( ) som koncept och organisationsform:

1. Kampanjen osynliga partiet ( ) var ett försök att skapa en gemenskap mellan olika aktiviteter och grupper. Det var en organisering kring aktiviteter, snarare än ett nätverk mellan organisationerna i sig. Genom att använda sig av en öppen identitet, som alla kunde använda på sina redan pågående aktiviteter markerades en gemenskap, samhörighet och ett samband. ( ) visade på vad som var gemensamt i en situation, utan att behöva gå med i en organisation. Kampanjen skulle stå på tre ben: arbete, arbetslöshet och skola. Av dessa tre ben kom de två förstnämnda att bli dominerande.

2. Målsättningen med ( )-kampanjen att skapa en gemenskap hade olika framgång, beroende på om vi ser till sammanknytandet internt av redan organiserade aktivister eller spridandet utåt till andra personer i vår vardag. Det var på planet av sammanbindandet av redan existerande organisationsprojekt och grupper som ( ) fungerade bäst. Många av de projekt och praktiker som ingick i ( ) hade skett ändå, pågick innan ( ) och fortsätter efter ( ). Fördelen med ( ) var att de sammanbands och bildade en helhet som var mycket större än de enskilda beståndsdelarna. Trots att den faktiska verksamheten var den samma innan ( ) och i ( ), fick verksamheten ett stort uppsving när den gemensamma loggan/beteckningen sattes på den. Små praktiker som annars hade känts tröstlösa att traggla med, alla små initiativ fick ett gemensamt ”osynligt” ansikte. Osynliga partiets öppna form gjorde att många smågrupper, formella och informella kollektiv kunde ansluta sig till kampanjen och delta. Flera av grupperna betonade under utvärderingen hur ( ) gav dem en känsla av att agera kollektivt, att vara många och knyta sitt egna arbete till ett större sammanhang, att bli delaktig i ett mer övergripande projekt. ”Det var kul att få vara del av någonting större och dra sitt strå till stacken.” För grupper som arbetade med nischade frågor fungerade deltagandet i ( ) som ett sätt att få de egna medlemmarna mer intresserade av politik, att börja sätta sig in i andra frågor och börja diskutera klasskamp internt. Därigenom fick ( ) också en internt skolande funktion. Flera av grupperna var oroliga för hur man skulle bibehålla en känsla av gemenskap när loggan och ”en fraktion av…” försvinner.

3. Genom att vara en öppen kampanj hade ( ) en låg tröskel för delaktighet. Alla klasskamps- och antikapitalistiska aktiviteter som byggde på självaktivitet kunde enkelt delta som ”en fraktion” av osynliga partiet och använda loggan. Alla aktiviteter var inte lika lätta att knyta till ( )-konceptet. Det var lätt att delta i fönsterkrossning eller valsabotage och få dem som en del av ett större sammanhang. För andra aktiviteter, som vardagliga utomfackliga praktiker på arbetsplatserna, föredragen och samtalen var det svårare att använda ( )-loggan. Delaktigheten fick därför en slagsida åt aktivisthållet, medan den gemensamma kampanjen blev svårare att använda för att nå ut till fler folk i vår vardag. Några nya ”oorganiserade” berättade att för dem var ( ) oerhört inspirerande och peppande att höra om. ( ) blev en känd beteckning och namn, som skapade intresse. De var därför oroade att nedläggandet skulle bli ett antiklimax: ”Nu har vi fått ert intresse, nu lägger vi ned”. De menade också att alla kände till ( ), men samtidigt hade väldigt många svårt att förstå vad kampanjen gick ut på och vad kampanjen ”stod för”.

