Vad var egentligen polisens taktik inför Salem 2008? Här ska vi försöka gå igenom bakgrunden och se närmare på polisens taktiska agerande. Hur kunde det komma sig att:

* Demonstrationsrätten inskränktes. Polisens tillståndsmyndighet gav avslag åt en gående manifestation.
* Polisen tog kontroll över och stängde av de allmänna resemedlen vilket gjorde det omöjligt att samlas till den tillståndsgivna manifestationen i Salem.
* Polisen försökte samla alla godtyckligt misstänkta ”stökiga” och hindra dessa från deltagande genom omhändertaganden.
* Polisdialogen ställdes in, dialogpolisen fungerade enbart som polisinformatörer utan något förhandlingsutrymme.
* Utländska medborgare utvisades på väg till en tillståndsgiven demonstration enbart utifrån polisens misstanke om att de skulle kunna delta i eventuella ordningsstörningar.
* Bussningarna enligt PL 13c övergick från att vara avlägsnande till att bli omhändertagande.
* Det gjordes inte längre individuella bedömningar för PL13§, utan paragrafen används på hela grupper som stämplas som ”bråkmakare”.

En ny polistaktik

Det dömdes aldrig några poliser för Göteborgskravallerna, trots de åtskilliga anmälningarna för insäckningarna på Järntorget, massgripandena på Hvittfeldska gymnasiet, övervåldet och beskjutningen av gatufesten. Officiellt i media lades hela skulden för förloppet på vänsteraktivisterna. Men de utredningar som tillsattes konstaterade att polistaktiken som använts under toppmötesdagarna eskalerat situationen och bidragit till kaoset, snarare än att skapa ordning. Den regeringstillsatta Göteborgskommittén, som leddes av förre statsministern Ingvar Carlsson, riktade hård kritik mot polisens massgripanden. Kommittén menade att insäckningar enbart får användas under en väldigt kort tidsperiod, för att stävja en upptrissad situation och ge polisen möjlighet att besluta om vilka som ska avlägsnas och vilka som ska omhändertas. De utdragna insäckningarna under Göteborgstoppmötet däremot innebar ett oacceptabelt frihetsberövande. Även Justitiekanslern kritiserade polisens massinsäckningar på Järntorget, att polisen kvarhållit folk kollektivt istället för att göra ingripanden mot enskilda personer för polislagen 13§. Polisen hade inte rätt att använda pl 13§ som kollektivt frihetsberövande, och JK gav därför alla som varit insäckade på Järntorget rätt att söka skadestånd.

Även inom forskningsvärlden kritiserades polisinsatserna. Forskargruppen Forum för organisations- och gruppforskning (FOG) på Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet, spelade en viktig roll i att utveckla en ny polistaktik. FOG riktade kritik mot att polisen haft ett för förenklat och dikotomiserande synsätt på demonstranter. Vid polisinsatser har man oftast betraktat demonstranterna som indelade i en god fredlig majoritet och en ond våldsam svans av provokatörer och bråkmakare. Den gamla polistaktiken gick ut på att isolera svansen av bråkmakare från resten av demonstranterna: ett typiskt exempel var ingripandet mot demonstrationen mot Ecofin-mötet i Malmö våren 2001, där det autonoma svarta blocket insäckades och skars av från resten av manifestationen av polisen. Forskargruppen påpekade vikten av att se interaktionen mellan demonstranter och polis som en växelverkande process, där även polisens agerande kunde bidra till en eskalation eller nedtrappning av situationen. Det viktiga för en ny polistaktik var enligt FOG att vara medveten om just polisens roll och hitta former som deeskalerade och lugnade ner konflikter: ett viktigt steg var att undvika att behandla och hopa samman demonstranter som kollektiv av bråkmakare, utan istället göra individuella ingripanden. FOG studerade speciellt polisens hanterande av Salemmanifestationerna och Reclaim the city-gatufesterna i Stockholm, där de deltog i hela det polisiära arbetet innan och observerade ledningens agerande.

