Internationella Arbetarassociationen

Kategori: Syndikalism

IAA - den syndikalistiska internationalen

Den revolutionära syndikalismen uppstod som en direkt följd av arbetarnas självständiga kamp i Frankrike mot slutet av förra århundradet. Den inspirerade andra länders arbetare och i början av tiotalet fanns syndikalistiska organisationer i de flesta industriländer. Dessa organisationer var dels uppbyggda av lokala samorganisationer (LS), som utgjordes av alla en orts industrisyndikat federerade uppåt, och dels av landsomfattande federationer av syndikat i samma industri. Ett första försök att bilda en gemensam international gjordes på en kongress i London 1913, där följande länder var representerade: England, Tyskland, Frankrike, Holland, Italien, Sverige, Danmark, Spanien, Brasilien, Argentina, Kuba, Österrike, Förenta staterna, Belgien och Polen. Kongressen beslutade om upprättandet av en internationell kommitté, som skulle utgöra grunden för en international. Världskriget spolierade dock kommitténs arbete men det kan vara värdefullt att här återge den principiella inställning som kongressen enhälligt gav uttryck åt i den så kallade "Londondeklarationen":

1. Fastslående att arbetarklassen i alla länder lider under kapitalistiskt och statligt slaveri, uttalar kongressen sig för klasskamp och internationell solidaritet och för arbetarnas oavhängiga organisering på basis av fri sammanslutning;

2. Dessa organisationer skall ha till uppgift arbetarklassens omedelbara materiella och intellektuella utveckling och ett framtida störtande av det kapitalistiska systemet och staten;

3. Kongressen slår fast, att klasskampen är en nödvändig följd av det privata ägandet av produktions- och distributionsmedlen och uttalar sig därför för socialisering av denna egendom genom uppbyggandet och utvecklandet av producenternas kamporganisationer till duglighet att handha förvaltningen av dessa medel i hela samhällets intresse;

4. Kongressen slår fast, att dessa kamporganisationer blott kan lyckas i sina strävanden när de upphör att vara splittrade genom politiska och religiösa åskådningar och förklarar, att striden är en ekonomisk strid, därmed avseende, att de inte kan nå sitt mål genom att överlämna sin sak till regeringen eller dess medlemmar utan blott genom arbetarnas eget tillämpande av direkt aktion i förlitande på de ekonomiska organisationernas styrka;

5. I konsekvens härmed uppmanar kongressen arbetarna att organisera sig i oavhängiga ekonomiska kamporganisationer och förena sig i internationell solidaritet, för att uppnå en slutlig befrielse från kapitalismens och statens herravälde.

Det arbete som efter första världskriget upptogs för att skapa en syndikalistisk international fördröjdes också på grund av diskussionerna om anslutning till RFI, Röda fackföreningsinternationalen, konstituerad i Moskva 1921. Slutligen avslog så gott som alla länders syndikalistiska organisationer anslutning med hänvisning till den passus i RFI:s stadgar som proklamerade fackföreningarnas organisatoriska "samarbete med de till kommunistiska internationalen anslutna partierna".

I december-januari 1922/23 bildades IAA, Internationella Arbetar-associationen, i Berlin på en kongress där ungefär två och en halv miljon syndikalistiskt organiserade arbetare av fjorton nationaliteter var representerade. IAA:s storhetstid sammanföll med spanska CNT:s. Internationalens sekretariat var under andra världskriget och åren närmast därefter förlagt till Stockholm. Nu (1969) finns det i Toulouse.

Bengt Ericsson, Ingemar Johansson

IAA:s principförklaring

Inledning

Den sekellånga kampen mellan utsugare och utsugna har tagit en hotande utbredning. Trots alla inre strider som splittrar världskapitalismen och bourgeoisin, strävar det allsmäktiga kapitalet efter att uppnå en samling, för att med större kraft och beslutsamhet än någonsin kasta sig över arbetarklassen och spänna den för den segrande kapitalismens vagn. Kapitalismen organiserar sig och från att tidigare ha befunnit sig på defensiv övergår den nu åter till offensiv mot arbetarklassen på alla fronter.

Denna offensiv har sitt ursprung i två klart skönjbara orsaker, nämligen den idé- och begreppsförvirring som råder inom arbetarrörelsens led, bristen på klarhet och sammanhållning beträffande arbetarrörelsens nuvarande och framtida mål, splittringen i talrika läger som ofta står fientliga mot varandra - med ett ord av arbetarrörelsens svaghet och desorganisering - samt frånvaron av en fast riktlinje för den proletära frigörelsen hos flertalet organiserade arbetare.

