Den 2-3 december hölls för fjärde året i rad klasskampskonferensen Vår makt på biograf Panora i Malmö. Vår makt har blivit synonymt med en diskussion och erfarenhetsutbyte kring utomfacklig klasskamp och arbetsplatskamp. Så även i år, då relationen mellan de informella arbetarkollektiven, de nära jobbarkompisar du känner dig förtrogen med och kan flytta fram positionerna med, och de formella kollektiven (tex fackföreningarna) stod i fokus. Vår makt har under året spridit sig till andra delar av landet, lokala konferenser har hållits i både Göteborg och Stockholm. Årets konferens var därför mer inriktad på lokala Malmöförhållanden. Ett femtiotal personer från Malmö (och några inresta från Stockholm, Växjö, Lund och Göteborg) ägnade helgen åt att lyssna på föredragen och berätta om sina egna dagliga erfarenheter.

På pappret såg det ut som inte mycket hade förändrats, att årets Vår makt skulle ägna sig åt samma teman som tidigare: arbetarkamp inom vården, bland arbetslösa, formerandet av informella arbetarkollektiv. Men i diskussionerna märktes en tydlig skillnad från tidigare år. Kunskapen har verkligen fördjupats, många av deltagarna hade mycket rikare kamperfarenheter och de ämnen som oftast behandlats på ett rätt individuellt plan (”mina erfarenheter”) har börjat förvandlas till kollektiva (”vårt arbetarkollektiv”).

Diskussionerna om informell arbetsplatsorganisering har ofta kritiserats för att fastna i mikrokamperna, fastna i de små konflikterna och att kollektivet kommit att utgöras av en liten vänkrets: ofta har det rört sig om några få personer i liknande livssituation och med liknande intressen som snackat ihop sig och börjat göra små små förbättringar av sin situation tillsammans. Men de har oftast agerat som ett separat kollektiv i det större arbetskollektivet, och de har ofta inte deltagit i att forma ett gemensamt kämpande arbetarkollektiv som omformar alla på arbetsplatsen. Frances Tuuloskorpi har flera gånger varnat för faran att det informella arbetarkollektivet förvandlas till ett ”avantgard” som rusar iväg och lämnar övriga arbetare bakom sig, istället för att alla gemensamt sätts i rörelse. Relationen mellan dessa informella kollektiv, de ”informella ledarna” (som cheferna kallar det), och det större kollektivet, mellan arbetarkollektivet och de formella fackliga strukturerna, problematiserades under konferensinläggen.

Det utomfackliga initiativet Förenade vårdare och deltagare från Malmö LS Social och vårdsyndikat berättade om sina erfarenheter utifrån arbetsplatskonflikterna på Tallgatan och Esperantogatan. De jämförde de öppna arbetsplatskonflikterna, som skedde genom formella stridsåtgärder och oftast i formen av en öppen, formell och legal organisation med de dolda osynliga konflikterna som oftast skedde informellt utifrån grupperingar inom personalgruppen (de informella arbetarkollektiven). De öppna konflikterna sker tillfälligt och ställer oftast arbetarkollektivet inför ett fullbordat faktum, man kan stödja eller vara emot de varslade åtgärderna. Syftet med dem är att ge arbetarna mer resurser (ex lön, arbetskläder), försvara eller utöka rättigheter. Medan de dolda konflikterna sker mer på en daglig basis, får stegvis förankring i arbetarkollektivet. I sin mest outvecklade form sker det enbart som en individualiserad kamp, men den kan utvecklas och bli kollektiv. De dolda konflikterna handlar oftast mycket mer om kontrollen över arbetet, om hur arbetet planeras, hur pauserna läggs, vilka arbetsuppgifter som ska göras. Dessa former kompletterar varandra. Men utvecklingen av de formella konflikterna är beroende på utvecklandet av de informella konflikterna. En formell öppen konflikt som växer fram ur en informell får uppbackning av hela arbetarkollektivet. När de formella konflikterna däremot kommer från en minoritet, en del av personalgruppen eller påförs utifrån (till exempel, som den politiska strejken 15 november) finns risken däremot att de kan vara splittrande eller passiviserande. Det är först när hela arbetarkollektivet är i rörelse som formella metoder (legalistiska som förhandlingar, eller direkta stridsåtgärder som strejker och blockader) blir verkligt effektiva. Vilka former som arbetarkollektivet utvecklar speglar också deras bakgrund som arbetare: ”osäkrade” arbetare som tidigare saknat fast anställning och ofta fått byta jobb har oftast saknat lojalitet med arbetet och varit beredda att i högre grad ifrågasätta arbetsuppgifter, arbetstempot, struntat i order och dragit sig undan arbetsprocessen, medan de som tidigare haft flera fasta anställningar har tenderat åt att i högre grad vara ”motiverade” arbetare som organiserat sig, krävt rättigheter och omorganiserat arbetet till sin fördel.

