Immateriellt arbete i den sociala fabriken

---

Kategori: Prekarisering, osäkra arbeten, visstid & workfare

Under industrialiseringens tidsålder tänkte man sig att arbete och inkomst som bundna till varandra: utan arbete finns ingen inkomst och utan arbete finns ingen välfärd. Fabriksarbetet verkade vara den samhälleliga utvecklingens motor, nya arbetsplatser skapades, produktionen ökade och tack vare arbetarnas påtryckningar skapades det samtidigt ett socialt skyddssystem, som skulle ge tryggad inkomst även vid sjukdom och även under sådana tider då det inte fanns lika mycket arbete.

Under de senaste årtiondena har situationen förändrats dramatiskt. Den samhälleliga rikedomen har fortsatt växa och samtidigt har det blivit alltmer uppenbart att produktionen av varor och tjänster blivit så pass effektiviserad att arbete i allt mindre utsträckning behövs. Teknologiska förändringar och automatisering har gjort att alla våra grundläggande behov skulle kunna tillfredställas med en minimal arbetsinsats.

Det största problemet idag verkar därför vara att arbetena ”inte räcker till”. När fackpamparna i LO slöt ett "historiskt omställningsavtal" med Svenskt Näringsliv tidigare i år handlade det om att möjliggöra avskedanden och förtydliga att fast anställning och anställningsskydd inte längre existerar. Som av en händelse gick bankerna samma dag ut med att fast anställning inte längre ska vara ett villkor för att få banklån. Samma åtgärd har genomförts i de flesta latinamerikanska länder under 90-talet, som ett komplement till privatiseringen av allt. Lösningarna som fackpamparna och företagsledarna i samförstånd föreslår är att arbetare i Sverige måste inse att de har det "för bra", och försöker utpressa oss genom hot om flytt av produktion till låglöneländer om vi inte går med på att minska arbetarnas utgifter, öka arbetsförhållandenas flexibilitet, godta godtyckliga uppsägningar och acceptera lågavlönade och deltidsbaserade skitjobb framför allt i vård- och serviceindustrin.

Informationaliseringen av produktionen har också omstrukturerat den industriella produktionen i grunden, där varutillverkning i allt högre betraktas som en tjänst, inlemmas med kommunikationsteknologier och alltmer övergår till att bli immateriellt arbete.

Samtidigt som många av arbetena inom data- och kommunikationsindustrin visade sig extremt osäkra och exploaterande efter att IT-bubblan spruckit, har datorn blivit ett allmänt verktyg som gjorde att visst arbete blivit mer "intellektuellt" och fokuserats på förmågan att lösa problemsituationer, initiativtagande, kreativitet, gruppdynamik osv. Ökningen av den här typen av kreativa symbolanalytiska tjänster har dock motsvarats av en ökning av rutinmässiga och monotona arbeten, som t ex inom call centers, datasupport mm.

En annan aspekt av det immateriella arbete som på senare tid växt i betydelse är den mänskliga interaktionens affektiva tjänster, t ex inom hälsovården. Det innebär produktion och bearbetning av känslor oavsett om det är kroppligt som inom hemtjänsten eller personliga assistens, eller om det är virtuellt som i underhållningsindustrin.

Det immateriella arbetet innebär krav på arbetarna att visa empati och intresse för kundernas problem, t ex snabbmatskassörskan som förväntas le åt kunderna. Mycket av det immateriella arbetets egenskaper utgörs av outtalade förväntningar och krav, som inlevelseförmåga, "kunnande", social kompetens osv. Det är mycket svårt att mäta immaterialiteten: hur räknar man det konkreta värdet (lön, tid, aktiers värde, profit) på någonting som inte syns? Detsamma gäller t.ex. arbetstid. Under fritiden kan man inte sätta intellektet, empatin, affekterna och inlevelseförmågan i verktygslådan. Dessa saker ökar alltså utanför den egentliga arbetstiden. Samtidigt måste man påpeka att de immateriella egenskaperna oftast är kollektiva, gemensamma, som t ex kommunikation, fantasi, information. Hur skall man då mäta en individs prestation? I det postindustriella samhället, i det som vi kallar den "sociala fabriken" produceras värdet inte endast inom den formella arbetstiden eller -platsen, utan i strömmarna av fri kommunikation och socialitet. Arbetets värde kan därför inte längre mätas efter individuell prestation, trots arbetsköparnas påförande av s k ”individuell lönesättning”. Det är tydligt att kapitalet vägrar betala för summan av denna produktivitet, för utbildning, utveckling av datakunskaper, kommunikation osv.