[08:36] Omkring 200-250 människor har samlat vid Tårnby Station, många poliser i gula västar rör sig mellan demonstranter.

Berättelse 1:
Vi befann oss någonstans i mitten på den mellan 50- till 100 000 man starka demonstrationen. Den var en fredlig marsch mot kapitalismens klimatpolitik och deltagarna var alltifrån aktivister från världen alla hörn till barnfamiljer och pensionärer. När vi hade kommit en bit på vägen, hände något.

Någon skrek, folk började springa och jag vände mig om för att se vad som pågick. Polisen började tränga sig in i demonstrationståget, varpå en och annan träpinne flög åt polisens håll. Vad som orsakat polisens attack fick vi aldrig veta. Minuterna innan hade demonstrationen lugnt rört sig längst Köpenhamns gator och stämningen var god.

En lätt panik hade börjat utbryta bland de flyende deltagarna. Vissa försökte tränga sig in mot väggen för att undvika att hamna i konfrontation med polisen. Andra försökte navigera sig mellan cyklar, barnvagnar och banderoller. Tillslaget var minutiöst planerat. På mindre än 20 sekunder var runt 300 personer omringade av polisens bussar (vad vi kunde se). Några få från svarta blocket var infångade och satta på marken en bit bort från oss andra. Vi fick stå utan information om vad som skulle hända med oss eller de vängrupper som splittrats under tillslaget. Bland oss fanns bl. a. Rättvisepartiet, Planka.nu, Hare Krishna, Greenpeace och Syndikalistiska Ungdomsförbundet.

När tumultet lagt sig och de främre raderna satt sig ner på polisens order började stämningen lätta. Ingen visste vad som pågick och poliserna teg, men vi gissade på att vi snart skulle släppas fria. Vi hade ju inte gjort någonting.

Efter någon timme började polisen eskortera bort folk. Vi såg inte var, men antog att de skulle slussas iväg någonstans. Det stora demonstrationståget hade stannat och skanderade utanför barrikaderna: Let them go!

Fortfarande hade vi inte fått någon information om vad som hände och varför vi hölls kvar. När det efter ett tag var min tur sträckte jag fram händerna och följde med högst frivilligt. Jag hade ju inte gjort någonting, så vad hade jag att frukta? De barska polismännen drog tag i mina armar och band dem med plastband bakom min rygg. Jag sattes i ett led med de andra på den kalla asfalten.

Under den första timmen på marken höll ändå de flesta humöret uppe. Mycket få stretade emot när polisen omhändertog dem. Så länge vi gör som de säger blir vi nog släppta snart. En av de boende i huset intill ställde upp en projektor mot motsatta väggen och skrev upprepande: Let them go! När samma person ställde fram ett par högtalare och spelade Michael Jacksons - They Dont Really Care About Us sjöng alla de frihetsberövade med som en tydlig symbol mot polisens agerande.

Eftersom alla hade händerna bakbundna, var det ingen som kunde hålla koll på tiden och polisen vägrade svara när man frågade. Men efter uppskattningsvis 2 timmar hade de satt alla i led på gatan. Folk bönade och bad om att få gå på toaletten och frågor om varför vi var frihetsberövade, men möttes av ignorans. Då och då plockade de upp någon som under bevakning fick gå på toaletten på ett intilliggande kafé. Vissa kunde inte hålla sig och kissade på sig. Jag själv fick efter mycket om och men gå iväg en bit bort och kissa mot fasaden fasthållen av en polisman. Sedan var det tillbaka in i ledet. På frågorna om varför vi hölls kvar på det här sättet, fick jag till svar: Jag vet inte.

Efter ytterligare en timme på marken började polisen slussa iväg folk i bussar, tillsynes utan något större system. Vid det här laget hade jag så ont i armarna att jag inte kunde röra dem. Den var fruktansvärt kallt och att hitta en någorlunda bekväm position att sitta ner på, var omöjligt.

Mina vänner och bekanta slussades iväg en efter en och vi blev separerade. Jag hamnade i en polispiket och kördes tillsammans med runt 10 andra till klimatfängelset.

Väl på plats blev vi forslade till en stor industrilokal som tjänat som provisorisk arrest under COP15. Först nu fick vi vatten tilldelat. Vilka som hamnade där och vilka som fick sitta kvar på bussarna verkade vara helt slumpmässigt utvalt. Där inne blev vi satta i samma position som tidigare, med undantaget en tunn skumgummimadrass. Mina klagomål om arm-smärtor ignorerades till en början helt av polisen.