Under punkten ”Kvinnor i mansdominerade yrken” diskuterades utifrån personliga erfarenheter svårigheterna och möjligheterna att bilda könsmässigt blandade arbetarkollektiv, trots att kvinnor befunnit sig i minoritet. Det har resulterat i nödvändigheten att ha en dubbel strategi: dels att bilda nätverk och knyta kontakter med andra tjejer i mansdominerade arbetsplatser för att stödja varandra. Att gå från att vara ensam tjej till att vara några stycken innebär en oerhört bättre situation att agera utifrån. Samtidigt har det varit viktigt att övervinna konkurrensen och splittringen i ett arbetarkollektiv för att även komma åt hur kvinnor särbehandlas i dessa yrken. De arbetarkollektiv där kvinnor är ifrågasatta speglar hur konkurrensen och stämningen är i hela gruppen, som resulterar i ett förakt och skitsnack mellan alla arbetare. Det gäller därför att hitta de gemensamma intressena som kan överbygga den konkurrensen, både för att bli ett starkt enat arbetarkollektiv mot arbetsköparen och för att sopa undan benen för ifrågasättandet av kvinnorna internt.

Under en annan punkt berättade Skärholmens LS hur de gått tillväga för att organisera papperslösa invandrare. Där de papperslösa haft vita anställningar har de kunnat använda formella fackliga metoder, men där de papperslösa arbetarna har varit svartanställda och saknat rättigheter har man varit tvungen att använda sig av mer militanta fackliga eller utomfackliga metoder för att nå resultat. När arbetsköparen inte följt lagen kan man enbart vinna om man själv svarat med samma metoder. Oftast har det räckt med att hota om att ta till direkta aktioner för att arbetsköparen har tvingats backa. Eftersom de papperslösa arbetarna oftast varit rättslösa har Skärholmens LS oftast fått lägga varsel för hela arbetarkollektivet, utan att avslöja vem eller vilka som är deras medlemmar på arbetsplatsen, för att undvika personlig repression, och därför krävt förbättringar för hela arbetarkollektivet. Genom att agera som ett kollektiv utifrån har LSet kunnat hjälpa sina medlemmar på insidan.

En stor del av Vår makt gick åt att diskutera möjligheterna och problemen i denna frågeställning: hur kan man generalisera konflikterna och även agera utifrån? Vad är problemen med att agera som ett externt kollektiv i förhållande till en arbetsplats? Vad kan ett externt kollektiv göra som det på insidan inte kan göra?