4. Olika organiserade grupper drog olika fördelar av ( )-kampanjen. För SUF Stockholm innebar ( ) ett stort medlemsuppsving och en ökning av aktivitet. De hade inga problem med diskontinuitet. Det hade däremot SFP. SFPs namn sade ingenting när man gav sig in i andra konflikter. De hade också svårt att ta emot och ”aktivera” alla de nya som dök upp på aktiviteter och introduktionsföredrag. Att SFP hela tiden använde nya namn på sina projekt gjorde det svårt att skapa en kontinuitet.

5. Den öppna kampanjen fungerade bra vad gällde ”organiserade” grupper och kollektiv. Däremot var det krångligare för enskilda ”oorganiserade” som kom själv att delta. Självaktivitet var svårare att sprida till enskilda än vad vi hoppats på. Många ”nya” som kom till introduktionsföredrag och aktiviteter ville engagera sig någonstans, ville få förslag på arbetsuppgifter eller tips på vad de kunde göra, hjälpa till med eller få hjälp med. De såg de ”etablerade” grupperna som att dessa var ( ) och väntade på att de skulle agera. Hur får vi i framtiden fler att känna sig delaktiga i projektet? Vi borde kanske hållit regelbundna informationsmöten, men risken var att det då blev dessa möten som var ( ). Ett av målen med kampanjen var att stimulera självaktivitet i vår vardag, men flera upplevde det svårt att komma igång själv och sökte sig därför till politiska kollektiv för stöd. Även om vi försöker ge redskapen och dela erfarenheter, är det ofta svårt att göra saker i sin vardag. Det är viktigt att vi ser varför folk faktiskt söker sig till politiska kollektiv, vilket behov kollektiv fyller och vilken funktion de kan ha för att stödja vardagsverksamhet. Det är inte många arbetsplatser som har stora kollektiv eller fack: ( ) och den fackliga aktivismen visade på att det finns folk som är beredda att aktivt stödja arbetsplatskonflikter utifrån.

6. En annan av målsättningarna med kampanjen var att bryta samförståndsandan och höja konfliktnivån i arbetsplats- och sociala frågor. Vi drog snabbt på oss en ”bråkmakarstämpel”, men den skrämde inte bort folk: det kom snarare fler som ville engagera sig. Den kraftiga reaktionen, i media och från det politiska etablissemanget, förde däremot med sig problemet att det begränsade vår kontakt med ”etablerade” och officiella organisationer. Med konfliktnivån kom även ett försök att utdefiniera Osynliga partiet, vilket gjorde andra organisationer ängsliga i att ha kontakt med oss. Det sätt som användes för att komma runt det var ett upprättande av ”dubbla identiteter”. Flera som arbetade med ( )-projekt arbetade parallellt inom exempelvis SACs lokala samorganisationer, för att där kunna arbeta mer öppet och utåtriktat. Under diskussionen framfördes flera olika synpunkter som vi inte var överens om: att hotbilden blev för stor för oss, spelade vi högern i händerna med den, skrämde den bort folk från att delta, hade vi behövt avdramatisera ( )-konceptet? ( ) fungerade uselt mot utdefiniering, på grund av att det inte fanns någon möjlighet att bygga breda allianser kring våra praktiker. Å andra sidan var repressionen mot ( ) mest tomma ord, vår praktik var svår för statsmakten att syna, fälla och straffa. Andra tyckte att hotbilden var bra och stärkte ( ) som myt och konfliktsymbol. Genom att vara ett okontrollerbart hot, kunde vi också stärka ”etablerade” organisationers kamper, på det sätt Malcolm X beskrev de radikala svarta organisationernas funktion: ”Martin Luther King är bara så mäktig som den galna niggern som står med en molotov bakom honom". SACs fackliga aktivism kombinerat med ( ) har börjat skapa ett rykte bland arbetsköpare om att inte jiddra med LS-medlemmar.