Rikspolisstyrelsen beslöt i mars 2004 att upprätta av en nationell så kallad Särskild polistaktik, SPT, utifrån kritiken från Göteborgskommittén och FOG. Särskild polistaktik är ett samlingsnamn för olika metoder och taktiker vid stora händelser och massevents. Den består av tre delar: ett mobilt insatskoncept, civila gripanden och dialogpoliser. Poliskommenderingen ska hållas mobil, genom lätt säkrade fordon som ska hålla sig i bakgrunden, göra snabba ingripanden och sedan dra sig tillbaka, vilket bedöms vara mindre provocerande för demonstranterna. Taktikens grund var att stimulera processer av ickekonfrontation och deeskalering i samband med demonstrationer. Polisingripanden för att gripa personer i en manifestation riskerade att få demonstrationen att sluta sig samman och konflikten eskalerade. Med SPT vill polisen därför försöka göra snabba ingripanden, där enskilda ”bråkmakare” snabbt ska plockas ut ur demonstrationen innan övriga deltagarna förstått vad som pågår. Insäckningar ska ersättas av ”kvalitetsingripanden”. Dessa ingripanden, i tidningen Svensk polis kallad för ”kirurgiska snitt”, måste ske snabbt och diskret genom att civila poliser sköter gripandena, ”plockar bort” misstänkta individer och för bort dem i speciella diskreta bilar. Insäckningar, massgripanden och tillämpanden av polislagarna på hela kollektiv skulle undvikas.

Stockholmspolisen går sin egen väg

Särskild polistaktik är nu en del av polisens grundutbildning, och hitintills har 6 000 poliser utbildats i taktiken. Genom SPT skulle polismyndigheten få en gemensam taktik i hela organisationen, vilket skulle underlätta landsomfattande kommenderingar. Men införandet av en gemensam polistaktik har inte gått smärtfritt. Speciellt i Stockholm har SPT-taktiken gång på gång satts på undantag och poliskommenderingarna återgått till den gamla metoden av kollektiva eskalerande ingripanden.

Inför Salem 2004 började polisen praktisera ett ”offensivt användande av pl19”, för att stoppa och visitera alla besökarna som gick in på Kafe44. Perspektivet var fortfarande inriktat på kollektiv av ”bråkmakare”. FOGs granskning av Salemkommenderingen 2005 menade dock att polisens huvudorder börjat betona mer polisens egen roll i deeskalerande processer. Huvudordern innehöll ett mer individinriktat perspektiv, där enskilda ”problemmakare” skulle plockas ut och gripas, snarare än en kärna provokatörer. Men bara en månad senare upphävde polisen återigen SPT vid en antifascistisk demonstration.

I januari 2006 hölls en antifascistisk motdemonstration, som skulle utgå från Hötorget. Demonstranterna hann dock inte samlas innan polisen utan förvarning säckade in en stor del av demon och börjar misshandla dem med sina batonger. De insäckade aktivisterna trycks ihop och bussas efter ett tag iväg från platsen. Rättsprocessen visade på en intern konflikt i poliskommenderingen, där insatschefen för piketpolisen kört över dialogpolisen. Dialogpolisen hindrades från att söka kontakt med AFA innan manifestationen, för att antifascisterna inte skulle förvarnas om piketpolisens planerade preventiva ingripande. Poliskommenderingen JK-anmäldes av polisstudenter som skolats i den nya SPT-andan och ingick i den civila kommenderingen för att ha fått för hårt fram. Under rättegången mot antifascisterna användes dialogpolisens frånvaro som motivering till varför Hötorgshändelserna inte kunde rubriceras som våldsamt upplopp, i och med polisen aldrig sökte kontakt eller dialog innan de angrep.

Ytterligare kollektiva säckningar istället för enskilda ingripanden skedde på gatufesten 1 maj 2006. En grupp civilpoliser från Kilo (nu Romeo) drabbade samman med några aktivister, varefter ett hundratal personer säckades in. För TV4 förklarade polisens presskontakt Björn Engström att när poliser blir attackerade så griper de alla på plats för upplopp, oavsett vad folks roll i kollektivet varit.