Mot detta samlade angrepp av alla slags internationella utsugare finns bara ett medel - att omedelbart organisera de proletära krafterna i ett kamporgan som sammansvetsar de revolutionära arbetarna i alla länder till ett granithårt block mot vilket alla kapitalistiska anlopp och alla stater strandar och som krossar dem under sin väldiga tyngd.

Denna frigörelse kan inte acceptera de riktlinjer som anvisas den av de tendenser inom arbetarrörelsen, vilka strävar efter harmoni mellan kapital och arbete och en internationell fred med kapitalismen och som vill växa sig in i den borgerliga staten. Lika litet kan den acceptera de tendenser som propagerar principen om proletariatets diktatur i motsats till målet: största möjliga frihet och välstånd för alla människor. Ty detta är målet för de klassmedvetna revolutionära arbetarna i deras befrielsekamp.

Mot kapitalets förtryck å ena sidan, mot fascismens hela system och herrar politiker å den andra, vilka samtliga vill upprätthålla kapital, stat och auktoritet, måste världens revolutionära arbetare bygga upp en verklig internationell arbetarassociation inom vilken varje medlem vet, att arbetarnas slutliga befrielse endast blir möjlig, när arbetarna själva som arbetare och människor är beredda att ta jorden, fabrikerna och produktionsmedlen - allt som representerar sociala värden - i besittning, för att förvalta det gemensamt så att produktionen fortsätter och det sociala livet tryggas.

Med detta perspektiv och detta mål består arbetarnas plikt i att delta i varje aktion, vars mål betyder social omdaning och därvid alltid sträva efter att närma oss våra ideal, att delta i kampen så att tyngden av våra krafter gör sig kännbar gentemot vår motståndare och vågen slår över på sin sida, att genom propaganda och organisation ge vår organisation de medel, som tillåter den att tränga undan sina motståndare. Likaså skall överallt, där det är möjligt, vårt sociala system upprättas som ett mönster och vår organisation ges kraft att inom möjligheternas ram öva inflytande på andra riktningar och dra in dem i vår aktionsradie för att motsätta sig de kapitalistiska och statliga motståndarna, varvid man alltid måste ta hänsyn till omständigheterna i tid och rum och troget hålla fast vid målet för arbetarnas befrielsesträvan.

Den revolutionära syndikalismens principer

1. Den revolutionära syndikalismen, som står på klasskampens grund, strävar efter att förena alla handens och hjärnans arbetare i ekonomiska kamporganisationer, som kämpar för deras befrielse från löneslaveriets ok och statens förtryck. Dess mål är att reorganisera det samhälleliga livet på den fria kommunismens grundval genom arbetarklassens egen revolutionära aktion. Den anser att endast proletariatets ekonomiska organisationer har förmågan att genomföra denna uppgift och vänder sig därför till arbetarna i deras egenskap av producenter och skapare av de samhälleliga värdena, i motsättning till de moderna politiska arbetarpartierna, som inte kan komma ifråga när det gäller den ekonomiska reorganisationen.

2. Den revolutionära syndikalismen är övertygad motståndare till alla ekonomiska och sociala monopol och strävar efter att avskaffa dem genom ekonomiska kommuner och industri- och lantarbetarnas administrativa organ på grundvalen av ett fritt rådssystem som inte är underordnat någon politisk makt eller parti. Mot statens och partiernas politik ställer den arbetets ekonomiska organisation, mot regerandet över människorna - förvaltandet av tingen. På grund härav eftersträvar den inte erövringen av den politiska makten utan utrotandet av varje statlig funktion i samhällslivet. Den anser att med egendomsmonopolet måste också herraväldets monopol försvinna, och att ingen statsform kan bli ett medel till befrielse utan ständigt en skapare av nya monopol och nya privilegier.

3. Den revolutionära syndikalismens uppgift är tvåfaldig: den för å ena sidan den revolutionära dagskampen för att förbättra arbetarnas ekonomiska, sociala och intellektuella standard inom det nuvarande samhällets ram. Å andra sidan är dess slutmål att höja massorna till att självständigt förvalta produktionen och distributionen, till att ta samhällslivets alla områden i besittning. Den är övertygad om att organiserandet av ett ekonomiskt system som faktiskt har producenten som grundval, aldrig kan regleras genom regeringsdekret utan endast genom gemensamma insatser av alla handens och hjärnans arbetare inom varje särskild industrigren, genom att producenterna själva övertar förvaltningen av fabrikerna och detta på det sätt att de enskilda grupperna, fabrikerna och industrigrenarna blir självständiga led i den allmänna ekonomiska organismen, vilka enligt en bestämd plan och på grundval av ömsesidiga överenskommelser, utvecklar produktionen och distributionen i hela samhällets intresse.