7. Trots att vi var medvetna om problemen med en kampanjform, gjorde vi ändå många av kampanjpolitikens misstag. Vi planerade kampanjen, men ägnade inte mycket tid åt vad som skulle komma efter. Det fanns ingen tid att utvärdera vår aktivitet, utan vi rusade alltid vidare mot ett nytt projekt så fort vi blev färdiga med det gamla. Ofta blev det snarare brandkårsutryckningar än långsiktiga projekt i vår vardag. Vi var dåliga på att erbjuda idéer, istället stod vi ofta för en svartvit bild: vem är ond och god. Det finns både en positiv och negativ sida att vi lade ner ( )-kampanjen med valet. Några oorganiserade undrade om kampanjen bara kopplad till valet, handlade det bara om att intervenera i valrörelsen, en form av militant lobbyism?

( ) som mediastrategi och agendasättande

8. ( )-kampanjen ville undvika att bli ännu en åsiktsorganisation, ännu en uppsättning tyckare, bland alla andra politiska organisationer. Istället för att sätta fokus på åsikter försökte kampanjen sätta fokus på praktiker: vad är det som faktiskt görs. Åsikterna om ( )s förhållande till media skiljde sig rätt mycket mellan olika deltagare på utvärderingen. Några tyckte att mediastrategin var otydlig: Den interna kommunikationen var inte bra, vilket ledde till att beslutet att inte uttala sig som Osynliga partiet övertolkades. Nu blev det en total tystnad, istället för att grupper kunde tala om den aktivitet de faktiskt hade: alla ”fraktioner” som deltog kunde ju själva välja att ge intervjuer och berätta om sina praktiker. I själva verket var det för många oklart vem som fick uttala sig i media, vad man fick säga. Den öppna identiteten begränsades därför, för att det rådde en osäkerhet vad man kunde göra, delta i och uttala sig om som enskilt projekt eller grupp. Däremot kunde andra personer eller grupper med mer ”cred” uttala sig för hela kampanjen. Några menade också att det blivit för mycket ett självgående mediaprojekt, och att det därför var svårt att få folk delaktiga: det blev enbart en batalj på tidningarnas sidor mellan de två yttre aktörerna Centerpartiet och ( ). Kampanjens totala tystnad och ansiktslöshet skapade ännu mer mediautrymme. Medias intresse höll sig ett halvår med nästan dagliga skriverier. I mediarapporteringen förvandlades bisarrt nog ( ) till att bli enbart en praktik, varje aktion som skedde, varje liten skadegörelse mot en valstuga, varje trasig fönsterruta, varje ”hotbild” mot politiker förvandlades till ( ). Mytskapandet kring kampanjen gjorde den okontrollerbar, självgående och faktiskt tydlig. Myten lyckades ena, den skapade en bild av att vi är enade, många och välorganiserade.

9. Andra tyckte att vi borde ha tagit allt mediautrymme vi erbjöds för att kunna förklara våra kamper. Nu väckte vi frågor, satte dem på agendan men lämnade tolkningsföreträdet åt borgarna: som exempelvis med protesterna mot Centerns förslag på att skära i arbetsrätten för unga eller arbetet mot Arbetsförmedlingens tvångsåtgärder. I och med att vi genomförde kamper, men undvek att diskutera motiven kring dem, anledningarna bakom och vad vi kämpade mot, så tolkades det in i ett stöd för arbetslinjen och ”full sysselsättning” som lösning på problemen vi påvisade. Risken finns att vi därigenom spelade högern i händerna. Olika sätt att förhålla sig till media och ockupera det mediala rummet diskuterades: Planka.nu har kört på linjen att ge media ansikten, att gå ut med namn och prata om plankandet som ett sätt att skapa legitimitet, ge förtroende, möjliggöra identifiering och visa ”hjältar” i vardagen. Ett annat exempel var Petters roll efter Toppkandidaterna: hur han deltog i ( ), men ändå inte deltog i ( ). Petter uttalade sig aldrig som ( ), men fanns ofta i kamperna runtomkring, kunde vara ett ansikte och motivera dem offentligt i föredrag och intervjuer. Någon tyckte kanske borde ha skapat en ”fiktiv” talesperson för ( )-kampanjen, till exempel det lätt ironiska förslaget ”Erik 18”, hjälten i Expressen som ville rasera hela samhället. Vi är alla ”Erik 18”. En annan lösning var klassisk dubbelorganisering, att tala genom andra organisationer än genom kampanjen.

