Runt hörnet väntar grävskoporna. Polisen väntar bara på rätt tillfälle att kunna köra fram dem. Klockan har precis slagit midnatt, det är nu den 10 december. Aspuddsborna tar 00.00 och flyttar sina blockerande bilar vid polisavspärrningarna på Schlytervägen åt sidan. Ett åttiotal aspuddsbor sträcker upp sina händer fredligt i luften. Utan att be om lov går de igenom polisbandet ner till Aspuddsbadet för ett sista gripande farväl. En hetsig polis börjar slå med sin fjäderbatong mot en man, men de andra poliserna backar undan och låter processionen gå vidare i tystnad. Framme vid badet lägger alla ner blommor och tänder ljus framför den plats som betytt så mycket för dem, och som de i flera års tid kämpat för att få bevara. De samlade sjunger sånger, kramar om varandra, tar farväl av badhuset.

"Vi kan inte bara överlåta en byggnad i en attraktiv del av staden till enskilda personer eller till en förening", förklarade Kultur och Idrottsborgarråd Madeleine Sjöstedt för ABC-nyheterna. Men hon kanske borde tänkt ett steg till. Vad är det som gör Aspudden attraktivt? Mäklarfirmorna talar om det sociala och kulturella livet. Var uppstår det livet?

Stadsbyggnads- och exploateringskontoren vill att Aspudden ska bli mer stadslik. Men det är inte byggandet av bara bostäder som gör en stadsdel till stad, inte heller nya kostsamma gallerior. Utan sociala träffpunkter och mötesplatser, utan en levande kultur och allmän service, är det ingen stad, utan en förvaringsplats, en sovförort.

Det gamla arbetarbadets historia går tillbaka till 1919. De senaste 24 åren drevs badet ideelt av en förening aspuddsbor. Det går inte att underskatta vilken viktig social träffpunkt Aspuddsbadet har varit för många människor i Aspudden, vilken betydelse badet haft för att skapa en social samvaro i stadsdelen. De gamla pensionärerna som möts i bastun varje vecka, barnfamiljerna som träffats på babysim, de barn som tagit sina första simtag där. Badet har varit ett socialt nav i kvarteren.

Politikeruppvaktningar, förhandlingar, tusentals namnunderskrifter, varje aspuddsfönster flaggade rött för badet. Men politikerna i Idrottsnämnden vägrade föra någon dialog. En attraktiv tomt vill man inte förhandla om. Så när beslutet om rivning fattades i september ockuperade aspuddborna sitt bad. När Idrottsnämnden stängt av vattnet i bassängerna fyllde man dem med kultur istället. Filmvisningar, konserter, barnstunder, stormöten. Och som kronan på verket en stor badhusfestival, med många kära stockholmsartister.

Det finns en kokande ilska hos alla de människor som stött badet. En ilska för att Madeleine Sjöstedt, hennes nämndemän och förvaltning vägrat möta dem, vägrat lyssna på dem. Den arrogans och faktiska lögner som de bemöttes med från politikerna. Att aspuddsborna, de som brukat och förvaltat badet, förvägrades att räknas som en part eller målsägare i beslutsprocessen. Att badet började rivas på Idrottsförvaltningens direktiv medan aspuddsbornas överklaganden låg och väntade på att behandlas. Att Sjöstedt inte ens bemödade sig att möta den nya förening som erbjöd sig ta över driften och själva finansiera renoveringen av badet. Att grävskoporna smögs in mitt i natten, innan tiden för överklagan av rivningsbeslutet ens gått ut. Hur Idrottsnämnden valde att bemöta protesterna som en polisfråga och sätta in en överdimensionerad polisinsatts som spärrade av och belägrade hela kvarteret dag och natt.

Även om sorgen och viljan att avsluta kampen för badet på ett värdigt sätt kännetecknade nattens avslutande manifestation framför badhuset så kommer inte den ilskan och energin försvinna. Framför badet, mitt i natten den 10 december håller Ola Schubert, talesperson för aktionsgruppen Rädda Aspuddsbadet, ett tal och berättar att kampen om badet må vara förlorat, men att de som deltagit i den kommer att fortsätta kämpa för den gemenskap som badet gett upphov till. Badvakterna kommer fortsätta samlas, tillsammans med andra stadsdelsinitiativ, framför kommunalfullmäktigemötet i Stadshuset på måndag, i protest mot hur Alliansenpolitikerna i stadshuset kör över lokalbefolkningen, rear ut och river de allmänna lokalerna utan att brukarna och de boende får en enda chans att uttala sig i frågan.

Den lokala demokratin förlorade, men den gemenskap som uppstått - både i badhuset och igenom kampen för att bevara det - har sått frön för en livaktig lokal rörelse. Madeleine Sjöstedt, Sten Nordin och de andra stadshuspolitikerna ska inte slappna av än, de kommer märka den ilska de skapat i Aspudden under valrörelsen. Kravet på en social träffpunkt i stadsdelen kommer inte svalna.

Se video:
http://www.youtube.com/watch?v=0HNScbkBp..