Gatans Parlament - Om politiska våldsverkare i sverige

Redan i förordet börjar jag bli fundersam, då Lodenius bestämmer sig för att "anarkister" är ett passande begrepp på "de flesta" i den utomparlamentariska vänstern. Att vår rörelse (och det ordet använder jag med tveksamhet) kan reduceras till ett så snävt begrepp går jag inte med på, den är bredare än så. Anarkister är självfallet en välkommen del av den, men ärligt talat, anarkisterna har haft sin blomningsperiod.

"Att vilja gå före demokratin" är titeln på den första av bokens sju kapitel. Lodenius inleder med att beskriva attacken mot ett möte som Sverigedemokraterna höll 1995. På eget bevåg fastställer Lodenius att de misstänkta i utredningen var skyldiga, i motsats till polis och åklagare som lade ner förundersökningen. Författaren är ute på mycket tunn is när hon gör sig själv till domare i ouppklarade rättsfall. Men häri ligger också pudelns kärna; Lodenius research går ut på att bevisa hennes teser, och när researchen pekar åt ett annat håll tvingas hon slarva.

En sådan tes hon driver är det klassiska "ytterligheterna möts"-tjaffset som handlar om att vänsterextrema och högerextrema egentligen är väldigt lika varandra: delar samma värdegrund och har i princip samma mål. Ett argument som i åratal förts fram från borgerligt håll men som nu används av alla som känner sig träffade när man påstår att det egentligen är de etablerade riksdagspartierna som mer och mer möts på mitten. Men att bevisa att vänster och höger är samma sak är inte det lättaste, och för att klara konststycket måste Lodenius, som sagt, slarva. Plötsligt blir Kommunistiska Partiets en del av den utomparlamentariska vänstern, så när en handfull medlemmar i ungdomsförbundet RKU för sex år sedan fann att de delade nazisternas hat mot just den utomparlamentariska vänstern så är detta ett solklart exempel på hur "ytterligheterna möts", enligt Lodenius. Det har ju dessutom hänt förut, med trotskisten Nils Flyg som på 30-talet utvecklade sitt parti i en nazi-influerad riktning. Vad dessa händelser har med den utomparlamentariska vänstern att göra kan inte Lodenius visa, men hon fortsätter med att hävda att vi åtminstone möts i att vi vill störta en "korrupt regim".

Saken är ju den att letar man tillräckligt noga hittar man alltid någon som sitter och runkar till bilder på Baader-Meinhof-ligan, särskilt om man vidgar perspektivet till att gälla högstadieelever vars hormoner och nyupptäckta politiska intresse kolliderar som en långtradare mot en trimmad tretaktsmoppe. Men det här är 2006. Vi har lämnat 90-talets identitetspolitik bakom oss även om Lodenius fortfarande sitter fast i sörjan. Ja, jag erkänner; jag hade en jeansjacka med tygmärken på. Jag kallade mig anarkist och diskuterade ibland väpnad revolution kontra Greenpeace med mina skolkamrater. Förlåt så jävla mycket, hade jag vetat att de diskussionerna skulle användas som fakta i Lodenius bok tolv år senare hade jag skärpt mig och blivit nazist direkt. För Lodenius kan aldrig fastställa att vi skulle förorda en väpnad revolution, hon bara fastställer att det är så.

För att förtydliga. Vi vill inte störta någon "regim". Regimen i det här landet byts ändå ut med jämna mellanrum, vi är t.ex. mitt uppe i en valperiod när denna recension skrivs. För att uttrycka det rakt på sak; vi vill ha en kommunistisk omfördelning av samhället. En sådan förändring kan bara ske underifrån, aldrig av någon elitistisk förtrupp som säger sig föra "folkets talan". Att börja underifrån innebär att vi tar kontrollen över våra egna liv, vilket i sig är en antagonistisk handling mot den kapitalistiska samhällsordningen, men kapitalismen är inte ett gäng jönsar i riksdagen, utan en social relation. Det är därför vi arbetar i vardagen med saker som berör oss dagligen; arbetsmarknadspolitik, bostadsfrågor, antifascism och så vidare. Vi är ingen ideologisk förtrupp, vi kan bara föra vår egen talan med utgångspunkt ur våra egna situationer. "Ytterligheterna" skulle mötas om fascisterna jobbade med dessa frågor, men det gör de inte. Fascisterna för en rasistisk, anti-kommunistisk politik som syftar till att bevara klass-samhället. Det är inte heller någonting de hymlar om, även om Lodenius måste ha missat det.

Så går det till hela tiden när Lodenius skriver referensverk. Hon missar det uppenbara och siktar in sig på rena faktafel. Hon gör kullerbyttor; som när hon från att ha hävdat att vi vill störta korrupta regimer, sällan formulerar några visioner om drömsamhällen. Att vi skulle ha något sorts idealsamhälle som slutgiltigt mål, men att vi bara inte kan formulera det för att våld och protester är drivkraft nog. Nej, Anna-Lena, vi uttrycker inga formuleringar om idealsamhällen eftersom vi inte har några sådana föreställningar över huvud taget. Vi vet inte hur framtiden kommer te sig; i det kommunistiska samhället kanske världen är sjudimensionell och gräset är blått och folk sitter nakna och spelar harpa hela dagarna. Jag vet inte, och jag bryr mig inte. Det viktiga för oss är kampen om makten över våra egna liv, att vi inte formulerar några andra önskemål är för att vi inte har några.