De valde på måfå ut folk som fick komma och sätta sig på bänkar i väntan på att få skriva in sig. När jag i desperat försök att övertala en ung polis om att åtminstone binda mina händer framför kroppen fick jag det första mänskliga bemötandet sen vi blev hopbuntade. De lät mig gå före i kön för att kunna se till en läkare.

När de klippt upp mina band kunde jag inte lyfta armarna och var tvungen att få hjälp att ta av mig min jacka för visitering. Jag blev registrerad och förd till ett väntrum. På vägen såg jag burarna där de stuvat in de andra som registrerat sig för att hållas i förvar. Stämningen var hätsk och folk frustrerade på att inte få veta varför de hölls inlåsta.

Efter en snabb undersökning av mina armar, kördes jag tillsammans med en fransman, med ett stort jack i huvudet, till ett sjukhus där vi blev frigivna. Vi hade då varit frihetsberövade i 6 timmar, utan mat och vatten.

// Dennis E

Berättelse 2:
Guantanamo i Köpenhamn

Jag sitter här i en väns hus och skriver ner mina upplevelser efter att ha lugnat ner mig. Dom tar in mina vänner, just nu, i Frihetens stad. Man attackerar dem och drar dom till "Buren", men jag är relativt säker för min vän är inte på Gestapos lista, hoppas jag. Min arm gör ont, och värktabletterna gör mig grumlig i huvudet. Men jag är nöjd med att säga att lågan på insidan brinner starkare än någonsin.

Jag kan säga, med förtroende, att jag har mycket förstahandsuppgifter om händelserna jag nu ska berätta för dig. De senaste veckorna har jag spenderat riktigt mycket tid i burar, i det temporära fängelset i Valby, så det nästan känns som hemma.

Det finns så mycket att berätta om mina erfarenheter som jag fått de senaste dagar och nätter så jag skulle kunna skriva en bok. Vem vet, det kanske jag också gör. Men låt mig ge dig ett smakprov, lite fakta och en kort inblick i statens terror mot sin befolkning.

Det här är ett axplock av vad polisen, den nuvarande Gestapo-styrkan i Köpenhamn, har gjort mot oss och andra demonstranter de senaste dagarna.

Man buggar oss, man trakasserar oss. Man har gjort det under flera år, men under veckorna innan Klimat-toppmötet så har man ökat nivåerna av trakasserierna.

När dem attackerade demonstrationerna så gjorde man det helt utan att ha blivit provocerad. Man gjorde ett urval av 100 000-manna demonstrationen och buntade ihop oss med buntband och lät oss sitta på en kall trottoar, där vi inte fick tillåtelse att kissa, skita eller någonting annat, i flera timmar! Många oerfarna demonstranter gjorde sina behov i sina byxor. Vi hade ingen aning om vad som väntade oss, det var nollgradigt och vi kände oss som istappar. Vi hade svårt att röra våra armar och ben. Några av oss försökte ställa oss upp och gå iväg, men polisen knuffade ner oss igen. En pojke slog i sitt huvud och låg helt stilla i flera minuter. Vi ropade på dem att hjälpa honom, att hämta en doktor - men ingenting hände! Man valde att ignorera oss.
När han vaknade till liv såg han helt slut ut. Han försvann senare när polisen separerade på oss, och vi såg honom inte igen. Kisset och bajset i folks byxor frös till is. En tjej blev väldigt illa slagen av en batong. Hon hade skrikit, eller gjort ljud med en röst som nästan försvunnit i flera minuter. Hon försvann senare hon också. Vi var tysta. När du hotas med våld och är oförmögen att försvara dig, så håller du tyst.

Slutligen så tog dem oss till Burarna, ett antal burar i vad de kallar för fängelse i Valby . Det är ett lagerutrymme som skulle göra en slaktare stolt. Vi blev lagrade, som sardiner. Människor i min bur började kräkas, flera av dem visade spår och farliga signaler av extrem utmattning och hjärnskador. Jag är ingen doktor, men du behöver inte en kristallkula för att se det uppenbara.

Tolv timmar kan bli en väldigt lång tid. All tidsuppfattning försvinner när du sitter i Buren. Det är den verkliga kärnan av tortyr. Man tar offer till ett ställe, både i verkligheten och i tankarna, all säkerhet är borta och det otänkbara blir den vanliga platsen. Efter ett tag kan du få offren att göra vad du vill. Jag är härdad, i bemärkelsen att jag levt igenom en hel skit genom mina år i livet, men jag skäms inte över att säga att detta var den värsta upplevelsen i mitt liv.

