har ett visst intresse. Nyligen fick vi höra talas om Wo Tsu, som levde ungefär samtidigt som Sun Tsu. Det är lite oklarare vad han stod för, eftersom han inte på samma sätt var en maktens strateg och därför inte har ansetts lika angelägen att bevara i minnet.

Han ägnade sig åt att tillsammans med en grupp bege sig till konfliktområden för att åstadkomma förlikning, genom att lyssna på olika sidor för att hitta en gemensam lösning. Om det inte gick slöt han sig till den svagaste parten och lärde ut motståndsteknik främst olika sätt att bryta ner övermaktens moral.

En som man kan säga handlar i Wo Tsus tradition är Gandhi.

Poängen i den strategin är att man inte betraktar motståndaren som bara en representant för det helgjutet onda. Man förutsätter att det kan finnas sidor hos motståndaren att ta fasta på, sidor som är bra och som man kanske saknar själv. Utifrån den bedömningen försöker man sen hitta utvägar.

Det är utifrån detta som man ska bedöma Gandhis hungerstrejker. Dom var inte bara en metod att pressa motståndaren, utan också ett sätt att vidga sin egen förståelse, ett sätt att ge större tyngd åt den egna rörelsen och stärka sin egen moral, uthållighet och kampförmåga.

TB

Noter:

1. Se den långa dikten Med blodad tand', en av de vackraste politiska dikter som nånsin skrivits på svenska språket.

2. Det finns inte bara praxeologiska motiv för det. Ju mer man trappar upp nivån för en konflikt, desto mer gör motståndaren det också. Vilket alltid motverkar huvudsyftet med politiken: att skapa fred, att bygga upp ett samhälle där det är gott att leva. Nazisterna var en direkt följd av Versaillesfredens hårdhet. Stalinisternas terror var en direkt följd av inbördeskriget som i sin tur var en följd av att det ryska (små)borgerskapet såg sig hotat till livet. Och, för den delen, bolsjevikernas oförsonlighet var en direkt följd av tsarväldets förstockade konservatism som inte tillät vanligt motstånd att komma till uttryck.

3. Och den dummaste generalen är den som först skrämmer motståndaren att mobilisera till det yttersta, och sen saknar förmåga att ens försvara sig mot det monster han har byggt upp. Som de europeiska kommunistpartierna.

Litteratur:

Pau Puig i Scotoni: Att förstå revolutionen (Zenit)
Karl von Clausewitz: Om krigen (Gyldendal)
Michael Howard: Clausewin (Oxford University Press)
Sun Tsu: The Art of War (Oxford University Press)
Niccoló Machiavelli: Fursten (Natur och Kultur)
Edward Luttwak: Statskupp (Gyldendal)