Kampanjen för solidaritet med Palestina och Libanon som startade den 15 juli drogs igång av flera olika vänstergrupper samt International solidarity movement (ISM) med syftet synliggöra och väcka debatt runt konflikten i Mellanöstern. Som en del i kampanjen ingick att utföra aktioner med stor bredd, alltifrån civil olydnad till radikalare saker.

Som socialist värderar man klasskampen högt och respekterar människoliv. Anledningen till att vänstern är intresserade av att kämpa för palestiniernas och libanesernas sak är Israels övervåld med imperialistiska och rasistiska undertoner, vilket är en självklarhet för vänstern att agera mot.

Under kampanjveckan, som avslutades med demonstrationen den 22 juli, ställdes också krav på att regeringen skulle agera, bl.a genom:

- att regeringen bryter alla diplomatiska och militära förbindelser med Israel, vilket innebär att militärattachén och ambassadören kallas hem, att importen av vapen och militärmaterial från Israel och alla militära samarbeten omedelbart upphör!
- att regeringen fördömer ockupationen av Palestina och verkar för ett omedelbart tillbakadragande från Västbanken och Gazaremsan.
- att Sverige respekterar Palestinas demokratiska val, och att regeringen öppnar dialog med de folkvalda i Palestina.
- att sanktionerna mot Palestina hävs och att direktbiståndet omedelbart ökar!
- att Sverige verkar för att frihandelsavtalet mellan Israel och EU genast upphör.
- att Sverige fördömer alla Israels krigshandlingar och vidriga behandling av såväl den palestinska som den libanesiska befolkningen.

Flera aktioner genomfördes

Under kampanjveckan så utfördes flera aktioner i Stockholm:

- Utrikesdepartementet sattes i blockad vilket resulterade i att Utrikesministern till slut kom ut och fick svara på frågor från demonstranterna. Svaren var dock inte mer än valfläsk.
- Israeliska ambassaden sattes i blockad och en symbolisk vägspärr (checkpoint) upprättades utanför som stoppade folk i syfte att visa det som människor i Palestina blir utsatta för varje dag.
- Connex utsattes för en affischkampanj som beskrev det avtal som slutits mellan dem och staten Israel som går ut på att Connex ska bygga en tåglinje som går mellan de olika olagliga bosättningarna på västbanken och Israel. Tågen får självklart bara användas av israeler trots att de går genom palestinska områden.
- Aktioner mot israeliska ambassaden, turistbyrån och lokalen som ska inrymma ambassaden efter flytten utfördes av Global Intifada.
- Massvis med flygbladsutdelningar och affischering genomfördes också i Stockholm.

Alla aktioner var lyckade och fick bra respons. De skapade debatt och var som ett slags inlägg i debatten från vänsterhåll.

Det religiösa vurmandet tar över

Andreas Malm står som författare för en text som lades upp på kampanjens hemsida och innehållet stämde inte överens med vad kampanjen stog för. I texten vurmades det för religiösa grupper, man skulle antingen ställa sig på Hizbollahs eller Israels sida, det fanns ingen analys på situationen ur ett vänsterperspektiv. Detta ledde till att texten snabbt togs ner från sidan. Vi ville fortsätta ha en kampanj från vänstern, baserad på klassperspektiv och inte etnicitet och religion. Vi ville inte vara en del av sidoväljandet, vi har en situation och vi måste analysera den, på vilket sätt vill vi föra kampen? Ur vilket perspektiv ser vi på saken? Som vänster så är det såklart ur ett klassperspektiv.

Andreas Malms skrev bland annat att "Endast den vänster som vänder ryggen till de konkreta insatserna låter sig vägledas av sådana argument. Frihet på marken är, i varje givet läge, vänsterns sak; att inte kunna ta ställning för frihetskamp med islamiska förtecken är sekulär puritanism, förankrad i islamofobi, diskvalificerad från varje relevans i massornas ögon i Rafah, i Shatila, i Dahiya…".