Ett tydligt exempel på problemen med att använda SPT på nationell nivå visade sig under kommenderingen i samband med European Social Forum i Malmö september 2008. Där uppstod gång på gång konflikter mellan ledningen med göteborgare som försökte hålla i en deeskalerande SPT-kommenderingen med tät dialog till forumet och Stockholmspiketen, som ville preventivt personmarkera de välkända ”bråkmakarna” oavsett eskalerande konsekvenser. Till slut fick polisdialogen ge upp och förklara att de inte kunde rå på Stockholmspikternas ordervägran i den övergripande kommenderingen.

Inget tillstånd

Salemkommenderingen 2007 var nog det största polisiära fiaskot ditintills under Salemmarschernas historia. Att 500 antifascister valde att stanna kvar efter Nätverket mot rasisms demonstration, hålla sig utanför polisavspärrningarna och sprida sig i skogsdungarna och på småvägarna runt omkring i Salem, gjorde att polisen tvingades kvarhålla nazisterna på Rönninge stations parkering och nazimarschen kunde inledas med fyra timmars försening. Polisen hade stora problem att tömma Salem på antifascister, och det var dessutom juridiskt oklart vilka lagparagrafer de kunde köra bort folk på för att bara vistas ute i Salem.

För polisen framstod därför som problemet med att ge Nätverket mot rasism tillstånd till att demonstrera, inte ordningsstörningar under demonstrationen i sig, utan själva frågan om hur de skulle kunna tömma kommunen på alla demonstranter efter demonstrationen innan nazimarschen påbörjades.

Ett första steg var att vägra Nätverket mot rasism tillstånd till en gående demonstration, och endast bevilja tillstånd för en stillastående manifestation på en inhägnad fotbollsplan. Avslaget enligt 2 kapitlet 10§ i ordningslagen lämnades med motiveringen:

”Nätverket mot rasisms marsch under fjolårets Salemmanifestation föranledde således omfattande ordningsstörningar som även drabbade boende i närområdet. Polismyndigheten har en skyldighet att garantera ordning och säkerhet vid allmänna sammankomster. Mot bakgrund av de redovisade erfarenheterna i samband med den marsch som Nätverket mot rasism genomförde i Salem 2007 och föreliggande underrättelseinformation, bedömer polismyndigheten att omfattande ordningsstörningar även kan förväntas i samband med den marsch som Nätverket mot rasism ansökt om att få genomföra i år. De förebyggande åtgärder som polismyndigheten har vidtagit ändrar inte denna bedömning. Myndighetens uppfattning är därför att ordning och säkerhet inte kan upprätthållas i samband med marschen. Mot bakgrund av vad som angivits ovan bedömer myndigheten att det, med hänsyn till ordningen och säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning, är nödvändigt att vägra Nätverket mot rasism tillstånd avseende den marsch som omfattas av ansökan.”(20008-11-26, AA-501-78201-2008)

Ingen dialog

Polismyndigheten slog alltså redan från början fram att en hårdare linje skulle gälla mot Nätverket mot rasism 2008 på grund av händelserna 2007. Det lämnade därför även mindre utrymme för polisdialogen. Där NMR 2007 hade en bra kontakt med dialogpolisen, som gav mycket utrymme för förhandlingar: genom kontakt med dialogpolisen kunde bussarna från Danmark och Norge lättare förhandlas igenom, polisen lovade att undvika den ”offensiva användningen av 19§”, dvs visiteringar kring lokaler. Dialogpolisen kunde öppet beskriva hur polisinsatsen skulle gå tillväga, hur de skulle agera i olika situationer och också klargöra tydligt vad som gällde. Under 2008 innehöll polisdialogen inget av detta: det fanns inte längre något förhandlingsutrymme från deras sida och det framstod rätt klart att de inte kunde påverka poliskommenderingens inriktning i en deeskalerande riktning. NMR förhandlade på fredagskvällen igenom en alternativ demonstrationsväg med dialogpolisen, men detta löfte visade sig inte vara förankrat och direkt drogs in på lördagen. Dialogpoliserna avvek även från platsen och lämnade NMR utan någon kontakt vid manifestationen. Dialogpolisen fungerade därför under Salemkommenderingen 2008 enbart som en megafon att föra ut polisens order, och gav inga möjligheter till dialog eller förhandling.

