Så var det dags igen. Mediarubrikerna kunde ha skrivits i förväg. ”Upplopp i city”, ”Olaglig demonstration”, ”Ordningsstörande”. Precis lika förväntade var avståndstagandena från borgerligt håll, både från höger och vänster. Och så slutligen de ”nyanserade”, de som vill skilja mellan de ”goda” festdeltagarna som bara ville dansa från de ”onda” som krossade rutor. En roll alltför många av oss tagit på sig frivilligt, för att inte köras över av det enorma tolkningsföreträde som säger att vi är ett ”polisiärt problem” och inget annat.

Första maj. Varför en gatufest på arbetarrörelsens dag?
Synliggör inte Reclaim the city så oerhört mycket klarare klasskonflikterna och antagonismen i samhället än alla de andra manifestationerna och högtravande tal på denna dag? Att klassamhället är lika mycket en realitet idag som för hundra år sedan. När förorten tar sig in till city, spricker illusionen om samförstånd och klassamhället står darrande naket.

Uppfann vi de motsättningar som gör att ungdomar vill slå sönder alla de stora affärskedjornas främsta symboler om de får chansen? Att detta inte händer varje dag året om, beror på att ungdomar sällan samlas i tillräckligt stora grupper för att ha chansen att uttrycka sig utan att slås ned av de arméer av snutar och väktare som skyddar innerstadens vinstintressen. Det som finns i skyltfönstrena symboliserar det som vi aldrig kommer att ha chansen att ta del av, inte ens om vi jobbar häcken av oss på de skitjobb vi erbjuds i nämnda kedjor. De butiker som finns i innerstaden kräver skydd. Överallt ser vi fler och fler väktare, som med några timmars utbildning tar sig rätten, och ges rätten, att spöa snattare, plankare, pundare och alla som inte passar in i den miljö som företagarföreningar vill ha vid sina gallerior. De bygger bort alla vinklar och vrår, alla möjligheter att ta sig bort från övervakningen hos kameror, snutar, väktare och fältassistenter. Överallt är ungdomar ett ordningsproblem som ska ut i förorterna eller in på insatser i kommunal regi. Aldrig på våra egna villkor. Aldrig får vi vara orsak till våra egna val.

Men vi har redan gjort våra val och det kommer att märkas. Är vi tillräckligt många så kan vi uttrycka oss, visa vår avsky över den stadsbild som är Svenskt näringslivs och som utesluter allt annat liv.

Journalister ringer ner oss. De frågar ”varför”. De har aldrig ens försökt fundera över varför så många ungdomar känner såhär, varför en festdeltagare förklarar sin medverkan med att ”Det är enda stället där det händer något”. I ett liv som är fullständigt kontrollerat, begränsat till studietid, arbetstid, pendlingstid och lite sovtid finns det inte längre något som är vi, något som är våra liv. På den lilla fritid som finns ska vi konsumera för att uppnå status, den status vi förvägras i skolor och på jobb, och för att kunna konsumera måste vi jobba mer och ekorrhjulet fortsätter. Varje steg inrutat, varje steg utanför vår egna kontroll, på våra jobb, i våra liv. I ett sådant liv kan bara något hända när vi blir tillräckligt många för att inte kunna kontrolleras. Svaret blir fler och fler poliser, väktare och kameror. Allt för att återföra kontrollen.

I år slog polisen besinningslöst. De började med att släppa in nazister i vår fest och skyddade sedan nazisterna när de tvingades fly. Grep polisen nazisterna? Nej, de bussade dem en bit och började istället slå på dem som skyddat vår fest. Och så fortsatte det. Så fort någon rörde sig ur den bur som polisen bildade runt vår demonstration så slog de. Det var poliser i uniform, poliser på häst, civilpoliser och poliser i gula västar och alla slog så fort någon tog ett steg åt fel håll. När några sen gav sig iväg från Sveavägen slog de extra mycket, en persons arm slogs av och blodet rann från flera huvuden.

Journalisterna frågar oss varför. Men det är tyst om det våld vi utsattes för. Klyftan finns redan där, den har bara blivit synligare. Vi lämnas förbryllade över polisens agerande. Tror de att de slog bort önskan om att något ska hända ur dessa ungdomar? Tror de att festdeltagarna nu känner att Svenskt näringslivs lag och ordning på shoppinggatorna, som den upprätthålls av batonggalna snutar, är något de kan känna samhörighet med? Är det här deras försök att reparera samförståndsandan, att skyla konflikterna i samhället, att få oss att tro att ”vi alla har ett gemensamt intresse”, så har de misslyckats fundamentalt. Vi vet att dessa ungdomar kommer på nästa fest, inte längre lika välvilligt inställda. Gatufesterna kommer att fortsätta. Inglasningen av vår stadskärna fungerar nämligen åt båda hållen, om de stänger in oss kommer vi att slå oss ut.

Vi har inte uppfunnit motsättningarna. Vi bestämde en tid och en plats. En jävligt laddad plats. Mitt i kontrollens city, näringslivets city, mitt bland allt det som är onåbart för oss. Vi för samman ungdomar för att de ska få en chans att röra sig i sin egen stad på sina egna villkor. För att något ska kunna hända. Och något kommer hända…

/ Gatans parlament, en fraktion av ( )