Men ett socialistiskt klassperspektiv är inte förenligt med religiös fundamentalism, där det religiösa perspektivet syftar på att man ska lyda under en gud vars vilja tolkas av Hizbollah - och i förlängningen den arbetarfientliga regimen i Iran. Tyvärr fick artikel n ändå publiceras i tidningen Arbetaren, vilket varken är oväntat eller förvånande då Arbetaren gång på gång har visat att de mer liknar en bilaga till Dagens Nyheter än ett organ för vänstern och syndikalisterna.

På demonstrationen deltog ca 2000 människor, det var inledningsvis en bra stämning och bra väder. Men snart tornade orosmolnen upp sig. Det som en gång skulle ha varit vänsterns demonstration mot Israel blev istället en orgie i hyllandet av Hizbollah som enda part att föra motstånd mot staten Israels rasistiska politik. Det var de man skulle stödja villkorslöst och utan några om och men. Det var där det brast. Den ena talaren efter den andra glömde helt plötsligt den historiska bakgrunden och började vurma för Hamas och Hizbollah. Man glömde att deras ideologier inte går att förena med socialismen, de glömde att nämna varför det kom sig att det nu är de religiösa grupperna som är starkast i regionen. De glömde att berätta att anledningen till att vänstern inte fortfarande är stark i området är på grund av just grupper som Hamas och Hizbollah, deras krig mot vänstern som fördes parallellt med kampen mot Israel och kampen för en islamiserad region, långt ifrån den region och det Palestina och Libanon som vänstern strävar efter. Långt ifrån prioriteringen av klasskampen (oavsett var den förs) som socialismen står för. Långt ifrån vad folket vill ha.

"Hizbollah" betyder "Guds Parti", deras mål är att etablera en islamsk stat i Libanon. De får bistånd från bland annat Iran. Att ge dem oreserverat stöd är att fjärma sig från den revolutionära arbetarklassen i Iran och deras kamp mot den religiösa fascism som regimen härskar med där.

Argumenten som att Hizbollah bygger skolor, sjukhus och andra sociala strukturer faller platt. Även Franco gjorde det i Spanien. Alla grupper oavsett ideologi har en social agenda för att kunna överleva och få en plattform att agera från. Man ger lite och man tar mer. Det är en analys som man lätt borde kunna ta till sig, om man inte helt plötsligt glömmer bort att tänka.

Det slutade med att demonstrationen dominerades av Hizbollah-flaggor och plakat med Hassan Nasrallah, Hizbollah andliga ledare, den dominerades av religiösa tal och koranverser istället för tal om klassgemenskap och kamp mot ockupation och rasism. Det blev resultatet av att i blindo inte skilja på strategi och taktik.

Det går i olika lägen till viss del att samarbeta med exempelvis religiösa organisationer, i avgränsade sakfrågor. Vi kan erkänna deras rätt att verka, när vi tjänar på det. Men det är viktigt att ha en klar analys av vad samarbetet kommer att leda till. Ibland kan det vara nödvändigt att mobilisera brett, men det är skillnad på att mobilisera brett och ge stöd till grupper man inte har mer gemensamt med än en avgränsad fråga. Att ge sitt stöd till Hizbollah är samma sak som att ge sitt stöd åt den förrådda arbetarrevolutionen i Iran och de förföljelser av vänstern som följde. Man måste kunna skilja på sak och sak, inte anamma andras sätt att föra kamp. Det är inte "ni är antingen med oss eller emot oss". Vi har en egen agenda, och det är den vi ska gå efter. Att aldrig böja oss för något religiöst. Det är alltid klasskampen som är viktigast ur ett socialistiskt perspektiv, och därmed analysen av olika situationer för att kunna få ut vår bild av situationer och hur vi vill agera efter de.

Det är dags att sluta dalta med religiösa grupper och bygga en socialistisk rörelse på vetenskaplig grund.

/ Autonoma i Stockholm