10. Mediastrategin vi använde oss av nu var att göra oss till ”monstret”, det hotande spöket, som blev självgående i mediarapporteringen. Den strategin var på gott och ont, den markerade oss som antagonistiskt kraft i opposition, men var samtidigt ett projekt för att utdefiniera oss. Kanske borde vi satsat mer på att göra oss odefinierbara, men det hade krävt en bättre organisation och tightare kommunikation mellan oss. Det togs upp exempel som att använda sig av mediakontakter som ”inte deltog i aktionen, men kunde uttala sig om den”, prata genom andras munnar, genom ”etablerade” personer, att använda oss av parlamentariska sköldar, att ha en ”civil” gren som kunde legitimera aktionerna teoretiskt och politiskt.

11. Webbsidan Osynligapartiet.se skulle vara sidan som vi kommunicerade igenom, lade upp våra rapporter och texter på. Tyvärr fungerade sidan dåligt och blev inte den resursbas som det var tänkt. Istället kom Motkraft att fylla den funktionen, eftersom Motkraft hade ett smidigare uppdateringssystem och inte var så centraliserad i uppläggandet som ( )-sidan. Ett problem var dock att enbart vissa former av praktiker passar att presentera i rapportform eller pressmeddelanden, praktiker som var händelser: demonstrationer och aktioner. Vardagliga praktiker, som arbetsplatskamp, eller aktiviteter som föredrag, seminarier och studiecirklar, fungerade inte att knyta samman på samma sätt via rapportering på webbsidorna. Rapportformen tenderade därför åt att stärka ”aktivismen” och bilden av Osynliga partiet som ett ”aktivistprojekt”. Fönsterkrossningar eller valsabotage var lätta praktiker att sprida och fick stor uppmärksamhet, och trots att det var en marginell praktik för de ”fraktioner” som arbetade inom kampanjen kom dessa aktioner att forma hela bilden av kampanjen. Annan aktivitet var dock betydligt svårare att kommunicera och sprida. Hur ska vi arbeta nu för att kommunicera och sprida annan form av social kamp så att det inte främst blir fönsterkrossning som folk aktivt deltar i? Den totala mediatystnaden och den totala osynligheten banar kanske väg just för den sortens aktioner, till skillnad från tex facklig kamp där man kanske måste ha namn och ansikten utåt för att kunna sprida och få uppmärksamhet. Kritik framfördes också att det inte fanns några enkla och bra förklaringar av ( )-konceptet och kampanjen på hemsidan: ( ) blev känt, och presenterades på sidan av en massa praktiker – men det beskrevs inte vad syftena var, idéerna bakom praktikerna, hur de relaterade till varandra och till ett politiskt projekt. Istället spreds tolkningen att osynliga praktiker enbart handlade om individuella handlingar (ni vet, hela harangen snatta, maska, planka…) utan att relatera det till möjligheterna till kollektiv kamp.

Vad kan man ta med sig från erfarenheten ( )?