Detta har hänt varje dag sedan i Torsdags, jag själv har fått äran att spendera två nätter på hotellet i Valby. Och förstod du inte att detta var sarkasm så finns det inget hopp för dig.

Några olyckliga har till och med fått spendera minst tre nätter i Valby, i burarna.

Det här är inte längre en fråga om klimatförändring, och i sanningens namn så var det aldrig det. Samhället måste ändras dramatiskt, inte bara genom att man släpper lite grön gas till en överkoldioxerad atmosfär.

Inatt gick polisen efter de som fortfarande demonstrerar, och rusade in i frihetens stad som en varm kniv genom smör. Man ville stänga ner Christiania redan från starten och gjorde en ansträngning de senaste tjugo åren. Inatt gör dom ännu en ansträngning.

/ Maxine, Köpenhamn

Ögonvittnesbekännelse från demonstrationen 12/12

Jag slog följe tillsammans med en grupp andra Umebor från sovplatsen på Ragnhildsgade för att delta i den stora demonstrationen. Det var väldigt mycket folk på samlingsplatsen, Christianstorv, men tillslut hittade vi till vänner och bekanta bland de rödsvarta fanorna i vad som skulle forma en del av det antikapitalistiska blocket.

Vi fick vänta i någon timme på att stora delar av tåget skulle passera förbi oss då vårt block skulle gå sist i demonstrationen och fick därför se en stor del av den glada folkfesten med ljudbilar, trummor, banderoller och flaggor. När vi väl började röra på oss hamnade vi precis i slutet av, eller bakom det ”svarta blocket”. Vi går i cirka ytterligare en halvtimme innan jag ser en person trycka in en träpåk i ett fönster på Danske Bank för att sedan springa vidare. Media skyndar till för att ta kort samtidigt som vi går vidare, ingen polis syntes på platsen och stämningen var fortfarande helt lugn och relativt få, även i svarta blocket, bar maskering.

Efter ytterligare kanske 5-10 minuter passerar vi en bro i närheten av Christiania och vi ser att det står en del holländervagnar, alltså polisens stora piketbussar, på en sidogata just efter broslutet. Precis när vi passerar dem så börjar de röra sig mot oss, ett antal glasflaskor och pinnar flyger över ryggen på mig och seglar mot bilarna, jag hinner inte se om någonting träffar. Helt plötsligt börjar alla springa, inklusive jag själv och mina vänner, men inom loppet av sekunder ser vi hur polisen kör in sina bussar framför oss och stänger av gatan. När vi vänder oss om har de även stängt av gatan bakom oss, i riktningen demonstrationen kommit från, och vi är instängda mellan två huskroppar. En massa poliser strömmar ut från avspärrningarna och ställer sig på rader framför bussarna. Vi håller oss utanför en liten skobutik som är stängd och ser att ett antal personer, kanske tjugo, sitter på marken utanför en kiosk på andra sidan gatan. Bland oss som är instängda finns flaggor från Rättvisepartiet Socialisterna, Enhedslistan och en del miljöorganisationer. Där finns också Hare Krishna som dansar i en cirkel och sjunger sina mantran.

Jag, och de jag är med, tänker att de förmodligen ska gripa de tjugo personer som sitter utanför butiken och sedan kommer öppna blockaden och vi sätter oss därför ner på marken och väntar. Efter ett tag ser vi dock till vår förvåning hur poliser går in i folkmassan två och två och börjar hämta fler av oss. Vi småpratar lite med en gubbe i plus 70-årsåldern i röd jacka som berättar att han gått ut för att köpa tobak precis när polisen stängde av gatan. Jag ska senare se hur han försöker lämna platsen och får en batong inslagen i magen så han faller baklänges för att direkt få en spark mot axeln av en polis.

Människor blir handfängslade bakom ryggen med plastband och satta på led med ryggsäckarna framåt. Vi håller oss mot väggen för att undvika så länge som möjligt att bli satta på den kalla marken. Det börjar skymma och är ganska kallt, men tillslut så hämtar de även mig. Jag blir kroppsvisiterad, polisen kollar snabbt i min ryggsäck, sätter på mig plastbanden och sätter mig sedan i ett av leden.