Nu ska man inte få för sig att Lodenius alltid är helt ute i det blå och svävar. Hon har ibland viktiga poänger som vi måste ta tillvara på. Lodenius anser att "det är en tidsfråga innan en antirasist faktiskt dödar en nazist", vilket jag måste ge henne rätt i även om de orsaker hon ser är helt befängda. Om en antifascistisk rörelse enbart ägnar sig åt fysisk konfrontation av nazister så är det bara ett vågspel innan någon på vardera sidan blir allvarligt skadat eller värre. På några håll i landet håller den antifascistiska kampen på att begränsas till enbart en kamp om gatan. Fysisk konfrontation måste ses som en kortsiktig lösning, som inte får skymma sikten för den långsiktiga lösningen där vi bygger en egen stark rörelse som arbetar med människors högst konkreta problem i vardagen; dvs. ägna oss åt politik. Då kommer det inte finnas något utrymme för fascisterna att agera ifrån.

Den stora svagheten i Lodenius bok är att hon inte uppdaterat sin research. Hon är kvar i 90-talet, när anarkorörelsen försökte bedriva politik från en kaotisk punkscen och en smashad ruta var bättre än en kväll framför TV:n. Faktum är att en stor del av boken är hämtade mer eller mindre direkt från hennes tidigare bok Extremhögern (skrevs tillsammans med Stieg Larsson och utkom 1991 och 1994). Mycket handlar om nazisternas framväxt och är ointressant för denna recension. I resten av boken famlar hon i mörker, med några få försök att konkret försöka underbygga sina argument. På sin blogg beskriver hon en ändring i sitt sätt att arbeta: "Jag har ändrat mina metoder en del. Då kartlade jag allt, försöke [sic] samla varje detalj hur obetydlig den än tycktes vara. Nu försöker jag förstå hur människor tänker och ser på världen för att (förhoppningsvis) begripa någonting". Men för att förstå hur människor tänker krävs det mer än att sitta på sin kammare och läsa vad som skrivs på Internet. Ingen jag känner har pratat med Lodenius på flera år eller känner någon som gjort det. De enda gångerna någon har sett henne har varit när man slagit på TV:n, hon har aldrig varit på plats och bevakat någon demonstration eller utannonserat möte. Hon skriver själv att den enda AFA-aktivist som gått med på att träffa henne var en 17-årig kille för sex år sedan.

Lodenius beskriver Göteborgskravallerna 2001 som i förväg planerade av främst AFA. Bevisen för detta är talande, baserade bl.a. på ett skämt som en bekant till henne fått höra. Att det skulle ha förekommit polisprovokationer är för henne en myt. Jag som var där, vilket jag inte är säker på att Lodenius var, kommer ihåg hur jag såg rött när polisen spärrade av Hvitfeldtska skolan och började puckla på folk i Vasaparken. För mig var det en provokation, för Lodenius en myt. Enligt Lodenius innebar händelserna i Göteborg en brytpunkt för media, politiker och globaliseringsrörelsen. Att det kanske innebar en brytpunkt även för AFA och den utomparlamentariska vänstern reflekterar hon över huvud taget inte över. I Lodenius värld har är vi samma rörelse nu som för tio år sedan. Exempelvis ägnar hon flera sidor åt att förklara gamla begrepp som förtryckssamverkan och ”det tredubbla förtrycket”, däremot inte ett ord om autonom marxism, Imperiet eller kampcirkulation, för att bara nämna några av de senaste årens teoretiska diskussioner och idéströmningar. Ställ fram klockan Anna-Lena, det är inte 1996 längre.

Ett tag in i boken börjar jag förstå. Lodenius skiter fullständigt i det hon vill beskriva, hon ser det snarare som en kassako. När Osynliga Partiet kom på tapeten våren 2006 såg hon sin chans att skriva en bok och tjäna en hacka på våra framgångar. Inget fel i det, förresten, hon får gärna göra karriär för min del. Snabbt slängde hon ihop lite gammal skåpmat från förr och blandade med lite nytt jox och ett halvår senare kan hon höra pengarna klirra in på kontot. Resultatet blir på sina ställen rent hafsigt. Osynliga Partiet beskrivs t.ex. som en grupp med något så ovanligt som företrädare som ställer upp i TV och i tidningarnas debattsidor, för att något stycke längre senare vara en kampanj utan ledare som avvisar öppen debatt.

För att dra in pengar måste man leverera det kunden vill ha. Alltså återfinns i Lodenius bok de flesta av de förolämpningar som man kan förvänta sig från t.ex. den borgerliga tankesmedjan Timbro. Vänster är samma skit som höger, fast vänsterungdomar är medelklassungar och förövrigt så kommer de ta till vapen en vacker dag och börjar skjuta folk, för RAF är deras idoler. Medelklass är enligt Lodenius definition någon som är skrivkunnig och välartikulerad, enligt vad hon skriver på sin blogg. Hennes slappa inställning gör att hon missar flera av våra svagheter, punkter som man med all rätt kan angripa oss på, för att istället skjuta in sig på spöken och myter. Vänstern mår bra av att granskas, men Lodenius bidrar inte till så mycket av den varan.

Om jag skulle gå in på alla motsägelser och faktafel i den här boken så skulle det bli en bok i sig, inte en recension. Men här finns också många viktiga poänger, tänkvärd kritik och roliga anekdoter. ”Gatans parlament” kommer att bidra till ytterliggare mytbildningar kring oss, vilket kanske kan ses som positivt, även om jag inte tror att det var Lodenius syfte. Till hennes försvar så sitter hon ju faktiskt inte med facit i hand, hon skulle omöjligtvis ha kunnat redovisa en trovärdig bild av vår rörelse ens om hon hade studerat den på allvar under senare år. Så slutligen skulle jag faktiskt rekommendera den här boken, kanske just på grund av dess fel och brister.

Länkar

Lars Molin

Lars Molin är en erfaren HBT-aktivist och skriver krönikor och artiklar i en rad olika ämnen, bland annat för Motkraft.

E-post: lars@motkraft.net