12. En positiv egenskap med ( )-kampanjen var dess förmåga att skapa gemenskap och tillhörighet mellan olika disparata projekt, där det var lätt att knyta sig an till kampanjen och delta med sina egna praktiker som därigenom blev en del av ett större projekt. Just denna bit ville alla bygga vidare på, att hitta ett nytt öppet, samlande och inkluderande projekt. Vilken form det kan ta är ännu oklart, om det blir ett nätverk, organisationsbygge eller lös identitet, men det måste baseras på våra faktiska praktiker. Istället för ( )-sidan som resursbas kommer webbportaler som Motkraft, Indymedia och (kommande) Motarbetaren kunna användas för att knyta samman initiativ. Det är dock viktigt att dessa sidor blir tydligare och lättare att använda än ( )-sidan. Tanken att alla ska delta, att resurssidorna ska innehålla allt man behöver för att själv kunna delta och agera – från idéer, tips och material till teoretiska texter, faktasammanställningar och cirkelmaterial – är bitar som vi ska bygga vidare på. En positiv egenskap går att vidarutveckla från ( ) är förmågan att hålla våra frågor aktuella och på dagordningen.

13. Vi kommer efter ( ) fortsätta arbeta i fältet mellan aktivism och facklig praktik. Det är i gränszonen däremellan som vi har en viktig funktion att fylla och som vi kan fungera effektivt: i generaliserandet av klasskonflikterna, i social-, utomfacklig och facklig aktivism, mellan legalitet och illegalitet. Flera av våra grupper och organisationer (SUF, SFP, RF och AFS) har fungerat som en aktivistpool för olika initiativ (LS fackliga konflikter, planka.nu:s flygbladsutdelningar…) Vilket uttryck detta arbete kommer ta sig är ännu inte klart, men vi kan se vissa linjer det kommer följa: vi kommer arbetare vidare med Vår makt-konferenser kring utomfacklig aktivism som utgår från första person (våra egna erfarenheter), vi kommer försöka börja arbeta mer långsiktigt med vissa frågor (som arbetslöshet, mot workfare-åtgärderna i Stockholm, call centers/bemanningsföretag). Ett förslag från några är att rikta in sig på de former av arbeten som står utanför arbetsrätten, som arbetsmarknadsåtgärder, fångarbete, praktik osv. Det är arbetsplats-relaterade områden där utomfacklig aktivitet kan bedrivas och fackets verksamhet är begränsad, och dessutom områden där många av oss befinner oss. Ett annat förslag var att geografiskt inrikta oss på några av Stockholms förorter och koncentrera våra insatser där. På Kafe44 kommer under hösten söndagspubar hållas där vi går vidare med en självinskolning i realpolitiska frågor. Det kommer även hållas en serie workshops med syfte att genomföra en kunskapsutjämning, med mediaträning, skrivarcirkel, radio/videoredigering etc. Å ena sidan måste vi hålla dörren öppen för att snabbt kunna reagera i aktuella konflikter (arbetsplatskonflikter, privatiseringar, nedskärningar), samtidigt som vi måste planera mer långsiktiga kampanjer utan att enbart hamna i brandkårsutryckningar. Vi kommer både behöva utveckla vår förmåga att agera i våra vardagliga informella kollektiv på arbetsplatser, bostadsområden och skola samtidigt som vi behöver bygga upp större fasta och kontinuerliga organisationer som är öppna för intresserade. Vi behöver skapa allianser som kan ge legitimitet åt våra konfliktprojekt. Att bara uppmana folk till självaktivitet riskerar att missa varför folk söker sig till politiska projekt, vilket stöd de behöver och hur den politiska organisationen kan användas för att stimulera och underlätta deltagarnas självaktivitet. Det kan vara lättare att ta en konflikt på bemanningsföretaget man jobbar, om man vet att det finns en aktivistpool som är beredd att backa upp en och sättas in som en resurs att använda vid sidan om de formella eller informella arbetsplatskollektiven. Det är viktigt att tänka på vad vi har att erbjuda. Framför allt är det viktigt att vi kan erbjuda känslan av makt: att genom våra projekt kan man nå faktiska resultat och utgöra en faktisk styrkeposition. Vi har ju faktiskt den enda kraften utanför de etablerade partierna som kan agera i hela samhället. Våra projekt måste kunna erbjuda direkta svar på behov, genom exempelvis utvidgandet av allmäningar (planka, piratbio, fildelning, autoreduceringar).