Upphävandet av SPT

Genom begränsandet och indragandet av dialogpolisen framgick det därför att detta inte skulle vara en SPT-kommendering från polisens sida. Det visade sig tydligt under 6 december att även de andra beståndsdelarna i SPT var indragna. Istället för de ”deeskalerande” SPT-metoderna med individuella bedömningar, ”kvalitetsingripanden” och användandet av Kilo/Romeopolisenheter återgick man till kollektiva säckningar av ”bråkmakare”/”hårda kärnan”, massgripanden och motiverade dessa med ett användande av polislagen 13§/13c§ - just sådana ingripanden som Justitiekanslern, Göteborgskommittén och FOG dömt ut fem år tidigare. Ca 500 personer omhändertogs preventivt, för att undvika att dessa tog sig ut till Salem och hålla dem under hela den tiden nazistmarschen pågick. Av dessa 500 kommer cirka 15 personer lagföras för brott, varav de flesta av dessa brott skedde som resultat av polisens gripanden (våldsamt motstånd, ohörsamhet mot ordningsmakt osv).

Att målsättningen var att frihetsberöva presumtiva ”bråkmakare” och kvarhålla dem hela dagen framstår rätt tydligt av ingripandena och vittnesrapporterna. Polisens taktik var att uppsamla så många aktivister som möjligt (som på pendeln till Rönninge) eller ta dessa när de var samlade (på Kafe44, i bussarna från Danmark etc) innan NMRs manifestation eller nazimarschen startat, för att hålla personerna borta från Salem.

Ivägbussningarna skedde sedan till platser så långt borta (Sollentuna, Täby) och under sådana tidsrymder att det inte räknas som avlägsnande, utan omhändertaganden med att hålla folk på bussarna/tågen. Trots omhändertagandena gjordes aldrig några individuella bedömningar och ingen brottsmisstanke kvarstår. Just detta förfaringssätt har tidigare skarpt kritiserats av Justitieombudsmannen och Justitiekanslern.

Kontroll över kommunikationsmedlen

En helt ny beståndsdel, för att förverkliga det målet, var att polisen tog kontroll över kommunikationsmedlen och därigenom kunde styra om så att få demonstranter kunde ta sig ut till Salem. Om väl antifascister hade fått samlats i Salem, om än till en legal NMR-samling, så hade de precis som förra året varit oerhört tidskrävande att få bort därifrån och lätta att tappa kontrollen över. Därför måste den samlingen i Salem göras omöjlig genom att se till att folk inte ens kom dit ut. Pendeltågtrafiken stannade inte i Salem – med undantag av det tåg som samlat upp folk som sedan hölls kvar på Rönninge station. Busslinjerna till Rönninge och Salem ställdes även de in. Polisen uppmanade även taxibolagen att inte ta körningar till Rönninge/Salem och inte köra demonstranter. Samma sak skedde från de platser dit de omhändertagna bussades eller fördes med den ”rullande arresten”: polisen beordrade folk att avlägsna sig från stationerna och skulle gripas om de kvarhöll sig, de såg till att pendeltåg inte stannade, och att bussar vägrade köra folk som skulle in till stan igen.

Det gjordes därför omöjligt för antifascister att ta sig ut till Salem. Frågan är vad ett demonstrationstillstånd är värt, som det som gavs åt Nätverket mot rasism, och deltagarna inte tillåts ens ta sig till den tillståndsgivna manifestationen. Så har man kunnat kväva demonstrationsrätten bakvägen, fast den formellt på pappret tillåts.

Vad händer nu?

Stockholmspolisen verkar nöjda med denna gamla eskalationstaktik, trots att den bryter helt mot SPT, gör dialogen omöjlig, urholkar demonstrationstillstånden (ett tillstånd är ju vatten värt om ingen tillåts ta sig dit), stämplar alla demonstranter som bråkmakare och stänger gränserna. Så verkar den nya polistaktiken skrotats innan den ens börjat användas, och vi är tillbaka till ruta ett där vi befann oss inför EU-ordförandeskapet våren 2001. Och nu närmar sig EU-ordförandeskapet hösten 2009, där nästa EU-toppmöte kommer att hållas veckan efter Salem i Stockholm. Salem 2008 var bara en övning för polisen inför nästa år. Så frågan är om vi återigen måste börja ställa in oss på en process av eskalation från polisen sida?

/ Motkraft