En på liberalt håll mycket vanlig föreställning, käpphäst och vandringsmyt, är att fascister och antifascister egentligen är samma sak. Denna föreställning beror på att man ser sig själva som politikens normalitet och allt annat till höger eller vänster som avvikelser. Trots att Folkpartiet är ett minimalt parti i riksdagsvalen har det ett oproportionerligt inflytande genom privat ägande av produktionsmedel, exempelvis inom mediabranschen. Man brukar rentav brösta sig med att utgöra Det Demokratiska Samhället. Den politiska demokratin alltså, inte den ekonomiska.

I detta perfekta samhälle som påstås bygga på dialog och sakna intressemotsättningar eller sociala klasser, blir utomparlamentarisk politisk verksamhet något i sig suspekt. Det gäller då att, som liberalen Anna-Lena Lodenius i boken Gatans parlament utdefiniera, marginalisera och stigmatisera en opposition som enligt den egna världsbilden inte borde finnas.

Man väljer den välkända taktiken att bunta ihop alla kritiker, hitta på likheter dem emellan och samtidigt dra en gräns mellan politikens liberala normalitet, vi goda demokrater, och extremisterna, the oucasts, alla dom andra. Att sen de autonoma vill förverkliga och fördjupa demokratin medan nynazisterna vill ersätta den med rasdiktatur, so what, det är ändå samma sak och det är vi själva som är de enda sanna demokraterna.

Felaktig konstruktion

Denna föreställning, som givetvis saknar varje tillstymmelse till vetenskapligt underlag, får nu slå ut i full blom i Säpo/BRÅ:s Rapport 2009:15, Våldsam Politisk Extremism. Den inleds med två ytterst stereotypa porträtt av ungdomar på politikens respektive ytterkanter, där framförallt påstådda likheter är det som betonas. På denna medvetet förenklade spökbild (som återkommer som rafflande baksidestext) byggs sedan hela framställningen upp.

Eftersom rapporten är gjord på betald arbetstid måste man rättfärdiga sin egen insats och sin egen existens, och mycket utrymme används för detta ändamål. Resultatet har ändå blivit ett pekoral med ett ansenligt batteri av rationaliseringar till stöd för en helt felaktig grundhypotes.

Varje självständigt reflekterande läsare av denna rapport, vågar man påstå, ser nämligen fascism och antifascism som varandras absoluta negationer. Hela rapporten vilar därför på en verklighetsfrämmande konstruktion. Som evidens för likheter mellan högern och vänstern anges kritiken av Israel och USA, utan att man noterar att denna kritik omfattas av en majoritet av världens befolkning. Tunt som bevisföring kan man tycka. Utomordentligt tunt.

Avpolitisering med liberala förtecken

Ingenstans ges det en beskrivning av begreppet politisk aktivism. Perspektivet är ohämmat psykologiserande med enstaka inslag av samhällsbevarande sociologi. Man är bara en hårsmån från att psykiatrisera politiska åsikter. Politiska och sociala frågor blir polisfrågor. I stället vältrar man sig i tabeller över diverse bagatellbrott, vilka får utgöra ett substitut för en bättre förståelse. Av ett fenomen som inte är ett fenomen utan en frihetligt socialistisk kamp för ett bättre samhälle i det ena fallet, och i det andra en totalt människofientlig, mycket farlig och brutal nynazism. En nynazism som Säpo aldrig tagit på allvar, vilket är orsaken till att AFA en gång bildades 1993.

I våra nordiska grannländer har AFA (och i viss mån även den autonoma rörelsen) stöd ända upp till regeringsnivå, medan AFA i Sverige förföljs av myndigheterna. Förklaringen är enkel. Norge och Danmark hade en militant antifascism under naziockupationen på 1940-talet och har så än idag. Men i Sverige fanns ingen sådan militant antifascism under kriget. Vår undfallenhet mot Hitlertyskland då har alltså fått en fortsättning i vår undfallenhet mot nynazismen nu. Och eftersom inte Säpo gör vad som ankommer på dem så behövs AFA på överskådlig tid framåt.

En enda mening ur Salka Sandéns bok Deltagänget Vertigo förlag 2007 (kulturprisad av organisationen Artister mot nazister med motiveringen skildring av den antinazistiska kampen på gatunivå) hade gett beställaren, regeringen Reinfeldt, bättre information än hela denna impertinenta rapport. Så här skriver Salka på sidan 61:

Antifascistiskt arbete är inte roligt nej, och inte fint. Det är väl ungefär som att gå ut med soporna, det är inte roligt och man blir själv smittad av lukten. Men skulle man aldrig göra det skulle det till slut inte gå att bo i huset.

Det politiska våldet

Frågan om det politiska våldet, statsterrorismen exempelvis, är intressant och diskuteras ofta inom den autonoma rörelsen. Både med pacifistiska och icke-pacifistiska argument. Men i denna uppsats finns överhuvudtaget ingen sådan diskussion, inte ens ett försök till definition av politiskt våld. Det kanske beror på att forskningen redan misslyckats med att definiera terrorism. Våld får betyda litet vad som helst, från maskering till klotter. The body of political violence utgörs dessutom av det statliga våldet. Den autonoma rörelsens påstådda våld är i jämförelse med detta ungefär vad en nanopartikel är i hela universum, och detta vet uppsatsens författare mycket väl. Den senaste större manifestationen 16-17 maj var konsekvent ickevåldslig. Personvåld är aldrig att föredra. Men vem är det som har våldsmonopol? Och vem är det som exporterar vapen och därmed krig?

Subkultur?

Den utomparlamentariska vänstern, radikalfeminismen och djurrättsrörelsen i Sverige är ingen subkultur som rapporten påstår utan en bred social rörelse som stadigt vinner mark. Man underskattar dess numerär och framtidsutsikter å det flagrantaste. Säpo och BRÅ kan däremot utan någon större ansträngning passa in som exempel på byråkratiska subkulturer, vilket vore ett intressantare ämne att undersöka.

Låt oss därför slå fast en gång för alla: det finns inte ens en avlägsen likhet mellan den yttersta högern och den yttersta vänstern. Enligt Grundlagen är det inte tillåtet att undertrycka socialistiska åsikter i Sverige, vare sig från BRÅ:s eller Säpos sida. Börja där. Gör om, gör rätt.

/ Staffan Jacobson.