4. Den revolutionära syndikalismen är motståndare till alla centralistiska strävanden och organisationer, som inte är något annat än lån från staten och kyrkan och som metodiskt kväver varje initiativanda och självständig tanke. Centralismen är en konstlad organisation ovanifrån och nedåt, som överlämnar reglerandet av hela samhällets angelägenheter i händerna på några få. Individen blir då endast en marionett, som igångsättes och dirigeras ovanifrån. Det allmännas intresse måste vika för ett fåtals privilegier, det särpräglade ersätts av uniformiteten, den personliga ansvarigheten undanträngs av den själlösa disciplinen, dressyren ersätter uppfostran.

På grund härav ställer sig den revolutionära syndikalismen på den federalistiska sammanslutningens grundval, dvs. organisation nedifrån och uppåt, den frivilliga sammanslutningen av alla krafter på grundval av gemensamma intressen och övertygelser.

5. Den revolutionära syndikalismen förkastar varje parlamentarisk verksamhet och varje samverkan med de lagstiftande organen. Inte ens den friaste rösträtt kan upphäva de gapande motsättningarna inom det nuvarande samhället och hela det parlamentariska systemet har endast en uppgift, nämligen att förläna lögnens och den sociala orättfärdighetens herravälde ett sken av laglig rätt - att förmå slavarna att sätta lagens stämpel på sitt eget slaveri.

6. Den revolutionära syndikalismen förkastar alla godtyckligt politiska och nationella gränser och ser i nationalismen endast den moderna statens religion, bakom vilken endast de besittande klassernas materiella intressen döljer sig. Den erkänner endast skillnader av ekonomisk, regional och nationell natur och kräver för varje gruppering rätten att bestämma i egna angelägenheter i solidarisk överenskommelse med alla andra sammanslutningar av samma art.

7. Av samma skäl bekämpar den revolutionära syndikalismen militarism och krig. Den förordar antikrigspropaganda och att de stående arméerna, kontrarevolutionens verktyg i kapitalismens tjänst, under revolutionen ersätts av arbetarmilis, som står under syndikatens kontroll. Den arbetar för bojkott och embargo på de råvaror och övriga förnödenheter, som är mest nödvändiga för krigföringen, förutsatt att det inte gäller ett land, där arbetarna genomför en social revolution, då man naturligtvis måste göra allt för att hjälpa dem. Den förebyggande revolutionära generalstrejken rekommenderas som en kraftig aktionsmetod mot krig och militarism.

8. Den revolutionära syndikalismen ställer sig på den direkta aktionens grundval och understöder varje kamp som inte står i motsättning till dess mål: avskaffandet av ekonomiska monopol och statens herravälde. Kampmedlen är: strejk, bojkott, sabotage etc. Sitt högsta uttryck finner den direkta aktionen i generalstrejken som samtidigt, från den revolutionära syndikalismens synpunkt, bör vara inledningen till den sociala revolutionen.

9. Syndikalisterna som är fiender till organiserat våld i händerna på vilken som helst regering glömmer inte, att den avgörande kampen mellan nuets kapitalism och framtidens fria kommunism inte kan försiggå utan allvarliga slitningar. De erkänner därför våldet som försvarsmedel gentemot de härskande klassernas våldsmetoder i kampen för det revolutionära folkets besittningstagande av produktionsmedlen och jorden. Liksom denna expropriation endast kan inledas och föras till ett lyckligt slut av arbetarnas revolutionära ekonomiska organisationer, måste också revolutionens försvar läggas i händerna på dessa ekonomiska organisationer och inte överlåtas åt någon militär eller annan organisation utanför arbetarnas ekonomiska organisationer.

10. Endast hos arbetarklassens revolutionära ekonomiska organisationer finns den kraft som förmår förverkliga dess befrielse och den skapande energi, som är nödvändig för att reorganisera samhällslivet på den fria kommunismens grundval.

Dessa är den internationella anarkosyndikalismens strävanden och mål. Trogen sin federalistiska tradition ger IAA sina sektioner en vidsträckt autonomi i kampen för dessa mål. Medlen kan ändra sig, men andan och målet måste överallt vara desamma.

En av IAA:s viktigaste uppgifter består i att diskutera och utbyta de olika taktiska uppfattningarna för att allt bättre samordna dem och förverkliga det revolutionära världsproletariatets varaktiga, medvetna och samlade aktion.