När alla väl sitter på marken skanderar demonstranter från andra sidan: - ”Let them go, let them go” och vi skanderar med ”let us go, let us go”. Från en av balkongerna gör en person olika försök att muntra upp oss. Först genom att hänga ut ett rött lakan, sedan genom att skriva olika saker via en projektor mot husväggen mittemot och tillslut genom att spela en sång från filmen Lejonkungen, Johnny Cash och Michael Jacksons ”They don’t care about us”.

Jag sitter ungefär i mitten av leden och ganska långt fram. En tjej två led åt höger om mig verkar få något slags epilepsianfall och faller skakandes till marken. Folk skriker på hjälp men det tar en bra stund innan polisen reagerar. Efter kanske fem minuter körs en ambulans in och hon bärs iväg på bår och körs därifrån. En tjej en bit bak på min andra sida sitter förtvivlat och skriker att hon måste gå på toa men poliserna ignorerar henne. Flera av de andra runt omkring skriker också och folk börjar skandera ”let her go, let her go” och ”this is torture”. Även en familj på en balkong skanderar ”let them go” i kör. Efter över tio minuter lyfter polisen upp tjejen och verkar leda iväg henne mot toaletten men istället sätter de ner henne längst fram i samma led, förmodligen för att skilja henne från de upprörda kamraterna. Ytterligare tio minuter går medan hon gråter hejdlöst innan polisen tillslut lyfter upp henne och försvinner runt hörnet. Flera andra vädjar samtidigt att få gå på toa, vissa får gå – andra inte.

Tillslut, efter cirka fyra timmar (jag har lite dålig tidsuppfattning pga avsaknad av klocka) lyfter poliserna upp mig och leder in mig i en buss. Då har två led redan åkt iväg i bussar och tre eller fyra långa led med människor sitter kvar på marken. Bussen är överfylld så jag får sätta mig på golvet tillsammans med ungefär tre andra, resten sitter på sätena.

Vi kör ganska länge ut ur Köpenhamn, flera frågor poliserna var de tar oss men det svarar bara undvikande. Det känns otroligt lättande att sitta i en lite varmare buss istället för på den kalla marken även om det värker i ljumskarna, handlederna, händerna och huvudet.

Efter cirka 10-15 minuters bussresa kör vi in genom en grind och parkerar bredvid en annan buss, också den full av människor, utanför en grå lagerbyggnad. Utanför bussen står en toalett som vissa får gå till för att kissa.

Vi är fortfarande alla bakbundna och diskuterar om det har tänkt hålla oss så i de tolv timmar som Danmarks nya lag ”Lymmelpakken” tillåter. Tillslut, efter flera timmar bakbundna i bussen kommer några poliser in med vatten, knipsar av våra handfängsel och låter oss dricka. Jag har vid det här laget suttit ungefär 8 timmar med bakbundna händer, fyra på marken och fyra på bussen. Flera av oss lyckas nu också äntligen kontakta våra anhöriga via SMS för att berätta vad som händer. Polisen inser dock detta ganska snabbt och hotar att fängsla oss bakom ryggen igen om de ser någon mer som använder en mobiltelefon.

Efter ytterligare en timme så släpps vi ut ur bussarna och leds in av varsin polis till den gråa industribyggnaden. Där inne sätts vi i olika led på golvet, handfängslas med nya band, fast denna gång på framsidan och får vänta. Vissa får nu också mackor och frukt.

Ytterligare en stund går och jag sätts i ett rum bakom en provisorisk vägg, nu på en bänk och får vänta ytterligare. Från en kamrat får jag förklarat att burarna där människor hålls kvar finns bakom en vägg och vi hör dem skandera slagord, jubla och applådera. Vi börjar sjunga ”A.C.A.B – All cops are bastards” och poliserna står samtidigt framför oss och bara hånflinar.

Efter ungefär 2-3 timmar av väntan blir jag hämtad och ställs framför en disk där en polis vill visitera mig, kolla igenom min ryggsäck och se mitt pass. Jag ombes skriva under ett papper som jag är för trött för att läsa igenom. Sedan får jag slutligen två papper med ”mina rättigheter” och leds ut mot grinden. Jag frågar om jag är misstänkt för något brott och de säger: - ”Nej, du är fri att gå nu”. I de papper jag fått står det att jag, vid gripande, har rätt att kontakta anhöriga, advokat, att jag har rätt till läkarvård vid behov osv, det vill säga allt jag just blivit förvägrad. Jag släpps ut genom en grind till väntande kamrater och lyckas ta ett tåg in till Köpenhamn. Klockan är då någonstans runt halv två och jag har suttit häktad i elva timmar.

/ Umebo