Under hösten har en dagisstrejk svept över hela Danmark och fått en enormt stor spridning på kort tid. När personalen förbjöds att strejka mot privatiseringarna och nedskärningarna, sattes daghemmen istället i blockad av föräldrarna. Resultatet blev det samma, arbetsnedläggelse, men utan att personalen kunde drabbas av repressiva åtgärder från arbetsköparen. Men samtidigt sattes istället polis in i konflikten för att bryta blockaderna – om än med betydligt fredligare manér än vad deras kollegor på andra sidan sundet gör. Flera exempel på ”brukarkamper” som generaliserat strejken togs upp som skett i Malmö: protesterna mot nedläggelsen av öppna friskolan i Södra innerstaden, protesterna för att behålla vårdcentralen Eden och skolstrejken på Latinskolan (där eleverna gick ut i strejk, när lärarna inte fick strejka mot de indragna resurserna till skolan). Det gemensamma med alla dessa konflikter var att de utomfackliga och externa blockaderna eller strejkerna kunde komma runt arbetarnas fredsplikt, samtidigt som de var förankrade i arbetarkollektivet.

Frances Tuuloskorpi bidrog med sin erfarenhet hur Livsklubben på Schulstads bageri i Hägersten, efter nedläggelsen av arbetsplatsen ombildats till en ”Livstidsklubb”. De har fortsätta utnyttja den styrka de byggt upp som ett enat stridbart arbetarkollektiv, för att backa upp varandra i arbetslösheten, hjälpa varandra med problem på de nya osäkra arbetsplatserna och försöka stötta varandra externt att få tillstånd nya kämpande arbetarkollektiv på de nya platser de hamnat. Som exempel har de arbetslösa bagarna inom samma bostadsområde satt i system att gå till Arbetsförmedlingen samma dag, varje måndag, och där sitta öppet i sina gula Visstidsupprorettröjor, prata och stötta varandra som kollektiv även som arbetslösa. Utmaningen har också varit att involvera andra arbetslösa, snarare än att särskilja sig som en egen sluten grupp i arbetslöshetskollektivet.

I och med spridandet av utomfackliga metoder har arbetsplatskonflikterna därigenom hamnat i en gråzon utanför den svenska arbetsrättsliga modellen där fackliga stridsåtgärder hamnat inom arbetsrätten och arbetsdomstolen och istället förts över till den ordinära rättsordningen: därigenom ses dessa stridsåtgärder allt mer som polisiära problem snarare än arbetsrättsliga. Den diskussionen under Vår makt illustrerades tydligt av hur Malmöpolisen på fredagskvällen innan konferensen satts in att med tårgas och massarresteringar bryta en fackligt varslad blockad på en av stadens lyxigare sushirestauranger. Under en konferenspunkt diskuterades därför vad polisens nya taktik för att hantera massprotester skulle få för konsekvens för de utomfackliga kampmetoderna. Svenskt näringsliv har nu utsett de fackliga blockaderna och sympatiåtgärderna som sin huvudfiende och vi kommer där få se borgarnas nästa attack mot fackföreningsrörelsen, efter a-kasseförsämringarna.

En intressant tendens med årets Vår makt är att det under året skett en märkbar förändring av förhållandet mellan syndikalister och utomfacklig kamp. När Vår maktkonferenserna drogs igång möttes de ofta av en skepsis från SAC: utomfacklig kamp sågs som antifacklig kamp, som något som underminerade fackets position och ersatte den formella organiseringen med en spontan informell. Följaktligen var det få syndikalister, förutom från SUF, som gick på de första konferenserna. Detta perspektiv har nu helt förändrats och det har skett ett fruktbart möte mellan Vår makt och Malmö LS. Istället för att se utomfacklig som antifacklig, ses metoderna nu allt mer som ”ursprungliga” fackliga metoder. Den fackliga reorganiseringen har lett till att många syndikalister börjat använda sig mer av direkta metoder. Genom att skapa korsningar och överlappande mellan utomfacklig och facklig former, informella och formella konflikter, externa brukar- eller aktivistkollektiv och interna arbetarkollektiv, legalism och direkta illegala aktioner har vi börjat utveckla en effektiv klasskamp som fungerar inom de osäkra anställningar där de traditionella sossefacken misslyckas.

http://www.varmakt.se
http://www.motarbetaren.se
http://www.forenadevardare.se